En Julsaga (Nybörjare)

En kall julafton

Ebenezer Scrooge var en gammal man i London. Han hade vitt hår och ett hårt ansikte. Han var mycket snål och ville aldrig dela med sig av sina pengar. Han bodde ensam och hade ingen familj nära sig. Han tyckte inte om människor och han log nästan aldrig. Han tänkte bara på affärer och på att tjäna mer pengar. Scrooge tyckte att julen var en dum tid. Han sa ofta att julen bara är ett slöseri med pengar och tid. Han ville inte fira med någon, och han ville inte höra glada sånger på gatan. När folk pratade om kärlek och gemenskap skakade han på huvudet och svarade: “Humbug!”, vilket betyder att han tyckte allt var nonsens.

Det var en kall vinterdag i London, med snö i luften. Människor gick på gatorna med paket och mat för att fira julen med sina familjer. Barnen skrattade, och man kunde känna doften av bakverk från bagerierna. Men Scrooge brydde sig inte om det. Han satt på sitt kontor, ett litet och mörkt rum, och räknade sina pengar. I ett annat rum satt hans anställde, Bob Cratchit. Bob var en vänlig man med en stor familj, men han hade lite pengar. Han skrev brev och gjorde räkningar åt Scrooge. Kontoret var mycket kallt, men Scrooge ville inte betala för mer kol till elden. Bob försökte värma sina händer, men det hjälpte inte mycket.

Plötsligt öppnades dörren, och in kom Fred, Scrooges systerson. Fred hade röd näsa av kylan men ett stort leende. Han sa glatt: “God jul, farbror! Jag önskar dig en riktigt god jul.” Scrooge såg på honom och sa: “Bah! Humbug! Julen är bara trams. Vad är det för mening med att vara glad och fira?” Fred log ändå och svarade: “Julen är en tid för vänlighet, för kärlek och för att tänka på andra. Jag vill bjuda dig hem till mig på middag i morgon.” Scrooge skakade på huvudet. “Nej, tack. Jag har inget att göra med din jul. Jag vill vara ifred.” Fred försökte övertala honom, men Scrooge vägrade. Till slut gick Fred ut och önskade ändå: “God jul, farbror!” Scrooge svarade surt: “God jul! Dumheter!”

Efter en stund kom två män in på kontoret. De hade papper och en lista med namn. De sa artigt: “God kväll, herr Scrooge. Vi samlar in pengar till de fattiga, så att de kan få mat och värme under julen. Vill ni ge en gåva?” Scrooge rynkade pannan. “Finns det inte fängelser? Finns det inte arbetshem för dem som inte kan försörja sig?” Männen såg förvånade ut och svarade: “Jo, men många människor dör där. Vi samlar in pengar för att hjälpa dem på ett bättre sätt.” Scrooge sa kallt: “Jag betalar redan skatt. Det räcker. Jag vill inte ge något mer.” De försökte igen, men han avbröt: “Låt de fattiga klara sig själva.” Männen såg ledsna ut och gick därifrån. Bob Cratchit hade hört allt och suckade tyst, men han vågade inte säga något.

När kvällen kom ställde Bob sig försiktigt vid Scrooges skrivbord. “Herr Scrooge,” sa han, “i morgon är det juldagen. Får jag vara ledig?” Scrooge tittade på honom med kalla ögon. “Du vill alltså vara betald men inte arbeta?” Bob nickade och svarade: “Det är bara en gång om året, herr Scrooge.” Scrooge suckade. “Det är orättvist att jag ska betala dig för att du är lat en hel dag. Men jag antar att det är vad man gör. Så var ledig, men kom tillbaka tidigt nästa morgon.” Bob log tacksamt. “Tack, herr Scrooge. Jag önskar er en god jul.” Scrooge mumlade: “Dumheter.”

När arbetsdagen var slut stängde Scrooge sina böcker och lade undan pengarna. Han tog på sig sin kappa och gick ut på gatan. Det var mörkt och mycket kallt. Gatulamporna lyste svagt, och snön föll ner på hans axlar. Han gick förbi människor som sjöng julsånger, men han såg på dem med arga ögon. En liten pojke ropade: “God jul, herrn!” men Scrooge vände bort huvudet. Han gick vidare snabbt, för han ville inte prata med någon.

Hans hem låg i en gammal byggnad som en gång varit stor och fin. Nu var den mörk och kall. De flesta andra lägenheter i huset var tomma. Scrooge bodde där ensam. När han gick in genom porten kändes det ödsligt. Dörren knarrade och vinden ven. Han gick uppför trapporna med sin nyckel i handen. Allt var stilla, men det kändes nästan som om någon följde efter honom. Han stannade ett ögonblick och såg sig omkring, men där var ingen. Han muttrade: “Inbillning. Bara vinden.”

Han kom in i sin bostad. Rummen var kalla, och det luktade gammalt. Han satte sig vid sin lilla spis, men elden var nästan utbränd. Han åt en enkel måltid av gröt och bröd. Han tänkte på dagen och på alla människor som hade stört honom med prat om jul. Han kände sig ensam, men han ville inte erkänna det. Han sa högt till sig själv: “Jag behöver ingen. Jag har mina pengar.”

Så satt han där, ensam i mörkret, medan vinden blåste utanför. Staden sjöd av liv, men Scrooge stängde sig inne. Han hatade julen, och han hatade allt som påminde honom om kärlek och gemenskap. Natten föll, och kylan trängde in i huset. Scrooge gick till sin säng, men han var rastlös. Det kändes som om något var på väg att hända. Han försökte ignorera känslan, drog täcket över sig och slöt ögonen. Men i hjärtat fanns en oro han inte kunde förstå.

Marleys spöklika varning

Scrooge låg i sin kalla säng och försökte somna, men han vaknade plötsligt. Han hörde ett ljud nere från hallen, som om någon drog en tung kedja över golvet. Han satte sig upp och lyssnade noga. Ljudet kom närmare och närmare. “Det är bara vinden”, viskade han för sig själv, men hans hjärta slog snabbare. Kedjan fortsatte att skrapa, steg för steg, tills den stannade vid hans dörr.

Dörren öppnades långsamt, och där stod en genomskinlig gestalt. Scrooge kände genast igen ansiktet: det var Jacob Marley, hans gamla affärspartner, som hade dött för sju år sedan. Hans hår var grått, hans ögon tomma, och runt kroppen hängde tunga kedjor fyllda med kassalådor, nycklar och järnbitar. Spöket såg blekt och plågat ut.

Scrooge skrek: “Vad vill du? Du är bara en dröm. Du finns inte på riktigt.” Men Marley svarade med en röst som ekade i rummet: “Jag är din gamle vän, Jacob Marley. Jag har ingen ro. Jag måste vandra på jorden för alltid. Jag bär dessa kedjor för mitt liv som girig och kall man.”

Scrooge darrade. Han försökte låtsas vara modig och sa: “Men du var en skicklig affärsman, Jacob. Du tjänade mycket pengar. Det var väl bra?” Marleys ansikte vred sig i sorg. “Affärer! Pengar! Det var meningslöst. Min plikt var att hjälpa andra människor, att visa vänlighet och kärlek. Men jag gjorde inte det. Nu är det för sent. Jag byggde dessa kedjor med mina egna handlingar, länk för länk, dag efter dag. Och nu måste jag bära dem för alltid.”

Spöket lyfte kedjorna, och de skramlade högt. Scrooge ryckte till. Han såg på sin gamle väns lidande och kände något han sällan kände: rädsla. “Jacob,” sa han försiktigt, “är det här verkligt? Eller är du bara en bild i mitt huvud?” Marley ropade: “Verkligt! Du måste förstå, Ebenezer. Du går samma väg som jag. Du bryr dig bara om pengar. Om du inte ändrar dig, kommer du också bära tunga kedjor när du dör. Din kedja är redan lika lång som min, kanske längre.”

Scrooge började svettas fast rummet var kallt. Han försökte resa sig upp, men benen darrade. “Det finns väl ändå hopp för mig?” frågade han. Marleys ansikte blev lite mjukare. “Ja, det finns en chans. En enda chans att undvika mitt öde.” Scrooge lutade sig framåt. “Vilken chans, Jacob? Säg mig!”

Marley såg på honom med allvar. “I natt kommer du att få besök av tre andar. De kommer en efter en. De vill visa dig vägen du går och vägen du kan välja. Lyssna på dem, Ebenezer. Om du ignorerar deras budskap, är du förlorad.” Scrooge skakade på huvudet. “Tre andar? Måste jag verkligen möta dem? Jag vill inte ha spöken i mitt hus.” Marley slog sin kedja mot golvet så hårt att Scrooge hoppade till. “Du måste! Det är ditt enda hopp. Den första anden kommer när klockan slår ett. Den andra anden kommer när klockan slår två. Den tredje anden kommer när klockan slår tre. Efter det ser du mig inte igen.”

Scrooge såg förskräckt på sin gamle vän. “Men Jacob, kan du inte stanna hos mig? Du känner mig. Du kan hjälpa mig bättre än några främlingar.” Marley skakade på huvudet. “Min tid är över. Jag får inte göra mer. Andarna har makten att visa dig sanningen. Lyssna på dem, Ebenezer, för din egen skull.”

Kedjorna började skramla ännu högre, och Marley flög sakta mot dörren. Fönstret öppnades av sig självt, och en kall vind blåste in. Scrooge såg massor av andra spöken sväva utanför. De hade också kedjor runt sina kroppar, och de grät och ropade. Han kände igen några av dem som gamla rika män från staden. Nu kunde de inte längre använda sina pengar eller sin makt. De var dömda att vandra runt, hjälplösa och olyckliga.

Marley pekade mot dem och sa: “Så här blir det för den som lever för pengar och glömmer människorna omkring sig.” Scrooge kände hur håren reste sig på armarna. Han skrek: “Nej! Jag vill inte bli som ni. Vad ska jag göra?” Marley svarade: “Vänta på andarna. Lär dig av dem. Annars är ditt öde bestämt.”

Sedan försvann Marley genom fönstret tillsammans med de andra spökena. Fönstret stängdes med en smäll, och rummet blev tyst igen. Scrooge stod kvar, darrande av rädsla. Han vågade knappt andas. Han satte sig långsamt på sängkanten. Hans händer skakade, och hans panna var våt av svett. Han tänkte på Marleys ord: kedjor, straff, andar. “Kan det vara sant?” mumlade han. “Eller är det bara en konstig dröm?” Han nuddade vid sitt bröst och kände hjärtat slå hårt. Allt kändes verkligt.

Han försökte lugna sig och sa högt: “Jag ska inte låta det skrämma mig. Jag tror inte på spöken.” Men innerst inne var han inte säker. Han var räddare än någonsin i sitt liv. Han kunde inte glömma Marleys bleka ansikte och ljudet av kedjorna. Scrooge lade sig i sängen igen, men han kunde inte sova. Han stirrade mot klockan på väggen. Visarna rörde sig långsamt, och han väntade nervöst. “Tre andar”, tänkte han. “En klockan ett, en klockan två, en klockan tre.” Han drog täcket över huvudet, men det hjälpte inte. Rädslan låg tung i rummet.

När klockan närmade sig tolv började han darra ännu mer. Han tänkte: “Om det Marley sa är sant, kommer natten bli lång och hemsk. Vad ska jag göra om andarna verkligen kommer hit?” Han kände sig maktlös, liten och ensam. Till slut slöt han ögonen hårt och viskade: “Jag vill inte se. Jag vill inte höra.” Men han visste att han inte kunde fly undan. Något väntade honom. Och för första gången i sitt liv kände Ebenezer Scrooge osäkerhet, rädsla och en svag längtan efter att få en ny chans.

Dåtidens lärdomar

Scrooge låg oroligt i sin säng och väntade. Plötsligt ringde klockan ett. Rummet fylldes av ett mjukt ljus. Han satte sig upp och såg en märklig gestalt stå framför honom. Det var en ande, men den såg både gammal och ung ut på samma gång. Ansiktet var ljust och vänligt, och kläderna glittrade som om de var gjorda av stjärnor. I handen höll anden en liten fackla som lyste som ett ljus.

“Är du den första anden?” frågade Scrooge försiktigt. “Ja,” svarade gestalten. “Jag är Julens Förgångna. Jag har kommit för att visa dig bilder från ditt liv. Följ med mig.”

Innan Scrooge hann protestera tog anden hans hand. Plötsligt försvann väggarna i rummet. Han kände en vind runt sig, och nästa sekund stod han ute på en landsväg. Scrooge kände genast igen platsen. “Det här är… det här är där jag växte upp!” viskade han. Anden nickade.

De gick framåt och kom till en gammal byggnad. Det var en internatskola, och Scrooge såg genom fönstret en liten pojke som satt ensam vid ett bord. Han läste i en bok medan andra barn lekte utomhus. Pojken var blek och såg ledsen ut. Scrooge kände en klump i halsen. “Det där är jag,” sa han tyst. “Jag var ensam nästan varje jul. De andra åkte hem till sina familjer, men jag blev kvar här.”

Anden såg på honom med mjuka ögon. “Minns du hur det kändes?” Scrooge nickade långsamt. “Ja… jag var så ensam. Jag ville att någon skulle komma och hämta mig. Jag brukade trösta mig med böcker, men det gjorde mig inte mindre ensam.”

Med ens förändrades scenen. Han såg samma skola några år senare. En flicka sprang in i rummet, glad och energisk. Det var hans syster, Fan. Hon ropade: “Ebenezer! Far har sagt att du får komma hem i år. Han är snällare nu. Du ska fira jul med oss!” Pojken – den unge Scrooge – log för första gången. Han kramade sin syster hårt och följde henne ut.

Scrooge såg på minnet och viskade: “Kära Fan… hon var så god mot mig. Hon dog alldeles för tidigt, men hon hann ge mig glädje.” Anden sa: “Hon lämnade efter sig en son, din systerson Fred. Han påminde dig om henne när han bjöd dig på middag igår. Och du avvisade honom.” Scrooge vred bort blicken, skamsen.

Bilden ändrades igen. Nu såg han en varm och ljus sal fylld med musik och skratt. Där stod Fezziwig, Scrooges gamle arbetsgivare. Fezziwig var rund, glad och generös. Han och hans fru hade ordnat en stor julfest för sina anställda. Det fanns dans, mat och dryck, och alla log. Scrooge såg sin yngre version dansa tillsammans med andra. Han log nästan när han såg det.

“Fezziwig var en god man,” sa Scrooge. “Han fick alla att känna sig viktiga. Han var generös, och han gjorde oss glada. Det kostade honom så lite, men det betydde så mycket.” Anden nickade. “Ja. Men du, Ebenezer, har du behandlat dina anställda på samma sätt som han behandlade dig?” Scrooge skakade på huvudet. “Nej… jag har inte det.” Han tänkte på Bob Cratchit och skämdes.

Plötsligt blev scenen stilla igen, och en ny bild visades. Scrooge såg sig själv som en ung man. Han satt bredvid en vacker kvinna som hette Belle. Hon såg på honom med sorg i ögonen. “Ebenezer,” sa hon i minnet, “det finns något som står mellan oss. Du älskar inte mig längre. Din kärlek till pengar har blivit starkare än din kärlek till mig.” Den unge Scrooge försökte protestera: “Jag vill bara skapa ett bättre liv för oss. Jag vill bli rik så vi kan leva tryggt.” Men Belle skakade på huvudet. “Det handlar inte om trygghet. Det handlar om vad som finns i ditt hjärta. Och ditt hjärta tillhör guldet, inte mig.” Sedan reste hon sig och gick.

Scrooge såg på scenen och ropade: “Nej! Ta bort det! Jag vill inte se det längre.” Men anden svarade: “Detta är en del av ditt liv. Du måste se vad dina val ledde till.” Scrooge gömde ansiktet i händerna. “Jag var dum. Jag lät henne gå. Jag valde pengarna framför kärleken.”

Anden lyfte sin hand, och en sista scen visade sig. Belle satt i ett varmt hem många år senare. Hon var äldre men såg lycklig ut. Runt henne fanns barn som skrattade och lekte, och hennes man log åt henne med kärlek i blicken. Rummet var fullt av värme och liv. Scrooge såg allt detta och kände en smärta i sitt hjärta.

“Det kunde ha varit du, Ebenezer,” sa anden stilla. “Om du hade valt kärlek i stället för girighet.” Scrooge darrade och mumlade: “Hon ser så lycklig ut… och jag är ensam. Jag förlorade henne, och det var mitt eget fel.”

Han föll ner på knä framför anden. “Snälla, visa mig inte mer. Jag orkar inte se mer.” Hans röst var bruten, och ögonen fylldes med tårar. För första gången på många år kände han verklig smärta och skuld. Han tänkte på sitt liv, på allt han hade förlorat, och på hur annorlunda allt kunde ha varit.

Anden såg på honom med sorgsen blick. “Dessa minnen är redan skrivna. Du kan inte ändra det förflutna. Men du kan lära dig av det. Tänk noga på vad du har sett.” Ljuset från anden började blekna långsamt, och Scrooge kände sig ensam igen. Han föll bakåt i sin säng och höll händerna för ansiktet. Hans hjärta var tungt, och han kunde inte sluta tänka på Belle och på sin barndom. Han visste att han hade gjort fel, och känslan av skuld gnagde djupt i honom.

Nutidens hårda sanning

Scrooge låg fortfarande i sin säng när klockan slog två. Plötsligt fylldes rummet av ett starkt ljus. Han öppnade ögonen och såg en stor, vänlig figur stå framför honom. Anden var klädd i en grön mantel med vit päls, och på huvudet hade han en krans av vinterblad. Han höll en fackla som såg ut som ett horn fullt av ljus. Hans ansikte var glatt, och rösten var djup men varm.

“Kom med mig, Ebenezer Scrooge,” sa anden. “Jag är Julens Närvarande, och jag vill visa dig hur människor firar jul just nu.”

Scrooge reste sig långsamt. Han kände sig rädd men också nyfiken. Anden tog hans hand, och plötsligt försvann väggarna igen. De stod nu på en livlig marknad i London. Luften var fylld av ljud och dofter. Människor ropade och skrattade, handlade mat och presenter. Det fanns borden fulla av kött, fisk, frukt och grönsaker. Fåglar hängde på krokar, och doften av bröd och kakor spred sig i luften. Barn sprang runt med röda kinder, och alla verkade glada.

Scrooge såg sig omkring. “Jag har aldrig tänkt på det här,” mumlade han. “Så mycket glädje och värme… och allt bara för julen.” Anden log. “Ja, även de fattiga hittar sätt att känna glädje. Julen handlar inte om pengar, utan om gemenskap.”

De vandrade vidare och kom till ett litet hus där musik och skratt hördes. Scrooge kände igen platsen – det var Freds hem, hans systerson. Inne i rummet såg han Fred tillsammans med sin hustru och vänner. De åt, dansade och lekte lekar. Fred berättade skämt, och alla skrattade. Plötsligt började de tala om Scrooge.

“Han är ensam som alltid,” sa Fred. “Men jag hoppas ändå att han en dag kan förstå vad julen betyder.” Hans fru log lite men svarade: “Du är för snäll, Fred. Han vill aldrig komma hit. Men vi kan ändå önska honom en god jul.” Gästerna höjde sina glas och skålade: “God jul till Scrooge, var han än är!”

Scrooge såg på scenen och kände något nytt i sitt hjärta. “De pratar om mig… och ändå önskar de mig gott, fast jag alltid har varit hård mot dem.” Han kände en märklig värme men också skam.

Sedan tog anden honom till ett mycket enklare hem. Scrooge såg in genom fönstret och fick syn på Bob Cratchit med sin familj. Rummet var litet och enkelt, men det fanns en känsla av kärlek där inne. Bob satt vid bordet med sin fru och deras många barn. I hans armar satt en liten pojke med kryckor och ett försvagat ben. Det var den lille Tiny Tim.

Trots sin sjukdom log Tim brett. Hans röst var ljus och full av hopp när han sa: “God jul, alla!” Familjen svarade glatt, och alla verkade nöjda med det lilla de hade. På bordet stod en enkel gås och några grönsaker, men familjen behandlade det som en festmåltid. De tackade Bob för hans arbete och varandra för sin kärlek.

Scrooge såg på scenen länge. Han hörde hur Bob sa: “Vi måste vara tacksamma. Tim är svag, men han ger oss styrka. Han påminner oss om julens välsignelser.” Frun torkade en tår från kinden men log mot sin son. Scrooge vände sig till anden och frågade: “Kommer pojken… kommer han att leva?” Anden blev allvarlig. “Om ingenting förändras, om framtiden fortsätter som den är nu, kommer den lille Tim att dö. Han är för svag och behöver mer vård än familjen har råd med.”

Orden slog Scrooge hårt i hjärtat. Han kände en klump i halsen. “Nej! Säg inte det. Han är så god, så hoppfull. Han får inte dö!” Anden svarade: “Ditt hjärta börjar förstå, Ebenezer. Men du måste veta att barn som Tiny Tim ofta lider när världen är kall och girig.” Scrooge såg åter på familjen. De skrattade tillsammans, trots sin fattigdom. Tiny Tim sa tyst en bön: “Gud välsigne oss alla.” Scrooge lade handen på sitt bröst. Hans ögon blev blanka av tårar. Han viskade: “Jag har aldrig känt så här för någon förut.”

Anden tog honom vidare. De reste över hela landet och såg människor i olika hem. Några var rika, andra fattiga. Några levde på landsbygden, andra i staden. Men överallt såg Scrooge samma sak: människor som samlades, delade mat, skrattade, sjöng och visade kärlek. Han insåg att julen förenade människor, oavsett deras situation.

Till slut stannade anden. Hans ansikte såg plötsligt allvarligt ut. “Innan jag lämnar dig, Ebenezer, vill jag visa dig något mer.” Han drog undan sin stora mantel, och därunder stod två barn. De var magra, smutsiga och såg skrämda ut. Deras ögon var stora och mörka. Den ena var en pojke, den andra en flicka. De klamrade sig fast vid andens fötter.

Scrooge ryggade tillbaka. “Vad är detta? Är det dina barn?” Anden skakade på huvudet. “Nej. Detta är människornas barn. Den här pojken heter Okunskap. Den här flickan heter Fattigdom. De föds av alla människors hårdhet och brist på omsorg.”

Scrooge kände rysningar längs ryggen. “Kan man inte hjälpa dem? Kan man inte rädda dem?” Anden såg på honom med mörka ögon. “Se upp för dem båda. Men framför allt för pojken, Okunskap, för han bär faran som hotar världen.” Barnen stirrade på Scrooge med tomma blickar, och han kände en iskall rädsla. Han mindes sina egna ord till de män som samlat pengar för de fattiga: “Låt dem klara sig själva.” Nu skämdes han djupt.

Ljuset runt anden började blekna. “Tiden är snart slut för mig,” sa Julens Närvarande. “Minns vad du har sett, Ebenezer. Människors glädje, men också deras smärta. Lär dig förstå julens sanna mening.” Scrooge stod kvar, darrande, medan figuren och barnen sakta försvann. Mörkret föll åter över honom, och han kände sig både tyngd av skuld och fylld av en ny, smärtsam insikt.

Framtid och förvandling

Scrooge stod ensam i mörkret. Han väntade på nästa ande, och hans hjärta slog snabbt. Plötsligt såg han en lång figur komma fram ur skuggorna. Gestalten var klädd i en svart kåpa som täckte hela kroppen. Ansiktet syntes inte, bara en hand som pekade framåt. Scrooge darrade.

“Du måste vara Julens Kommande,” viskade han. “Du är den som ska visa mig framtiden. Jag är rädd för dig mer än för de andra, men jag vet att du kan lära mig något. Visa mig vad som väntar.” Anden svarade inte, utan höjde långsamt sin hand. Han pekade mot staden. Scrooge följde honom.

De kom till en grupp affärsmän som stod på gatan och pratade. De talade om en man som hade dött nyligen. “Han dog ensam,” sa en. “Ingen kommer gå på hans begravning.” En annan skrattade: “Kanske går vi dit bara om det serveras mat.” Männen skakade på huvudet och gick vidare. Scrooge hörde varje ord och kände en kall oro i magen.

Anden förde honom sedan till ett mörkt hus. Där inne såg Scrooge tjänare och städerskor samla ihop kläder, gardiner och silver. De lade sakerna i säckar och skrattade. “Han behöver dem ju inte längre,” sa en kvinna. “Han är död, och ingen bryr sig.” De sålde föremålen till en handlare som skrattade lika mycket som de. Scrooge såg på scenen med skräck. “Vem är denne man? Varför finns det ingen som sörjer honom? Ande, visa mig vem det är!”

Men anden svarade inte. Han pekade vidare. Nu såg Scrooge ett fattigt par i ett litet hem. De pratade lågmält, men deras röster var fulla av lättnad. “Är det sant?” frågade kvinnan. “Är han död?” Mannen nickade. “Ja, han som vi var skyldiga pengar till är borta. Vi får lite tid nu. Vi slipper trycket för en stund.” Kvinnan log försiktigt. “Det känns hemskt att vara glad över någons död… men vi kan andas igen.”

Scrooge stirrade på dem och kände rysningar. “Varje människa borde minnas med sorg, inte med lättnad. Vem är denne man?” Anden tog honom nu till ett mycket sorgligare ställe. De stod i Bob Cratchits hem. Där var ingen glädje denna gång. Familjen satt stilla runt bordet, och stämningen var tung. Bob satt med huvudet sänkt, och hans fru höll en liten stol nära sig. Den var tom.

“Tiny Tim är borta,” viskade Bob med tårar i ögonen. “Han var en så god pojke. Han gav oss alla hopp. Men nu är han hos Gud.” Familjen grät tyst, men försökte trösta varandra. “Vi måste minnas honom med kärlek,” sa Bob. “Han lärde oss att vara tacksamma även i svåra tider.”

Scrooge såg allt detta och kände hur hjärtat brast. Han satte händerna för ansiktet och grät. “Nej! Inte Tim! Säg att det inte är för sent! Säg att det går att ändra!” Men anden förde honom vidare till en kyrkogård. Det var dimmigt och kallt. De gick mellan gravstenar tills anden stannade vid en. Den pekade på stenen utan att säga något. Scrooge närmade sig långsamt. Han såg sitt eget namn inristat där: Ebenezer Scrooge.

Han föll ner på knä och ropade: “Nej! Är det här min framtid? Är jag mannen som dog ensam, utan kärlek, utan vänner? Är det därför ingen sörjer mig? Ande, ge mig en chans! Jag vill inte dö på det sättet. Jag kan ändra mig, jag kan leva på ett nytt sätt. Snälla, ta inte bort mitt hopp!”

Anden stod stilla och pekade. Scrooge klamrade sig fast vid manteln. “Jag är inte samma man längre! Jag lovar att hedra julen i mitt hjärta, varje dag, året runt. Jag lovar att hjälpa andra, att vara vänlig och generös. Jag kommer att förändras! Snälla, visa mig att det ännu finns tid!”

Plötsligt började kyrkogården blekna. Anden löstes upp i dimman, och Scrooge föll bakåt. Han vaknade i sin egen säng, flämtande. Det var morgon. Klockorna ringde, och solljuset strålade in genom fönstret. Scrooge hoppade upp. “Det är juldag!” ropade han. “Jag lever! Jag har en chans!” Han sprang runt i sitt rum, skrattade högt och klappade händerna. “Jag är en ny människa! Tack, andar! Tack för att jag får leva om mitt liv.”

Han klädde sig snabbt och gick till fönstret. På gatan såg han en pojke. “Hej, du där!” ropade han. “Vet du om butiken på hörnet fortfarande säljer den stora kalkonen?” Pojken nickade. “Spring dit och köp den! Ta den till Bob Cratchits hus. Här får du pengar för besväret.” Scrooge skrattade av glädje. “De kommer inte tro sina ögon när de ser den!” Han började redan tänka på hur familjen skulle le när de fick maten.

Sen gick han till sin systerson Freds hem. Dörren öppnades, och alla såg förvånat på honom. “God jul, Fred,” sa Scrooge med ett varmt leende. “Om du vill ha mig, vill jag gärna vara med på din fest.” Fred rusade fram och kramade honom. “Farbror! Det är det bästa som kunde hända!” Alla hälsade honom välkommen, och han kände sig för första gången på länge som en del av en familj.

Dagen gick i glädje. Han åt, skrattade och pratade. Senare besökte han Cratchits och såg lyckan i deras ögon när kalkonen kom. Han kände särskilt värme när han såg Tiny Tim. Han tänkte för sig själv: “Jag ska se till att pojken får den vård han behöver. Han ska inte dö.”

Från den dagen höll Scrooge sitt löfte. Han blev som en andra far för Tiny Tim, och han hjälpte familjen med pengar och stöd. Han var vänlig mot alla, och hans hjärta var fullt av kärlek. Ingen skrattade åt honom längre, för alla såg att han verkligen hade förändrats. Ebenezer Scrooge var inte längre den kalla, giriga mannen som hatade julen. Han blev känd som en generös och varm människa, och det sades att ingen firade jul med större glädje än han. Och som den lille Tim brukade säga: “Gud välsigne oss alla.”