Stolthet och Fördom (Avancerad)

Nya grannar och första intryck

Romanen Stolthet och Fördom av Jane Austen tar sin början på den engelska landsbygden i början av 1800-talet, där läsaren introduceras för familjen Bennet som bor på godset Longbourn. Familjen består av Mr. och Mrs. Bennet samt deras fem döttrar: Jane, Elizabeth, Mary, Kitty och Lydia. Från första sidan blir det tydligt att Mrs. Bennets främsta bekymmer i livet är att få sina döttrar gifta, helst med välbärgade män. Eftersom godset Longbourn enligt lag kommer att ärvas av en avlägsen manlig släkting vid Mr. Bennets död, är döttrarnas framtida försörjning helt beroende av lyckade giftermål.

Det är därför inte förvånande att Mrs. Bennet blir upprymd när ryktet sprids att Netherfield Park, ett närliggande gods, har hyrts ut till en ung, ogift och rik herre vid namn Mr. Bingley. Redan innan någon i familjen har träffat honom, drömmer Mrs. Bennet om att han ska välja någon av hennes döttrar till sin hustru, allra helst den äldsta och vänaste, Jane.

Spänningen kring Mr. Bingleys ankomst når sin kulmen när han till slut anländer tillsammans med sina systrar och sin nära vän, Mr. Darcy. Snart därefter anordnas den första stora balen i Meryton, där de lokala familjerna får möjlighet att träffa det nya sällskapet på Netherfield. Balen, som är ett av bygdens viktigaste sociala evenemang, blir den scen där romanens centrala relationer och teman först kommer till uttryck.

Under balen visar sig Mr. Bingley från sin allra mest charmiga sida. Han är artig, gladlynt och dansar flera danser med Jane Bennet, vilket väcker allmän uppmärksamhet och Mrs. Bennets hoppfulla förväntningar. Jane å sin sida är vänlig men diskret, och hennes ödmjuka sätt får henne att framstå som ovanligt behaglig i Bingleys ögon. Redan här förstår läsaren att Bingley är uppriktigt förtjust i Jane, och även Jane själv känner ett växande intresse.

I skarp kontrast till Bingleys lättsamma och tillmötesgående sätt står Mr. Darcy, som snart får rykte om sig att vara högfärdig och reserverad. Trots sin imponerande förmögenhet och attraktiva yttre är han tystlåten och håller sig för sig själv. Den unga Elizabeth Bennet, familjens näst äldsta dotter, lägger särskilt märke till hans arrogans när hon råkar höra honom kalla henne för “inte tillräckligt vacker för att fresta mig” när han avvisar en inbjudan att dansa med henne. Elizabeths stolthet såras, men hennes humoristiska läggning får henne snart att göra sig lustig över både situationen och Darcy själv.

Det är just i dessa tidiga sociala sammandrabbningar som bokens huvudtema — stolthet kontra fördom — börjar ta form. Elizabeth, kvick och självsäker, tar lätt på Darcys kritik och gör honom till föremål för sitt skämtande, både inför systrarna och i vänkretsen. Hon tycker att hans sätt är oacceptabelt, och hennes negativa första intryck förstärks av den allmänna opinionen i samhället, där många snabbt bildar sig en ogynnsam uppfattning om Darcy.

Jane Austen är här mästerlig på att skildra det sociala spelet och den underliggande psykologin. Hon låter läsaren se hur snabbt rykten och missuppfattningar får fäste i ett litet samhälle, där varje person bedöms utifrån rykte och första intryck snarare än genom verklig karaktär. Mrs. Bennet ser Bingley som lösningen på alla sina bekymmer, medan hon nästan omedelbart förkastar Darcy som en hopplöst förlorad match, och dessa åsikter färgar förstås också döttrarnas syn på de båda männen.

Trots att Darcy framstår som kylig och ointaglig, börjar han snart betrakta Elizabeth med ett växande intresse. Han fascineras av hennes intelligens, kvickhet och självkänsla — egenskaper som skiljer henne från mängden av unga kvinnor han brukar träffa i sin egen samhällsklass. Till skillnad från många andra är Elizabeth inte rädd för att säga vad hon tycker, och hennes förmåga att driva med honom, utan att vara elak, gör att hon stannar kvar i hans tankar. Det är tydligt för läsaren, om än inte för Elizabeth själv, att Darcy i smyg börjar beundra henne.

Samtidigt fortsätter Mrs. Bennet sina försök att ordna gynnsamma möten mellan Jane och Bingley. Hon övertygar Mr. Bennet att göra ett formellt besök på Netherfield, och hon ser till att Jane får alla möjligheter att umgås med Bingley — ibland på bekostnad av Janes eget välmående. När Jane en dag bjuds till Netherfield av Bingleys systrar, uppmuntras hon av sin mor att rida dit i regnet, i hopp om att dåliga väderförhållanden ska tvinga henne att stanna över natten. Mycket riktigt blir Jane förkyld och måste stanna på Netherfield, där Elizabeth snart följer efter för att ta hand om henne.

Under dessa dagar ges både Bingley och Darcy möjlighet att observera systrarna Bennet på nära håll. Bingleys tillgivenhet för Jane växer, medan Darcys beundran för Elizabeth fördjupas — dock utan att han avslöjar något utåt. Istället håller han fast vid sin reserverade yta, kanske än mer nu när han är medveten om att hans känslor för en kvinna av lägre börd och status inte kommer att ses med blida ögon av omvärlden, och särskilt inte av hans egen högdragna krets.

Det sociala spelet fortsätter med fler baler och middagar, där Elizabeth får ytterligare anledningar att misstro Darcy, särskilt då hans vänskap med Bingley verkar dämpa Bingleys entusiasm inför Jane. Samtidigt uppmärksammar Elizabeth de skillnader som finns mellan hennes egen familj och de mer förmögna gästerna från Netherfield. Hon skäms över sin mors påträngande och ibland pinsamma beteende och över Lydias och Kittys brist på självbehärskning, men försöker dölja det med sitt karakteristiska skämtlynne.

Romanens första del etablerar på så vis den komplexa sociala och känslomässiga dynamik som kommer att prägla resten av berättelsen. Austen visar med finess hur snabba slutsatser, missuppfattningar och outtalade känslor kan få långtgående konsekvenser. Jane och Bingley tycks vara ett perfekt par, men deras lycka hotas av klassfördomar och utomstående påverkan. Elizabeths och Darcys första möten präglas av stolthet, missförstånd och förutfattade meningar, samtidigt som en outtalad attraktion börjar växa under ytan.

Mot slutet av denna första del har alla huvudpersoner fått sina roller och relationer etablerade. Mrs. Bennet är mer beslutsam än någonsin att få Jane och Bingley förlovade, Jane har försiktigt blivit förtjust i Bingley, och Elizabeth har med sitt kvicka sinne redan börjat bli bygdens favorit. Darcy har på sitt håll börjat beundra Elizabeth, trots att hans stolthet och klassmedvetenhet gör honom ovillig att visa det öppet. Läsaren anar dock att det som började som ett till synes ytligt socialt spel redan håller på att utvecklas till något mycket djupare.

Missförstånd och frierier

Efter den intensiva och händelserika inledningen vänder romanen nu fokus mot en annan av de mest centrala konflikterna – arvet efter Longbourn och familjen Bennets framtid. I början av denna del introduceras Mr. Collins, en kusin till Mr. Bennet och därmed den person som enligt fideikommisslagen kommer att ärva godset efter Mr. Bennets död, då inga manliga arvingar finns bland Bennets egna barn. Denna situation är för Mrs. Bennet lika ångestfylld som provocerande, men hon ser också en potentiell lösning: om Mr. Collins skulle gifta sig med någon av döttrarna, särskilt Elizabeth, skulle det framtida arvet stanna inom familjen.

Mr. Collins gör entré i romanen med en blandning av självbelåtenhet, tafatthet och överdriven vördnad för sin skyddspatron, Lady Catherine de Bourgh. Hans brev är formella och självgoda, och vid ankomsten till Longbourn gör han ett starkt, men ofta komiskt, intryck. Hans samtalsämnen kretsar ständigt kring Lady Catherine, och han visar tydligt hur lite han förstår av människorna runt sig, deras känslor eller sociala nyanser. Ändå är hans avsikt att gifta sig äkta – han har fått order av Lady Catherine att göra det och ser det som ett lämpligt sätt att gottgöra familjen för att han en dag ska ärva deras hem.

Samtidigt sker ett nytt möte som ska få avgörande betydelse för Elizabeths syn på Darcy. I Meryton introduceras Bennet-familjen för den unge, stilige och mycket charmerande officeren Mr. Wickham, som snabbt blir populär i byn. Han vinner särskilt Elizabeths uppmärksamhet, både genom sitt behagliga sätt och genom att han – vid ett tillfälle då Darcy är närvarande – tydligt visar sitt ogillande mot denne. När Elizabeth får möjlighet att tala ensam med Wickham berättar han en historia om hur Darcy orättvist behandlat honom och berövat honom på ett arv som Wickhams far trott att han skulle få. Berättelsen bekräftar Elizabeths redan negativa bild av Darcy och förstärker hennes motvilja. Hon tar Wickhams ord för sanning, inte minst för att de verkar så uppriktiga och eftersom de bekräftar de fördomar hon redan har.

Mrs. Bennet, som är uppfylld av tanken på Janes och Bingleys förhållande, är fortfarande full av förhoppningar. Hon tolkar varje tecken – från bjudningar till blickar på baler – som bevis på att ett frieri är nära förestående. Jane själv är försiktigt förälskad, men hennes diskreta sätt gör att hennes känslor inte alltid är uppenbara för omgivningen, och än mindre för Bingley, som är van vid mer tydliga uttryck.

Den stora balen på Netherfield blir en av romanens viktigaste scener och en kulmen på det sociala spelet. Balen är fylld av förväntningar, men också av spänning. Elizabeth har fått höra Wickhams historia och väntar sig därför med intresse att se honom på balen. Wickham dyker dock inte upp, vilket Darcy förklarar med vaga ord om förhinder, men Elizabeth blir misstänksam och hennes motvilja mot Darcy förstärks ytterligare. Trots detta blir Elizabeth uppbjuden av Darcy till dans, något som väcker både hennes och andras förvåning. Hon accepterar, men under dansen är stämningen kylig och ansträngd. Samtalet blir stelt, och Elizabeth försöker både retas och provocera Darcy genom att syfta på Wickhams berättelse, men Darcy avslöjar inget och förblir reserverad. Elizabeth upplever honom som ännu mer arrogant och känslokall, och hennes förutfattade meningar cementeras.

Mr. Collins, som är oförmögen att läsa sociala signaler, tolkar Elizabeths artighet som intresse och bestämmer sig snabbt för att fria till henne. Hans frieri är så klumpigt, formellt och självupptaget att det blir närmast farsartat. Han förklarar att han har valt Elizabeth eftersom Lady Catherine sagt åt honom att gifta sig, och han ser det dessutom som ett sätt att gottgöra familjen. Elizabeth avvisar honom bestämt och tydligt, men Mr. Collins vägrar först acceptera ett nej och tolkar hennes svar som kvinnlig koketteri. Först efter flera försök, och efter att Mrs. Bennet försökt övertala Elizabeth att ändra sig, går han motvilligt vidare.

Elizabeths väninna Charlotte Lucas inser dock snabbt möjligheterna som ligger i ett äktenskap med Mr. Collins, särskilt med tanke på hennes egen ekonomiska osäkerhet och ålder. Hon accepterar hans frieri, inte av kärlek, utan av praktiska och rationella skäl – hon värderar tryggheten och stabiliteten högre än romantik. Detta beslut kommer som en chock för Elizabeth, som har svårt att förstå att hennes närmaste vän är beredd att kompromissa på detta sätt, men samtidigt blir hon smärtsamt medveten om de begränsade val kvinnor har.

Under tiden förvärras situationen mellan Jane och Bingley. Trots ett växande ömsesidigt tycke, märks det att Bingleys systrar, särskilt Caroline, och även Darcy, börjar dra sig undan. Plötsligt meddelar Bingleys sällskap att de lämnar Netherfield och åker till London. Jane blir förkrossad men försöker dölja sin sorg och förtvivlan, och Mrs. Bennet reagerar med förtvivlan och ilska. Elizabeth är inte sen att misstänka att Darcy har haft ett finger med i spelet, särskilt då han från början visat sitt ogillande för en förbindelse mellan Jane och Bingley – dels på grund av Bennet-familjens lägre sociala status, dels på grund av vad han ser som olämpligt beteende hos Mrs. Bennet och de yngre systrarna. Hon lägger också märke till att Caroline Bingley aktivt arbetar för att förhindra ett äktenskap mellan sin bror och Jane.

Romanen visar nu tydligt hur missförstånd och sociala koder styr människors handlingar och fördärvar förutsättningarna för äkta känslor. Jane, vars ärliga känslor aldrig blir tydligt uttalade, misstolkas av både Bingley och hans systrar. Elizabeth, å sin sida, dras allt djupare in i sina förutfattade meningar om Darcy och Wickham, utan att söka sanningen bakom fasaden. Samtidigt illustrerar Charlottes och Collins äktenskap hur kvinnor av praktiska skäl tvingas fatta beslut som ibland går emot deras hjärtan.

I denna andra del har Jane Austen på sitt karakteristiska sätt visat hur lätt det är att döma andra, och hur fördomar och stolthet – i olika former – kan ställa sig i vägen för både lycka och rättvisa. Hon visar också hur de sociala strukturerna i det brittiska klassamhället formar människors val och deras möjlighet till självförverkligande. Bingleys avfärd till London, Janes sorg och Elizabeths växande misstankar mot Darcy skapar nu ett scenario där relationerna tycks omöjliga att lösa, och romanen rör sig mot ett klimax där gamla sanningar ska komma att ifrågasättas.

Sanningar avslöjas

Våren innebär ett nytt avbrott från Bennetfamiljens händelser i Hertfordshire. Elizabeth, som har haft svårt att smälta både Mr. Collins’ påträngande frieri och den efterföljande förlovningen mellan honom och hennes vän Charlotte Lucas, tar emot en inbjudan att besöka det nygifta paret i Kent. För Elizabeth är det ett tillfälle att både hälsa på Charlotte och komma bort från den tunga stämningen hemma, där Janes sorg över Bingley och familjens oro över framtiden ligger som en ständig skugga.

Resan till Hunsford Parsonage, där Mr. Collins och Charlotte nu bor, bjuder Elizabeth på ett nytt socialt landskap. Här styr Mr. Collins hushållet enligt Lady Catherine de Bourghs regler och preferenser. Allt i huset – från möblering till samtalsämnen – präglas av Collins’ önskan att behaga sin mecenat och visa sin vördnad för överhögheten. Charlotte, som med rationell kylighet har gått in i äktenskapet, hanterar situationen med en pragmatisk distans, och Elizabeth ser både sina egna och väninnans livsval i ett nytt ljus.

Under vistelsen bjuds Elizabeth och de andra gästerna ofta till Lady Catherine de Bourghs imponerande gods, Rosings Park. Lady Catherine är en karikatyr på adelns självupptagenhet och arrogans, övertygad om sin egen överlägsenhet och angelägen om att undervisa sina underlydande i allt från hushållssysslor till konversationsetikett. Hon utfrågar Elizabeth på ett närmast förhörsliknande sätt om hennes familj, utbildning och framtidsutsikter, och Elizabeth – som aldrig låtit sig kuvas av status – svarar både uppriktigt och ibland med en ironisk underton, vilket förvirrar Lady Catherine.

Men det är inte bara Lady Catherines närvaro som gör tiden i Kent speciell. Kort efter Elizabeths ankomst besöker också Mr. Darcy och hans kusin, Colonel Fitzwilliam, Rosings Park. Deras ankomst förvånar Elizabeth, som har svårt att förstå varför Darcy – som hon förknippar med sitt förakt och tidigare förolämpningar – söker sig till hennes umgänge. Trots sin reserverade hållning visar Darcy en tydlig önskan att konversera med Elizabeth och söker ofta hennes sällskap under promenader och samtal, om än ofta på ett klumpigt eller nervöst vis.

Samtalen med Colonel Fitzwilliam, som är mer öppenhjärtig och lättsam än sin kusin, får avgörande konsekvenser. Under en promenad berättar Fitzwilliam, med ett slags stolt förtrolighet, att Darcy nyligen “räddat” en nära vän från ett oklokt giftermål. Han nämner inga namn, men Elizabeth förstår genast att han talar om Bingley och Jane – och inser att Darcy varit direkt ansvarig för att skilja dem åt. Upprörd över orättvisan och smärtan som åsamkats Jane, känner Elizabeth hur hennes aversion mot Darcy växer sig ännu starkare.

Det är i detta känslomässiga tillstånd som Darcy, fullständigt oväntat, söker upp Elizabeth ensam för att fria. Frieriet är laddat med motsägelser: Darcy förklarar, med ovanlig öppenhet, sin kärlek till Elizabeth men betonar samtidigt hur mycket han kämpat mot denna känsla på grund av hennes lägre börd, familjens olämpliga uppträdande och de olikheter som skiljer dem åt. Hans stolthet och motvilliga beundran gör frieriet både passionerat och förolämpande – han älskar henne, men hennes samhällsställning och familj är en börda han motvilligt är villig att acceptera.

Elizabeth blir både chockad och sårad, men också arg. Istället för att tacka ja, avvisar hon honom direkt och utnyttjar tillfället att anklaga honom för två saker: dels för att ha förstört Janes lycka genom att avråda Bingley från äktenskapet, dels för hans grymhet mot Wickham, som han enligt Elizabeth berövat på framtid och ekonomisk trygghet. Hon säger att hon aldrig kunnat tänka sig att acceptera honom på grund av hans karaktär och handlingssätt. Frieriet, som Darcy föreställt sig som ett ögonblick av triumf och romantik, förvandlas därmed till en konfrontation där bådas stolthet och sårbarhet blottläggs.

Efter detta smärtsamma möte lämnar Darcy Elizabeth och nästa morgon möts hon av honom ute på landsvägen, där han överlämnar ett långt och uppriktigt brev. Brevet blir en vändpunkt i romanen, både tematiskt och för Elizabeths inre utveckling. I brevet förklarar Darcy i detalj sitt agerande i de frågor Elizabeth tagit upp. Han berättar att Wickham, tvärtemot vad denne själv hävdat, inte blivit lurad på sitt arv utan istället slösat bort sin framtid och sedan försökt förföra Darcys unga syster Georgiana för att komma åt hennes pengar. Darcy beskriver också sin motvilja mot ett äktenskap mellan Bingley och Jane, men poängterar att hans avsikter inte varit att såra, utan att han genuint trodde att Jane inte var förälskad och att äktenskapet riskerade att skada båda.

Elizabeth läser brevet om och om igen. För första gången tvingas hon se sitt eget beteende i ett nytt ljus: hon inser att hennes dom över Darcy varit grundad i förutfattade meningar och att hon valt att tro på Wickham för att det passat hennes bild av Darcy som arrogant och kall. Hon blir smärtsamt medveten om hur lätt det är att döma andra utan tillräcklig kunskap, och hon känner djup skam över hur hon själv, liksom många runt henne, låtit stolthet och fördomar styra sina åsikter. Hon reflekterar över sin familjs beteende och ser, med en ny kritisk blick, hur hennes mors pratsamhet och systrarnas naivitet påverkat omgivningens uppfattning.

Efter sin vistelse hos Charlotte och Mr. Collins återvänder Elizabeth till Longbourn med en betydligt mer ödmjuk och eftertänksam syn på både Darcy och sig själv. Frieriet, brevet och konfrontationen har tvingat henne att omvärdera sina egna värderingar, samtidigt som läsaren tydligt ser hur romanens huvudteman – självrannsakan, klass, stolthet och fördom – flätas samman och kulminerar i denna dramatiska vändpunkt.

Förändrade känslor och familjeskandal

Efter den omvälvande våren och konfrontationen med Darcy har Elizabeth Bennet genomgått en inre resa. Hon har fått syn på sina egna brister, sin förhastade dömande attityd och sin förmåga till självkritik. Sommaren blir därför också en tid för verklig förändring – både inom Elizabeth själv och i hennes syn på omgivningen. När hennes farbror och faster Gardiner föreslår en resa till norra England, där bland annat det berömda godset Pemberley ligger, ser Elizabeth det som ett tillfälle att uppleva nya miljöer och få distans till händelserna hemma.

När sällskapet närmar sig Pemberley, som tillhör Mr. Darcy, känner Elizabeth först en viss tvekan. Hon vill inte riskera ett obekvämt möte, men när hon får veta att Darcy själv är bortrest vågar hon besöka det ståtliga huset tillsammans med Gardiners. Under rundturen imponeras hon inte bara av godsets skönhet och anrika historia, utan särskilt av tjänstefolkets uppriktiga respekt och värme när de talar om Darcy som husets herre. Den bild som förmedlas är raka motsatsen till den kalla, arroganta Darcy hon tidigare föreställt sig: han beskrivs som rättvis, generös och omtänksam mot både personal och närstående.

Denna upplevelse ruckar ytterligare på Elizabeths gamla fördomar, men det är först när Darcy oväntat anländer till Pemberley och möter henne och Gardiners som förvandlingen blir uppenbar. Istället för att vara återhållsam och högfärdig bemöter Darcy Elizabeth och hennes släktingar med artighet, värme och en respektfull öppenhet som förvånar alla. Han bjuder in dem till middag och gör klart att han vill låta dem träffa sin syster, Georgiana, som annars sällan introduceras för nya bekantskaper. Elizabeth märker att Darcy anstränger sig för att göra ett gott intryck, inte bara på henne utan också på hennes familj, och hon känner hur hennes inställning till honom förändras på djupet.

Under dagarna på Pemberley börjar Elizabeth, nästan mot sin vilja, få känslor för Darcy. Hon ser honom nu i ett nytt ljus – inte längre som den kallhamrade aristokrat hon tidigare avskytt, utan som en man med principer, känslor och förmåga till självinsikt. Hans vänskap med Georgiana, hans omtanke om sina anställda och hans blygsamma men uppriktiga sätt att umgås med Gardiners gör starkt intryck. För första gången funderar Elizabeth på hur hennes liv skulle kunna se ut vid Darcys sida, och hon börjar ana att hennes känslor för honom är djupare än hon tidigare velat erkänna.

Men idyllen på Pemberley avbryts abrupt när Elizabeth nås av ett brev hemifrån. Nyheterna är chockerande: hennes yngsta syster Lydia har rymt tillsammans med den charmerande men opålitliga officeren Mr. Wickham. Skandalen är total, och familjens rykte är i spillror – i 1800-talets England kan en dotters förlust av heder förstöra hela släktens möjligheter till anständiga giftermål. Elizabeth grips av panik och skuld, särskilt som hon bär på kunskapen om Wickhams verkliga karaktär, något hon nu bittert ångrar att hon inte avslöjade tidigare.

Mitt i denna kris söker Elizabeth upp Darcy och berättar öppet om familjens katastrof. Hon väntar sig att han ska reagera med avståndstagande eller förakt, men istället visar han sig både förstående och uppriktigt bekymrad. Han lovar att göra vad han kan för att hjälpa, även om han inser hur svårt det kommer bli att rädda familjens anseende. Darcy reser hastigt iväg och lämnar Elizabeth i ett tillstånd av oro, ånger och ovisshet. Hon inser att hennes förhoppningar om honom nu är omöjliga – ingen man med Darcys ställning skulle kunna tänka sig att gifta sig med en kvinna vars familj är indragen i skandal.

Under de följande dagarna lever Elizabeth och Gardiners i ovisshet. Nyheterna hemifrån blir alltmer förtvivlade; Lydia och Wickham har inte hörts av, och Mrs. Bennet är förkrossad. Mr. Bennet har rest till London för att leta efter dem, men utan framgång. Det sociala trycket och skvallret i Hertfordshire växer för varje dag. Allas framtid står på spel.

Till slut kommer beskedet: Lydia och Wickham har återfunnits, och ett bröllop är planerat. Föräldrarna, och särskilt Mrs. Bennet, pustar ut av lättnad, men Elizabeth kan inte låta bli att undra hur det gått till. Hon får veta att någon har ingripit och lyckats övertala Wickham att gifta sig med Lydia, trots hans dåliga ekonomi och bristande rykte. Ingen vet hur detta gått till, men Mrs. Gardiner förstår att någon måste ha betalat Wickhams skulder och gett honom tillräckliga incitament för att acceptera giftermålet.

Snart kommer sanningen fram: det är Darcy som i hemlighet har ordnat hela uppgörelsen. Han har spårat upp paret i London, förhandlat med Wickham och betalat hans skulder, samt ordnat så att Lydia och Wickham kan gifta sig – allt för att rädda Bennet-familjens anseende och ge Elizabeth frid. Han gör detta utan att söka ära eller erkännande, och Elizabeth får veta det först via Mrs. Gardiner. Insikten slår henne med kraft: Darcy, som hon så länge avfärdat som stolt och kall, har visat prov på äkta generositet och ansvarstagande, helt utan egen vinning.

För Elizabeth innebär Darcys handling en avgörande vändpunkt. Hon inser att hans kärlek är både djup och osjälvisk – och att hennes egna känslor för honom är långt starkare än hon vågat tro. Samtidigt växer hennes respekt för honom, både som människa och som man. Hon ser nu att han, tvärtemot alla yttre fördomar, är den mest moraliska och omtänksamma av alla män hon mött.

Kärlek, mod och nya början

Efter de dramatiska händelserna kring Lydias rymning och Darcys diskreta ingripande återgår vardagen långsamt till det normala i Longbourn, även om inget riktigt är som förr. En känsla av osäkerhet och förväntan vilar över hushållet. Mrs. Bennet är förvisso lättad över att hennes yngsta dotter är gift, men oroar sig för att skandalen ändå kommer kasta en lång skugga över de övriga döttrarnas möjligheter att gifta sig. Jane, som fortfarande sörjer Bingleys försvinnande, försöker hålla modet uppe, medan Elizabeth är uppfylld av nya och oväntade känslor för Darcy – och av insikten att hon kanske har förlorat honom för alltid.

Mot denna bakgrund anländer så den efterlängtade nyheten: Mr. Bingley har återvänt till Netherfield, och med sig har han sin ständige följeslagare, Mr. Darcy. Denna återkomst väcker omedelbart spekulationer och hopp i grannskapet, inte minst hos Mrs. Bennet, som genast återupptar sin gamla plan att para ihop Jane och Bingley. Elizabeth däremot känner en blandning av oro, glädje och förlägenhet inför att möta Darcy, vars generösa gärning hon nu värdesätter men som hon inte vet vad han egentligen känner för henne.

Efter några dagars väntan bjuder Bingley in Bennet-systrarna till Netherfield. Där, i en atmosfär av återhållen förväntan och nervositet, blir det snart uppenbart att Bingleys känslor för Jane inte har svalnat – tvärtom. Hans artiga och entusiastiska sätt att konversera med Jane och den ständiga närheten mellan dem lämnar inget utrymme för tvivel, varken hos Bennetfamiljen eller hos grannskapet. Efter ytterligare några besök, och med ett typiskt Bingley-skt blandning av nervositet och uppriktighet, friar han till Jane, som med glädje tackar ja.

Lyckan är nu stor hos familjen Bennet. Mrs. Bennet ser sina drömmar om social och ekonomisk trygghet gå i uppfyllelse, och Janes egna känslor är äkta. Hon är övertygad om att hon ska få ett lyckligt och harmoniskt äktenskap med en man som beundrar och respekterar henne. Elizabeth gläds med sin syster, men kan samtidigt inte sluta tänka på Darcy – hans närvaro, hans handlingar och de blickar som ibland utväxlas mellan dem. Hon vågar dock inte hoppas på något mer.

Men lyckan blir snart hotad på oväntat håll. En dag anländer Lady Catherine de Bourgh, Mr. Darcys högdragna och dominerande faster, till Longbourn i all hast. Hennes besök är varken vänligt eller artigt. Lady Catherine har fått höra rykten om att Darcy tänker fria till Elizabeth och är fast besluten att sätta stopp för detta, då hon anser att Elizabeth är ovärdig att gifta in sig i familjen och att Darcy redan är “avsedd” för hennes egen dotter. I ett hårt och syrligt samtal försöker Lady Catherine pressa Elizabeth till att lova att aldrig acceptera ett frieri från Darcy.

Elizabeth, som har lärt sig mycket om sig själv och andra under romanens gång, vägrar kompromissa med sina principer eller böja sig för adliga påtryckningar. Hon avvisar Lady Catherines krav med både värdighet och fasthet, trots den sociala skillnaden dem emellan. Lady Catherine lämnar Longbourn i vredesmod, och Elizabeth inser att detta samtal troligen kommer föras vidare till Darcy själv – men hon står ändå rakryggad, stolt över sin förmåga att tala för sig själv och vägra bli styrd av andras fördomar.

Denna konfrontation får oväntade följder. Kort därefter söker Darcy återigen upp Elizabeth, nu med en ny ödmjukhet och tydlighet. Han berättar att Lady Catherines besök har bekräftat för honom att Elizabeths känslor kanske inte längre är negativa. Inspirerad av hennes mod och vägran att ge vika för omgivningens press, samlar Darcy mod till ett nytt frieri. Denna gång är det inte fyllt av inre motstånd och klassförakt, utan av respekt, kärlek och självrannsakan. Han erkänner öppet sina misstag, sin tidigare stolthet och sina fördomar, och förklarar att hans känslor för Elizabeth är oföränderliga – och att han hoppas att hon kan besvara dem.

Elizabeth, djupt rörd av Darcys förändring och berörd av hans handlingar för hennes familjs skull, accepterar nu hans frieri med glädje. Hon inser att kärleken mellan dem har vuxit fram trots – eller tack vare – alla motgångar, missförstånd och samhälleliga hinder. Hennes känslor har mognat, liksom hennes respekt för Darcys karaktär, och hon förstår att hon kommer att gifta sig med en man hon både älskar och beundrar.

Nyheten om de dubbla förlovningarna – Jane och Bingley, Elizabeth och Darcy – skapar stor uppståndelse både i Longbourn och i grannskapet. Mrs. Bennet är utom sig av glädje och stolthet över att ha två så fördelaktiga äktenskap inom familjen, medan Mr. Bennet, som alltid haft en särskild förkärlek för Elizabeths kvickhet och integritet, är djupt nöjd över hennes val.

När bröllopen står för dörren kan familjen Bennet till slut andas ut. Två systrar får inte bara trygga och respekterade män, utan äktenskap som vilar på ömsesidig kärlek och förståelse – något långt ifrån självklart i det tidiga 1800-talets England. Jane och Bingley flyttar till ett närliggande gods där Jane blir drottningen av sällskapslivet, medan Elizabeth och Darcy flyttar till Pemberley, där Elizabeth får en ny roll och ett nytt ansvar som hustru till en av traktens mest ansedda män.

Romanen avslutas med en känsla av harmoni och framtidstro. Genom prövningar, fördomar och självinsikt har både Elizabeth och Darcy vuxit som individer. De har lärt sig att sann kärlek förutsätter både mod och ödmjukhet, och att verklig lycka bara kan uppnås när man ser bortom yta och klass och möts som jämlikar. Bennetfamiljens rykte är räddat, framtiden säkrad, och de båda paren kan se fram emot nya liv byggda på respekt, förtroende och äkta känslor.

Stolthet och Fördom slutar därmed, som de största klassikerna, i en triumf för både kärleken och människans förmåga till förändring – och med ett tydligt budskap om vikten av att våga ifrågasätta både sina egna och andras fördomar.