Berättelsen om Genji (Avancerad)

Barndom och förbjuden kärlek

När Genji är tre år gammal förlorar han sin mor, damen Kiritsubo, en kvinna som kejsaren älskat innerligt men som hovet föraktat på grund av hennes låga rang. Moderns död skapar ett sår som aldrig riktigt läker, vare sig hos kejsaren eller hos den unge Genji. Fadern, kejsaren, sörjer henne djupt och blir aldrig helt fri från den sorg som förlusten innebär. Han ser sin son som en levande påminnelse om kvinnan han älskade och förlorade, och just därför väcker pojken både särskild omsorg och ett slags skuld hos honom.

När hovet så småningom presenterar Lady Fujitsubo, en prinsessa från en sidogren av kejsarfamiljen, blir kejsaren förbluffad över hennes likhet med den avlidna Kiritsubo. Hon påminner honom inte bara om hennes yttre skönhet, utan även om den mjuka och värdiga närvaro som han hade förknippat med sin älskade. Kejsaren låter henne därför bli en av hans fruar, inte enbart av politiska skäl utan också av ett känslomässigt behov. Fujitsubos ankomst till hovet blir en slags tröst för honom, men också början på en rad känslomässiga komplikationer som kommer att prägla Genjis liv.

Genji växer upp i en atmosfär präglad av både privilegium och bräcklighet. Han är inte tänkt att bli arvtagare till tronen – för detta krävs en mor av högre börd – men hans skönhet, charm och talanger gör honom snabbt till hovets mest lysande gestalt. Alla ser i honom en nästan övernaturlig utstrålning: han är inte bara en skicklig musiker och poet, utan även en man vars närvaro tycks förgylla varje rum. Samtidigt känner Genji ett växande tomrum inom sig, en oförklarlig dragning mot den kvinna som så starkt påminner om hans mor – Lady Fujitsubo.

När Genji blir äldre intensifieras denna förbjudna känsla. Det börjar som en vördnad och respekt för en styvmoder, men förvandlas gradvis till något djupare. Han ser i henne en kombination av moderns skönhet och en andlig renhet som lockar honom bortom förnuftets gränser. Fujitsubo å sin sida känner en blandning av oro, fascination och skuld. Hon vet att Genjis blickar brinner av en kärlek som inte borde finnas, men hon märker också att hon själv inte är immun mot hans charm.

Parallellt arrangeras Genjis äktenskap med Lady Aoi, dotter till en mäktig minister. Äktenskapet är fördelaktigt ur politisk synvinkel men präglas aldrig av värme eller ömsesidig tillgivenhet. Lady Aoi är äldre än Genji, kyligare till temperamentet och oförmögen att förstå hans rastlösa känsloliv. Hon betraktar sin make med en blandning av distans och irritation, särskilt när rykten om hans flirtar och utsvävningar börjar sprida sig vid hovet. För Genji blir äktenskapet snarare en börda än en trygghet, en ram som påminner honom om hans plikt men som aldrig kan mätta hans hunger efter kärlek.

Det är i detta vakuum av känslor som hans relation med Lady Fujitsubo får sin djupaste laddning. De båda dras till varandra i hemlighet, och det som från början var ett farligt spel av blickar och antydningar förvandlas till en passionerad, men ack så förbjuden, förbindelse. Deras möten sker i skuggor, bakom skärmar och under nattens skydd. För varje gång växer dock deras skuldkänslor. Fujitsubo är inte bara en av kejsarens fruar, hon är också den kvinna som mest påminner om Genjis egen mor. Det förbjudna i deras kärlek blir nästan en del av dess lockelse, men samtidigt en källa till ständig oro.

För att dölja sitt inre tumult kastar sig Genji in i andra relationer. Han söker närhet hos olika kvinnor vid hovet, ibland lockad av nyfikenhet, ibland av önskan att fylla det tomrum som äktenskapet med Lady Aoi lämnat. Han möter unga kvinnor som han förför med sin oemotståndliga charm, men varje förbindelse slutar i besvikelse. Antingen dör kvinnan tragiskt, visar sig oberörd, eller så känner Genji själv efteråt en tomhet som han inte kan förklara. Dessa kärleksaffärer ger honom tillfälliga stunder av förtjusning, men aldrig varaktig tillfredsställelse.

Ibland kan han själv bli överväldigad av sin egen splittring. Å ena sidan vill han leva upp till den bild av den fulländade hovmannen som alla ser i honom – elegant, behärskad, briljant. Å andra sidan plågas han av en djup existentiell hunger som får honom att trotsa både moral och förnuft. Hans liv blir därmed en ständig balansgång mellan offentlig prakt och privat oro.

Lady Aoi märker naturligtvis sin makes distans. Hon känner sig förödmjukad inför hovet, medveten om att hennes position som Genjis hustru inte innebär att hon har hans hjärta. Hon försöker dock upprätthålla värdighet och låter sin irritation ta formen av kyla. Genji å sin sida känner sig fångad i en relation som saknar passion, och varje gång han återvänder till henne från sina utsvävningar är det med en känsla av både skyldighet och leda.

Till slut framträder en tydlig mönster: oavsett hur många kvinnor Genji närmar sig, finner han ingen verklig ro. Hans själ verkar ständigt söka något bortom det tillgängliga, och det är tydligt att denna hunger har sitt ursprung i den dubbla förlusten av modern och det förbjudna begäret efter Lady Fujitsubo. Hon är både symbolen för hans barndoms sår och den ouppnåeliga gestalt som hans längtan alltid återvänder till.

Denna första del av berättelsen ritar därför upp den centrala konflikten i Genjis liv: en man som tycks ha allt – skönhet, makt, talang – men som innerst inne är fängslad av en känsla han aldrig kan förverkliga fullt ut. Hans kärleksaffärer blir försök att bedöva smärtan, men ju fler relationer han inleder, desto tydligare blir hans oförmåga att finna sann lycka. Genji är inte bara en symbol för hovets prakt och förfining, utan också för människans eviga kamp mot sina egna begär.

Murasakis ankomst och hemliga band

Efter en tid av oro och rastlöshet söker Genji tröst i en resa till Kitayama, ett område utanför huvudstadens pulserande hovliv. Där, i de mer stillsamma omgivningarna, möter han en ung flicka vid namn Murasaki. Hon är nära släkt med Lady Fujitsubo, vilket gör intrycket än mer påtagligt. När Genji ser flickan slås han av hennes oskuldsfulla skönhet och av det faktum att hon påminner honom om Fujitsubo i hennes yngre dagar. För Genji, vars känslor för Fujitsubo redan är en storm som aldrig stillnar, blir detta möte avgörande.

Murasaki är bara ett barn när Genji först uppmärksammar henne, och hennes liv präglas av enkelhet och frånvaro av den maktens prakt som omger honom själv. Genji ser dock i henne en möjlighet: en chans att forma en kvinna som skulle kunna bli den ideala livskamraten, fri från hovets intriger och förväntningar. Han tar därför beslutet att föra Murasaki till sitt eget hem, där han uppfostrar henne med omsorg. Detta är både en handling som präglas av ömhet och en av de mest kontroversiella aspekterna av hans liv. I hans ögon är hon inte enbart ett barn att skydda, utan också en framtida partner, någon som kan fylla den känslomässiga tomhet som Lady Aoi och de tillfälliga älskarinnorna aldrig lyckats stilla.

Murasakis närvaro i Genjis hem markerar början på en relation som successivt fördjupas. Han blir både hennes väktare och hennes lärare, en man som formar hennes utbildning, hennes smak och hennes beteende. Genji ser till att hon växer upp i en miljö som förfinar hennes naturliga begåvning. För honom är hon inte bara en kvinna i vardande, utan även en projektion av en idealiserad bild – en blandning av Fujitsubos värdighet och den unga oskuld som fascinerar honom.

Trots Murasakis ökande betydelse i hans liv kan Genji inte frigöra sig från sina känslor för Lady Fujitsubo. Deras förbindelse fortsätter i hemlighet, och varje möte är laddat med risk. För henne innebär relationen en ständig oro: hon är en kejsarinna i vardande, en av de mest respekterade kvinnorna vid hovet, men hennes hjärta dras alltjämt mot den man som inte får vara hennes. För Genji är varje ögonblick med henne en bekräftelse på att hans kärlek inte är en illusion, utan ett levande band som trotsar både tradition och moral.

Det förbjudna får snart konkreta konsekvenser. Lady Fujitsubo föder en son, Reizei, som av alla vid hovet betraktas som kejsarens barn. Ingen misstänker den sanna härkomsten, förutom de båda älskande som bär bördan av denna hemlighet. Genji ser i pojken ett bevis på deras kärlek, men också en källa till oro: vad händer om sanningen någonsin avslöjas? För Fujitsubo är situationen ännu mer plågsam, eftersom hon tvingas leva med den dubbla rollen som mor till en kronprins och älskarinna till den verkliga fadern.

När Reizei utnämns till kronprins förstärks dramatiken ytterligare. För hovet framstår han som en naturlig arvtagare, ett barn med både skönhet och värdighet. Alla ser i honom kejsarens blod, utan att ana att han i själva verket bär Genjis anlag. Genji själv upplever detta som både triumf och tragedi: triumf eftersom hans son får den högsta av positioner, tragedi eftersom han aldrig kan erkänna honom offentligt.

Samtidigt utvecklas Genjis relation till Murasaki i hans hushåll. Flickan växer upp och blir en kvinna vars milda temperament och skönhet alltmer framträder. Hon blir en ständig tröst för honom, en trygghet som skiljer sig från den passionerade men farliga relationen till Fujitsubo. I Murasaki finner han ett slags renhet som gör att han kan andas, men det är också en relation präglad av maktobalans: han har format henne efter sina egna ideal och ser henne ofta som ett verk lika mycket som en partner.

Kontrasten mellan de två kvinnorna i hans liv är slående. Lady Fujitsubo representerar det förbjudna, den kärlek som definierar hela hans existens men som alltid måste döljas. Murasaki representerar istället möjligheten till en mer stabil form av kärlek, en relation som kan existera i det öppna, om än utan den intensitet som förbjuden passion skapar. Genji slits mellan dessa två poler, och i detta slitage formas hans rykte som både förförare och tragisk figur.

När tiden går stiger Lady Fujitsubo allt högre i rang. Hon blir till slut kejsarinna, en position som för henne innebär både makt och tyngd. Hon inser att varje steg uppåt i hierarkin gör deras hemlighet än mer farlig. Om någon någonsin skulle ana att Reizei inte är kejsarens son utan Genjis, skulle konsekvenserna bli katastrofala – inte bara för henne, utan för hela imperiets legitimitet.

Det är därför de båda svär en ed: att hemligheten om Reizeis ursprung aldrig får avslöjas. Detta löfte är både ett skydd och en börda. För Genji innebär det att han för alltid måste dölja sin faderskärlek bakom en mask av respektfull distans. För Fujitsubo innebär det en livslång börda av skuld och fruktan. Deras relation, som en gång var ett rus av förbjuden passion, förvandlas nu till ett livslångt band av tystnad och lidande.

Del två av berättelsen framhäver därmed det centrala dilemmat i Genjis liv: kärleken som skapar liv men samtidigt måste döljas för att inte förstöra allt. Murasaki blir ett slags ljus i hans vardag, men Fujitsubo förblir den låga som bränner honom. Hemligheten om Reizei kastar en skugga över hovet, en skugga som bara de två älskande känner till men som kommer att påverka hela imperiets framtid.

Exil och återkomst

Efter år av kyla och avstånd mellan Genji och hans hustru Lady Aoi sker en oväntad förändring. Trots att deras äktenskap länge präglats av distans, irritation och oförmåga till ömsesidig förståelse, sker en försoning. När Lady Aoi blir gravid uppstår en tillfällig närhet mellan makarna, och Genji visar en omtanke som tidigare varit dold bakom hans rastlöshet. Den gemensamma förväntan på ett barn fungerar som en bro mellan dem, och för en kort stund tycks det som att deras relation kan finna en ny början.

Men lyckan blir kortvarig. Efter en svår förlossning föder Lady Aoi en son – en händelse som kunde ha inneburit en ny era för både hennes och Genjis liv. Istället blir det hennes slut. Hon dör kort efter att barnet fötts, och lämnar Genji i en ny och djup sorg. Trots deras kyliga förhållande känner han smärtan över förlusten på ett påtagligt sätt, för han inser nu att även hon hade en plats i hans liv, om än inte lika brinnande som den kärlek han kände för andra. Barnet, som blir en del av hans framtid, blir samtidigt en levande påminnelse om det liv som gått förlorat.

I sorgen finner Genji tröst i Murasaki, den kvinna han själv fostrat och format. Hon, med sitt milda och förstående väsen, blir hans fasta punkt i en tid av oro. Hon representerar för honom både hem och frid, en stilla hamn som gör att han kan uthärda förlusterna och det ständiga spelet av begär och intriger som präglat hans liv. Murasakis roll blir alltmer central, och hon intar i praktiken den plats som en livspartner borde ha, även om deras relation bär spår av både ojämn maktfördelning och hans kvarvarande längtan efter andra kvinnor.

Under denna tid sker också dramatiska förändringar i hovet. Kejsaren Kiritsubo, Genjis far, dör. Hans bortgång markerar slutet på en epok, och tronen övergår till Suzaku, Genjis halvbror. Förändringen i maktbalansen innebär en försvagning av Genjis position. Även om han fortfarande beundras för sin skönhet och talang, väcker hans charm lika mycket avund som beundran. I denna känsliga politiska miljö blir varje handling, varje viskning om hans kärleksaffärer, ett potentiellt hot mot hans ställning.

Det är också i denna period som en av hans mest ödesdigra kärleksaffärer avslöjas. Genji förför Oborozukiyo, syster till Suzaku-kejsarens favoritgemål. Förhållandet är från början laddat med risker, eftersom hennes familj tillhör den politiska falang som inte ser Genji med blida ögon. När affären blir känd blir den inte bara en personlig skandal, utan ett direkt hot mot hans säkerhet och ställning. Han framstår nu inte längre bara som en charmant förförare, utan som en man vars handlingar kan rubba de politiska jämvikterna i hela hovet.

Konsekvensen blir hård: Genji förvisas från huvudstaden och tvingas leva i exil i Suma, en plats långt från den glans och prakt som tidigare omgivit honom. För honom blir detta både ett fall från höjden och en möjlighet till självreflektion. Exilen innebär en påtaglig ensamhet, och i kontrast till huvudstadens kulturella överflöd är Suma en plats präglad av naturens tystnad och havets ständiga närvaro. Här konfronteras Genji med sin egen dödlighet, sina begär och sin ställning som människa snarare än som hovets lysande stjärna.

Trots exilens stränghet finner han även här nya förbindelser. Han möter en kvinna känd som Akashis dam, som tillhör en lokal aristokratisk familj. Deras relation skiljer sig från många av hans tidigare, eftersom den sker utanför huvudstadens maktspel och hovets kritiska blickar. Förbindelsen resulterar i en dotter, som blir hans enda flickebarn. Dottern kommer senare att spela en viktig roll i hovets framtid, men i detta skede framstår hon som ännu ett tecken på att Genjis liv är oupplösligt sammanvävt med kärlek, förlust och ansvar.

Medan Genji vistas i Suma förändras situationen i huvudstaden. Politiska intriger, skiftande lojaliteter och tidens gång gör att hans motståndare förlorar sitt grepp. Kejsaren Suzaku är svagare än man trott, och snart börjar opinionen luta mot att förlåta Genji. Det är som om hans frånvaro påmint alla om det tomrum han lämnat efter sig – hans konstnärliga begåvning, hans elegans och hans förmåga att gestalta hovets ideal.

När han slutligen får återvända till huvudstaden, sker det under nya förutsättningar. Den unge Reizei, som i hemlighet är hans son, blir kejsare. Därmed får Genji en ny ställning, eftersom kejsaren visar honom särskild gunst. Ingen vet om deras sanna band, men alla ser att Reizei håller Genji högre än någon annan. Genjis återkomst markerar därför inte bara en personlig upprättelse, utan också en politisk triumf. Från att ha varit en förvisad syndare blir han nu en man i rikets allra högsta rang.

Den tredje delen av Genjis berättelse präglas av förlust, exil och återkomst. Han förlorar Lady Aoi och får uppleva sorgen över döden, han drivs bort från hovet på grund av sina begär, men finner också i Murasaki en stadig punkt och i Akashis dotter ett nytt band till framtiden. Hans exil i Suma blir en påminnelse om hans mänskliga svagheter, men återkomsten till huvudstaden visar hur oumbärlig han är för hovets prakt och för legitimiteten i den nya kejsarens styre. Genji framstår mer än någonsin som en man vars öde är bundet till kärlekens växlingar, men också till rikets politiska skiftningar.

Skuggor över kärleken

När Genji fyller fyrtio år har han nått den position som länge tycktes både ouppnåelig och självklar. Han står nu på höjden av sin makt och prestige. Vid hovet betraktas han som rikets obestridde centralgestalt, en man som förenar politiskt inflytande med estetisk briljans. Hans elegans, hans konstnärliga förmågor och hans diplomatiska skicklighet har gjort honom till en symbol för den värld av förfining som hela Heian-eran strävar efter. Men samtidigt som hans yttre ställning är starkare än någonsin, börjar hans inre liv förlora sin glans. Känslorna som en gång brann så starkt, de passioner som definierade hans ungdom, framstår nu som blekare skuggor. Kärleken, som alltid varit hans drivkraft och förbannelse, börjar glida ur hans händer.

För att befästa sin ställning och bevara banden till kejsarfamiljen gifter sig Genji med Tredje Prinsessan, dotter till den regerande kejsaren. Äktenskapet är mer ett politiskt steg än ett uttryck för känslor. Den unga prinsessan är oerfaren och naiv, och hon betraktar Genji med en blandning av vördnad och osäkerhet. För Genji blir hon aldrig den jämlike partner han kunnat drömma om; snarare representerar hon en förbindelse som säkrar hans plats i maktens centrum. Trots hennes ungdom och mildhet känner han aldrig den intensitet som han en gång erfarit med Fujitsubo eller den djupa tröst han funnit i Murasaki.

Mitt i denna till synes orubbliga ordning sker en skandal som återigen visar hur skört det mänskliga begäret kan vara. Kashiwagi, Genjis brorson, blir förälskad i Tredje Prinsessan. Det som börjar som en olycksalig fascination utvecklas till en förbjuden relation. Kashiwagi, ung och hänsynslös i sin passion, lyckas förföra henne, och resultatet blir en graviditet. När hon föder en son, Kaoru, tror alla att barnet är Genjis. Sanningen, som bara ett fåtal anar, blir en börda som kommer att prägla Kaorus liv och göra honom till en av de mest gåtfulla gestalterna i berättelsen. För Genji innebär situationen en ny form av smärta: även om han offentligt erkänner Kaoru som sin egen son, kan han aldrig helt undgå känslan av att barnet är ett levande tecken på svek.

Samtidigt blir relationen till Murasaki alltmer komplex. Hon, som länge varit hans fasta punkt, börjar känna en längtan bort från hovets intriger och från det liv av skuggor som hennes kärlek till Genji alltid inneburit. Hennes önskan är att bli nunna, att dra sig tillbaka från världen och söka andlig ro. För henne är detta både en flykt från sorgen över att aldrig ha fått Genjis fulla odelade kärlek och en strävan efter en djupare mening. Men Genji motsätter sig hennes beslut med all sin kraft. Han kan inte föreställa sig ett liv utan henne, och hans behov av henne är starkare än hans respekt för hennes önskan. Han insisterar på att hon ska stanna vid hans sida, även om han innerst inne förstår att hennes längtan är sann och djupt rotad.

Konflikten mellan dem blir en spegel av Genjis egen existentiella kris. Han har nått allt som går att uppnå i denna värld – makt, skönhet, status – men han kan inte ge den kvinna som stått honom närmast friheten att följa sitt hjärta. Hans kontroll över omvärlden står i stark kontrast till hans oförmåga att kontrollera tidens gång, sjukdomens obarmhärtighet och kärlekens flyktighet.

När Murasaki blir sjuk förändras allt. Hennes kropp försvagas gradvis, och trots att Genji försöker hålla fast vid henne, blir det snart tydligt att hon inte kommer att överleva. Förlusten närmar sig obönhörligt. Hon, som varit hans mest lojala följeslagare, kvinnan som gett honom både stillhet och värme, glider långsamt ifrån honom. När hon slutligen dör lämnas Genji med en känsla av djup tomhet. Hennes bortgång är mer än en personlig tragedi; den blir en symbol för alltings förgänglighet, en påminnelse om att ingen skönhet, ingen kärlek, ingen makt kan undgå tidens förintande kraft.

Efter hennes död försjunker Genji i en existentiell melankoli. Han reflekterar över sitt liv och inser att allt han jagat efter – kvinnorna, passionen, makten – i slutändan bara är flyktiga skuggor. Murasakis död blottlägger den sanning som han alltid anat men aldrig velat konfrontera: att allt mänskligt liv är förgängligt, att varje ögonblick av lycka är lika skört som körsbärsblommornas korta blomning.

Genji, som en gång framstått som livets mest lysande stjärna, blir nu en man tyngd av minnen. Han ser tillbaka på sina kärlekar – Fujitsubo, Lady Aoi, Murasaki, och de otaliga andra – och frågar sig vad de egentligen lämnat kvar. Han har barn som bär hans blod, men banden är komplicerade och ofta byggda på hemligheter. Han har makt, men den känns ihålig. Han har ett rykte som den största älskaren vid hovet, men i hans hjärta finns nu bara en längtan efter stillhet, en hunger efter en mening som inte längre kan fyllas av jordiska relationer.

Del fyra av berättelsen framställer Genji som en man som nått livets höjdpunkt, men som i samma ögonblick tvingas inse dess tomhet. Hans giftermål med Tredje Prinsessan och den skandal som följer på hennes otrohet visar hur även den mäktigaste kan drabbas av ödet. Murasakis sjukdom och död blir den slutliga förlust som krossar honom, inte bara som älskare utan som människa. Denna del av hans liv präglas därför av en växande insikt om livets förgänglighet, en insikt som gör honom till en mer tragisk och samtidigt mer mänsklig gestalt.

Uji-kapitlen och ett ovisst slut

Efter att Murasaki gått bort och Genji sjunkit in i melankoli försvinner han gradvis ur berättelsen. Hans sista år skildras endast i antydningar, som om författaren själv inte vill eller kan beskriva hans död i detalj. Den stora sol som länge lyst över hovets värld bleknar långsamt, och till sist lämnas läsaren med en känsla av tystnad: Genji, den lysande prinsen, är borta. Han försvinner lika diskret som körsbärsblommorna faller på våren, en symbol för den förgänglighet han själv under sina sista år begrundat.

Med Genjis frånfälle förskjuts fokus i berättelsen till en ny generation. Två unga män träder fram i förgrunden: Kaoru, som alla tror är Genjis son men som i själva verket är frukten av Kashiwagis förbjudna förbindelse med Tredje Prinsessan, och Niou, Genjis barnbarn genom Reizei-kejsarens linje. De två vännerna är olika till både temperament och livsvillkor. Niou, impulsiv och självsäker, bär på samma drag av charm och skönhet som gjort Genji oemotståndlig. Kaoru däremot är melankolisk, grubblande och mer återhållsam, präglad av en känsla av skuld och hemlighet.

Deras öden flätas samman när de båda blir förälskade i döttrar till en prins som lever i Uji, en plats långt från huvudstadens prakt. Uji är mer avskilt, omgivet av naturens stillhet och flodernas eviga rörelser, och fungerar som en kontrast till Heians hovliv. Här utvecklas en ny form av kärlekshistoria: mindre glittrande och mer präglad av andlig längtan, tvekan och inre kamp. Både Kaoru och Niou dras till prinsens döttrar, som förkroppsligar en blandning av värdighet och ödesmättad skönhet.

Rivaliteten mellan de två unga männen blir snart tydlig. Niou använder sin ställning som medlem av den kejserliga familjen för att vinna kvinnors gunst. Han är självsäker och rastlös, van att få vad han vill, och hans relationer präglas av samma intensitet som en gång utmärkte Genjis ungdom. Kaoru däremot närmar sig kärleken med tvekan och självrannsakan. Hans känslor är starka men dämpade, och hans osäkerhet förstärks av den hemlighet som alltid tynger honom: han vet inte fullt ut vem han är. Den officiella sanningen säger att han är Genjis son, men inom sig anar han att det inte är hela berättelsen. Hans identitet är byggd på en lögn, och den känslan genomsyrar hela hans liv.

Medan Niou kastar sig in i relationer med samma intensitet som Genji en gång gjorde, präglas Kaorus förhållande till kvinnorna i Uji av en nästan asketisk återhållsamhet. Han söker inte bara kärlek i fysisk bemärkelse, utan även en andlig förening, en renhet som han aldrig riktigt kan uppnå. Detta gör honom till en tragisk figur, ständigt närvarande men alltid utanför, som en betraktare snarare än en deltagare i kärlekens spel.

Deras rivalitet skärps särskilt i relationen till en av prinsens döttrar, vars öde blir centrum för deras kamp. Niou utnyttjar sin ställning och sin djärvhet för att vinna hennes tillgivenhet, medan Kaoru plågas av både begär och sin egen oförmåga att fullt ut handla. Denna kontrast mellan handling och tvekan gör deras vänskap allt mer ansträngd, även om de utåt upprätthåller en bild av lojalitet.

För Kaoru är känslan av falskhet central. Han upplever att hela hans existens är byggd på något som inte stämmer – hans härkomst, hans kärlek, hans relationer. Han bär på ett slags existentiell ångest, en känsla av att aldrig kunna vara den han borde vara. Denna inre kamp gör honom till en helt annan gestalt än Genji. Där Genji var beslutsam, lidelsefull och karismatisk, är Kaoru vacklande, grubblande och präglad av ett ständigt tvivel.

I slutet av berättelsen blir denna känsla av ovisshet än mer påtaglig. Kaoru misstänker att Niou gömmer hans tidigare älskade, en kvinna som Kaoru trott sig ha en framtid med. Misstanken växer till en plåga, men Kaoru lyckas aldrig helt bekräfta sanningen. Han anar att hans vän och rival har svikit honom, men förblir fången i ovisshet. Denna obesvarade fråga förblir hängande i luften, och berättelsen slutar utan att ge någon slutgiltig lösning.

Det är här som Genji-monogatari skiljer sig från många andra verk. Istället för en tydlig upplösning, där konflikter får sitt svar, lämnas läsaren med en känsla av ofullständighet. Kaoru, som nu står i centrum, framstår som en tidig anti-hjälte i litteraturen. Han är inte triumferande eller fulländad, utan präglad av tvekan, förlust och brist på kontroll. Han symboliserar en ny form av berättande, där fokus inte ligger på hjältens seger utan på människans oförmåga att helt förstå eller styra sitt öde.

Berättelsens abrupta avslut förstärker denna känsla. Den slutar öppet, som om livet självt inte tillåter slutgiltiga svar. Kaoru står kvar i skuggorna, ensam i sin melankoli och sin ovisshet. Den storslagna sagan om Genji, som en gång börjat med kejsarens djupa kärlek och en pojkes förbjudna längtan, avslutas med en man som söker sanningen om sig själv och sin kärlek – men aldrig finner den.

Del fem av Genji-monogatari blir därmed inte en avslutning i klassisk mening, utan snarare en meditation över osäkerhet, begär och mänsklig svaghet. Genji själv försvinner som en sol som gått ned, men hans arv lever kvar i de människor som bär hans namn, hans blod eller hans skugga. Kaoru, med sin obeslutsamhet och sitt tvivel, blir en motpol till den lysande prinsen: där Genji förkroppsligade idealet, visar Kaoru gränserna för mänskligt liv.