1984 (Nybörjare)

En farlig värld

Winston Smith bor i London. Men London ser inte ut som förut. Staden heter nu “Airstrip One”. Det är år 1984. Landet heter Oceania. Allt är annorlunda nu. Allt är farligt nu. Winston är en man. Han är inte ung och han är inte gammal. Han arbetar för Partiet. Partiet styr allt i Oceania. Partiet bestämmer vad människor gör. Partiet bestämmer vad människor tänker. Partiet bestämmer vad människor säger.

Det finns en ledare i Oceania. Han heter Storebror. Storebror är överallt. Hans ansikte finns på stora posters i hela staden. På postern ser Storebror på dig. Hans ögon är stora och mörka. Under ansiktet står det: “Storebror ser dig.” Det är sant. Storebror ser alltid dig. Winston bor i ett stort hus. Huset är gammalt och kallt. Det heter Victory Mansions. Men huset är inte fint. Det luktar illa. Hissen fungerar inte alltid. Winston bor på sjunde våningen. Han går upp för trapporna varje dag. Det är jobbigt för honom. Men det är hans vanliga liv.

I Winstons lägenhet finns en telescreen. En telescreen är som en television. Men den tittar också på dig. Den lyssnar på dig hela dagen. Du kan inte stänga av den. Du kan bara göra den lite tystare. Telescreenen ser allt du gör hemma. Den hör allt du säger. Det finns telescreens överallt — i lägenheter, på gator och på arbetsplatser. Du är aldrig ensam i Oceania. Partiet tittar alltid på dig. Det finns också mikrofoner. De är gömda. Du kan inte se dem. Men de hör dig. Om du säger fel saker hör Partiet det. Om du gör fel saker ser Partiet det. Det är mycket viktigt att alltid göra rätt saker. Det är mycket viktigt att alltid säga rätt saker. Om du gör ett misstag kan det kosta dig livet.

Det finns en speciell poliskår. Den heter Tankpolisen. Tankpolisen är väldigt farlig. De letar inte bara efter vad du gör. De letar också efter vad du tänker. Om du tänker fel saker om Partiet är det ett brott. Det kallas “tankebrott”. Tankebrott är mycket allvarligt. Om Tankpolisen hittar dig försvinner du. Ingen vet vad som händer sedan. Men alla vet att det är hemskt. Alla är rädda för Tankpolisen. Winston tänker ibland fel saker. Han vet att det är farligt. Han försöker hålla sitt ansikte lugnt. Han försöker inte visa vad han känner inuti. Det är svårt att göra det. Men det är nödvändigt. Alla människor i Oceania lär sig att inte visa sina riktiga känslor. Om ditt ansikte visar fel känsla kan det också vara ett brott. Allt kan vara ett brott i Oceania.

Winston arbetar på ett ställe som heter Sanningsministeriet. Det är ett stort och mäktigt ministerium. Men det gör inte sant arbete. Det gör falska saker. Winston arbetar med gamla tidningar och gamla dokument. Hans jobb är att ändra dem. Om Partiet sade något förra året och nu Partiet säger något annat ändrar Winston de gamla dokumenten. Han ändrar dem så att det alltid ser ut som att Partiet har haft rätt. Han ändrar historien varje dag på sitt arbete. Det finns många människor som arbetar på Sanningsministeriet. De gör samma sak som Winston. De ändrar böcker. De ändrar artiklar. De ändrar foton. Om en person försvinner från samhället, om Partiet bestämmer att den personen aldrig ska ha existerat, tar Winston och hans kollegor bort den personen från alla dokument. Det är som om personen aldrig var född. Det är skrämmande att tänka på. Men det är Winstons jobb varje dag.

En dag köper Winston något speciellt. Han köper en gammal bok med tomma sidor. Det är en dagbok. Winston vill skriva i dagboken. Han vill skriva sina riktiga tankar — hans tankar om Partiet och hans tankar om Storebror. Han vet att det är mycket farligt. Det är ett tankebrott att ha en dagbok. Partiet tillåter inte privata tankar. Men Winston kan inte hjälpa det. Han måste skriva. Winston sitter i ett litet hörn i sin lägenhet. Det är det enda stället där telescreenen kanske inte kan se honom. Han hoppas att han är osynlig där. Han öppnar boken sakta. Han tar upp pennan. Han börjar skriva.

Han skriver datum: 4 april 1984. Sedan skriver han sina tankar. Han skriver om Partiet. Han skriver om hur han känner inuti. Han skriver att han hatar Storebror. Det är stora ord. Det är farliga ord. Men det är sanna ord — åtminstone för Winston. När Winston skriver i dagboken känner han sig lite fri. Det är en ny och märklig känsla. I hans vanliga liv är han aldrig fri. Partiet bestämmer allt. Men i dagboken kan han skriva vad han vill. Det känns bra att skriva. Men det känns också mycket skrämmande.

Winston vet att han kanske inte lever länge nu. Han vet att Tankpolisen kanske hittar honom en dag. Han vet att dagboken är ett stort brott mot Partiet. Men han fortsätter ändå att skriva. Han vill att någon, en gång i framtiden, ska läsa hans ord. Han vill att någon ska veta sanningen om Oceania. Sanningsministeriet, Storebror, Tankpolisen — allt detta är Winstons vanliga vardag. Det är en farlig värld. Det är en grå och trist värld. Men inne i Winston finns något levande. En liten gnista av frihet. En tanke om ett bättre liv. Den tanken är hans hemlighet. Den tanken kan kosta honom livet. Men den är hans.

Hemligheter och hopp

En dag går Winston ut och promenerar i staden. Han går genom gamla gator. Han går förbi gamla hus. Han gillar att promenera i de gamla delarna av staden. Där bor de enkla människorna. Partiet kallar dem “proles”. De är inte viktiga för Partiet. Partiet bryr sig inte så mycket om dem. Och därför är de lite friare än andra människor. På en av dessa gamla gator hittar Winston en liten affär. Det är en antikvariatsaffär. En antikvariatsaffär är en butik där man säljer gamla saker — gamla böcker, gamla möbler och gamla föremål. Det luktar damm och gammalt trä där inne. Det är en lugn och stilla plats. Winston tycker om det.

Ägaren av butiken heter Mr. Charrington. Han är en gammal man med glasögon. Han är vänlig och pratar lugnt. Han verkar vara en snäll man. Winston pratar med honom länge. Mr. Charrington visar Winston saker i butiken. Han visar Winston gamla föremål från förr i tiden — från tiden innan Partiet. Mr. Charrington visar Winston något speciellt. Ovanför butiken finns ett litet rum. Det är ett enkelt rum med ett fönster, ett gammalt bord och en gammal säng. Det finns ingen telescreen i rummet. Winston tittar på rummet länge. Han tänker att det är ett perfekt ställe. Ett ställe där Partiet inte kan se honom. Ett ställe där han kan vara fri.

Winston hyr rummet av Mr. Charrington. Det är ett stort och farligt beslut. Men Winston gör det ändå. Han vill ha ett eget ställe. Han vill ha ett ställe där han kan andas fritt. Han planerar att gå dit ibland och skriva i sin dagbok. Han planerar att sitta där och bara tänka — utan telescreens, utan mikrofoner och utan rädsla. Sedan händer något oväntat på Winstons arbetsplats. En ung kvinna ger honom ett litet papper. Kvinnan heter Julia. Winston känner igen henne. Han har sett henne förut på Sanningsministeriet. Hon är ung och har mörkt hår. Hon arbetar med maskinerna på ministeriet. Winston visste inte vad han tyckte om Julia. Ibland tyckte han att hon kanske var en spion från Tankpolisen. Han var rädd för henne.

Men nu håller han hennes lilla papper i handen. Han öppnar det försiktigt. På pappret står fyra enkla ord: “Jag älskar dig.” Winston läser orden igen och igen. Han kan inte tro det. Ingen har sagt sådana ord till honom på länge. Kärlek är farligt i Oceania. Partiet tillåter inte kärlek mellan män och kvinnor — åtminstone inte den kärleken som kommer från hjärtat. Winston och Julia börjar kommunicera i hemlighet. De är mycket försiktiga. De kan inte prata öppet på arbetsplatsen. Telescreenerna och mikrofronerna är överallt. De pratar kort och snabbt när ingen ser. De planerar att träffas utanför staden, i naturen, långt ifrån Partiets ögon.

En dag åker de ut till skogen utanför London. Det är grönt och vackert där. Fåglarna sjunger i träden. Det är som en annan värld — en värld utan Partiet, utan Storebror och utan rädsla. Där, i skogen, kan de prata fritt. Där kan de vara sig själva. Julia pratar mycket. Hon är klok och modig. Hon berättar att hon hatar Partiet. Hon hatar Partiets regler. Hon hatar att Partiet bestämmer allt. Men Julia hatar Partiet på ett annorlunda sätt än Winston. Winston vill förstå Partiet. Han vill veta varför det är som det är. Han tänker mycket på stora och komplicerade frågor. Julia tänker inte på det. Julia vill bara leva sitt eget liv. Hon vill ha frihet i det lilla — frihet att älska vem hon vill, frihet att äta god mat, frihet att skratta och ha roligt. Hon vill inte starta ett uppror. Hon vill inte förändra hela samhället. Hon vill bara vara fri på sitt eget sätt.

Winston förstår Julia. Men han tänker ändå på de stora frågorna. Han tänker på en hemlig organisation som heter Brödraskapet. Brödraskapet är ett motstånd mot Partiet. Ingen vet säkert om Brödraskapet existerar. Partiet säger att det existerar — och att det är farligt och ont. Men Winston tror att Brödraskapet kanske är bra. Han hoppas att det finns människor som kämpar mot Partiet. På Winstons arbetsplats finns en man som heter O’Brien. O’Brien är en viktig och mäktig man i Partiet. Han bär fina kläder och pratar med auktoritet. Alla respekterar honom. Alla är lite rädda för honom. Men Winston tittar på O’Brien ibland och känner något konstigt. Han tror att O’Brien kanske inte är som de andra i Partiet. Han tror att O’Brien kanske tänker hemliga tankar — tankar mot Partiet.

En dag tittar O’Brien på Winston. Det är bara en sekund. Det är bara ett ögonblick. Men i det ögonblicket känner Winston något viktigt. Han känner att O’Brien förstår honom. Han känner att O’Brien och han delar en hemlighet. Winston vet inte om han har rätt. Kanske är det farligt att tro det. Men han kan inte låta bli. Han börjar lita på O’Brien. Winston bär nu på många hemligheter. Han har dagboken. Han har Julia. Han har det lilla rummet ovanför Mr. Charringtons butik. Och han har sin tro på O’Brien och Brödraskapet. Varje hemlighet är farlig. Varje hemlighet kan kosta honom livet.

Men Winston känner sig mer levande nu än förut. Julia är vid hans sida. De träffas i det hemliga rummet. De pratar, de skrattar och de älskar varandra. Det är enkla saker. Men i Oceania är enkla saker de mest revolutionära sakerna av alla. Att älska någon är ett uppror mot Partiet. Att le är ett uppror. Att vara lycklig är ett uppror. Winston vet att det inte kan hålla för evigt. Partiet ser alltid. Partiet hör alltid. Men just nu, i detta ögonblick, är han lycklig. Och det är tillräckligt.

Boken och sanningen

En dag får Winston ett meddelande från O’Brien. Det är en hemlig inbjudan. O’Brien vill att Winston och Julia ska komma till hans lägenhet. Det är ett stort och oväntat steg. O’Brien är en mäktig man i Partiet. Hans lägenhet är fin och stor. Det är en annan värld än Winstons kalla och slitna lägenhet i Victory Mansions.

Winston och Julia går dit tillsammans. De är nervösa. De vet att det kan vara en fälla. O’Brien kanske är en spion från Tankpolisen. Kanske är allt ett test. Men de går ändå. De kan inte låta bli. Winston har trott på O’Brien länge. Nu vill han veta sanningen. När de kommer in i O’Briens lägenhet händer något oväntat. O’Brien går fram till telescreenen på väggen. Han stänger av den. Winston tittar på honom med stora ögon. Det är otroligt. Vanliga människor kan inte stänga av telescreenen. Men O’Brien är inte en vanlig människa. Han är så mäktig att han har rätt att stänga av den. Det är en frihet som nästan ingen annan har i Oceania.

Sedan pratar O’Brien med dem. Han pratar lugnt och tydligt. Han berättar att han inte är en vanlig Partimedlem. Han berättar att han i hemlighet arbetar mot Partiet. Han säger att han är en del av Brödraskapet. Det är de orden som Winston har väntat på länge. Brödraskapet existerar. Det är verkligt. Och nu är Winston och Julia en del av det. O’Brien ber dem svära en ed. Winston och Julia säger att de är redo att kämpa mot Partiet. De säger att de är redo att göra svåra och farliga saker för Brödraskapet. Det är en högtidlig stund. Det är ett farligt löfte. Men det känns rätt för Winston.

Sedan ger O’Brien Winston något. Det är en bok. Men det är inte en vanlig bok. Det är en förbjuden bok. Boken är skriven av en man som heter Emmanuel Goldstein. Partiet hatar Goldstein mer än någon annan. Partiet säger att Goldstein är den stora fienden. Under Hatstunden — en daglig ritual på arbetsplatsen där alla skriker och hatar mot en bild av Goldstein på en telescreen — är Goldstein den som alla ska hata. Men nu håller Winston Goldsteins bok i händerna. Bokens titel är lång och svår: “Oligarkisk Kollektivisms Teori och Praktik.” Det är ett komplicerat namn. Men innehållet förklarar enkla och viktiga saker. Det förklarar hur Partiet fungerar. Det förklarar varför Partiet gör som det gör. Winston börjar läsa boken med stort intresse.

Boken förklarar att Partiet inte styr för att göra samhället bättre. Partiet styr för att hålla sig vid makten. Makt är det enda målet. Partiet bryr sig inte om folket. Partiet bryr sig inte om framtiden. Partiet vill bara ha mer makt och sedan behålla den makten för evigt. Boken förklarar också Partiets tre slagord. De är märkliga ord som Winston har sett överallt i staden, på stora vita posters på grå väggar. Slagorden säger: “Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” Det verkar konstigt. Det verkar som nonsens. Men boken förklarar vad det verkligen betyder.

Krig är alltid pågående i Oceania. Det finns alltid ett krig mot en annan stor makt. Men kriget är inte riktigt. Kriget finns för att hålla folket rädd och kontrollerat. Ett folk som är rädd frågar inte svåra frågor. Ett folk som är rädd lyder. Kriget är inte för att vinna. Kriget är för att hålla ordningen. Boken pratar också om proletärerna — de vanliga, enkla människorna i Oceania. De är många. De är faktiskt den stora majoriteten av befolkningen. De är starka. Om de ville kunde de störta Partiet. De har kraften att göra det. Men de gör det inte. De vet inte om sin kraft. De tänker inte på politik. De tänker på mat, på arbete och på sina enkla vardagliga problem. Partiet låter dem leva så. Partiet vill att de ska förbli okunniga. En okunnig befolkning är en lydig befolkning.

Winston läser dessa ord och tänker djupt. Han förstår nu mer om sin värld. Han förstår varför allt ser ut som det gör. Men det ger honom inte hopp. Det ger honom bara mer förståelse för hur svårt det är att förändra någonting. Sedan händer något som chockar Winston mycket. Det är under Hatans Vecka. Hatans Vecka är en stor och viktig händelse i Oceania. I en hel vecka samlas folk på stora möten. De skriker och sjunger. De visar hur mycket de hatar Partiets fiender.

Under Hatans Vecka är Oceania i krig mot Eurasia. Det har de alltid varit — åtminstone enligt Partiet. Men mitt under veckan, en vanlig dag, händer något märkligt. En hög Partimedlem håller ett tal. Mitt i talet ändrar han sig plötsligt. Han säger nu att Oceania inte är i krig mot Eurasia. Han säger att Oceania är i krig mot Eastasia. Eurasia är faktiskt en vän, inte en fiende. Folk i publiken reagerar inte med förvirring. De reagerar inte med frågor. De accepterar det direkt. Det är som om historien aldrig var annorlunda. Winston tittar runt sig. Ingen ifrågasätter förändringen. Alla fortsätter att hata — men nu hatar de en ny fiende.

Och sedan ser Winston det hända framför sina ögon. Folk börjar riva ner gamla posters med fel fiende. De sätter upp nya posters med rätt fiende. Gamla dokument och tidningar försvinner. Nya dokument dyker upp. Historien skrivs om i realtid. Det är exakt det som Winston gör varje dag på Sanningsministeriet — men nu ser han det i stor skala ute i verkligheten. Det är ett förskräckligt ögonblick för Winston. Han förstår nu fullt ut hur Partiet fungerar. Sanningen finns inte i Oceania. Det finns bara Partiets version av sanningen. Och den versionen kan ändras när som helst, utan förvarning, utan förklaring. Historien är inte fast. Historien är ett verktyg. Det är Partiets mäktigaste vapen.

Fångst och förnedring

Winston och Julia träffas ofta i det lilla rummet ovanför Mr. Charringtons affär. Det är deras hemliga plats. Det är deras fristad. Där finns ingen telescreen. Där kan de prata fritt. Där kan de vara sig själva. Winston tycker att det är det vackraste stället i hela världen — ett litet rum med ett gammalt fönster och en gammal säng. Men en dag är allt annorlunda.

Winston och Julia är i rummet. Det är en vanlig dag. De pratar och vilar. Sedan hör de ett ljud. Det är ett hårt och metalliskt ljud. Det kommer utifrån. Det kommer från flera håll samtidigt. Sedan händer allt mycket snabbt. Dörren slår upp. Män i svarta uniformer stormar in i rummet. De är många och de rör sig snabbt. Winston och Julia kan inte göra någonting. De kan inte springa. De kan inte gömma sig. Det är för sent.

Winston tittar på Mr. Charrington. Den gamla och vänliga mannen med glasögon är inte längre densamma. Mr. Charrington ser annorlunda ut nu. Hans röst är annorlunda. Hans ansikte är annorlunda. Han är inte en gammal och snäll antikvariatsägare. Han är en agent från Tankpolisen. Allt var en fälla. Hela tiden, från första dagen, var Mr. Charrington en lögnare. Det lilla rummet var aldrig en fristad. Det var en fälla som Partiet hade byggt för Winston. Winston och Julia grips. De tas iväg till var sin bil. Winston ser Julia för sista gången. Hon ser skrämd ut. Sedan är hon borta. Winston vet inte vad som händer med henne.

Winston förs till ett ställe som kallas Kärleksministeriet. Namnet låter vackert. Men det är inte ett vackert ställe. Det är ett vitt och hårt ministerium utan fönster. Det är ett ställe för fångar. Det är ett ställe för förhör. Det är ett ställe för smärta. Inne i Kärleksministeriet sätts Winston i en cell. Cellen är liten och vit. Det finns starkt ljus hela tiden — på dagen och på natten. Det finns ingen skillnad mellan dag och natt där inne. Winston vet inte hur länge han sitter i cellen. Han vet inte om det är morgon eller kväll. Han är hungrig. Han är trött. Han är rädd.

Sedan börjar förhören. Män kommer in i cellen och ställer frågor. De slår Winston. De låter honom inte sova. De ger honom lite mat och sedan tar de bort den igen. De gör honom svag — i kroppen och i sinnet. Det är ett långsamt och systematiskt arbete. Partiet vill inte bara fånga Winstons kropp. Partiet vill ha hans sinne också. Sedan en dag kommer O’Brien in i cellen.

Winston tittar på O’Brien. Han förstår direkt. O’Brien är inte en vän. O’Brien är inte en hemlig medlem av Brödraskapet. O’Brien är en lojal och mäktig Partimedlem. Allt var en lögn. Mötet i lägenheten var en lögn. Eden till Brödraskapet var en lögn. O’Brien ledde en fälla mot Winston och Julia — och fällan fungerade perfekt. Winston känner ett djupt och mörkt slag inuti sig. Det är inte en fysisk smärta. Det är värre. Det är känslan av att ha trott på något och sedan förlora det helt. Allt det hopp som Winston hade byggt upp — hoppet om Brödraskapet, hoppet om motstånd, hoppet om en bättre framtid — allt det faller ihop på en sekund.

O’Brien sätter sig ner och pratar med Winston. Han pratar lugnt och tydligt. Hans röst är inte hård eller elak. Det är nästan det skrämmande med O’Brien — han pratar om fruktansvärda saker på ett lugnt och normalt sätt. O’Brien berättar att Brödraskapet kanske inte ens existerar. Han berättar att Goldsteins förbjudna bok — boken som Winston läste med så stort intresse — kanske skrevs av Partiet självt. Partiet kanske skapade boken för att fånga dissidenter. En person som tror sig ha Brödrarskapets hemliga bok känner sig trygg och modig. Och en trygg och modig dissident är lätt att fånga.

Winston försöker hålla fast vid sina tankar. Han försöker tänka på Julia. Kärleken till Julia är det sista han har kvar. Om han kan hålla fast vid den kärleken har Partiet inte tagit allt. Om han fortfarande älskar Julia inuti sig är han fortfarande en människa med ett eget hjärta. Men O’Brien och hans män fortsätter sitt arbete. Dag efter dag, natt efter natt. Smärtan är konstant. Hungern är konstant. Tröttheten är konstant. Winston är inte längre den man han var. Hans kropp är svag. Hans tankar är förvirrade. Han börjar glömma varför han kämpade. Han börjar glömma vad som var sant och vad som var falskt.

O’Brien pratar mycket med Winston. Han förklarar Partiets filosofi på ett tydligt sätt. Partiet vill inte bara att Winston ska lyda. Partiet vill att Winston ska tro. Det räcker inte att göra rätt saker. Man måste tycka rätt saker. Man måste känna rätt saker. Djupt inne i hjärtat måste man älska Partiet och älska Storebror. Det är Partiets mål med Winston. Winston kämpar. Han säger nej inuti sig. Han håller fast vid sina tankar. Men motståndet bryts ner bit för bit. Som en gammal och trött mur som sakta faller. Varje dag faller en liten bit till. Varje dag är Winston lite mindre sig själv.

Han förstår nu att han alltid visste hur det skulle sluta. Från den dagen han öppnade dagboken för första gången visste han att Partiet skulle hitta honom. Partiet hittar alltid alla. Det finns ingen plats att gömma sig. Det finns inget säkert rum. Det finns inget Brödraskapet som räddar dig. Det enda Winston fortfarande har är ett namn. Han upprepar det tyst för sig själv i mörkret. Julia. Julia. Julia. Det är det sista ljuset i ett mycket mörkt rum.

Det slutliga nederlaget

O’Brien är inte klar med Winston. Det finns ett rum till. Det är det sista rummet. Det är det värsta rummet. Det heter Rum 101. O’Brien berättar om Rum 101 för Winston. Han förklarar vad Rum 101 är. I Rum 101 finns varje persons värsta skräck. Det är inte samma sak för alla. Varje människa är rädd för något speciellt. Något som är värre än allt annat. Något som man inte kan tänka på utan att känna en djup och mörk terror inuti sig. Partiet vet vad varje person är mest rädd för. Och i Rum 101 möter man just den skräcken.

Winston vet vad han är mest rädd för. Han har alltid vetat det. Sedan han var liten har han haft en stor och fruktansvärd rädsla. Han är rädd för råttor. Det är en gammal och djup rädsla. När han tänker på råttor känner han något hemskt inuti sig — en panik som han inte kan kontrollera. Det är inte en vanlig rädsla. Det är något primitivt och okontrollerbart. O’Briens män för in Winston i Rum 101. Det är ett litet och vitt rum. Det är kallt och tyst. Winston sätts fast i en stol. Han kan inte röra sig. Sedan tar en man in en stor bur. Inuti buren finns råttor. Stora och hungriga råttor. De rör sig snabbt inne i buren. De ser på Winston med sina små och mörka ögon.

O’Brien förklarar vad som ska hända. Buren ska fästas mot Winstons ansikte. Råttorna ska släppas in. Winston lyssnar på O’Briens ord och känner en total och fullständig panik. Det är inte som den vanliga rädslan han har känt förut under förhören. Det är värre. Det är den absoluta gränsen för vad en människa kan uthärda. Och i det ögonblicket gör Winston något som han aldrig trodde att han skulle göra.

Han ropar. Han skriker. Han ber om nåd. Men det är inte bara ord om att sluta. Det är värre ord. De värsta orden som Winston någonsin har sagt. Han ropar att de ska ta Julia istället. Han ropar att de ska ge Julia till råttorna. Inte honom — Julia. Han ber att plågan ska gå till henne och inte till honom. Det är klart. Det är färdigt. Med de orden förråder Winston Julia fullständigt. Den kärlek som var hans sista ljus i mörkret — kärleken till Julia, det enda han höll fast vid — är nu borta. Han offrade henne för att rädda sig själv. Partiet ville att han skulle göra det. Och han gjorde det.

Det är Partiets slutliga seger över Winston Smith. Efter Rum 101 friges Winston. Han går ut ur Kärleksministeriet. Han lever igen i staden. Men han är inte samma person. Han är inte längre Winston Smith på något verkligt sätt. Hans kropp lever och går och äter. Men mannen som tänkte fria tankar, mannen som skrev i dagboken, mannen som älskade Julia — den mannen finns inte längre.

Winston tillbringar mycket av sin tid på ett kafé. Det heter Kastanjeträdkafét. Det är ett trist och grått kafé. Där sitter andra trasiga människor och dricker billig gin. Winston sitter vid sitt bord och dricker och tänker på ingenting viktigt. Hans liv är tomt. Dagarna är tomma. Han har inget mål och inget hopp. Han är en bruten människa. En dag ser Winston Julia igen. De möts på en gata. Det är en kall och grå dag. De stannar och pratar. Men det är inte som förut. Ingenting är som förut. Julias ansikte ser annorlunda ut. Det ser hårt och tomt ut. Winston tror att hans eget ansikte ser likadant ut.

De berättar för varandra. Julia berättar att hon förrådde Winston. Winston berättar att han förrådde Julia. De säger det rakt och enkelt. Det finns inga tårar. Det finns ingen ilska. Det finns ingenting. Kärleken är borta. Den kan inte komma tillbaka. När man förråder en människa på det sättet — när man väljer sig själv och offrar den man älskar — kan kärleken aldrig bli hel igen. Det är något som Partiet visste. Det är därför Rum 101 existerar. Winston och Julia skiljs åt igen. De går åt varsitt håll. Winston går tillbaka till Kastanjeträdkafét och sätter sig vid sitt vanliga bord. Han dricker sin gin. Han tänker på ingenting.

Sedan en dag kommer ett budskap. Det är en stor nyhetssändning. Det finns goda nyheter för Oceania. Det är en stor militär seger. Oceania har vunnit en viktig strid mot fienden. Det är en historisk dag för Partiet och för Storebror. Folk runt omkring Winston reagerar med glädje och upphetsning. De skriker och jublar. Winston lyssnar på nyhetssändningen. Och sedan händer något inne i honom.

Han känner något varmt och stort i bröstet. Det är en känsla som växer sakta. Det är en känsla som han inte förväntade sig. Han tittar upp på den stora postern på väggen — Storebrors ansikte med de stora och mörka ögonen. Och Winston känner kärlek. Det är inte en tvingad känsla. Det är inte en känsla som han försöker ha. Den är verklig. Den är äkta — åtminstone för den människa han nu är. Partiet lyckades. Partiet tog allt från Winston — hans tankar, hans dagbok, hans kärlek till Julia och till sist hans eget hjärta. Och de fyllde det tomma hjärtat med kärlek till Storebror.

Winston Smith är nu precis den person som Partiet alltid ville att han skulle vara. Kampen är över. Winston förlorade. Men han vet det inte längre. Han sitter vid sitt bord med sin gin och sitt tomma leende. Utanför fönstret är himlen grå. Staden är grå. Allting är grå. Men inne i Winston är det nu bara en sak kvar.

Han älskar Storebror.