Brott och Straff (Avancerad)

En mörk plan i Sankt Petersburg

Rodion Romanovitj Raskolnikov lever i Sankt Petersburg under förhållanden som är så eländiga att de på samma gång speglar hans inre värld och driver honom mot allt mörkare tankar. Han är en ung man, en före detta juridikstudent som på grund av ekonomiska svårigheter tvingats avbryta sina studier. Hans tillvaro präglas av isolering, fattigdom och en nästan sjuklig stolthet. Han bor i ett trångt och kvavt vindsrum, där väggarna tycks sluta sig omkring honom och där bristen på ljus och luft symboliserar hans växande känsla av instängdhet och hopplöshet. Det lilla rum han hyr av en husvärdinna blir en fysisk påminnelse om hans sociala misslyckande och om den avgrund som skiljer honom från resten av världen.

Det är i denna klaustrofobiska miljö som Raskolnikov börjar utveckla de idéer som snart kommer att forma hans öde. Han tänker på människans rätt att överskrida moraliska gränser, på teorin att vissa individer är födda att stå över samhällets lagar eftersom de besitter ett högre syfte. Tankarna smyger sig på honom, först som vaga reflektioner, men växer snart till en fixering: att pröva sin tes genom att begå ett brott. Offret för hans plan blir en gammal pantlånerska, Aljona Ivanovna, som han betraktar som en parasit på de fattiga. Hon förkroppsligar för honom allt det förnedrande och destruktiva i det sociala systemet. Genom att röja henne ur vägen skulle han, intalar han sig själv, inte bara befria världen från en ”lus” utan också pröva sin egen styrka och frigöra resurser som kunde användas till något större och mer rättfärdigt.

Samtidigt finns en känslomässig splittring inom honom. Raskolnikov pendlar mellan högmod och självförakt, mellan kall rationalitet och en förlamande känsla av skam. Han lämnar sällan sitt rum, undviker mänsklig kontakt och rör sig genom stadens gator som en främling i sitt eget land. Hans självisolering blir ett uttryck för både stolthet och desperation, en vägran att erkänna sin svaghet men också en oförmåga att delta i ett samhälle som han uppfattar som orättvist och korrupt.

En kväll, då han driver planlöst genom staden, möter han Marmeladov – en sliten och alkoholiserad man som dränker sina sorger i billigt brännvin. Marmeladov berättar sin tragiska livshistoria, ett självutlämnande som griper Raskolnikov djupt. Han hör hur Marmeladov har ruinerat sin familj, hur hans unga dotter Sonja tvingats sälja sin kropp för att kunna försörja de sina. Sonja framträder i berättelsen som ett slags oskuldsfull martyr, en kvinna som underkastat sig den yttersta förnedringen men som ändå bevarar en djup inre tro och ödmjukhet. Raskolnikov blir skakad, inte bara av Sonjas öde utan av parallellen till hans egen syster, Avdotja Romanovna – kallad Dunja.

Kort därefter får han ett brev från sin mor, Pulcheria Alexandrovna. Hon berättar om Dunjas situation: att hon är förlovad med en välbärgad och självgod man vid namn Pjotr Petrovitj Luzjin. För modern framstår detta äktenskap som en möjlighet till trygghet och social upprättelse, men för Raskolnikov väcker nyheten vrede och förtvivlan. Han ser i Luzjin en beräknande och självisk man, någon som utnyttjar Dunjas sårbara ställning för att försäkra sig om en lydig och tacksam hustru. Brevet får honom att dra direkta paralleller mellan systerns uppoffring och Sonjas tvingade prostitution. Båda kvinnorna, tänker han, förnedras för att stödja sina familjer och offrar sin värdighet för att andra ska överleva.

Raskolnikov grips av en blandning av raseri och förtvivlan. Han känner både kärlek och beskyddarinstinkt gentemot Dunja, men också en djup skam över sin egen oförmåga att hjälpa henne. Hans fattigdom och maktlöshet står i stark kontrast till den moraliska börda han upplever. Han är övertygad om att hans familj offrar sig för honom, att modern och systern bär en börda de inte förtjänar. Denna insikt blir en katalysator: om han själv inte kan bidra till deras välstånd genom arbete eller studier, måste han kanske göra det på ett annat sätt.

Tankarna på mordet mot pantlånerskan får därmed ny näring. Han börjar rationalisera brottet som en handling av rättvisa. Om han tar hennes pengar kan han inte bara hjälpa sin egen familj utan också bevisa för sig själv att han tillhör den kategori människor som står över samhällets konventioner. Han ser framför sig hur Dunja skulle kunna frigöra sig från ett förnedrande äktenskap, hur modern skulle kunna leva i trygghet, och hur han själv skulle kunna återuppta sina studier och kanske till och med skriva böcker som förändrar världen. Mordet blir i hans föreställning inte längre en egoistisk handling utan en moralisk prövning, ett steg mot en högre sanning.

Men denna idé bär samtidigt på en paradox. Raskolnikov är väl medveten om att hans resonemang är både själviskt och farligt. Han känner en djup oro inför tanken att korsa den moraliska gräns som skiljer människan från mördaren. Denna oro tar sig uttryck i drömmar och hallucinationer. I en särskilt plågsam dröm ser han hur en häst misshandlas till döds av sin ägare medan byborna ser på. Hästen symboliserar de svaga och förtryckta, och drömmen väcker en djup känsla av medlidande hos honom. Det är som om hans undermedvetna försöker varna honom för att gå vidare med sin plan.

Ändå växer beslutsamheten. Raskolnikovs känsla av fattigdom och maktlöshet, hans vrede mot Luzjin, hans sympati för Sonja och hans stolthet inför familjens uppoffringar samlas till en brännpunkt. Han känner sig alltmer övertygad om att han måste handla, att hans öde kräver detta steg. Staden omkring honom, med sina dammiga gator, sitt ständiga sorl och sina mörka gränder, tycks viska till honom att det inte finns någon annan väg.

När delens slut närmar sig står Raskolnikov inför ett slags inre skärningspunkt. Han har ännu inte höjt yxan, men i hans sinne är mordet redan halvt begånget. Den gamla pantlånerskan framstår inte längre som en människa av kött och blod utan som en symbol för allt det förhatliga i världen, en symbol som måste krossas. Samtidigt känner han den första kalla rysningen av insikt: om han väljer denna väg finns ingen återvändo.

Ett blodigt brott

När sommarsolen steker över Sankt Petersburgs dammiga gator och den tryckande hettan gör luften nästan outhärdlig, fattar Raskolnikov sitt ödesdigra beslut. Efter dagar av plågsamma tvivel och inre monologer bestämmer han sig: han ska genomföra sin plan. Hans kropp darrar av nervös energi, men hans tankar är på ett skrämmande sätt klara. Han tar en gammal yxa, gömmer den under sina kläder och går mot pantlånerskans bostad. Varje steg tynger honom, men samtidigt driver en osynlig kraft honom framåt, som om händelserna redan är förutbestämda och han själv bara en marionett i ett större drama.

När han når fram till Aljona Ivanovnas lägenhet spelar han sin roll med en viss övertygelse. Han låtsas vilja pantsätta en liten sak, ett föremål som inte har något större värde men som tjänar som täckmantel för att få tillträde. Den gamla kvinnan öppnar misstänksamt och ser honom med samma kyliga blick som hon brukar ge alla sina fattiga kunder. Hon frågar kort och torrt vad han vill, och hennes avvisande ton väcker ännu en gång hans hat. För Raskolnikov är hon inte längre bara en människa, utan en symbol för all världens förnedring och orättvisa.

När hon vänder sig om för att titta på föremålet han lagt fram, smyger han fram yxan. Hans hjärta bultar så våldsamt att han knappt kan höra sina egna tankar. I ett ögonblick av brutalt raseri svingar han vapnet och träffar henne i huvudet. Slaget är så våldsamt att hon faller till marken med ett stön, blodet sprider sig snabbt över golvet. Raskolnikov känner en blandning av triumf och skräck, men det finns ingen tid att reflektera. Han slår en gång till för att försäkra sig om att hon är död.

Men ögonblicket som borde ha bekräftat hans teori om styrka fyller honom i stället med en olidlig känsla av panik. Hans händer darrar när han försöker leta efter värdesaker. Han hittar några smycken och en liten kista, men hans rörelser är klumpiga, hans tankar splittrade. Han kan inte fokusera på vad han kommit för att göra, för blodet på golvet, lukten i rummet och den gamla kvinnans orörliga kropp bränner sig in i hans medvetande.

Plötsligt sker det oväntade. Dörren öppnas och in stiger Lizaveta, pantlånerskans yngre syster, en enkel och mild kvinna som ofta blivit förtryckt av sin dominanta släkting. Hon stirrar förskräckt på scenen, oförmögen att röra sig eller skrika. Raskolnikov fryser till – i hennes ögon ser han både förvåning och ett ordlöst rop på nåd. Men innan han hinner tänka klart svingar han återigen yxan. Ett andra mord sker, ännu mer chockartat eftersom det inte var planerat. Lizaveta faller livlös till golvet, och Raskolnikov förstår med en fruktansvärd klarhet att han nu korsat en gräns som aldrig kan återvändas.

I panik försöker han samla ihop fler föremål, men han kan inte. Hans händer vägrar samarbeta, hans sinne är som förlamat. Han tar bara några småsaker – några kedjor, en plånbok, en kista – men lämnar de flesta värdesakerna orörda. Det som skulle bli ett kallt och beräknande brott förvandlas till en katastrof av slump och rädsla. Han hör röster i trappan, någon är på väg upp. Hans hjärta stannar nästan, men på ett mirakulöst sätt lyckas han undgå upptäckt genom att gömma sig bakom en dörr och vänta tills det blir tyst.

Han flyr från lägenheten, springer genom gatorna som i en dimma. Hans kläder känns tunga, och svetten rinner längs ryggen. Varje möte med en förbipasserande känns som en potentiell avslöjning, varje ljud bakom honom som stegen från en förföljare. När han slutligen når sitt rum slår han igen dörren, faller på knä och känner hur världen gungar under honom. Han har begått mord, inte bara ett utan två, och hans dröm om att bli en ”extraordinär” människa har redan förvandlats till en mardröm.

Tillbaka i sin kammare grips han av frossa. Han gömmer de stulna föremålen i desperation, som om själva deras närvaro förgiftar luften omkring honom. Hela hans kropp värker, och han kastar sig på sin hårda brits. Snart faller han i en febrig dvala, där verklighet och dröm blandas på ett sätt som gör det omöjligt att skilja sanning från hallucination. Han ser framför sig blodiga händer, hör Lizavetas kvävda andetag, känner pantlånerskans hårda blick bränna sig in i hans själ.

Hans feberdrömmar är fyllda av mardrömslika bilder där våldet aldrig tar slut. Han hör röster som anklagar honom, känner stegen från någon som ständigt förföljer honom, och ser gång på gång yxan svingas i sina egna händer. Det som i hans rationella plan var tänkt att bli ett steg mot frigörelse har istället blivit ett fängelse som omsluter honom både fysiskt och psykiskt. Kroppen brinner av sjukdom, men det är skulden och ångesten som verkligen äter honom inifrån.

Raskolnikov ligger där, oförmögen att resa sig, instängd i sin egen feber och medveten om att han redan är en annan människa än den som några timmar tidigare gick in i pantlånerskans lägenhet. Den gräns han passerat kan aldrig suddas ut, och frågan är inte längre om han kan fly undan straffet, utan om han någonsin kan fly undan sig själv.

Sjukdom, skuld och misstankar

huvudet bultar, och tankarna är suddiga. Han försöker orientera sig, men allt påminner honom om vad som hänt: det lilla rummet, de smutsiga väggarna och hans skakande händer. Mordet är inte längre en teoretisk idé, inte längre en filosofisk diskussion han förde med sig själv, utan en konkret verklighet som genomsyrar varje andetag. Han känner en växande skräck, inte bara för att bli avslöjad, utan för sig själv och den gräns han passerat.

Mitt i denna svaghet knackar det hårt på dörren. En polisbetjänt står utanför och kallar honom till stationen. I samma ögonblick rasar hans tankar samman – han är säker på att allt är förlorat. Att polisen redan vet, att vittnen sett honom, att han nu ska föras bort som en brottsling. Hans hjärta slår så snabbt att han knappt kan andas när han stapplar genom gatorna mot polisstationen.

Men där, i den kala och syrefattiga lokalen, möts han av något helt annat: orsaken till kallelsen är inte mordet, utan en gammal skuld till hyresvärdinnan. Raskolnikov känner en kort, nästan skrattretande lättnad – men också en obeskrivlig anspänning. Han är som en man som redan befunnit sig på schavotten men plötsligt får höra att domen gäller något trivialt. Denna kontrast förlamar honom nästan mer än om de faktiskt hade anklagat honom.

När han försöker samla sig och lyssna på polisens förklaring sker dock något som får situationen att förvandlas till ett nytt hot. Samtalet i rummet glider över till det brutala dubbelmord som redan blivit samtalsämne i hela Sankt Petersburg. Betjänten berättar detaljerat om pantlånerskans död, om Lizaveta som hittades bredvid henne, och om den fruktansvärda brutaliteten. Raskolnikov känner blodet rusa från huvudet. Han blir kritvit, händerna darrar, och han svimmar framför de förbluffade poliserna.

Hans reaktion väcker genast misstankar. Varför skulle en ung man svimma bara av att höra talas om brottet? De fäster sina blickar på honom, och även om ingen öppet uttalar en anklagelse, känner han deras nyfikenhet som en glödande eld riktad mot sig. När han vaknar till sans, svettig och skakad, förstår han att han just begått ett ödesdigert misstag: han har dragit till sig uppmärksamhet.

Tillbaka i sitt rum plågas han nu av en ännu större panik. Under madrassen ligger de föremål han stulit: småsaker, kedjor, smycken och en liten kista. De bränner som om de vore bevis av kött och blod. Han hör röster i trappan, föreställer sig att någon ska storma in och finna dem. Besatt av tanken att undanröja bevisen går han ut mitt i natten, irrar runt i staden tills han finner en avskild plats med en tung sten. Med skälvande händer lyfter han stenen och gömmer bytet därunder. När stenen faller tillbaka känner han för en kort stund att han kväver sin skuld tillsammans med föremålen. Men redan några minuter senare är oron tillbaka – han har gömt dem för världen, men inte för sitt eget samvete.

Hans kropp blir nu alltmer utsliten. Febern återvänder, och han sjunker ner på sin brits, där han ligger mellan dröm och verklighet. Det är i detta kritiska skede som hans vän Dmitrij Razumikhin träder fram. Razumikhin är praktiskt taget hans motsats: stark, jordnära, fylld av energi och med en okuvlig optimism. När han ser Raskolnikovs tillstånd tvekar han inte. Han skaffar medicin, ordnar mat och tar hand om honom som en bror. Hans närvaro är varm, nästan överväldigande, och för första gången på länge får Raskolnikov en påminnelse om vad vänskap kan betyda.

Men trots Razumikhins omtanke är Raskolnikov oförmögen att svara. Han är fjärmad, nästan fientlig, och möter ofta vänskapens värme med kyla. Ändå låter Razumikhin sig inte skrämmas. Han bär på en envis tro att hans vän kan räddas, att sjukdomen är tillfällig, både den kroppsliga och den själsliga. Det gör honom till en slags motvikt till det mörker som Raskolnikov själv dras djupare ner i.

Samtidigt tätnar nätet kring honom. Polisen har börjat notera hans beteende, hans plötsliga svimning, hans rastlöshet. Raskolnikov känner att alla blickar riktas mot honom, även om bevisen saknas. Han går genom gatorna med känslan av att vara förföljd. Varje samtal han hör tycks handla om honom, varje skugga bakom honom känns som en detektiv.

Det är i detta tillstånd som hans familj anländer till Sankt Petersburg. Modern, Pulcheria Alexandrovna, och systern Dunja, båda fyllda av oro, har rest för att hjälpa honom. De bär på hoppet om att kunna trösta och stödja, men också på bekymmer kring Dunjas förlovning med Luzjin. När de slutligen träffar Raskolnikov blir mötet laddat av känslor. Modern vill omfamna honom, ösa sin kärlek över honom, men Raskolnikov är stel, nästan känslolös. Han kan inte möta hennes ögon utan att känna hur skulden bränner i honom.

Dunja visar mer återhållsamhet, men hennes styrka och beslutsamhet skiner igenom. Hon ser sin brors svaghet, men hon ser också något annat: ett inre mörker som hon inte kan förstå men anar konturerna av. Raskolnikov, i sin tur, känner både ömhet och skam inför systern. Hennes liv, hennes val, hennes uppoffringar har blivit en spegel för hans egen skuld.

Razumikhin, som nu träder in i rollen som förmedlare, försöker jämna ut de vassa kanterna. Han möter modern och systern med respekt och värme, skapar en atmosfär där åtminstone ett visst hopp kan gro. Hans entusiasm och praktiska sinnelag står i skarp kontrast till Raskolnikovs känslokyla, och modern tycks för första gången känna en strimma av lättnad i hans närvaro.

Men för Raskolnikov är mötet nästan outhärdligt. Han står mellan två världar: den ena präglad av kärlek, familjeband och lojalitet, den andra av mörker, skuld och misstankar. Kroppen är sjuk, men själen är ännu sjukare. När hans mor och syster försöker trösta honom känner han det som om de famlar efter någon som redan är förlorad. När denna del avslutas är han en människa splittrad i två delar. Han är älskad men kan inte älska tillbaka, vårdad men oförmögen att ta emot omsorg, och framför allt – en brottsling som ännu inte blivit avslöjad men redan lever som fånge i sitt eget samvete.

Sonja, Porfirij och farliga sanningar

När Raskolnikov återhämtar sig något från sin sjukdom börjar han åter röra sig i staden, men varje steg känns som en vandring på osäker mark. Han befinner sig nu i en alltmer komplicerad väv av relationer, misstankar och känslomässiga konflikter. En av de mest laddade konfrontationerna inträffar när han möter systerns fästman, Pjotr Petrovitj Luzjin.

Luzjin visar sig snabbt vara en man som ständigt söker bekräftelse på sin överlägsenhet. Han talar nedlåtande om andra, påpekar gärna sina egna förtjänster och försöker ständigt antyda att Dunja ska vara tacksam över att ha blivit vald av honom. För Raskolnikov blir detta möte outhärdligt. Han ser med klarhet den maktbalans som Luzjin vill etablera: en relation byggd på skuld, underkastelse och kontroll. Hatet växer i honom, inte bara på grund av Luzjins arrogans utan också för att systerns framtid står på spel. Han föraktar honom öppet, och klyftan mellan de båda männen blir omedelbar och djup.

Det är i detta klimat av misstro och konflikt som Raskolnikov närmar sig Sonja Marmeladova. Deras möten blir snabbt av stor betydelse för honom. Sonja, trots sitt liv i misär och förnedring, utstrålar en sällsam renhet. När hon öppnar sin slitna bibel och läser för honom ur evangeliet, särskilt berättelsen om Lasaros uppväckelse, uppstår en tystnad som känns större än själva rummet de sitter i. För Raskolnikov är Sonja en levande symbol för tålamod, tro och lidande, och samtidigt en spegel av hans egen desperation. Han märker att hon inte dömer honom, trots att han antyder sin skuld genom sina ord och sitt sätt. I hennes närhet finner han ett slags vila, även om den är fylld av oro.

Samtidigt tätnar cirkeln kring honom genom den kloke utredaren Porfirij Petrovitj. Porfirij, som leder undersökningen kring dubbelmordet, är inte en man som pressar med bevis eller hot. Han arbetar snarare genom psykologiskt spel, antydningar och frågor som får Raskolnikov att känna sig genomlyst. I deras samtal låter Porfirij påskina att han nästan säkert vet sanningen men att han vill att gärningsmannen själv ska avslöja sig. Detta driver Raskolnikov till vansinne. Varje gång han lämnar Porfirijs kontor är han både lättad och mer skräckslagen än tidigare. Porfirij tycks leka med honom, men alltid med en underton av medlidande, som om han vill locka fram ett erkännande snarare än tvinga det.

Mitt i denna pressande situation utspelar sig en dramatisk episod kring Luzjin och Sonja. Luzjin, i sin iver att smutskasta Raskolnikovs syster och hennes närmaste krets, försöker sätta dit Sonja. Han planterar pengar på henne och anklagar henne sedan för stöld inför andra, i hopp om att förnedra henne och på så vis stärka sin egen position. Men planen faller platt. Hans lögn avslöjas snabbt, och de som bevittnar händelsen vänder sig emot honom. Luzjin framstår som en ynklig intrigmakare, och hans redan skadade anseende förstörs fullständigt. För Sonja är skandalen förnedrande, men i samma stund stärks hennes band till Raskolnikov, som ser hennes utsatthet och samtidigt hennes oböjliga inre styrka.

Drivna av desperation och en längtan efter att dela sin börda söker Raskolnikov upp Sonja igen. Denna gång brister han. Han berättar sanningen: att det var han som mördade pantlånerskan och Lizaveta. Orden faller tungt, nästan som om de sliter sig loss ur hans inre mot hans vilja. Sonja blir först chockad, hennes blick fylls av skräck, men hon flyr inte från honom. Hon hör på, med tårar i ögonen, och i hennes tystnad finns något som ingen annan kunnat erbjuda: förståelse. Hon dömer honom inte, hon klandrar honom inte, men hon ser hans plåga och hans mänsklighet. Det är ett ögonblick som markerar en vändpunkt – han är inte längre helt ensam med sin hemlighet.

Samtidigt fortsätter tragedierna att hopa sig. Katerina Ivanovna, Marmeladovs änka och Sonjas styvmor, förlorar allt hopp. Hennes sjukdom och fattigdom förvärras snabbt, och i en scen av både sorg och förtvivlan bryter hon samman på gatan. Hon dör utmattad och sjuk, omgiven av människor som ser men inte hjälper. Hennes död blir ännu en påminnelse för Raskolnikov om livets brutala orättvisa, och för Sonja blir den ett nytt kors att bära.

Men skuggorna runt Raskolnikov växer. Arkadij Svidrigajlov, en man med en mörk och tvetydig karaktär, träder fram som en oväntad aktör. Han har länge haft en obehaglig fascination för Dunja och är känd för sina hänsynslösa handlingar. Nu avslöjar han att han av en slump hört Raskolnikovs bekännelse till Sonja. Denna insikt ger honom en farlig makt över Raskolnikov. Samtidigt är det tydligt att Svidrigajlov själv bär på demoner, på hemligheter och en destruktiv dragning mot undergång. Hans närvaro blir ett hot, men också en spegelbild av den väg Raskolnikov riskerar att själv vandra.

När denna del når sitt slut står Raskolnikov inför en ny verklighet. Hans hemlighet är inte längre hans egen: Sonja vet, och nu också Svidrigajlov. Porfirij antyder att han redan vet sanningen, och hans familj slits mellan kärlek och oro. Luzjin har förlorat sitt spel, men hoten kommer från andra håll. Raskolnikov är nu mer än någonsin inträngd i ett hörn – och ändå anar man att detta hörn kanske kan leda till en öppning, en väg mot sann bekännelse och försoning.

Bekännelse och straff

Arkadij Svidrigajlov, denna man med sina tvetydiga motiv och sin skrämmande förmåga att blanda charm med hot, står nu i centrum av dramat. Han har länge haft ett närmast besatt intresse för Dunja, Raskolnikovs syster, och ser i henne både ett objekt för begär och en chans till något slags förlösning för sin egen fördärvade själ. När han får reda på Raskolnikovs hemlighet, och förstår att han sitter på en kunskap som kan förändra allt, bestämmer han sig för att utnyttja situationen. Han närmar sig Dunja under förevändning av omtanke, men hans verkliga syfte är att vinna henne genom manipulation.

Han försöker övertyga henne om att hon inte har någon annan väg än att acceptera hans skydd och hans ”kärlek”. Han påminner henne om hennes brors skuld och antyder att han kan avslöja sanningen. Men Dunja är starkare än han räknat med. Hennes moraliska ryggrad, hennes mod och hennes kärlek till sin bror gör att hon inte låter sig kuvas. Hon står emot hans lockelser, hans hot och hans försök till övertalning. I en dramatisk scen riktar hon till och med en pistol mot honom – redo att försvara sin heder med våld om det behövs.

För Svidrigajlov blir detta ett avgörande ögonblick. Han inser att han förlorat, inte bara Dunja, utan också den sista illusionen om att han kunde skapa en annan framtid för sig själv. Ensam, med en själ tyngd av synder och utan hopp om försoning, vandrar han genom staden en sista gång. På ett värdshus, efter en natt fylld av oro och förtvivlan, avslutar han sitt liv med en kula. Hans självmord blir en mörk kontrapunkt till Raskolnikovs egen kamp: där Svidrigajlov valde undergången, har Raskolnikov fortfarande en chans till omvändelse.

Efter Svidrigajlovs död blir Raskolnikovs inre konflikt ännu mer påtaglig. Han känner sig inträngd i ett hörn. Möjligheten att fly lockar honom starkt. Han fantiserar om att lämna Petersburg, att börja om i en ny stad eller till och med i ett nytt land, långt bort från polisens blickar och från Sonjas förväntningar. Men varje gång tanken växer fram, förlorar den sin kraft lika snabbt. Han vet innerst inne att han aldrig kan fly från sig själv, att skulden kommer att följa honom som en skugga.

Under denna tid söker han återigen upp Porfirij Petrovitj, utredaren som från början förstått mer än han låtsats om. Porfirij talar nu öppet till honom, inte längre bara genom antydningar och ironiska frågor. Han säger klart och tydligt att han vet vem som är skyldig, men att han vill ge Raskolnikov en chans till själens räddning. Han uppmanar honom att bekänna, inte för rättvisans skull, utan för sin egen. Han talar om den frihet som kan födas ur sanningen, om det inre lugn som bara kan vinnas genom att säga orden högt. För Raskolnikov är samtalet både en dom och en nåd: han känner sig avslöjad, men också buren av en märklig mildhet.

Ändå tvekar han. Han känner sig sliten mellan två krafter: stoltheten som fortfarande viskar att han är ”extraordinär” och står över lagarna, och skulden som drar honom mot erkännande. Under denna tid besöker han sin mor och syster. Modern, sjuk och bräcklig, anar att något är fel men förstår inte hela sanningen. Hon försöker omfamna honom med all sin kärlek, men Raskolnikov är frånvarande, nästan känslolös. Han säger farväl på ett sätt som både är ömt och kyligt, som om han redan är på väg bort från deras värld. För Dunja blir mötet smärtsamt; hon ser att brodern kämpar, men han låter henne inte komma nära.

Det är först genom Sonja som beslutet mognar. Hon, som själv bär korsets börda genom sitt liv i misär och förnedring, blir för honom en vägledare. Hennes tro, hennes tålamod, och framför allt hennes ovillkorliga närvaro gör att han finner styrkan att gå det sista steget. Med henne vid sin sida går han till polisstationen. Hans kropp darrar, hans röst stockar sig, men han uttalar orden: han erkänner. Han berättar om mordet på pantlånerskan och Lizaveta, om sina motiv, om sin förtvivlan.

Bekännelsen förändrar allt. Den drar en tydlig linje mellan det liv han levt i mörker och det nya liv som, hur hårt det än blir, kan levas i sanningen. Domen blir åtta års straffarbete i Sibirien – ett hårt straff, men inte döden, inte evig fängelse. Han förvisas till en kall och karg plats, där arbetet är tungt och dagarna monotona.

Men Sonja sviker honom inte. Hon följer honom dit, trots fattigdom och umbäranden. Hon blir en ständig närvaro i hans liv, en länk mellan hans brott och hans möjlighet till återlösning. I början är Raskolnikov fortfarande kall, likgiltig, instängd i sitt eget sinne. Han utför arbetet mekaniskt och lever i ett slags själsligt mörker. Men långsamt, nästan omärkligt, börjar något förändras.

Sonjas kärlek, hennes tro och hennes förmåga att uthärda lidandet utan att förlora sin mänsklighet blir en spegel för honom. Han börjar se på henne och på världen på ett nytt sätt. Lidandet blir inte längre bara ett straff, utan också en möjlighet. Han börjar ana att hans stolthet och teorier inte gav honom frihet, utan att det är ödmjukheten, den delade bördan och sanningen som kan öppna en ny väg.

Delens slut lämnar oss inte med en fullständig förvandling, men med en början. Raskolnikov står ännu i början av sin moraliska återfödelse, men vägen har blivit synlig. Han har erkänt, han har tagit sitt straff, och han har funnit någon som vägrar lämna honom. Brott och straff har lett till ett nytt kapitel: lidande och försoning.