Brott och Straff (Nybörjare)

En mörk plan i Sankt Petersburg

Rodion Romanovitj Raskolnikov är en ung man. Han har varit student i Sankt Petersburg, men nu studerar han inte längre. Han är mycket fattig och lever i ett litet, mörkt rum på vinden. Rummet är smutsigt, luften är tung och det finns nästan inga möbler. Hans säng är hård och filten är gammal. På bordet står bara några papper, en kopp och lite gamla böcker. Han äger nästan ingenting.

Raskolnikov går ofta på gatorna utan mål. Han har slitna kläder och skor som nästan faller isär. Han har inte pengar till mat, och ibland äter han bara en liten brödbit på hela dagen. Han känner sig sjuk och svag, men i hans huvud arbetar tankarna hela tiden. Han tänker på sin situation, på andra människor och på världen. Han känner ilska och förtvivlan.

Han tycker att världen är orättvis. De rika lever i stora hus, de har fina vagnar och kläder. De fattiga sover på gatorna eller i små rum utan ljus. Raskolnikov känner att de svaga alltid förlorar, medan de starka och rika tar allt. Dessa tankar gör honom mer och mer bitter.

En dag börjar han tänka på en gammal kvinna. Hon arbetar som pantlånerska. Människor lämnar smycken eller små ägodelar hos henne och får lite pengar i lån. Hon tar alltid mycket ränta och är hård mot alla. Hon skriker ofta, räknar sina pengar och är inte vänlig mot någon. Raskolnikov hatar henne. Han ser henne som en parasit, någon som lever på andras olycka.

Raskolnikov får en mörk idé: kanske världen blir bättre utan henne. Om hon dör, kan hennes pengar användas för något gott. Han säger till sig själv: ”Hon är gammal, hon hjälper ingen. Om jag tar bort henne, kan jag hjälpa många fattiga.” Han försöker övertyga sig att detta är rätt. Men samtidigt blir han rädd. Han vet att tanken är hemsk och förbjuden. Tankarna lämnar honom inte. Han försöker glömma dem, men de kommer tillbaka varje dag. Han känner både skräck och kraft.

En kväll går han in i en liten taverna. Där sitter en man med röd näsa och gamla kläder. Mannen dricker mycket och luktar starkt av alkohol. Han heter Marmeladov. Marmeladov börjar prata med Raskolnikov. Han berättar hela sitt liv. Han säger att han var en tjänsteman men förlorade sitt arbete. Han dricker för mycket och kan inte sluta. Hans familj lider, hans fru är sjuk och barnen är hungriga.

Marmeladov berättar om sin dotter Sonja. Hon är bara en ung flicka, men hon tvingas sälja sin kropp för pengar. Hon gör det inte för sig själv, utan för att hennes familj ska kunna leva. Hon går ut på gatorna varje kväll, trots att hon skäms och gråter. Marmeladov gråter när han talar om henne. Han säger: ”Sonja offrar sig. Hon är ren i hjärtat, men världen tvingar henne till smuts.”

Raskolnikov lyssnar och känner smärta. Han tänker på Sonja länge efteråt. Han ser hennes öde som ett tecken på orättvisan i världen. Han blir arg på ett samhälle som gör unga kvinnor till offer. Nästa dag får han ett brev från sin mor. Hon skriver om hans syster, Avdotja Romanovna, som kallas Dunja. Dunja är en modig och vacker kvinna, men hon är också fattig. Nu har hon förlovat sig med en man som heter Luzjin. Luzjin är rik och vill gifta sig för att ha en fru som är tacksam och lydig. Han vill känna sig överlägsen.

När Raskolnikov läser brevet blir han upprörd. Han förstår att Dunja inte älskar Luzjin, men hon accepterar honom för familjens skull. Hon vill rädda sin mor och sin bror från fattigdom. Raskolnikov blir arg och tänker: ”Är inte detta samma sak som med Sonja? Båda tvingas ge upp sitt liv för andra. En för pengar, en för familjens ära.”

Raskolnikov går ut på gatorna och känner en stark ilska. Han ser människor som skrattar, köper varor, åker i fina vagnar. Själv är han ensam och fattig. Han känner att han inte har någon plats i denna stad. Ju mer han tänker, desto mer växer hans hat mot pantlånerskan. Han säger till sig själv: ”Om jag dödar henne kan jag ta hennes pengar. Jag kan ge Sonja frihet. Jag kan stoppa Dunja från ett olyckligt äktenskap. Jag kan bli stark.”

Samtidigt känner han rädsla. Han ligger i sitt lilla rum och svettas. Han tänker: ”Är jag en mördare? Är jag galen?” Men så börjar han åter räkna upp skälen. Han ser mordet som en handling av rättvisa. Han försöker göra det till en plan, nästan som en vetenskaplig idé.

Dagarna går och han blir mer och mer besatt. Han äter ännu mindre, sover nästan inte och går runt som i feber. Hans huvud är fullt av tankar. Han pratar inte med någon om detta. Ingen vet vad som händer i hans själ. Till slut känner han att han står nära ett beslut. Han är fattig, sjuk och ensam. Han har ingen framtid, inget hopp. Han tänker: ”Endast en stark handling kan förändra mitt liv.” Mordplanen blir till en verklig möjlighet.

Raskolnikov känner både skräck och lockelse. Han vill bli fri, han vill visa att han är starkare än de regler som styr samhället. Hans känsla av maktlöshet driver honom mot ett mörkt steg. Så slutar den första delen. Raskolnikov är fortfarande en ung man i ett litet rum, men i hans hjärta växer ett beslut som snart kommer att förändra allt.

Ett blodigt brott

Raskolnikov har länge tänkt på mordet. I flera dagar har han gått fram och tillbaka i sitt lilla rum. Han har försökt övertyga sig själv att inte göra det, men idén kommer alltid tillbaka. Till slut bestämmer han sig. Han ska göra det nu. Hans kropp är svag och hans huvud känns tungt, men han säger till sig själv att han inte kan vänta längre.

I hallen tar han fram en gammal yxa. Den ligger gömd under en trasig kappa. Han lyfter den och känner dess tyngd. Han blir rädd men stoppar den snabbt under rocken. För att ha en ursäkt att komma in hos pantlånerskan har han förberett ett litet föremål, inslaget i papper. Han ska låtsas att han vill pantsätta det. Han upprepar sin plan i huvudet om och om igen.

Han går ut på gatan. Luften är varm och dammig. Hästarna drar vagnar, barn springer, människor pratar högt. Men för Raskolnikov är världen tyst. Han ser inte människorna omkring sig. Han går som i en dröm. Hjärtat dunkar hårt. Varje steg känns tungt, som om fötterna vill stanna.

När han når huset där pantlånerskan bor, stannar han en stund. Han ser på dörren, ser på de smutsiga trapporna, och känner att benen nästan vill vända om. Men så säger han tyst till sig själv: ”Det finns ingen återvändo. Jag måste göra det.” Han går uppför trappan. Luften luktar gammal mat, svett och damm. Hans huvud snurrar, men han fortsätter.

Han knackar försiktigt på dörren. Efter en stund hörs steg. Den gamla kvinnan öppnar. Hon är liten, har grått hår och bär en gammal sjal. Hennes ögon ser misstänksamt på honom. Raskolnikov låtsas le och säger att han har ett föremål att lämna in. Han visar henne paketet. Hon muttrar, men släpper in honom. Hon går mot bordet för att titta närmare. Raskolnikov stänger dörren tyst bakom sig.

Kvinnan böjer sig fram mot föremålet. Då tar Raskolnikov fram yxan. Hans hand darrar. Han höjer den högt och i samma sekund slår han ner med all sin kraft. Yxan träffar hennes huvud. Hon faller tungt till golvet. Blodet flyter ut på golvet och färgar hennes sjal röd. Raskolnikov står stilla ett ögonblick. Hans bröst rör sig snabbt, han känner en stark lukt av blod och järn. Han flämtar, men han vet att han måste skynda sig. Han går fram, tar nycklarna som hänger runt hennes hals och springer till skåpet.

Hans händer darrar så mycket att han knappt kan sätta nyckeln i låset. Svetten rinner ner i ögonen. Till slut får han upp lådan. Där ligger smycken, ringar och några små påsar. Han börjar ta dem, men plötsligt hör han ett ljud bakom sig. Dörren öppnas. Lizaveta, pantlånerskans syster, kommer in. Hon bär en korg i handen och ser först inte vad som hänt. Men när hon lyfter blicken ser hon sin syster ligga på golvet i blod. Hennes ansikte blir vitt. Hon lyfter händerna som om hon vill skydda sig. Hennes ögon är fulla av skräck.

Raskolnikov känner panik. Han springer fram mot henne. Hon hinner inte skrika. Han höjer yxan och slår brutalt. Lizaveta faller till golvet med ett svagt ljud. Hon rör sig inte längre. Nu ligger båda systrarna döda framför honom. Raskolnikov stirrar på kropparna. Han flämtar, hans hjärta dunkar som en trumma. Han säger tyst: ”Vad har jag gjort?” Men han vet att han måste fly. Han tar snabbt några smycken och stoppar dem i fickan. Han hinner inte ta mer.

Plötsligt hör han röster nere i trappan. Några män pratar och skrattar. Raskolnikovs blod fryser. Han stänger lådan och springer till dörren. Han lyssnar. Rösterna närmar sig, men sedan går de vidare. Han smyger försiktigt ut och springer ner för trapporna. Varje steg känns som en evighet.

När han kommer ut på gatan blandas han med folkmassan. Han försöker se lugn ut, men han är blek och skakar. Han gömmer sina blodiga händer i rocken och går snabbt bort från huset. Han är rädd att någon ska ropa efter honom, men ingen gör det. Till slut når han sitt lilla rum. Han stänger dörren hårt bakom sig och kastar yxan åt sidan. Han faller ner på sängen. Hans bröst rör sig snabbt. Han tar upp de små smyckena han tagit. Han stirrar på dem, men de ser nästan värdelösa ut. Han känner en tomhet. Han har dödat två människor, men allt han har är några småsaker.

Plötsligt blir hans kropp tung. Han svettas, men fryser samtidigt. Han reser sig och försöker dricka vatten, men händerna darrar. Han lägger sig ner igen. Hans ögonlock är tunga. Febern kommer snabbt. Han börjar skaka. Han ser bilder framför sig – pantlånerskan som reser sig upp, Lizaveta som tittar på honom med sina skrämda ögon. Han hör röster i sitt huvud som ropar: ”Mördare! Mördare!” Han vrider sig på sängen och mumlar.

Dagarna går. Han ligger sjuk i sitt rum. Ibland öppnar han ögonen och ser väggarna snurra. Ibland sover han och drömmer mardrömmar. Grannar hör honom mumla och ropa genom väggen. En granne lämnar lite vatten och bröd utanför hans dörr. Men Raskolnikov är nästan helt borta. Han är ensam i mörkret, fångad i sina feberdrömmar.

Sjukdom, skuld och misstankar

Raskolnikov vaknar efter flera dagar av feber. Han ligger svettig på sin hårda säng. Kroppen känns tung som sten, huvudet är fullt av dimma. Han försöker resa sig men faller tillbaka. Han minns inte klart vad som hänt, allt blandas mellan dröm och verklighet. Men så ser han sina blodiga gamla kläder gömda under stolen. Då förstår han igen – mordet var ingen dröm. Han har verkligen dödat pantlånerskan och hennes syster.

Han lägger händerna över ansiktet och mumlar. Rädslan brinner i magen. Han undrar: ”Kommer polisen snart? Vet de redan allt?” Hans hjärta slår hårt vid varje ljud utanför dörren. Plötsligt knackar någon. Raskolnikov hoppar till. Han tror att nu är allt slut. Han öppnar långsamt och ser en vakt. Vakten säger att han måste följa med till polisstationen. Raskolnikov känner blodet frysa i kroppen. Han kan inte andas ordentligt. Han går efter vakten, benen darrar och svetten rinner.

När han kommer till stationen får han veta att det inte gäller mordet. Det gäller bara en liten skuld – han har inte betalat hyran till sin värdinna. Raskolnikov försöker svara men rösten är svag. Han är lättad men också ännu mer rädd. Han tänker: ”Om det inte gäller mordet nu, så kanske det gör det nästa gång.”

Medan han sitter där hör han några poliser prata i rummet intill. De börjar tala om mordet på pantlånerskan. De beskriver blodet, vittnen som hörde ljud och misstankar om vem som kan vara skyldig. Orden träffar honom som slag. Han känner hur allt snurrar, han blir vit i ansiktet, svetten bryter fram. Plötsligt faller han ihop och svimmar mitt framför dem.

Poliserna springer fram. De väcker honom med vatten. En av dem säger: ”Varför svimmar han bara av att höra om mordet?” En annan svarar: ”Han såg väldigt konstig ut. Vi borde hålla ett öga på honom.” Även om de inte har några bevis, väcks nu en misstanke.

Raskolnikov får gå hem, men han vet att hans beteende var farligt. Han känner paniken växa. När han kommer tillbaka till sitt rum kan han inte sitta stilla. Han tar fram de små smyckena och påsarna han tagit från skåpet. Han ser på dem, men känner bara avsky. De bränner i händerna. Han vill bli av med dem.

Han går ut i staden, går snabbt genom bakgator och smala gränder. Till slut hittar han en stor sten nära ett skjul. Han lyfter stenen försiktigt och ser ett litet hål under. Han stoppar ner alla saker där. När han släpper stenen tillbaka känner han en viss lättnad. Bevisen är borta. Ingen kan hitta dem hos honom. Men skulden i hjärtat finns kvar, och den går inte att gömma.

När han kommer hem faller han åter i feber. Han blir liggande flera dagar. Men nu kommer någon till hans hjälp. Det är Razumikhin, en gammal vän från universitetet. Razumikhin är en stark och glad man, alltid redo att hjälpa. Han blir orolig när han hör att Raskolnikov är sjuk.

Razumikhin tar med sig bröd, soppa och te. Han pratar högt, skämtar och försöker få Raskolnikov att le. Han städar lite i rummet och säger: ”Du behöver frisk luft och mat, annars dör du här inne.” Raskolnikov svarar kort, ibland inte alls, men innerst inne känner han en liten värme. För första gången på länge finns någon som bryr sig.

Razumikhin beslutar sig för att ta hand om honom. Han säger att han ska besöka honom varje dag tills han blir bättre. Raskolnikov är både tacksam och orolig. Han vill inte vara ensam, men han är rädd att vännen ska märka något. Tiden går, och även om kroppen blir lite starkare, växer ångesten. Raskolnikov kan inte glömma blodet på golvet, ljudet när Lizaveta föll. Han ser deras ansikten när han blundar. Han känner sig jagad, inte bara av polisen utan av sitt eget samvete.

En dag får han ett besked: hans mor och syster har kommit till Petersburg. Hans mor, Pulcheria Alexandrovna, har rest långt för att se sin son. Hon hoppas kunna ge honom mod. Dunja, systern, är också där. Hon är vacker och stark, men hon bär på oro för familjens framtid. När Raskolnikov hör detta blir han både glad och rädd. Han går för att möta dem. När han ser sin mor springer hon fram och kramar honom hårt. Hon gråter av glädje. Dunja lägger handen på hans axel och ser honom med ömhet.

Men Raskolnikov kan inte svara med samma känslor. Han står stel, nästan kall. Han talar lite, men hans röst är hård. Hans mor märker genast att något är fel. Hon frågar: ”Rodja, varför är du så blek? Varför ser du så plågad ut?” Dunja försöker hålla sig stark, men även hon ser att brodern lider av något han inte berättar. Raskolnikov känner en mur mellan sig och familjen. Han vill vara nära, men han kan inte. Han bär på en hemlighet som gör honom främmande. Han älskar dem, men han kan inte visa det. Han känner sig ännu mer ensam när han står mitt framför deras kärlek.

Så slutar denna del. Raskolnikov har vaknat ur sin feber, men hans svaghet är kvar. Han har redan väckt polisens misstankar, även om de inte har bevis. Han har gömt sitt byte under en sten, men han kan inte gömma sitt samvete. Razumikhin försöker ta hand om honom, och familjen har kommit till staden. Men Raskolnikov är fortfarande kall, plågad och fångad i sitt eget brott.

Sonja, Porfirij och farliga sanningar

Raskolnikov lever i ständig oro. Han går på gatorna, men ser nästan ingenting av staden. Allt han tänker på är sitt brott. Han känner att polisen snart ska ta honom. Ändå fortsätter han träffa människor som drar honom djupare in i kampen mellan skuld och frihet. Nu måste han också möta Luzjin, Dunjans fästman. Luzjin är välklädd, prydlig och pratar med hög röst. Han talar ofta om sina pengar, sin ställning och sina idéer. Han säger att en kvinna ska vara tacksam om en rik man vill gifta sig med henne. Han vill ha en fru som alltid är lydig och aldrig säger emot.

Raskolnikov lyssnar en stund, men blir snabbt arg. Han ser hur Luzjin ser ner på Dunja. Han säger till Luzjin att han är självisk och falsk. Han säger till systern att hon inte får gifta sig med en sådan man. Dunja blir upprörd, men hon förstår också att brodern har rätt. Luzjin blir rasande och säger att Raskolnikov förstör allting. Redan från första mötet är det tydligt att de hatar varandra.

Mitt i detta kaos dras Raskolnikov mer till Sonja. Hon är fattig och lever under hemska villkor, men hennes hjärta är rent. Hon har blivit familjens stöd sedan hennes far dog, och hon tar hand om sina småsyskon och sin sjuka styvmor. Hennes liv är fullt av smärta, men hon bär det med tyst styrka.

Raskolnikov går hem till henne. Rummet är litet och nästan tomt, men där finns en känsla av lugn. Sonja sitter med sin slitna bibel. När hon ser honom ler hon svagt. Hon börjar läsa för honom ur evangeliet, om Lasarus som väcks från de döda. Hennes röst är lugn, och varje ord fyller rummet. Raskolnikov känner något han inte har känt på länge: en stilla ro. Men samtidigt känner han också skam, för han vet vad han har gjort.

Samtidigt pressar polisen honom hårdare. Han kallas till utredaren Porfirij Petrovitj. Porfirij ser vänlig ut, men hans ögon är vaksamma. Han ställer frågor som verkar oskyldiga men som alltid pekar mot mordet. Han pratar länge om hur en mördare inte kan leva i fred, hur skulden alltid avslöjar honom förr eller senare.

Raskolnikov försöker svara lugnt, men svetten rinner. Han hör hur hans egen röst låter falsk. Porfirij ler ibland och säger: ”Sanningen kommer alltid fram, förr eller senare.” Raskolnikov går därifrån skakig, säker på att Porfirij vet mer än han visar. Luzjin ger sig inte heller. Han hatar Sonja eftersom hon är nära Raskolnikov och eftersom Dunja ser hennes styrka. Han bestämmer sig för att förstöra hennes rykte. Han kallar ihop några människor till ett möte. Där säger han att pengar har försvunnit och att han misstänker Sonja. Han påstår att hon tagit dem.

Sonja blir vit i ansiktet. Hon skakar på huvudet och gråter: ”Jag har aldrig stulit något!” Luzjin spelar oskyldig, som om han bara vill ha sanningen. Men snart avslöjas han. En annan person berättar att Luzjin själv lagt pengarna i Sonjas ficka. Det var en fälla. Alla i rummet blir arga på honom. Dunja säger högt att hon aldrig mer vill se honom. Luzjin lämnar platsen, förödmjukad och besegrad.

Efter detta går Raskolnikov tillbaka till Sonja. Han känner att han inte kan bära sin hemlighet längre. Han sitter framför henne, blek och darrande. Hans ögon är fyllda av ångest. Till slut säger han långsamt: ”Jag är den som dödade pantlånerskan. Jag dödade också Lizaveta.”

Sonja tappar andan. Hon stirrar på honom i chock. Tårarna rinner nerför hennes kinder. Men hon reser sig inte. Hon springer inte iväg. Hon sätter sig närmare honom, tar hans hand och säger: ”Du har förstört ditt liv. Men du kan fortfarande resa dig. Du måste bära ditt straff. Gud kommer inte lämna dig.”

Raskolnikov känner en blandning av smärta och lättnad. För första gången har han sagt sanningen till någon. Han ser att Sonja inte förkastar honom, utan står kvar vid hans sida. Samtidigt blir livet för Sonjas familj ännu svårare. Katerina Ivanovna, hennes styvmor, är sjuk och förtvivlad. Hon springer ut på gatorna, nästan galen, och försöker få pengar genom att sjunga och tigga. Folk skrattar åt henne. Hon hostar blod, ramlar ihop och dör i armarna på sina barn. Sonja är förkrossad, men hon tar på sig ansvaret för syskonen.

När Raskolnikov ser detta förstår han ännu mer vilken styrka Sonja har. Hon har inget, men hon fortsätter leva för andra. Han känner sig både svag och dragen till hennes ljus. En kväll träffar han Svidrigajlov, en man med ett mörkt förflutet. Svidrigajlov har länge haft intresse för Dunja, men hon avskyr honom. Han är farlig, rik och oberäknelig. Nu säger han till Raskolnikov att han vet sanningen. Han hörde bekännelsen till Sonja. Han ler kallt och säger: ”Jag har ditt liv i mina händer. Jag kan avslöja dig när jag vill.”

Raskolnikov känner hur marken gungar under honom. Sonja vet, Porfirij misstänker, och nu vet också Svidrigajlov. Hans värld blir allt trängre. Han kan inte längre gömma sig. Så slutar denna del. Raskolnikov har berättat sanningen för Sonja. Luzjin är avslöjad som en lögnare, Katerina Ivanovna är död, och Svidrigajlov har fått makt över honom. Trycket blir större än någonsin. Vägen till erkännande och straff närmar sig snabbt.

Bekännelse och straff

Svidrigajlov blir en allt mörkare skugga i Raskolnikovs liv. Han har hört bekännelsen till Sonja och vet sanningen om mordet. Han använder detta som ett vapen. Han säger till Raskolnikov att han kan avslöja honom när som helst. Men han vill också ha något annat: han vill ha Dunja, Raskolnikovs syster.

Han söker upp Dunja och försöker locka henne. Han säger att han har pengar, att han kan ge henne trygghet och ett bättre liv. Han försöker tala mjukt, men hans blick är hård. Dunja avvisar honom direkt. Hon säger att hon aldrig kommer att ge sig åt en man som honom. Svidrigajlov blir desperat. Han försöker hota henne, men Dunja tar fram en pistol. Hon riktar den mot honom med skakande hand. Hon är rädd, men beslutsam.

Svidrigajlov förstår att han har förlorat. Han ser i Dunjans ögon att hon aldrig kommer att älska honom. Hans sista hopp försvinner. Han går därifrån ensam, in i mörkret. Den natten vandrar han runt i staden, tyst och blek. Han dricker på en krog, sedan går han ut på en gata i regnet. Han tar fram en pistol, sätter den mot sitt huvud och skjuter. Hans liv tar slut, och hans mörka plan följer honom i graven.

Raskolnikov hör nyheten och känner både lättnad och sorg. Lättnad, för att Dunja är fri. Sorg, för att ännu en människa har gått under i mörkret kring honom. Han förstår att hans brott inte bara förstört honom själv, utan också påverkat alla omkring honom. Nu börjar hans inre kamp bli ännu starkare. Han går ensam på gatorna och funderar: Ska han erkänna, eller ska han fortsätta fly från sanningen? Han ser på folket omkring sig – män, kvinnor, barn – och känner sig skild från dem alla. Han lever som i en egen värld, en värld av skuld.

Porfirij kallar honom till sig ännu en gång. Utredaren sitter lugnt i sitt rum, ler lite och säger: ”Raskolnikov, jag vet att du är trött. Jag vet att du bär en tung börda. Du måste erkänna. Om du går själv till polisen, får du ett lättare straff. Och du kommer att få ro i ditt hjärta.” Raskolnikov lyssnar, men säger ingenting först. Porfirij ser på honom med förståelse, nästan som en far ser på en son. Han upprepar: ”Bekänn. Du kommer inte kunna leva annars.” Raskolnikov går därifrån med huvudet fullt av röster.

Han besöker sin mor. Hon är glad att se honom, men han ser att hon är svagare nu. Hon talar om hur mycket hon älskar honom, hur hon alltid tror på honom. Han kan inte säga sanningen till henne. Han bara håller hennes hand och säger farväl med tårar i ögonen. Hon förstår inte varför han är så sorgsen, men hennes hjärta känner att något är fel.

Sedan går han till Dunja. Hon ser på honom länge, och han förstår att hon redan anar sanningen. Hon kramar honom hårt och säger: ”Vad du än har gjort, du är ändå min bror.” Han kan inte svara, han bara nickar. Till slut söker han Sonja. Hon ser på honom med sina milda ögon och säger: ”Du vet vad du måste göra. Jag går med dig.” Raskolnikov darrar, men han känner att hon är hans enda styrka.

Tillsammans går de till polisstationen. Vägen känns lång. Raskolnikov ser folket på gatorna och undrar om de vet vem han är. När de stiger in i polisens byggnad känns det som om hela världen stannar. Han går fram till disken och säger med svag röst: ”Jag vill erkänna. Det var jag som dödade pantlånerskan och hennes syster.”

Poliserna stirrar först, sedan börjar de skriva ner allt. Raskolnikov känner sig svag, men också lättad. Orden är äntligen sagda. Han har lagt ner sin börda. Rättegången kommer några månader senare. Många vittnen berättar, men också många talar om hans fattigdom, hans sjukdom och hans förvirrade själ. Domen blir åtta års straffarbete i Sibirien. För en mördare är det ett hårt straff, men ändå mildare än döden.

Raskolnikov förs bort i kedjor. Han sitter i en vagn med andra fångar. Landskapet utanför förändras, från staden till den oändliga ryska landsbygden. Han är rädd för framtiden, men han känner också att allt inte är slut. Sonja följer honom. Hon lämnar staden och reser hela vägen till Sibirien. Hon bosätter sig nära fängelset, i en liten stuga. Varje vecka besöker hon honom. Hon tar med mat, böcker och framför allt sin kärlek. Hon sitter på andra sidan gallret och läser ur evangeliet för honom.

Till en början är Raskolnikov hård och kall även i fängelset. Han vill inte be, han vill inte tala om Gud. Han känner bara tomhet. Men Sonja ger aldrig upp. Hon kommer varje dag hon kan, och hon ser på honom med samma milda ögon. Långsamt börjar något förändras i honom. Han ser på Sonja och inser att hennes kärlek är ren och stark. Hon har offrat allt för honom, och ändå är hon lycklig när hon bara får vara nära. En liten låga av hopp tänds i hans hjärta.

En dag tar han fram bibeln hon gett honom. Han öppnar den och börjar läsa. Orden känns främmande först, men sedan börjar de tränga in i honom. Han känner tårar i ögonen. För första gången på länge ber han en stilla bön. Så börjar hans moraliska återfödelse. Han är fortfarande en fånge, han måste fortfarande arbeta hårt varje dag i kylan, men i hans själ växer något nytt. Han känner att framtiden inte är helt mörk. Han har Sonja, han har sanningen, och han har en chans att leva på nytt.