Baskervilles Hund (Mellannivå)

Legenden om Baskervilles hund

Det var en dimmig morgon i London när Dr. James Mortimer, en vänlig men något excentrisk läkare, steg in på Baker Street för att träffa den berömda detektiven Sherlock Holmes. Dr. Mortimer var djupt oroad och sökte Holmes hjälp med ett mycket ovanligt och skrämmande fall som rörde familjen Baskerville från Devonshire. Han hade en käpp med sig, och Holmes lyckades genast utifrån den gissa flera saker om doktorn och hans arbete, vilket imponerade på både Dr. Mortimer och Dr. Watson, Holmes vän och medhjälpare.

Dr. Mortimer berättade att han arbetade som läkare på landsbygden nära Baskerville Hall. Han började berätta en gammal och skrämmande familjehistoria, som gått i arv i generationer hos familjen Baskerville. För att ge Holmes och Watson hela bilden, tog Dr. Mortimer fram ett gammalt dokument och började läsa högt ur det. Dokumentet berättade om Sir Hugo Baskerville, en man som levde på 1600-talet och var känd för sin grymhet och vilda livsstil.

Enligt legenden hade Sir Hugo en gång kidnappat en ung kvinna från byn och låst in henne på sitt gods. Flickan var rädd och lyckades till slut fly ut i heden, men Hugo och hans vänner upptäckte hennes flykt och red ut efter henne. Det sägs att Hugo, rasande och galen, svor en förbannelse över sig själv och sin familj när han jagade henne genom natten. Hans vänner följde efter, men de blev vittne till en hemsk syn: Flickan hittades död av skräck, och bredvid henne låg Hugo död, dödad av en enorm, demonisk hund. Sedan den natten har det berättats att en hemsk hund hemsöker Baskerville-familjen, särskilt på heden runt Baskerville Hall.

Dr. Mortimer förklarade för Holmes och Watson att denna legend aldrig har glömts bort i familjen. Flera generationer av Baskervilles har dött på mystiska sätt, många av dem unga. Det har alltid funnits en oro i släkten, och legenden har lett till många rykten och rädsla bland lokalbefolkningen. Många säger att de har sett en stor, svart hund med lysande ögon vandra över heden under nätterna.

Sir Charles Baskerville, den senaste ägaren till Baskerville Hall, var en äldre man som flyttat tillbaka till sitt familjegods efter att ha bott länge i Sydafrika. Han var vänlig och omtänksam, mycket respekterad av de som bodde i området. Men Dr. Mortimer berättade att Sir Charles tog legenden om den hemska hunden på största allvar. Han undvek ofta att gå ut efter mörkrets inbrott, och han var märkbart nervös när det kom till allt som hade med legenden att göra. Han brukade promenera varje kväll längs en allé nära godset, men han höll sig alltid till de upplysta vägarna.

En kväll hittades Sir Charles död i slutet av allén, nära porten till heden. Dr. Mortimer var den som fann kroppen. Det fanns inga spår av våld, men Sir Charles ansikte var förvridet av skräck, som om han hade sett något mycket fruktansvärt innan han dog. Läkarens första tanke var att han dött av hjärtslag, eftersom Sir Charles hade haft hjärtproblem. Men när Dr. Mortimer undersökte platsen närmare, upptäckte han något som fick honom att tveka: I marken nära kroppen kunde han tydligt se spår av en mycket stor hund.

Detta fynd skrämde Dr. Mortimer djupt. Han kände till legenden bättre än någon annan i området och kunde inte släppa tanken på att det verkligen fanns något övernaturligt i farten. Han berättade också att flera personer i byn hade sett en mystisk, svart hund på heden under kvällarna kring Sir Charles död. Ryktena spreds snabbt och skapade stor oro bland lokalbefolkningen.

Nu stod Dr. Mortimer inför ett nytt dilemma. Sir Charles hade en arvinge, en ung man vid namn Sir Henry Baskerville, som bodde i Kanada men nu skulle resa till England för att ta över godset. Dr. Mortimer var rädd att även Sir Henry skulle drabbas av den gamla förbannelsen. Han förklarade för Holmes att han kände ett ansvar att skydda Sir Henry, men visste inte vad han skulle göra. Han vände sig till Sherlock Holmes för att be om råd och hjälp att lösa gåtan.

Holmes lyssnade mycket noggrant på Dr. Mortimers berättelse. Han var alltid skeptisk till övernaturliga förklaringar, men han tog situationen på allvar, särskilt när han hörde om spåren vid Sir Charles kropp. Holmes började genast ställa frågor om Sir Charles hälsa, hans livsstil, och om det fanns några fiender eller problem i området. Dr. Mortimer försäkrade honom om att Sir Charles var en älskad och respekterad man, utan några kända fiender.

Watson antecknade flitigt allt som sades och fascinerades av mysteriet, precis som Holmes. Dr. Mortimer visade också brevet han fått från Sir Charles, där det stod att han skulle akta sig för heden, särskilt efter mörkrets inbrott. Det blev tydligt att Sir Charles själv var rädd för något, kanske just den svarta hunden som enligt legenden hemsökte släkten.

Holmes frågade om det fanns några andra tecken eller ledtrådar vid dödsfallet, men Dr. Mortimer kunde bara nämna de stora hundspåren och den stora rädslan i Sir Charles ansikte. Det fanns inga andra människor i närheten vid tiden för dödsfallet, och ingen hade sett något ovanligt förutom de rykten som cirkulerade bland lokalbefolkningen.

Efter att ha lyssnat på allt detta tog Holmes på sig fallet. Han sade till Dr. Mortimer att han skulle tänka igenom saken noggrant, undersöka alla ledtrådar och försöka ta reda på om det fanns en naturlig förklaring till Sir Charles död, eller om legenden om den hemsökta hunden verkligen kunde ha något med saken att göra. Han lovade att han och Watson skulle träffa Sir Henry när han anlände till London och tillsammans försöka lösa mysteriet kring Baskerville Hall och den skräckinjagande hunden på heden.

Dr. Mortimer lämnade Holmes och Watson, fortfarande djupt oroad för Sir Henrys säkerhet. Mysteriet låg nu i Holmes händer, och han började genast planera hur han bäst skulle kunna skydda den sista Baskerville och avslöja sanningen bakom den gamla och skrämmande legenden.

Hotet mot Sir Henry

Några dagar efter det första mötet med Dr. Mortimer väntade Sherlock Holmes och Dr. Watson på Sir Henry Baskerville, den nye arvingen till Baskerville Hall, som snart skulle komma till London från Kanada. Det var ett viktigt ögonblick eftersom Sir Henry var den siste i Baskerville-släkten och det var nu han som stod i centrum för den gamla legenden och mysteriet kring Sir Charles död.

Sir Henry var en ung och energisk man, något mindre sofistikerad än vad Holmes och Watson väntade sig, men med ett tydligt självförtroende. När han kom till hotellet där han bodde berättade han genast för Holmes och Watson om en märklig händelse som inträffat direkt efter hans ankomst. Han hade fått ett anonymt brev till sitt hotellrum. Brevet innehöll bara några utklippta ord ur en tidning, som varnade honom för att gå ut på heden. Den enda handskrivna raden var: “Om ni värnar om ert liv och ert förstånd, håll er borta från heden!” Sir Henry visade brevet för Holmes, som direkt blev intresserad av papperet, typsnittet och det ovanliga i att någon gått så långt för att skicka ett hotfullt meddelande.

Under samtalet märkte Sir Henry också att ett av hans nya skor hade försvunnit från hotellrummet. Han hade packat upp ett par bruna skor men nu var bara den ena kvar. Detta verkade först som ett litet mysterium men blev snart mer oroande när Sir Henry märkte att även ett annat av hans skor försvunnit, men denna gång ett gammalt par. För Holmes blev detta ännu en ledtråd, och han undrade varför någon ville komma åt Sir Henrys skor. Holmes gissade att det kunde vara för att få tag i Sir Henrys doft, vilket kanske kunde vara intressant för någon som använde en hund för att spåra honom.

Nästa dag, när Sir Henry lämnade hotellet för att promenera till advokatkontoret med Dr. Mortimer, blev de båda uppmärksamma på att en man följde efter dem. Denna främling satt i en droska och försökte hålla sig på avstånd, men Sir Henry och Mortimer märkte honom ändå. Dr. Mortimer rapporterade direkt detta till Holmes. Holmes och Watson försökte sedan följa efter droskan, men förlorade den bland Londons gator. De lyckades ändå ta reda på att den mystiske mannen bar ett stort, svart skägg – en detalj som Holmes memorerade.

Holmes började nu misstänka att någon verkligen ville Sir Henry illa, och han var säker på att händelserna inte var tillfälligheter. Han undersökte hotellets personal och gäster, men hittade inget misstänkt där. Holmes lade dock märke till att brevet till Sir Henry troligen skickats från samma hotell, eftersom tidningen som användes till urklippen bara fanns på några få platser i London.

Samtidigt satt Sir Henry och Dr. Mortimer och diskuterade arvet efter Sir Charles Baskerville. Dr. Mortimer berättade att Baskerville Hall var ett mycket stort och värdefullt gods, med stora marker och flera hyresgäster. För Sir Henry innebar detta ett helt nytt liv, med ansvar för både egendom och människor på landsbygden. Trots den oroande situationen ville Sir Henry ändå åka till Devon och ta över sitt arv, men han var beredd att lyssna på Holmes råd om säkerheten.

Holmes fortsatte sitt detektivarbete i London. Han skickade bud efter sin informant, en pojke vid namn Cartwright, och bad honom söka igenom alla papperskorgar på hotellet efter rester av tidningen som använts till varningsbrevet. Samtidigt fortsatte Holmes att fundera över skostölden och den skuggande mannen. Han drog slutsatsen att den mystiske mannen måste vara en person med god kännedom om Baskerville-familjen, och kanske också om hedarna runt godset.

Efter några dagar hade Holmes samlat så mycket information han kunde, men han var ändå orolig. Han trodde inte längre att Sir Henry var säker i London, men han var också övertygad om att det största hotet väntade i Devon, nära själva Baskerville Hall och den hemsökta heden. Holmes beslutade därför att någon måste följa med Sir Henry till godset och hålla ett vakande öga på honom.

Vid en gemensam frukost berättade Holmes för Sir Henry, Dr. Mortimer och Watson att han själv inte kunde lämna London just nu eftersom han arbetade på ett annat viktigt fall. Istället bad han sin vän Dr. Watson att följa Sir Henry till Dartmoor. Watson var en pålitlig vän och dessutom läkare, vilket Holmes ansåg vara extra värdefullt i den oroande situationen. Holmes gav Watson noggranna instruktioner om att skriva regelbundna rapporter om allt som händer och att vara uppmärksam på varje detalj, hur liten den än må vara. Watson fick också i uppdrag att hålla kontakt med Holmes via brev, så att Holmes skulle kunna ge råd och analysera nya ledtrådar.

Sir Henry och Dr. Mortimer var lättade över att få Watsons sällskap, särskilt efter allt som hade hänt i London. Trots varningsbrevet, den försvunna skon och den okända mannen i droskan, stod Sir Henry fast vid sitt beslut att resa till Baskerville Hall. Han ville visa att han inte var rädd för gamla skrönor eller anonyma hot, och att han var redo att axla ansvaret som släktens nye ledare.

Resan till Devon planerades, och Watson förberedde sig på sitt uppdrag. Han packade ner både anteckningsbok och pistolen, för säkerhets skull, och lovade Holmes att vara vaksam. Holmes påminde Watson om att det kunde finnas både synliga och dolda faror, inte bara i form av människor utan kanske också av djur eller rent av övernaturliga ting, åtminstone enligt lokalbefolkningens berättelser.

Med detta sagt lämnade Watson, Sir Henry och Dr. Mortimer London. Holmes stannade kvar, men lovade att alltid vara tillgänglig via telegram om Watson behövde hjälp eller råd. Mysteriet kring Baskerville-familjen hade nu blivit ännu djupare, och Watson anade att det han snart skulle få uppleva på den ödsliga heden skulle bli både spännande och farligt.

Mysterier på Dartmoor

Watson, Sir Henry och Dr. Mortimer reste genom det engelska landskapet mot Devon och den berömda Baskerville Hall. Redan under resan kände Watson hur stämningen förändrades – luften blev kallare, omgivningen mer ödslig och den mörka, vida heden bredde ut sig under himlen. När de närmade sig godset passerade de små byar och märkte hur lokalbefolkningen såg oroligt på dem. Historierna om Baskervilles hund och Sir Charles tragiska död hade gjort starkt intryck på alla i området.

När sällskapet anlände till Baskerville Hall möttes de av ett stort, gammalt hus som visade både sin forna prakt och sina år av ensamhet och oro. Den stora porten gnisslade när de gick in, och Watson lade märke till att delar av huset såg dystra och slitna ut. Barrymore, den lojala men allvarliga förvaltaren, och hans hustru, hushållerskan Mrs. Barrymore, tog emot dem. De gjorde sitt bästa för att välkomna Sir Henry, men Watson märkte snabbt att det fanns något nervöst och hemlighetsfullt i deras sätt.

Redan första natten på Baskerville Hall hade Watson svårt att sova. Han hörde ljud av steg i korridorerna och någon som smög omkring när resten av huset borde vara tyst. När han frågade Barrymore om detta morgonen därpå fick han undvikande svar. Barrymore förklarade att huset alltid varit dragigt och gammalt, och att ljuden bara var vanliga nattliga oljud. Men Watson blev inte helt övertygad.

Snart fick Watson och Sir Henry höra om en annan källa till oro på heden. En farlig fånge vid namn Selden hade rymt från det närliggande fängelset. Polisen letade efter honom, men han höll sig gömd bland de karga kullarna och de täta dimmorna. Lokalbefolkningen var rädda, och det fanns en känsla av att något farligt lurade där ute, förutom de gamla legenderna. Selden var känd som en våldsam brottsling, vilket gjorde alla ännu mer försiktiga.

Under sina dagliga promenader på heden försökte Watson och Sir Henry upptäcka mer om området och dess invånare. De mötte flera grannar, alla med sina egna personligheter och hemligheter. En dag träffade Watson på syskonen Stapleton, som bodde på ett ensligt hus mitt på heden. Mr. Stapleton var en entusiastisk naturforskare, mycket intresserad av heden och dess växter och djur. Han berättade gärna för Watson om de farliga träskmarkerna och om de sällsynta fjärilar han samlade. Hans syster, Beryl Stapleton, var vacker, men verkade alltid nervös och vaksam, särskilt i närheten av sin bror.

Mr. Stapleton var vänlig mot Watson men visade en märklig vaksamhet mot Sir Henry, särskilt när det gällde Beryl. En dag när Watson och Sir Henry besökte Stapletons hus blev Sir Henry tydligt intresserad av Beryl. Hon var artig men verkade ibland vilja säga något privat till Watson, som om hon ville varna honom för något, men blev alltid avbruten eller övervakad av sin bror.

Watson lade också märke till en annan udda granne, Mr. Frankland, som bodde i ett hus på en kulle. Frankland var känd i trakten för att vara grälsjuk och nyfiken. Han älskade att spionera på sina grannar med sin kikare och startade ofta rättsliga tvister mot nästan vem som helst. Watson tyckte först att Frankland var lite besvärlig, men han insåg snart att denne kunde ha sett saker som kunde vara viktiga för fallet.

Tillbaka på Baskerville Hall fortsatte märkliga saker att hända. Watson observerade en natt att Barrymore gick omkring med en lykta och skickade ljussignaler ut genom ett fönster mot heden. Watson väckte Sir Henry och tillsammans smög de efter Barrymore för att undersöka saken. De upptäckte att Barrymore varje natt sände en ljussignal, och snart förstod de varför: Han försökte hjälpa fången Selden, som visade sig vara Mrs. Barrymores bror. Familjen Barrymore hade gett Selden mat och kläder för att han inte skulle svälta ihjäl ute på heden. Barrymore erkände att han hade känt skuld över broderns situation och ville bara hjälpa honom tills han kunde lämna landet.

Watson rapporterade allt detta till Holmes i sina brev. Han försökte hela tiden väga om Barrymores handlingar var farliga eller om de bara var ett uttryck för medkänsla. Samtidigt fortsatte han att utforska både huset och heden. Vid flera tillfällen hörde Watson på nätterna ett underligt, sorgligt tjut från heden, ett ljud som enligt lokalbefolkningen liknade en enorm hunds yl.

Under dagarna kom Watson och Sir Henry närmare Stapletons. Sir Henry blev snabbt förälskad i Beryl, som ibland svarade på hans känslor men lika ofta verkade skrämd och avvisande. Stapleton själv, som först verkade glad för Sir Henrys sällskap, blev snart mycket irriterad och nästan fientlig när han förstod att Sir Henry ville uppvakta Beryl. Han sa att hans syster inte var lämplig för äktenskap eller romanser, och han gjorde allt för att hålla de två isär. Detta väckte Watsons misstankar. Varför ville Stapleton absolut inte att Beryl skulle umgås med Sir Henry? Och varför verkade Beryl själv så nervös och rädd, trots att hon tydligt gillade Sir Henry?

Watson försökte prata med Beryl vid flera tillfällen, men hon var alltid försiktig och verkade nästan rädd för att säga för mycket. Watson anade att syskonen Stapleton bar på någon form av hemlighet. Han fortsatte att skriva rapporter till Holmes och beskrev både sina egna teorier och alla märkliga händelser som utspelade sig kring Baskerville Hall. Samtidigt höll han ett vakande öga på Sir Henry, som ibland tycktes underskatta farorna som lurade både bland människorna och på heden.

Slutligen blev Watson allt mer övertygad om att nyckeln till mysteriet låg någonstans ute på heden. Kanske handlade det inte bara om en gammal legend, utan också om verkliga faror, dolda motiv och relationer som ingen riktigt förstod. Han visste att han behövde vara fortsatt vaksam och försöka ta reda på så mycket som möjligt, inte bara om den rymde fången Selden, utan också om syskonen Stapleton, Barrymore-familjen och de många underliga händelser som utspelade sig natt efter natt på den ödsliga Baskerville-heden.

Hemligheter och avslöjanden

Efter flera dagar på Baskerville Hall fortsatte Watson att arbeta hårt för att förstå alla de märkliga händelserna som utspelade sig på heden. Han skrev långa och detaljerade rapporter till Sherlock Holmes i London, där han beskrev varje ledtråd, varje möte med grannarna och alla konstiga ljud han hört på nätterna. Watson började misstänka att något ännu farligare låg bakom Sir Charles död än bara en gammal legend om en hemsk hund.

Watson la ner mycket tid på att försöka förstå syskonen Stapleton, särskilt deras konstiga och spända relation till Sir Henry. Han märkte att Beryl Stapleton verkade alltmer olycklig och rädd. Vid flera tillfällen försökte hon, när ingen såg, varna Watson och Sir Henry för att stanna kvar på heden eller att närma sig henne för mycket. Samtidigt var Stapleton ibland vänlig, ibland misstänksam och nästan hotfull, särskilt mot Sir Henry.

En natt bestämde sig Watson och Sir Henry för att ta reda på vad som verkligen försiggick på heden, särskilt med tanke på att den rymda fången Selden fortfarande var på fri fot. De visste att Barrymore-familjen hjälpt Selden, och Barrymore bad till slut Watson och Sir Henry att försöka hjälpa Selden att fly från trakten innan han greps av polisen. Watson och Sir Henry gick ut på heden för att varna Selden, men just som de försökte närma sig honom hörde de plötsligt ett hemskt skrik i mörkret. De rusade framåt och såg Selden springa mot en brant klippa. I paniken och mörkret tappade Selden fotfästet och föll handlöst nerför stupet, och dog omedelbart.

Det märkliga var att Sir Henry och Watson först trodde att det var Sir Henry själv som någon försökt döda. Selden hade nämligen fått Sir Henrys gamla kläder av Barrymore, och det var troligen dessa kläder som lockade ut faran på heden. Detta gjorde Watson och Sir Henry ännu mer övertygade om att någon försökte ta livet av Sir Henry, och att legenden om hunden på heden kanske gömde något verkligt och mycket farligt.

Efter denna tragiska händelse fortsatte Watson sin undersökning. Han började misstänka att det var fler än han själv som spanade på heden. Han såg ibland märkliga rörelser ute i dimman och upptäckte spår av någon som bodde i en liten stuga, gömd bland stenarna på heden. Watson beslöt att undersöka stugan närmare, och fann snart att den inte var övergiven. Tvärtom – någon bodde där och hade fört anteckningar om alla rörelser runt Baskerville Hall. På ett av pappren såg Watson sitt eget namn. Han blev först rädd, men snart upptäckte han att den mystiske personen i stugan inte var en fiende, utan Sherlock Holmes själv.

Holmes avslöjade för Watson att han inte stannat i London, som han hade sagt, utan i hemlighet tagit sig till Devon för att själv undersöka fallet på plats. Han ville hålla sig gömd för att kunna arbeta i fred, utan att väcka misstankar hos eventuella fiender. Holmes hade följt varje rörelse, samlat in fakta och övervakat både Stapleton och de andra grannarna. Han berättade för Watson att han nu hade tillräckligt många bevis för att avslöja sanningen bakom Sir Charles död och den hemska hunden.

Holmes förklarade att allting pekade på Jack Stapleton som den verkliga skurken. Stapleton var inte bara en passionerad naturforskare, utan också en mycket listig och hänsynslös person. Holmes avslöjade en viktig hemlighet: Beryl Stapleton var inte Jack Stapletons syster, som alla trott, utan hans fru. Denna lögn hade de använt för att lura alla i trakten och dölja sina verkliga motiv. Stapleton hade enligt Holmes planerat att bli den nye ägaren till Baskerville Hall och ärva hela arvet. För att lyckas med detta behövde han bli av med Sir Charles, och nu försökte han också döda Sir Henry, den siste arvingen.

Holmes beskrev hur Stapleton utnyttjade den gamla legenden om den demoniska hunden. Han hade tränat en verklig hund, stor och vild, och smort in den med fosfor eller någon lysande kemikalie för att den skulle se skräckinjagande ut i mörkret. På så sätt kunde han skrämma Sir Charles till döds och sedan försöka göra samma sak med Sir Henry. Han utnyttjade både rädsla och sin egen list för att skapa illusionen av en övernaturlig fara, men allt hade sin grund i Stapletons girighet och planer.

Watson blev både chockad och imponerad av Holmes skarpa tankeförmåga. Allting började nu falla på plats: de försvunna skorna (för att få Sir Henrys doft), den konstiga relationen mellan Stapleton och Beryl, och varför det alltid fanns en känsla av hot och fara ute på heden. Holmes berättade också att Beryl varit en fånge i sin egen relation, tvingad av sin make att spela syster och vara tyst om planerna.

Nu när Holmes samlat ihop alla bevis bestämde han sig för att agera. Han förklarade för Watson att det var nödvändigt att ta en risk för att avslöja Stapleton på bar gärning. Holmes ville använda Sir Henry som lockbete, för att lura Stapleton att göra sitt sista försök och på så vis kunna stoppa honom en gång för alla. Holmes försäkrade Watson om att han själv skulle vaka över Sir Henry och ingripa i rätt ögonblick.

Watson, även om han var orolig för Sir Henrys säkerhet, litade helt på Holmes plan. De började nu tillsammans förbereda sig för den avgörande konfrontationen med Stapleton och den hemska hunden. Holmes gav Watson noggranna instruktioner och försäkrade att inget skulle lämnas åt slumpen. Samtidigt förstod Watson hur farligt det fortfarande var, både för honom själv och för Sir Henry, men han visste också att sanningen äntligen höll på att avslöjas.

Fällan på heden

När Sherlock Holmes avslöjat sin plan, började han, Watson och polisen Lestrade från Scotland Yard att noga förbereda sig för den avgörande natten. Lestrade hade kallats till Devon för att hjälpa till med att gripa Stapleton, och hans närvaro gav extra trygghet. Tillsammans gömde sig de tre männen nära Stapletons hus, Merripit House, som låg ensligt ute på heden. Det var en kall och dimmig kväll och mörkret gjorde det svårt att se något på avstånd, men det passade Holmes plan perfekt. Dimman låg tjock och tung över heden, vilket gjorde allt ännu mer kusligt och farligt.

Sir Henry hade gått med på att agera lockbete, även om han var rädd. Han hade blivit inbjuden på middag till Stapleton, och planen var att han skulle promenera hem ensam genom heden efter middagen, precis som Sir Charles gjort den natten då han dog. Holmes, Watson och Lestrade gömde sig tysta och väntade utanför huset, beredda att ingripa om något hände. De hade sina pistoler redo och var fullt fokuserade på varje ljud och rörelse ute i mörkret.

Efter middagen lämnade Sir Henry huset och började sin promenad tillbaka till Baskerville Hall, precis som han och Holmes hade planerat. Han gick ensam längs den smala vägen genom heden, med bara dimman och sina egna tankar omkring sig. Plötsligt hörde Holmes ett svagt skall i fjärran – det var hunden! Alla tre män sprang snabbt mot ljudet, beredda på det värsta. Samtidigt syntes en stor, skrämmande skepnad komma rusande ur dimman rakt mot Sir Henry.

Den hemska hunden, större och mer skräckinjagande än någon vanlig hund, hade fått sitt huvud och sin päls insmord med en fosforblandning som fick den att lysa i mörkret och se övernaturlig ut. Sir Henry, som redan var rädd, blev nästan paralyserad av skräck. Men just när hunden skulle kasta sig över honom, sköt Holmes och Watson flera skott mot djuret. Hunden, som visade sig vara verklig men tränad och vild, föll till marken och dog av skadorna.

Sir Henry låg på marken, skakad men vid liv. Holmes och Watson hjälpte honom upp och såg snabbt till att han var oskadd, även om han var svårt chockad av händelsen. De såg till att han fick vila, medan de själva skyndade sig mot Merripit House för att hitta Stapleton.

När de rusade in i huset upptäckte de att Beryl Stapleton var bunden och fastkedjad i ett rum. Hon hade blivit illa behandlad av sin man, som tvingat henne att delta i hans onda planer och hållit henne fången när hon försökte varna Sir Henry. Holmes och Watson befriade henne, och hon berättade allt om sin makes sanna natur och hur han utnyttjat både henne och legenden om den hemska hunden för sina egna syften. Beryl var både lättad och förkrossad, men tacksam för att äntligen vara fri.

Samtidigt insåg Holmes och Lestrade att Stapleton flytt ut på heden så snart han förstod att hans plan misslyckats. De gav sig ut för att följa efter honom, men dimman gjorde det svårt att se mer än några meter framför sig. Stapleton var en skicklig överlevare och kände till heden bättre än någon annan, men den natten visade sig naturen vara starkare än han själv. Han flydde mot de förrädiska träskmarkerna, där marken var mjuk och farlig. Holmes, Watson och Lestrade letade så länge de kunde, men Stapleton försvann i dimman och de djupa kärren. Trots deras ansträngningar hittade de honom aldrig igen. Senare fann man spår av hans stövlar djupt inne i träsket, och Holmes var säker på att Stapleton drunknat i kvicksanden, ett rättvist slut för hans onda handlingar.

Efter den dramatiska natten återvände Holmes, Watson och Lestrade till Baskerville Hall tillsammans med Sir Henry och Beryl. Sir Henry var fortfarande mycket skakad av sina upplevelser. Han kunde knappt tro att allting verkligen var över och att den hemska hunden inte längre utgjorde något hot. Watson hjälpte honom att återhämta sig, medan Holmes gick igenom fallets sista detaljer.

Dagen efter satte sig Holmes och Watson ner för att gå igenom hur mysteriet egentligen hade lösts. Holmes förklarade hur han från början misstänkte att legenden bara användes som ett vapen av någon listig människa, och hur varje ledtråd hade fört honom närmare sanningen: de försvunna skorna, den anonyma varningen i London, Stapletons falska identitet och den utnyttjade legenden om hunden. Holmes berättade att det mest avgörande var insikten om att Stapleton var en släkting till Baskerville-familjen och hade rätt till arvet om Sir Henry försvann. Stapleton hade planerat allting noggrant, från att förgifta hunden till att få Beryl att låtsas vara hans syster, och han hade försökt spela på allas rädsla för det övernaturliga.

Holmes berömde också Watson för hans mod och lojalitet under hela utredningen. Utan Watsons rapporter och vaksamhet hade Holmes aldrig kunnat arbeta i hemlighet eller förstå alla detaljer kring Stapletons rörelser. Watson var stolt över att ha hjälpt sin vän och glad över att fallet nu var löst.

När Sir Henry återhämtat sig efter äventyret beslutade han och Dr. Mortimer att lämna England för en tid, för att vila upp sig och glömma alla hemska minnen från heden. Beryl, fri från sin makes grepp, fick äntligen en chans att leva sitt eget liv. Baskerville Hall blev återigen ett tryggt hem, utan skräck och oro, och legenden om den demoniska hunden dog ut med Stapleton.

Holmes och Watson återvände till London, nöjda med att ännu ett fall var löst och att rättvisan hade segrat, inte genom övernaturliga krafter, utan genom mänsklig list och mod.