Brott och Straff (Mellannivå)

En mörk plan i Sankt Petersburg

Rodion Romanovitj Raskolnikov är en ung man som bor i Sankt Petersburg. Han är en före detta juridikstudent, men han har inte längre råd att fortsätta sina studier. Han lever ensam i ett mycket litet rum som knappt går att kalla en bostad. Väggarna är kala, luften är tung och han känner sig instängd. Hans kläder är slitna och han har ofta inte pengar ens till mat. Denna fattigdom påverkar honom starkt, inte bara fysiskt utan också psykiskt. Han börjar dra sig undan från andra människor, undviker vänner och bekanta, och går mest runt ensam i stadens gator.

I sin ensamhet börjar han tänka på ett djärvt och skrämmande sätt att förändra sitt liv. Han ser en möjlighet i att mörda en gammal pantlånerska, Aljona Ivanovna. Hon lånar ut pengar till fattiga studenter och arbetare, men hon gör det till mycket hårda villkor. Hon är känd för sin girighet och sitt kalla hjärta. För Raskolnikov verkar hon som en parasit på samhället, en människa som suger ut andra och inte gör någon nytta. Han börjar övertyga sig själv om att hennes död skulle vara rättfärdig. Om hon försvann skulle många människor kunna leva lättare, och han själv skulle kunna använda hennes pengar för något gott. Men tanken skrämmer honom lika mycket som den lockar honom.

En kväll går han till en krog för att försöka glömma sina mörka tankar. Där träffar han Marmeladov, en medelålders man som är alkoholist. Marmeladov är pratsam och börjar snabbt berätta sitt livs historia. Han talar med desperation men också med en märklig stolthet. Han berättar att han en gång hade arbete men förlorade allt på grund av sin svaghet för spriten. Nu lever han i fattigdom tillsammans med sin familj. Hans dotter Sonja, en ung kvinna, har tvingats prostituera sig för att kunna försörja familjen. Raskolnikov lyssnar tyst och blir djupt berörd. Han känner både medlidande och ilska. Hur kan samhället låta en ung kvinna offra sig på det sättet?

Mötet med Marmeladov gör starkt intryck på honom. Han ser Sonja som ett exempel på osjälviskhet och offer. Hon gör det värsta tänkbara för att rädda sin familj, medan han själv mest grubblar på sin egen situation. Tankarna på pantlånerskan återvänder dock. Han börjar jämföra: om Sonja tvingas offra sitt liv för andra, varför skulle han inte offra en människa som enligt honom bara förstör?

Kort därefter får Raskolnikov ett brev från sin mamma, Pulcheria Aleksandrovna. Hon skriver att hans syster Dunja har förlovat sig med en man som heter Pjotr Petrovitj Luzjin. Luzjin är rik och framgångsrik, men han verkar vilja gifta sig med Dunja inte av kärlek, utan för att hon ska vara tacksam och underordnad honom. Brevet gör Raskolnikov rasande. Han känner att hans syster offrar sig på samma sätt som Sonja, men för hans skull och för familjens skull. Hon vill genom äktenskapet skapa trygghet för dem alla, även om det betyder att hon själv förlorar frihet och värdighet.

Raskolnikov känner skuld men också vrede. Han kan inte acceptera tanken på att de kvinnor han älskar ska förstöra sina liv för honom. Samtidigt känner han att han själv är maktlös. Han är fattig, arbetslös och utan framtid. Brevet förstärker bara hans känsla av att världen är orättvis och att han står utan möjligheter.

Tankarna på pantlånerskan blir allt mer intensiva. Han ser henne som symbolen för den orättvisa som förstör människors liv. I sitt sinne börjar han forma en teori: vissa människor har rätt att begå handlingar som annars är förbjudna, om resultatet kan skapa något större gott. Han tänker på historiska gestalter som Napoleon, män som inte följde lagar utan skapade sina egna. Han frågar sig själv: är jag en sådan människa, eller är jag bara en svag, obetydlig student?

Dessa tankar fyller honom med en blandning av stolthet och skräck. Han försöker övertyga sig själv om att mordet inte bara skulle vara ett brott, utan en handling med mening. Men samtidigt känner han hur hans moral och hans mänsklighet kämpar emot. Varje gång han närmar sig tanken på mord får han ångest, blir sjuk och feberhet. Han vet inte längre om han driver sina idéer av övertygelse eller desperation.

Han vandrar runt i staden, ser på de smutsiga gatorna, de fattiga människorna, de rika som lever gott, och hans hat växer. Han ser inga möjligheter att ta sig upp ur sin egen misär. Han har ingen som kan hjälpa honom och han själv kan inte hjälpa sin familj. Mordplanen känns allt mer som en lösning, ett sätt att både bevisa något för sig själv och förändra sin situation.

I sitt inre känner han dock att han är nära en gräns. Han förstår att om han verkligen går vidare med sina tankar, finns det ingen återvändo. Men varje dag för honom närmare beslutet. Fattigdomen, ensamheten och skammen pressar honom, och han börjar övertyga sig om att det finns en logik i hans plan.

När första delen av berättelsen slutar står Raskolnikov fortfarande vid gränsen. Hans liv är fyllt av förtvivlan och mörka idéer. Hans möte med Marmeladov har visat honom Sonjas uppoffring, och brevet från modern har visat honom systerns offer. Dessa bilder av kvinnors lidande speglar hans egen kamp och gör honom allt mer övertygad om att världen är full av orättvisa. Hans vrede mot pantlånerskan växer, och hans känsla av fattigdom och maktlöshet driver honom närmare mordplanen.

Ett blodigt brott

En het sommardag bestämmer sig Raskolnikov slutligen för att genomföra det som han länge har planerat i hemlighet. Hans kropp är svag och hans huvud känns tungt, men hans vilja driver honom framåt. Han tar en gammal yxa som han lyckats gömma undan och stoppar den under sina kläder. Hans hjärta bultar hårt när han går genom de smutsiga gatorna i Sankt Petersburg. Han tänker att allt ska ske snabbt, nästan som i en dröm, och att ingen ska ana något.

Han går till pantlånerskan Aljona Ivanovna, den gamla kvinna som han länge hatat och som han övertygat sig själv om att världen skulle vara bättre utan. När hon öppnar dörren låtsas han vara lugn och artig. Han säger att han vill pantsätta ett föremål, något värdelöst som han har för att dölja sina verkliga avsikter. Hon känner inte minsta misstanke, utan släpper in honom i lägenheten.

Inne i rummet är luften kvav, fylld av lukten från gamla möbler och dammiga saker. Raskolnikov känner hur svetten rinner längs hans panna. Han försöker hålla masken, men hans händer darrar. När kvinnan böjer sig ner för att se på föremålet, tar han fram yxan och slår henne brutalt i huvudet. Hon hinner inte ens skrika innan hon faller ihop på golvet, livlös.

Ett ögonblick står han helt stilla, chockad över vad han just har gjort. Han känner en blandning av triumf och avsky. Allt känns overkligt, som om han inte själv styr sina handlingar. Han påminner sig om sin plan: det var nödvändigt, han gör detta för ett större syfte. Men samtidigt rusar paniken genom hans kropp.

När han börjar rota bland hennes saker för att hitta pengar och värdefulla föremål, händer det oväntade. Dörren öppnas plötsligt, och hennes syster Lizaveta stiger in i rummet. Lizaveta är enkel, snäll och oskyldig, och Raskolnikov blir stel av skräck när deras ögon möts. Hon inser direkt vad som har hänt och blir helt förlamad. Raskolnikov agerar instinktivt. Han höjer yxan igen och slår henne innan hon ens hinner ropa på hjälp.

Det andra mordet skakar honom ännu mer. Han hade aldrig planerat att döda Lizaveta. Hennes blod på hans händer känns tyngre än det första. Han inser att han nu har gått ännu längre än han hade tänkt, och att hans brott är dubbelt så stort. Hans hjärta slår hårt, och han känner hur världen runt honom snurrar.

Han försöker ändå fortsätta med sin plan. Han letar snabbt igenom lådor och skåp, men hans händer darrar så mycket att han knappt kan tänka klart. Han hittar några smycken, några småsaker, men han tar nästan ingenting av värde. Han är för stressad och för rädd för att hinna tänka på vad som verkligen kunde hjälpa honom. Paniken driver honom bara att komma därifrån så snabbt som möjligt.

Ljud utifrån trapphuset får honom att frysa till. Han hör steg, röster. Någon kan vara på väg upp. Han skyndar sig att gömma yxan och de få föremål han har tagit, och flyr ut från lägenheten. Varje steg nerför trapporna känns som ett dån. Han tror hela tiden att någon ska stoppa honom, att någon ska ropa att han är en mördare. Men på något sätt lyckas han komma ut ur huset.

Gatorna är varma, luften tryckande. Han går snabbt men försöker låtsas vara lugn. Svett rinner längs hans nacke, och hans blick flackar från sida till sida. Han tror att alla stirrar på honom, att alla vet. Men ingen reagerar. Staden fortsätter som vanligt, med ljud av vagnar, rop från marknaden, barn som leker. Det känns absurt för honom att världen inte har förändrats, trots vad han just har gjort.

När han äntligen kommer hem till sitt lilla rum, kastar han sig ner på sängen. Hans kropp skakar, och han är helt utmattad. Han gömmer de få stulna sakerna under en lös planka i golvet, men redan då känner han att det han fått är värdelöst jämfört med det pris han betalat. Han har tagit två liv, och det han har kvar är nästan ingenting.

Chocken och skulden slår ner på honom med full kraft. Hans kropp klarar inte av det, och han faller in i ett tillstånd av feber. Under flera dagar ligger han nästan medvetslös i sitt rum. Han har mardrömmar där han återupplever mordet gång på gång. Han ser blodet, han hör ljuden, han känner yxans tyngd i sina händer. Han mumlar för sig själv, svettas och skakar.

Hans grannar och hyresvärden börjar undra vad som hänt, men de tror bara att han är sjuk. Några försöker hjälpa honom, men han stöter bort dem. Han vill inte se någon, vill inte tala. Hans kropp är lika svag som hans själ. Han är fångad i sitt eget mörker, och det känns som att han aldrig kommer kunna komma tillbaka.

Febern för honom in i märkliga drömmar där verklighet och fantasi blandas. Ibland tror han att han ser den gamla pantlånerskan stå i rummet. Ibland är det Lizaveta som tyst stirrar på honom med anklagande ögon. Han vaknar ofta skrikande och kan inte skilja mellan dröm och verklighet. Hans sinne börjar långsamt brytas ner.

När denna del av berättelsen avslutas är Raskolnikov helt förändrad. Han har gått från tanke till handling, från plan till brott. Mordet som han länge övervägt har blivit verklighet, men istället för lättnad känner han sig förkrossad. Han har inte befriat sig själv, han har fängslat sig själv ännu mer. Hans kropp ligger i feber, hans sinne är förvirrat, och hans själ är tyngd av skuld. Han har stigit över en gräns som han aldrig kan återvända från.

Sjukdom, skuld och misstankar

När några dagar har gått vaknar Raskolnikov ur sina feberdrömmar. Hans kropp är fortfarande svag, och hans huvud känns tungt som om en dimma ligger kvar. Han försöker förstå vad som är verklighet och vad som bara var mardrömmar. Blodiga bilder från mordet blandas med ljuden från stadens gator utanför fönstret. Han skakar av oro och vet inte längre om han har styrkan att möta världen.

Trots sin svaghet får han snart ett meddelande som skrämmer honom. Han kallas till polisen. Hans hjärta stannar nästan av skräck. Han tror direkt att någon har avslöjat honom, att man vet om mordet. Paniken växer medan han släpar sig iväg till polisstationen. Han går långsamt, med benen darrande under honom.

När han kommer fram visar det sig dock att det inte gäller mordet. Poliserna vill bara tala med honom om en skuld han har, pengar som han inte betalat tillbaka. Raskolnikov känner en kort lättnad, men samtidigt skakar hans kropp. Han försöker verka lugn, men hans inre är i kaos.

Samtalet med poliserna är spänt. De talar om småsaker, men mitt i diskussionen nämner en av dem mordet på pantlånerskan och hennes syster. De pratar om det som om det var en vanlig nyhet, men för Raskolnikov känns det som ett slag i ansiktet. Han blir blek, hans ögon mörknar, och han faller plötsligt ihop. Han svimmar mitt framför dem.

Poliserna blir förvånade. Varför reagerar han så starkt på en händelse som egentligen inte berör honom? De börjar ana att något inte står rätt till. Misstanken väcks, även om de ännu inte har några bevis. Raskolnikov lyckas ta sig därifrån, men nu vet han att han har dragit på sig uppmärksamhet. Hans panik växer, och hans feberkänslor blir starkare.

Tillbaka i sitt rum känner han att han måste bli av med de stulna sakerna. De ligger gömda under plankorna, men det känns som om de bränner honom. Han kan inte sova när de finns i närheten. Till slut tar han ett beslut. Han lämnar rummet mitt i natten, smyger ut genom mörka gränder, och går till en öde plats i staden. Där finns en stor sten som han lyckas lyfta lite. Under den gömmer han smyckena och de få föremål han tog från pantlånerskan. Han lämnar dem där och känner en kort lättnad. Men han förstår också att han nu inte ens har någon nytta av sitt brott. Två liv har tagits, och allt han har kvar är skuld och sjukdom.

Under denna tid träder hans vän Dmitrij Razumikhin fram. Razumikhin är en helt annan person än Raskolnikov: vänlig, lojal och full av energi. Han märker att Raskolnikov är sjuk och börjar ta hand om honom. Han skaffar medicin, ordnar mat och försöker ge honom sällskap. Hans omtanke är ärlig, och han oroar sig verkligen för sin vän. Men Raskolnikov är stängd och kall. Han kan inte visa tacksamhet, även om han innerst inne uppskattar hjälpen. Hans sinne är för mörkt, och skulden binder honom till tystnad.

Razumikhin försöker också hålla andra människor borta som stör Raskolnikov. Han skyddar honom från hyresvärden som vill ha hyran betald, och han håller nyfikna frågor ifrån honom. Men han förstår inte helt varför Raskolnikov är så märklig. För honom ser det bara ut som en djup sjukdom, både kroppslig och psykisk.

Mitt i denna oro anländer Raskolnikovs familj till Petersburg. Hans mamma Pulcheria och syster Dunja har rest dit för att träffa honom. De är fyllda av oro och kärlek, men också av förhoppningar om att kunna ordna ett bättre liv. Dunjas förlovning med Luzjin är fortfarande aktuell, och modern tror att detta äktenskap kan ge trygghet.

När Raskolnikov möter dem första gången är stunden fylld av känslor. Hans mamma blir rörd och gråter när hon ser sin son så blek och utmärglad. Hon försöker omfamna honom, men han håller sig undan. Hans syster Dunja, stark och stolt, ser på honom med värme, men också med oro. Han känner deras kärlek, men kan inte ta emot den.

Hans inre är för plågat. Han känner sig smutsig, ovärdig, och avståndet till familjen blir tydligt. Han vill skydda dem från sanningen, men han vill också stöta bort dem. Hans beteende förvirrar både modern och systern. De förstår inte varför han verkar så kall och hård, när de bara vill ge honom tröst. Razumikhin försöker medla. Han gör sitt bästa för att lugna familjen och förklara att Raskolnikov är sjuk och behöver tid. Hans energi och vänlighet gör intryck på både modern och Dunja, och de börjar se honom som en godhjärtad vän.

Men för Raskolnikov blir mötet med familjen ännu en påminnelse om hans skuld. Han ser deras oro, deras uppoffringar, och han känner att han har dragit ner dem i sitt mörker. Han kan inte glädjas åt deras närvaro, utan känner bara tyngden av att inte kunna vara den son och bror de hoppas på.

När denna del av berättelsen avslutas, är Raskolnikovs situation mer komplicerad än någonsin. Han är fysiskt sjuk, han är misstänkt av polisen, han är fast i sin skuld, och hans familj har kommit till staden för att hjälpa honom, men han kan inte ta emot deras kärlek. Hans inre kamp växer, och vägen framåt blir allt mer osäker.

Sonja, Porfirij och farliga sanningar

Efter familjens ankomst får Raskolnikov snart möta Luzjin, systern Dunjas fästman. Från första stund känner han ett starkt förakt för mannen. Luzjin uppträder självsäkert och med en falsk vänlighet som genast avslöjar hans egentliga natur. Han vill visa sig generös, men det är tydligt att han ser på Dunja som någon som står i skuld till honom. Han vill inte ge henne ett liv i frihet, utan snarare äga henne och påminna henne om att hon borde vara tacksam. Raskolnikov kan knappt dölja sin ilska och behandlar Luzjin med kall respektlöshet. Spänningen mellan dem blir stark, och det står klart att detta äktenskap inte är grundat på kärlek.

Mitt i allt detta söker Raskolnikov sig till Sonja, Marmeladovs dotter. Han är dragen till henne på ett märkligt sätt. Trots hennes svåra liv, där hon tvingats sälja sin kropp för att rädda sin familj, utstrålar hon en sorts renhet och styrka. Hon lever i stor fattigdom men bär på en inre tro som ger henne kraft. När Raskolnikov kommer hem till henne, ser han hur enkelt och fattigt hon lever. Det rör honom djupt. Hon visar honom sin bibel och läser högt ur evangeliet om Lasarus, som väcks upp från de döda. Hennes röst är fylld av tro och ödmjukhet, och Raskolnikov lyssnar med en känsla av både tröst och smärta. Han ser i henne en annan sorts styrka än den han själv sökt genom sitt brott.

Samtidigt blir relationen till polisen mer pressad. Utredaren Porfirij Petrovitj börjar tala med Raskolnikov. Porfirij är intelligent och har ett nästan lekfullt sätt att ställa sina frågor på. Han antyder inte direkt att han misstänker Raskolnikov, men varje mening tycks laddad med dolda betydelser. Han talar om moral, om människor som tror att de kan sätta sig över lagen, och om idéer som liknar dem Raskolnikov själv har haft. Raskolnikov känner sig allt mer inträngd i ett hörn. Han försöker försvara sig med logik och kalla svar, men hans oro växer. Porfirij ger intrycket av att veta sanningen men vill tvinga fram ett erkännande genom psykologiskt tryck.

Som om det inte vore nog försöker Luzjin nu skapa en skandal. Han vill skada Sonja, kanske för att hämnas på Raskolnikov och Dunja. Under ett besök hos Sonja planterar han i smyg några sedlar och anklagar henne sedan offentligt för stöld. Han hoppas att alla ska tro honom och att Sonjas rykte ska förstöras. Men hans plan misslyckas. En annan person i rummet avslöjar sanningen: sedlarna hade Luzjin själv försökt placera på henne. Sonja blir friad, och Luzjin förödmjukas inför alla. Hans sanna natur blir tydlig, och hans försök att kontrollera andra faller samman.

Raskolnikov känner sig dragen ännu närmare Sonja efter denna händelse. Han ser hur hon, trots skammen och fattigdomen, står fast i sin tro och i sin mänsklighet. Till slut kan han inte bära bördan längre. Han bestämmer sig för att anförtro sig åt henne. I ett ögonblick av förtvivlan berättar han sanningen. Han erkänner att det var han som mördade pantlånerskan och Lizaveta. Orden faller tunga, och hans röst är fylld av skam.

Sonja lyssnar chockad men inte dömande. Hon gråter, men hennes reaktion är fylld av medlidande snarare än avsky. Hon ser hans lidande och hans skuld, och hon förstår att han är fånge i sitt eget brott. Hon säger till honom att det enda rätta är att erkänna och ta sitt straff, men hon lovar också att stå vid hans sida, vad som än händer. Denna ovillkorliga kärlek och tro gör honom både lättad och ännu mer plågad.

Mitt i allt detta inträffar ännu en tragedi. Katerina Ivanovna, Marmeladovs hustru och Sonjas styvmor, dör i fattigdom. Efter sin makes död har hon tappat greppet om livet. Hon vandrar på gatorna, sjuk och utmattad, medan hennes barn lider. Till slut orkar hon inte mer och faller ihop. Hennes död blir en symbol för den yttersta misären i staden, där svaga människor går under medan de rika ser på. Sonja blir nu ensam kvar med ansvaret för sina småsyskon, vilket ytterligare förstärker bilden av hennes uppoffring.

Men Raskolnikov får ingen ro. Strax efter att han har berättat sanningen för Sonja, inser han att deras hemlighet inte längre är trygg. Arkadij Svidrigajlov, en rik man med mörka och tvetydiga motiv, har råkat höra deras samtal. Han vet nu att Raskolnikov är mördaren. Svidrigajlov är en person som man aldrig kan lita på. Han kan använda denna kunskap för att manipulera både Raskolnikov och hans familj. När Raskolnikov förstår detta fylls han av ännu mer oro. Hans brott är inte bara hans eget längre, utan något som kan utnyttjas av en man som gärna spelar på andras svagheter.

När denna del av berättelsen avslutas har Raskolnikovs liv blivit ännu mer komplicerat. Hans förakt för Luzjin har vuxit, men Luzjin är nu avslöjad och förödmjukad. Han har funnit en slags tröst i Sonjas tro och kärlek, men han har också avslöjat sin mörkaste hemlighet för henne. Porfirij pressar honom med psykologisk list, och Svidrigajlov bär nu på kunskapen om hans brott. Samtidigt dör Katerina Ivanovna i fattigdom, och Sonja får ännu en tung börda att bära. Raskolnikov är mer inträngd än någonsin, och vägen mot ett oundvikligt slut blir allt tydligare.

Bekännelse och straff

Svidrigajlov, mannen som råkat höra Raskolnikovs bekännelse till Sonja, spelar en farlig roll i berättelsens sista skeden. Han är rik, cynisk och van vid att manipulera andra. Länge har han haft en dold plan att vinna Dunja, Raskolnikovs syster. Han använder sitt vetande om mordet som ett hot, och han försöker locka Dunja med både pengar och makt. Han lovar henne frihet från fattigdom och ett bekvämt liv om hon ger sig åt honom. Men Dunja är stark. Hon avvisar honom med beslutsamhet och visar att hon inte kan köpas. När hon tar fram en pistol i självförsvar blir det tydligt att hon hellre riskerar sitt liv än ger efter för hans krav.

Svidrigajlov blir skakad av hennes styrka. Han inser att han aldrig kan få hennes kärlek eller respekt. För honom blir detta som en slutlig dom. Han ser tillbaka på sitt eget liv och finner bara tomhet och meningslöshet. Han är en man som har allt materiellt, men ingenting i sitt hjärta. Efter en natt fylld av grubbel på ett värdshus tar han sitt liv genom att skjuta sig själv. Hans slut är kallt och tragiskt, ett bevis på att pengar och makt inte kan ge någon verklig mening.

Raskolnikovs egen inre kamp når nu sin högsta punkt. Han går genom staden som en skugga, med skuldens tyngd på sina axlar. Han tänker på flykt: att lämna Petersburg, börja om i en annan stad, kanske i ett annat land. Men oavsett var han skulle hamna, vet han att skulden alltid skulle följa honom. Varje steg han tar känns som om marken vill avslöja honom. Hans brott har blivit en kedja som ingen flykt kan bryta.

Utredaren Porfirij söker upp honom ännu en gång. Denna gång talar han utan omsvep. Han säger att han vet sanningen, även om bevisen är svaga. Han förklarar att erkännandet är den enda vägen till frihet – inte från straffet, men från den inre fängelse som Raskolnikov byggt åt sig själv. Porfirij visar förståelse, nästan som en faderlig figur, och uppmuntrar honom att inte vänta tills polisen tvingar honom. Han bör själv ta steget och erkänna. Raskolnikov lyssnar i tystnad, men hans hjärta är i storm.

Han bestämmer sig för att ta farväl av sin familj. När han träffar sin mor Pulcheria är stunden fylld av smärta. Hon ser hans bleka ansikte, hans hårda blick, och hon anar att han bär på en hemlighet som hon aldrig får veta. Hon ber honom bara att vara lycklig och ta hand om sig. Raskolnikov känner att hennes kärlek är större än något han kan bära, och han går därifrån med en djup känsla av skuld.

Med systern Dunja är samtalet annorlunda. Hon är starkare och ser mer klart. Hon anar sanningen, även om han inte säger allt. Hennes ord är fyllda av sorg, men också av styrka: hon vill att han ska finna ett sätt att leva med sig själv. Raskolnikov lämnar sin familj med en känsla av att han aldrig mer kan vara den son och bror de önskar.

Det är Sonja som till slut leder honom mot sanningen. Hon står vid hans sida och ber honom att inte fly längre. Hennes röst är mild men fast, och hennes hand i hans ger honom styrka. Hon följer honom till polisstationen. På vägen dit ser han staden omkring sig: människor som arbetar, barn som leker, vagnar som rullar fram. Allt verkar fortsätta som vanligt, men för honom är detta stegen mot en dom som ska förändra hela hans liv.

När han stiger in på polisstationen är tystnaden tung. Han känner blickarna på sig, men han går fram och säger de ord han burit inom sig: han är mördaren. Bekännelsen faller som en sten i stilla vatten. Allt blir klart. Ingen tvekan finns kvar. Rättegången leder till domen: åtta års straffarbete i Sibirien. Straffet är hårt, men han tar emot det. Det är priset han måste betala. Han känner en märklig lättnad över att sanningen nu är känd. Han behöver inte längre bära bördan ensam.

Sonja håller sitt löfte och följer honom till Sibirien. Hon bosätter sig i närheten av fängelset, i enkelhet och fattigdom, för att kunna vara nära honom. Hon besöker honom ofta, talar med honom, tröstar honom. Hennes kärlek blir hans ljus i mörkret. Livet i strafflägret är hårt. Fångarna är brutala, arbetet tungt, och kylan fruktansvärd. Raskolnikov lider, men samtidigt sker en långsam förändring inom honom. Hans stolthet, som tidigare gjorde att han ville sätta sig över lagen, börjar försvinna. Han inser att sann styrka inte ligger i att ta liv, utan i att bära ansvar och visa ödmjukhet.

Sonjas tro och hennes ständiga närvaro väcker något nytt i honom. För första gången på länge känner han hopp. Han börjar förstå att han kan återfödas moraliskt, även i denna hårda värld. Hans resa är långt ifrån över, men en ny väg har öppnats – en väg som leder bort från mörkret och mot försoning.

När berättelsen slutar står Raskolnikov fortfarande i början av denna nya väg. Men man anar att Sonjas kärlek och hans eget erkännande har lagt grunden till en återfödelse. Brottet har fört honom till straffet, men straffet leder honom nu långsamt mot ljus och mänsklighet.