Baskervilles Hund (Avancerad)

Legenden om Baskervilles hund

I hjärtat av det viktorianska London, där dimman ofta ligger tjock över gatorna och vagnshjulen ekar mellan husväggarna, inleds berättelsen om Baskervilles Hund med att den excentriske och vetgirige Dr. James Mortimer söker sig till den världsberömde detektiven Sherlock Holmes och hans vän Dr. John Watson. Mortimer bär på en tung oro och har med sig ett urklipp ur det förflutna: en gammal pergamentrulle som innehåller den Baskervilleska familjens förbannelse, en legend som präglat hans vänners liv i generationer.

Mortimer anländer till Holmes’ och Watsons lägenhet på Baker Street med en blandning av respekt, tvekan och desperation. Han är en man av vetenskap men bär ändå med sig en vidskeplighet, präglad av de olyckor som har drabbat familjen Baskerville. Han berättar att han är läkare och nära vän till den nyligen avlidne Sir Charles Baskerville, som dog under mystiska omständigheter på sitt gods på Dartmoorheden. Mortimers oro gäller särskilt Sir Charles’ arvinge, Sir Henry, som snart väntas anlända från Kanada för att ta över Baskerville Hall.

Det är dock legenden som fångar Holmes och Watsons intresse: Dr. Mortimer vecklar varsamt ut den gamla handskriften och läser högt för dem. Dokumentet berättar om Sir Hugo Baskerville, en hänsynslös och dekadent adelsman från 1600-talet. Sir Hugo blev förälskad i en lokal bonddotter, som han förde till sitt slott mot hennes vilja. Flickan lyckades fly genom en fönsterglugg under en festnatt, och Hugo, ursinnig, släppte lös sina hundar och gav sig ut på heden efter henne tillsammans med sina vänner.

När de till sist fann flickan låg hon död av skräck, och ovanför henne böjde sig en “jättelik svart best, en demonhund” som slitit ut Hugos strupe. De övriga blev så förskräckta att några dog kort därefter och de flesta lämnade platsen för alltid. Från denna natt sades ett okrossbart förbannelse vila över Baskerville-släkten: varje medlem som satte sin fot på heden skulle riskera att dö en våldsam död i skuggan av den hemska besten.

Dr. Mortimer förklarar för Holmes och Watson att legenden alltid funnits närvarande, som ett hot i bakgrunden av släktens historia. Genom åren har flera Baskervilles dött unga, ofta på mystiska eller tragiska sätt. Vissa dog i olyckor, andra i dueller eller sjukdomar, men en skugga av rädsla och fatalism vilade över dem alla. Trots den vetenskapliga tidsåldern är det få av de lokala invånarna som helt vågar ignorera berättelsen om den helvetiska hunden som sägs vandra över heden när dimman ligger tät och natten är mörk.

När Sir Charles Baskerville, en välbärgad och generös man, återvände till familjegodset efter många år utomlands, var han fast besluten att lyfta släkten ur dess dystra förflutna. Han engagerade sig i välgörenhet och försökte förbättra livet för sina grannar, men han levde också i ständig oro och tog legenden på fullt allvar. Mortimer berättar att Sir Charles utvecklade en alltmer nervös och vidskeplig personlighet ju längre han bodde på Baskerville Hall. Han gick aldrig ut på heden efter mörkrets inbrott och höll sig alltid inom synhåll för sina anställda.

Dr. Mortimer fördjupar sig i de sista veckorna av Sir Charles’ liv och berättar om en man som var märkt av fruktan. Sir Charles bad honom regelbundet om råd och försökte hitta rationella förklaringar till de skuggor och ljud han tyckte sig höra runt godset. Det fanns också berättelser bland tjänstefolket om konstiga ljus, hemska tjut i natten och märkliga avtryck i den mjuka myrmarken. Sir Charles tog även emot flera anonyma brev där han varnades för att vistas utomhus efter solnedgången, men ingen kunde spåra källan till dessa varningar.

Så kommer berättelsen till sin mörka vändning: en natt hittades Sir Charles död utanför grindarna till sitt gods. Hans kropp låg på stigen som ledde genom den förvildade trädgården ut mot heden. Hans ansikte var förvridet i ett uttryck av yttersta skräck, som om han sett något ohyggligt i dödsögonblicket. Dr. Mortimer, som var den förste på platsen, kunde inte hitta några fysiska skador som tydde på våld, men på marken intill kroppen lade han märke till något som gjorde honom iskall av fasa: stora tassavtryck, större än någon känd hund i trakten, tydliga i den fuktiga jorden.

Mortimer berättar hur han försökte förklara Sir Charles’ död som hjärtinfarkt, vilket också blev den officiella dödsorsaken. Men han vågar inte ignorera de oförklarliga spåren och Sir Charles’ extrema rädsla under de sista dagarna. Han känner ett ansvar för Sir Henry Baskerville, den nye arvingen, och fruktar att även han kan vara i fara om legenden har någon sanning.

Holmes lyssnar uppmärksamt under hela Mortimers redogörelse, noterar varje detalj, varje tonfall och varje motsägelse. Han visar inget tecken på att dela Mortimers vidskepelse, men hans intellekt eggas av det ovanliga fallet. Han börjar ställa precisa frågor om Sir Charles’ hälsa, om de exakta omständigheterna kring dödsfallet, om tjänstefolkets vittnesmål och om de avtryck som hittats vid kroppen.

Redan från början inser Holmes att bakom skenet av övernaturlighet finns logiska trådar att följa. Men han underskattar aldrig det psykologiska spelet i att människor ibland agerar på grund av rädsla och tro, och att sådant kan driva dem till förtvivlan eller till och med döden. Watson, å sin sida, är mer benägen att ta legenden på allvar, påverkad av Mortimers oro och de konkreta bevisen för att något utöver det vanliga faktiskt sker på Dartmoors hedar.

När samtalet lider mot sitt slut står det klart att fallet är ovanligt, till och med för Holmes. Dr. Mortimer har nu överlämnat sina bekymmer i detektivens händer, och därmed sätts en kedja av händelser i rörelse som ska föra både Holmes och Watson – och i förlängningen Sir Henry Baskerville – rakt in i hjärtat av en av Englands mest kusliga och farofyllda mysterier. Holmes, trots sitt rationella sinne, erkänner för Watson att fallet är “värdigt vår uppmärksamhet” och antyder redan här att svaret kan ligga gömt i detaljerna snarare än i övernaturliga krafter. Det är en gåta där gammal folktro, mänsklig rädsla och kallblodig beräkning möts i skuggorna över Dartmoor.

Med denna kusliga upptakt är grunden lagd för en historia där det förflutnas förbannelse och samtidens rationella efterforskningar kolliderar – och där ingen ännu anar vidden av den fara som ruvar över Baskervilles släkt och deras arv på heden.

Hotet mot Sir Henry

När Sir Henry Baskerville anländer till London är det under helt andra omständigheter än han kunnat föreställa sig. Han är nu den sista manliga arvingen till ett namn tyngt av både rikedom och en mörk förbannelse. Sir Henry är en robust, självsäker man i trettioårsåldern, uppväxt i Kanada långt från de mystiska historierna om Dartmoor och det engelska herrelivet. Trots sin orädda och rationella personlighet hinner han knappt kliva av båten innan han blir indragen i ett intrikat nät av hot, skrämsel och mystik.

Tillsammans med Dr. Mortimer beger sig Sir Henry direkt till Holmes och Watson för att diskutera arvet och det egendomliga dödsfallet. Redan under sitt första möte på Baker Street märker Holmes att Sir Henry är betydligt mer samlad än många skulle vara i hans situation. Men den unga arvingen har redan hunnit få sin tillvaro rubbad: under sitt första dygn i London har han mottagit ett anonymt brev. Brevet, grovt hopklippt ur tidningsbitar, varnar honom uttryckligen för att vistas på heden: “Om du värnar om ditt liv eller ditt förstånd, håll dig borta från heden.” Texten är anonym och ger ingen ledtråd om avsändaren, men den tycks ha skrivits av någon med både kunskap om och intresse för Sir Henrys förehavanden.

Sir Henry tar upp brevet med en blandning av förvåning och irritation – han är inte rädd, snarare förbryllad och smått provocerad. Holmes undersöker brevet minutiöst och konstaterar flera intressanta detaljer: texten är klippt ur en dagstidning, men ett ord – “heden” – har skrivits för hand med bläck, sannolikt för att det inte funnits med i tryck. Holmes noterar dessutom en svag doft av parfym på pappret, vilket tyder på att avsändaren försökt dölja sin egen lukt.

Samtidigt som de diskuterar brevet och de hotfulla antydningarna kommer ännu en underlig händelse till ytan: Sir Henry har blivit bestulen på en sko. Under sin första natt på sitt hotell, Northumberland Hotel, upptäckte han att ett av hans nya par bruna skor saknas. Detta verkar först som en banal förväxling eller ett misstag från städpersonalens sida, men snart visar det sig att även hans andra sko – ett gammalt, välanvänt exemplar – försvinner, för att sedan mystiskt dyka upp igen. Holmes misstänker direkt att detta är långt ifrån en slump; någon är intresserad av Sir Henrys personliga föremål, och det finns en tydlig metod bakom.

Den redan spända stämningen i London skruvas upp ytterligare när Holmes skickar Watson för att iaktta Sir Henry och Mortimer när de promenerar genom staden. Snart upptäcker Watson att en mystisk främling följer efter dem i en droska. Den främmande mannen bär en svart skäggprydnad, och hans närvaro är så obehagligt påtaglig att även Sir Henry, som annars ogärna oroar sig, blir illa till mods. Främlingen iakttar dem diskret men envist, och försvinner snabbt när han märker att han blivit upptäckt. Holmes och Watson försöker förgäves fånga honom, men hans droska försvinner snabbt i Londons myller.

Holmes, som aldrig slösar med detaljer, fäster sig särskilt vid denna observation: någon med goda resurser och kunskap om både Sir Henrys resplaner och Baskervilles förbannelse har bestämt sig för att övervaka varje steg arvingen tar. Detta indikerar att faran är högst påtaglig och nära förestående, och att det bakom de övernaturliga berättelserna finns människor med både motiv och kapacitet till handling.

Parallellt med dessa incidenter diskuterar Dr. Mortimer arvet med Sir Henry. Mortimer avslöjar att den samlade förmögenheten och egendomarna är betydande – långt större än Sir Henry först anat. Det handlar inte bara om ett gammalt gods och landområden, utan även om stora finansiella tillgångar och ett socialt ansvar som vilar tungt på den nye arvingen. Detta gör Sir Henry till ett ännu mer attraktivt mål för illvilliga krafter, vare sig de är av kött och blod eller mer mytiska till sin natur.

Holmes, som noggrant väger varje ny information, samlar nu alla trådar: den gamla förbannelsen, Sir Charles’ död, de hotfulla breven, den mystiska skuggningen och stölderna av Sir Henrys skor. Han är övertygad om att hotet mot Sir Henry är verkligt och akut. Holmes har dock ett problem: han är själv bunden av andra brådskande uppdrag i London, men han vill absolut inte lämna Sir Henry utan skydd på Dartmoor, där både legenden och verkliga faror lurar.

Därför fattar Holmes det strategiska beslutet att be sin pålitliga vän Dr. Watson att följa Sir Henry och Dr. Mortimer till Baskerville Hall. Watson, vars lojalitet och skarpa iakttagelseförmåga Holmes litar blint på, får nu i uppdrag att vara både vän, skuggfigur och rapportör. Holmes vill att Watson ska hålla ögonen öppna för allt – stora som små detaljer – och skriva regelbundna rapporter till honom i London. Watson får särskilda instruktioner att inte låta sig skrämmas av vidskepelse, men samtidigt ta varje misstänkt rörelse, varje viskning och varje ovanlig händelse på största allvar.

Innan sällskapet lämnar London samlar Holmes, Watson, Sir Henry och Dr. Mortimer sig på Baker Street för att gå igenom varje aspekt av situationen. Holmes ger råd och varnar Sir Henry för att underskatta faran, men han framhåller också att rationellt tänkande och vaksamhet är de bästa vapnen mot både verkliga och inbillade hot. Sir Henry, trots alla varningar, visar mod och beslutsamhet. Han vägrar låta sig skrämmas från sitt arv och insisterar på att återvända till Dartmoor och ta sin rättmätiga plats på familjegodset.

Så, med Watson som sin trogne följeslagare och med ett moln av fara hängande över sig, beger sig Sir Henry tillbaka mot Baskerville Hall – ett gods där skuggorna är djupa och mysterierna ännu djupare. Holmes stannar kvar i London, men det är tydligt att hans tankar ständigt är riktade mot Dartmoor och hans vänners säkerhet. Han har gett Watson sin fulla tillit – och det är nu på Watsons axlar som ansvaret för både Sir Henrys liv och lösningen på den Baskervilleska gåtan vilar.

Mysterier på Dartmoor

När Watson, Sir Henry och Dr. Mortimer anländer till Baskerville Hall är det med en känsla av både förväntan och olust. Huset ligger mäktigt och ensligt i den ogästvänliga naturen, omgiven av den vidsträckta, dimhöljda Dartmoorheden, där varje kulle och sankmark ruvar på urgamla hemligheter. Sir Henry, fast besluten att ta sin plats som familjens överhuvud, försöker möta utmaningarna med mod och nyfikenhet, men det går inte att förneka den tryckande stämningen som vilar över både huset och trakten.

Redan den första kvällen känner Watson hur ovälkommet och kallt det gamla huset är. Väggarna tycks sluka ljuset, och skuggor gömmer sig i varje vrå. Personalen är fåtalig och märkbart nervös, särskilt paret Barrymore som länge tjänat familjen Baskerville. De rör sig med en rastlös oro, och Watson får genast intrycket att de döljer något – men vad är svårt att säga. Sir Henry insisterar dock på att behålla dem i tjänst, övertygad om att kontinuitet är viktig för att återupprätta lugnet på godset.

Natten för med sig mer än bara mörker. Redan första kvällen hör Watson underliga ljud – ett avlägset klagorop bärs med vinden från heden. Ingen vill tala om vad det är, men bland tjänstefolket viskas det om “den döende hunden”, och gamla skräckhistorier kommer till liv. Men snart får Watson veta att det också finns ett verkligt hot i närheten: en farlig fånge har rymt från det närliggande fängelset på Princetown. Selden, “Notting Hill-mördaren”, sägs gömma sig någonstans ute på heden, och lokalbefolkningen undviker numera att vistas utanför huset efter mörkrets inbrott.

Watson, som är både nyfiken och plikttrogen, tar sig an sin roll som Holmes förlängda arm med stort allvar. Han börjar observera sina omgivningar, människorna han möter, och noterar varje detalj i sina dagliga rapporter till London. Han märker snart att hushållerskan Mrs. Barrymore ofta ser sorgsen ut, medan Mr. Barrymore smyger runt huset efter midnatt. Vid ett tillfälle ser Watson honom signalera med ett ljus genom ett fönster ut mot heden. Det visar sig senare att Barrymore, som först förnekar allt, i själva verket skickar signaler till sin svåger Selden, fången som gömmer sig ute på heden. Barrymores motiv är dock inte illvilliga: Selden är hans frus bror, och de ger honom mat och kläder i hemlighet, i hopp om att han så småningom ska ta sig till Sydamerika och börja om på nytt. Watson och Sir Henry upptäcker sanningen under ett nattligt spaningsuppdrag, där de följer efter Barrymore och blir vittne till en gripande scen av familjelidande och desperation snarare än brottslighet.

Denna avslöjande händelse skakar Watsons bild av vad som egentligen är hotfullt på Baskerville Hall. Han inser att inte alla hemligheter är farliga och att lojalitet och medkänsla ofta ligger bakom de handlingar som först verkar misstänkta. Men Watson är också medveten om att det fortfarande finns gåtor att lösa – och han fortsätter vara vaksam mot allt som avviker från det normala.

Watson lär även känna traktens märkliga grannar, som bidrar till det färgstarka men också misstänksamma landskapet på heden. Bland de första han möter är de gåtfulla Stapletonsyskonen – Jack Stapleton och hans syster, Beryl. Jack är en passionerad amatörbotaniker och entomolog, känd för sina långa promenader över heden och sin detaljkunskap om områdets natur. Han visar Watson sällsynta växter och insekter, och verkar ha full kontroll över terrängen, men det är något i hans blick och sätt som oroar Watson. Hans syster Beryl är vacker, känslig och till synes undertryckt. Redan vid deras första möte varnar hon Watson (som hon tar för Sir Henry) och viskar åt honom att lämna trakten innan det är för sent. Hennes oro är uppenbar, men hennes relation till brodern är svårtydd – det är tydligt att hon fruktar något, men vågar inte säga vad.

Stapleton själv framstår utåt som en vänlig och hjälpsam granne, men Watson märker snabbt hur han försöker styra samtalen och dölja detaljer om sitt eget förflutna. Han berättar om den förrädiska myrmarken Grimpen Mire, där en feltrampning kan leda till döden, och beskriver med närmast morbida detaljer flera dödsolyckor som inträffat i området. Hans intresse för Sir Henry är till synes genuint, men Watson anar att det finns något mer bakom hans vänlighet – en dold agenda eller ett outtalat hot.

En annan särpräglad figur i trakten är Mr. Frankland, en excentrisk äldre man med en passion för juridik och rättstvister. Han ägnar dagarna åt att övervaka heden med sitt teleskop, söker ständigt konflikter med grannar och har satt i system att rapportera och stämma alla han anser bryter mot lagar eller sedvänjor. Franklands nyfikenhet är dock också till hjälp för Watson, eftersom han får höra om de märkliga rörelserna på heden och till och med får tillgång till ett teleskop som hjälper honom att spana efter ovanlig aktivitet. Frankland berättar att han sett en figur röra sig i det öde landskapet, någon som regelbundet får mat och förnödenheter av en okänd hjälpare. Detta sammanfaller med Barrymores nattliga signaler och bekräftar att Selden, fången, fortfarande gömmer sig på heden.

Under tiden utvecklas relationerna på Baskerville Hall på oväntade sätt. Sir Henry, som till en början var mest fascinerad av landskapet och mysteriet kring hans arv, dras snart till Beryl Stapleton. Trots hennes uppenbara oro och broderns ständiga närvaro börjar Sir Henry och Beryl tillbringa allt mer tid tillsammans. Det uppstår snabbt en ömsesidig attraktion mellan dem, men Stapleton reagerar med allt större fientlighet varje gång han ser dem tillsammans. Han gör flera avbrott i deras samtal, avbryter deras promenader och verkar vilja kontrollera systerns umgänge med en intensitet som överskrider vad som är normalt för ett syskonförhållande.

Watson, som ser allt detta utspela sig, inser att kärleken mellan Sir Henry och Beryl Stapleton kommer att spela en avgörande roll – men han känner också hur faran tätnar. Stapletons avsky för relationen är så stark att den avslöjar djupare motiv än bara syskonomsorg. Watson antecknar sina misstankar i sina rapporter till Holmes, med insikten om att någon på heden är beredd att göra vad som helst för att skydda hemligheter – eller hindra sann kärlek från att växa.

Därmed har Watsons första veckor på Dartmoor gett honom fler frågor än svar. Han har blivit vittne till såväl mänsklig svaghet som dolda hot och märkliga sammanträffanden. Medan heden ruvar på sina hemligheter och gamla skräckhistorier åter vaknar till liv, anar Watson att lösningen på gåtan om Baskervilles hund och Sir Charles’ död ännu ligger höljd i dunkel. Men faran drar sig allt närmare – och det är tydligt att kampen mellan rationellt förnuft och övernaturliga krafter nu står och väger.

Hemligheter och avslöjanden

Medan dagarna och nätterna på Dartmoor blir allt mer laddade av oro och ovisshet, kämpar Watson oförtrutet med att förstå de krafter och intriger som tycks regera över Baskerville Hall. Han skriver noggranna rapporter till Holmes i London, där han försöker kartlägga varje observation, varje misstänkt beteende och varje oväntad händelse. Watson känner pressen av ansvaret: det är han som ska skydda Sir Henry och avslöja vad som egentligen pågår, samtidigt som han är isolerad från sin geniale vän och mentor.

Watson vänder och vrider på de fakta han har. Han beskriver i sina brev till Holmes hur Barrymoreparet hjälpt fången Selden, men drar slutsatsen att deras motiv är mänskliga och oskyldiga. Han oroar sig istället för de märkliga Stapletonsyskonen, vars förflutna och relationer verkar alltmer svårgenomträngliga. Han förundras över Beryls rädsla och hemlighetsfulla varningar, samtidigt som han störs av Stapletons intensiva motvilja mot hennes och Sir Henrys växande känslor för varandra. Watson känner att bitarna inte faller på plats: vad är det egentligen för hot som vilar över Sir Henry – är det en mänsklig plan, eller vilar det fortfarande något övernaturligt över Dartmoor?

Ett dramatiskt genombrott kommer en natt då Watson och Sir Henry, efter att ha fått nya indikationer på Seldens närvaro, bestämmer sig för att själva söka upp honom ute på heden. De har tidigare fått veta av Barrymore att Selden fått pengar och kläder för att fly, men att han av någon anledning ännu inte gett sig av. Watson och Sir Henry, beväpnade och beslutsamma, spanar i mörkret och får syn på en gestalt som rör sig hastigt över mossen. De försöker närma sig, men plötsligt utbryter tumult: i skenet av blixtar och med vinden vinande över marken flyr Selden i panik undan sina förföljare, men förlorar fotfästet vid en klippa och faller handlöst ner i dödsriket. När Watson och Sir Henry når fram till kroppen ser de genast att den döde är klädd i Sir Henrys gamla kläder – de som Barrymore skänkt honom.

Upptäckten av Seldens död är både chockerande och förbryllande. Var det en olycka, eller flydde han undan något eller någon som hotade hans liv? Watson, som undersöker kroppen och området, märker snart att Selden själv inte är den egentliga måltavlan för all denna dramatik. Det visar sig nämligen att någon velat vilseleda den hotfulla kraften på heden – Seldens kläder, som bar Sir Henrys doft, kunde lura det okända hotet att attackera fel person.

Det är i detta avgörande ögonblick som Watson upptäcker ett tecken på att han inte är ensam i sin undersökning. På klipporna nära dödsplatsen skymtar han i månljuset en annan gestalt, en man som verkar ha bevakat scenen från håll. Driven av både misstänksamhet och desperation tar Watson upp jakten, och efter en halsbrytande färd genom mörkret når han en liten avlägsen stuga på heden. Där, till sin stora förvåning och lättnad, hittar han ingen mindre än Sherlock Holmes själv – den mästerlige detektiven som i hemlighet anlänt till Dartmoor och hela tiden hållit Watson och de andra under diskret uppsikt.

Holmes förklarar för Watson varför han valt att dölja sin närvaro: han har förstått att gåtan bara kan lösas om den verkliga skurken tror sig vara ostörd. Holmes har utnyttjat Watsons rapporter och egna iakttagelser för att smälta in i landskapet, intervjua lokalbefolkningen under falskt namn och följa efter misstänkta utan att dra till sig uppmärksamhet. Holmes är nu övertygad om att de övernaturliga inslagen endast är ett skickligt iscensatt spel för att skrämma och manipulera Sir Henry, och att det bakom allt gömmer sig en kallblodig och rationell brottsling.

Genom sin minutiösa forskning har Holmes avslöjat flera avgörande hemligheter. Han har fått veta att Jack Stapleton inte alls är Beryls bror, som han påstår, utan snarare hennes make – och att deras verkliga namn och bakgrund är helt annorlunda än vad de har låtit förstå. Stapleton är i själva verket en släkting till Baskervillesläkten, med starka motiv att vilja eliminera Sir Henry för att själv komma åt arvet. Beryl, som hålls i ett mentalt och känslomässigt grepp av sin man, har desperat försökt varna Sir Henry, men har tvingats spela sin roll som lojal “syster” inför omgivningen.

Stapleton har, förstår Holmes, noggrant iscensatt hela tragedin. Han har förstärkt legenden om den hemsökta hunden genom att träna upp en stor, våldsam hund – smord med fosfor så att den i mörkret ska lysa demoniskt. Hunden har han hållit gömd i ett uthus på heden, och genom att skrämma Sir Charles till döds och sedan rikta in sig på Sir Henry, har han hoppats på att ärva hela egendomen genom sitt släktskap. Holmes misstänker dessutom att Stapleton inte tvekat att begå fler brott för att nå sina mål, inklusive att stjäla Sir Henrys skor för att ge hunden rätt doft att följa.

Watson, som först är chockad av avslöjandena, ser nu plötsligt sambandet mellan alla gåtfulla händelser: de anonyma hotbreven, försvinnandet av Sir Henrys sko, de mystiska observationerna på heden, och Barrymores nattliga signaler. Holmes pusslar ihop bitarna med sin osvikliga logik: “När det omöjliga uteslutits, måste det som återstår, hur osannolikt det än verkar, vara sanningen.” Det är mänsklig girighet och beräkning, inte övernaturliga krafter, som har regisserat hela dramat.

Nu måste Holmes och Watson handla snabbt. Stapleton anar fortfarande inte att han är avslöjad, och Holmes vet att det är avgörande att slå till innan han kan skada Sir Henry ytterligare eller fly från rättvisan. Holmes utarbetar därför en våghalsig plan: han vill använda Sir Henry som lockbete och låta Stapleton tro att hans plan ännu är dold för alla utom honom själv. Sir Henry ska bjudas på middag hos Stapleton och sedan promenera ensam över heden hemåt i mörkret, vilket Holmes misstänker är exakt det scenario Stapleton väntar på för att släppa lös sin fasansfulla hund.

Watson är till en början tveksam – det är trots allt ett riskabelt spel, där Sir Henry utsätts för en verklig livsfara. Men Holmes försäkrar honom om att både han själv och poliskommissarie Lestrade kommer vara gömda i närheten, redo att ingripa vid minsta tecken på fara. Tiden är knapp, och de måste slå till innan Stapleton hinner förstå att hans plan är genomskådad.

Watson känner återigen tyngden av ansvaret: Sir Henrys liv hänger på en skör tråd, och även om sanningen nu börjat klarna, är kampen mot Stapleton långt ifrån över. Men med Holmes tillbaka vid sin sida, och med gåtans mörka kärna blottad, kan de äntligen förbereda sig på den slutliga uppgörelsen på den dödsbringande heden.

Fällan på heden

Kvällen då Holmes, Watson och den erfarne poliskommissarien Lestrade gömmer sig nära Stapletons hus är tung av spänning och förväntan. Det är mörkt, vinden river i de knotiga träden, och en tjock, fuktig dimma stiger sakta upp från myrarna. De tre männen ligger tysta i skydd bakom en låg mur och spanar mot det ensligt belägna huset där så många hemligheter döljs. Holmes har utarbetat planen in i minsta detalj: Sir Henry ska besöka Stapleton för middag och, enligt överenskommelse, vandra hem över heden efteråt – precis det tillfälle Stapleton så länge väntat på för att kunna genomföra sin grymma plan.

I det kalla mörkret, medan tiden sniglar sig fram, ser Holmes på sin klocka. Sir Henry sitter fortfarande kvar inne i huset, ovetande om att hans liv används som lockbete i ett dödligt spel. Både Holmes och Watson är spända, men Holmes har den där kyliga skärpan som bara framträder i de mest kritiska stunderna. Lestrade, luttrad av otaliga brottsfall, är redo med sin revolver. Allt de kan göra nu är att vänta och hoppas att deras plan håller – och att Sir Henry inte blir offer för det sista och mest bestialiska draget i Stapletons fälla.

Plötsligt öppnas dörren till huset. Sir Henry kommer ut, tyst och ensam, och börjar gå mot Baskerville Hall genom den mjölkvita dimman. Allt är tyst förutom hans steg i den våta mossan. I några långa minuter händer ingenting. Sedan, plötsligt, hörs ett skräckinjagande vrål som ekar över hela heden. Det är ett ljud som skickar kalla kårar längs ryggraden, ett omänskligt tjut som tycks komma från självaste helvetet. Genom dimman rusar ett vidrigt och närmast övernaturligt monster mot Sir Henry: den stora, svarta hunden – Baskervilles förbannelse i kött och blod, men nu också förstärkt och förvandlad av människans ondska.

Holmes, Watson och Lestrade sliter upp sina revolvrar och rusar ut ur sitt gömställe. Dimman är så tjock att det är svårt att se mer än några meter framför sig. Sir Henry, plötsligt stel av skräck, försöker fly när besten närmar sig, tänderna blottade och ögonen glödande av fosfor. Hunden kastar sig mot honom, men Holmes agerar blixtsnabbt och avlossar två skott. Watson, utan att tveka, skjuter ytterligare en gång. Djuret tumlar omkull, släpande med sig leran i ett sista dödligt sprattlande, och tystnar sedan för alltid. Dimman ligger fortfarande tät, men när de närmar sig ser de beviset på det infernaliska tricket: djuret är en verklig, enorm hund, men dess päls är indränkt med fosforlösning så att den ska lysa och framstå som ett demoniskt väsen i nattens mörker.

Sir Henry är skakad och nära kollaps, men oskadd. Holmes och Watson hjälper honom tillbaka mot Stapletons hus, där de omedelbart anar att fler hemligheter döljs. De bryter sig in och upptäcker Beryl – svårt medtagen, bunden och tystad i ett låst rum. Hon har under hela kvällen hållits fången av sin make Stapleton för att hindra henne från att varna Sir Henry och förstöra planen. Hennes ansikte bär spår av lidande, men i ögonen lyser lättnad: hon är äntligen fri från den terror som präglat hennes liv.

Nu återstår bara en fråga – var är Stapleton själv? Holmes, med sin alltid vaksamma blick, letar spår i huset och upptäcker snabbt att Stapleton måste ha flytt ut på heden, i riktning mot det förrädiska Grimpen Mire, myrmarken där så många gått under. Tillsammans med Watson och Lestrade följer han spåren ut i dimman. Stämningen är febrig; den lilla gruppen rör sig tyst, med varje sinne på helspänn, medan sirener och varningsrop från det förflutna tycks eka i natten.

Men Stapleton är försvunnen. De hittar snart spår efter hans stövlar, djupa avtryck i den mjuka myrjorden, som leder rakt ut mot de farligaste partierna av Grimpen Mire. Holmes, som känner till området från sin tidigare spaning, inser att ingen människa kan ta sig levande genom den delen av mossen i mörkret. Spåren blir färre, och till sist slutar de abrupt i en virvlande massa av vatten och gyttja. Ingen kropp återfinns, men allt pekar på att Stapleton, driven av panik och besatthet, har gått sin undergång till mötes i myrarnas bottenlösa träsk. Hans plan, så omsorgsfullt lagd, har till slut slukat honom själv.

Tillbaka i huset, när dimman lättat och natten övergår i gryning, samlas de återstående – Holmes, Watson, Lestrade, Sir Henry, Beryl och Dr. Mortimer – kring en brasa i salongen på Baskerville Hall. Här förklarar Holmes, på sitt typiskt rationella och pedagogiska sätt, hur han har löst mysteriet. Han visar på den noggranna förberedelsen Stapleton gjort för att skapa illusionen av ett övernaturligt hot: den tränade hunden, fosforlösningen, de stulna skorna för att ge hunden rätt doft, och hur Stapleton använt den gamla legenden för att manipulera och skrämma sina offer till döds. Holmes förklarar hur han redan i London anade ett mänskligt motiv bakom alla övernaturliga inslag – och hur varje detalj, från anonyma brev till nattliga ljussignaler och Beryls desperata varningar, i själva verket var pusselbitar i ett brottsligt mästerverk, där Stapleton varit både regissör och aktör.

Sir Henry är djupt tagen av nattens händelser, både av den livsfara han utsattes för och av känslan av svek från någon han trott vara en vän. Hans hälsa vacklar efter månader av oro, och Dr. Mortimer rekommenderar honom därför att lämna England för en tid för att återhämta sig. De båda lämnar snart Dartmoor, och lämnar ett gods där förbannelsens skuggor äntligen börjar lätta. Beryl, fri från sin tyranniske make, försöker nu bygga ett nytt liv bortom rädsla och tvång.

Holmes och Watson återvänder till London, där vardagen snabbt tar vid med nya utmaningar och gåtor. Men mysteriet med Baskervilles hund har satt djupa spår – inte bara i dem, utan i hela landskapet på Dartmoor. Legenden om den demoniska hunden är till sist bruten, och Holmes har ännu en gång visat att förnuft, mod och skarpsinne kan besegra även de mest djuprotade rädslor och myter. När tåget lämnar den ensliga stationen, vilar ett nytt lugn över Baskerville Hall, och en saga full av skräck, svek och triumf har nått sitt slut.