Don Quijote (Avancerad)

En riddare föds

I den solheta regionen La Mancha lever en äldre man vid namn Alonso Quixano, en hidalgo som till vardags för ett stillsamt och i många avseenden oansenligt liv. Han är inte rik, men heller inte fattig; hans tillvaro präglas av en enkel vardag där hushållerskan och systerdottern ser till att det lilla hushållet hålls i ordning. Livet skulle ha kunnat fortsätta på detta lugna, nästan monotona sätt, om det inte vore för en vana som med tiden skulle komma att omstöpa allt: hans brinnande intresse för riddarromaner. Dessa berättelser om tappra hjältar, förtrollade slott, ädla damer och farliga äventyr blev hans största passion. Till en början var det bara en sysselsättning, en flykt undan vardagen, men ju mer han läste, desto mer förlorade han sig i deras värld. Han började tillbringa nätterna med böckerna i stället för med sömn, och hans sinne fylldes av visioner om stordåd. Snart gick fascinationen över i besatthet, och besattheten i en sorts förvirrad övertygelse om att dessa berättelser inte bara var fiktion utan snarare en historisk sanning, en modell för hur livet borde levas.

Denna gradvisa förvridning av verklighetsuppfattningen kulminerade i ett beslut som skulle förändra allt: Alonso Quixano bestämde sig för att själv anta rollen som kringvandrande riddare. Han var övertygad om att världen behövde honom, att hans styrka och mod kunde återupprätta den ära och rättvisa som, enligt hans föreställning, hade gått förlorad. För att fullända denna förvandling började han med att anta ett nytt namn. Han kallade sig Don Quijote de la Mancha, ett namn han tyckte klingade högtidligt och passade en riddare som ämnade skriva in sig i historien. Därefter riktade han blicken mot sitt gamla och utmärglade riddjur, en häst som knappast gjorde skäl för något ridderligt sammanhang. Men för Don Quijote var det viktigt att även detta djur fick ett nytt, ärofullt namn, och efter mycket funderande bestämde han sig för att kalla honom Rocinante – ett namn som, enligt hans egen övertygelse, förvandlade ett simpelt kreatur till en värdig följeslagare.

Nästa steg blev att välja en dam åt vilken han kunde tillägna sina bragder. Ty ingen riddare, menade han, kunde ge sig ut i världen utan att tjäna en kvinna vars skönhet och dygd skulle inspirera honom till stordåd. Valet föll på Aldonza Lorenzo, en kvinna från en by i närheten som i verkligheten var en enkel bondflicka, men som i hans fantasi förvandlades till den sköna Dulcinea del Toboso. För honom blev hon en ouppnåelig, nästan mytisk gestalt, och han var övertygad om att hennes namn en dag skulle sjungas av barder över hela landet.

Med namn, häst och dam på plats återstod endast att bli riddare på riktigt. Don Quijote klädde sig i en gammal, illa rostig rustning som han hade lyckats sätta ihop av olika delar och begav sig ut på sin första färd. Hans första mål blev ett värdshus som han, i sin förvrängda perception, tog för att vara ett ståndsmässigt slott. När han anlände mottogs han med viss förvåning av värdshusvärden och de resande där, men de roades av hans högtidliga manér och bisarra uppfattningar. Don Quijote, fast besluten att fullfölja sitt uppdrag, bad värden att slå honom till riddare. Värdshusvärden, som såg en chans att underhålla både sig själv och sina gäster, spelade med i hans illusion och iscensatte en improviserad ceremoni. Med skratt och ironi fullbordade han dubbningen, och Don Quijote lämnade platsen övertygad om att han nu var en fullfjädrad riddare.

Kort därefter fick han sin första chans att agera. När han stötte på en ung dräng, Andrés, som blev misshandlad av sin arbetsgivare, såg han genast en möjlighet att ingripa. Med svärdet i högsta hugg krävde Don Quijote att misshandeln skulle upphöra och tvingade husbonden att svära att behandla Andrés rättvist och betala honom vad han var skyldig. Belåten med sin insats red Don Quijote vidare, övertygad om att han hade räddat pojken. Men verkligheten var brutalare: så snart Don Quijote försvunnit fortsatte husbonden sin misshandel än hårdare, och Andrés insåg att riddarens ingripande bara hade förvärrat hans situation. Detta blev ett återkommande tema i Don Quijotes äventyr – hans goda intentioner ledde ofta till mer skada än nytta.

Nästa prövning kom när han stötte på en grupp köpmän från Toledo. Han ställde sig mitt på vägen och befallde dem att erkänna att Dulcinea var den vackraste damen i världen. Köpmännen, som fann situationen absurd, försökte skoja med honom och påpekade att de inte kunde bedöma en kvinna de aldrig sett. Don Quijote, som uppfattade deras tvekan som en grov förolämpning, blev rasande och anföll dem. Hans anfall slutade dock illa: Rocinante snubblade, Don Quijote föll till marken, och köpmännen gav honom ett brutalt slag som lämnade honom blodig och förnedrad. Han fick släpas hem igen, mer död än levande, av en förbipasserande bonde.

När han återvände hem, sliten och tilltufsad, blev hans systerdotter och hushållerska alltmer oroade. De såg hur hans besatthet med riddarromaner hade gjort honom både kroppsligt och själsligt sjuk. I samråd med byprästen och barberaren beslutade de sig för en drastisk åtgärd: de gick igenom hans bibliotek och brände upp nästan alla hans böcker om riddare och äventyr. Deras tanke var att om källan till hans vansinne försvann, skulle även hans fantasier blekna. Don Quijote själv var dock inte helt övertygad om att det var vanliga människor som låg bakom böckernas försvinnande. Han föreställde sig att det måste vara en trollkarl som, avundsjuk på hans kommande berömmelse, hade smugit sig in i huset och rövat bort dem.

Trots denna chock lämnade han inte sina drömmar bakom sig. Tvärtom började han planera för ett nytt och ännu större äventyr. Hans nederlag och de brända böckerna stärkte honom snarare i övertygelsen att han var förföljd just för att han var utvald. Han började tänka på behovet av en väpnare, någon som kunde följa honom och dela bördan av de äventyr som väntade. Sakta men säkert växte konturerna fram för nästa kapitel i hans märkliga men oförtröttliga jakt på ära.

Sancho Panza och de första äventyren

När Don Quijote återhämtat sig från sina första misslyckade äventyr insåg han att en sann riddare inte kunde färdas ensam. Han behövde en väpnare, någon som kunde bistå honom i kampens hetta, bära hans utrustning och dessutom vittna om hans bragder. Hans blick föll på grannen Sancho Panza, en enkel bonde med god aptit, rund kroppshydda och ett sunt förnuft som ofta kontrasterade mot Don Quijotes vilda fantasier. För att locka Sancho till sig målade Don Quijote upp en framtid fylld av rikedomar och ära. Han lovade honom inte bara att bli delaktig i äventyren, utan också att en dag få styra ett eget land, kanske till och med en ö, som guvernör. Sancho, som inte var obildad men heller inte helt immun mot lockelsen i sådana löften, lät sig övertygas. Han lämnade sin hustru och barn bakom sig, klättrade upp på sin åsna och följde Don Quijote ut på nya irrfärder.

Deras resa tog snart en riktning som skulle etsa sig fast som en av de mest ikoniska episoderna i litteraturhistorien. När de red över de torra slätterna såg Don Quijote på avstånd en rad höga väderkvarnar. I hans febriga inbillning förvandlades dessa till jättar av förskräcklig styrka, hotfulla fiender som måste besegras för att världen skulle befrias från deras tyranni. Han höjde sin lans och ropade till Sancho att här stod ett storslaget slag för dörren. Sancho försökte förgäves förklara att det rörde sig om väderkvarnar, men Don Quijote var redan i full galopp mot sitt mål. Med ett dånande brak körde han sin lans mot en av kvarnens vingar, som i samma ögonblick fångade vinden, slog runt och kastade honom hårt till marken. Blodig och blåslagen reste han sig dock med oförminskad beslutsamhet. Han förklarade för Sancho att detta inte var något nederlag, utan en ond trollkarl som hade förvandlat jättarna till väderkvarnar för att beröva honom segern. På så vis kunde även misslyckanden omtolkas till bevis för att världen styrdes av magi och intriger.

Efter denna absurda strid fortsatte de sin färd och stötte snart på ett nytt sällskap. Två munkar färdades på vägen framför en vagn där en dam åkte i sitt följe. Don Quijote övertygade sig själv om att kvinnan var en förnäm dam som hölls fången mot sin vilja och att munkarna var onda trollkarlar i förklädnad. Med vilt mod red han fram, ställde sig i vägen för sällskapet och krävde att damen skulle befrias. Munkarna, överrumplade av hans aggressiva tonfall, flydde förskräckta åt sidan, medan väpnaren till damens följe reste sig för att försvara hennes heder. Denne baskiske väpnare gick till våldsamt angrepp och mötet förvandlades snabbt till en blodig strid. Don Quijote och basken slog mot varandra med all sin kraft, och kampen kunde ha slutat i dödlig utgång om inte berättelsen i Cervantes verk avbröts just där, nästan som om en gammal handskrift brutits mitt i dramat. När berättelsen återupptas får man veta att Don Quijote överlevde och red vidare, ännu mer övertygad om sin rättfärdighet.

På sina vandringar mötte de också herdar och mulåsnedrivare, människor som reagerade på deras märkliga uppträdande på olika sätt. Vissa såg dem som en underhållande distraktion i en hård vardag och bemötte dem med gästfrihet. Andra tog anstöt när Don Quijote började predika om ridderlighet eller försökte ingripa i situationer han inte förstod. Ibland blev deras möten våldsamma; Don Quijote kunde med svärd i hand ge sig på någon han trodde var en förtryckare, bara för att själv hamna blodig i dammet när motståndaren visade sig vara starkare eller helt enkelt mer verklighetsförankrad. Sancho följde troget efter, ofta suckande och med allt större tvivel kring de löften om en guvernörspost som fått honom att lämna hemmet. Samtidigt drogs han in i Don Quijotes fantasivärld, för det fanns något smittande i riddarens orubbliga tro på sitt uppdrag.

En särskilt förödmjukande episod inträffade när de tog in på ett värdshus. Don Quijote tolkade platsen ännu en gång som ett slott, medan Sancho bara önskade sig mat och vila. Gästerna där roades stort av parets bisarra framtoning. När Sancho, med sin trötta åsna och sitt rundlagda utseende, blev måltavla för skämt, eskalerade det till ett grymt skämt. Några av gästerna tog honom och kastade honom upprepade gånger i en filt, som en improviserad katapult. Sancho for genom luften, desperat skrikande, medan Don Quijote inte kunde ingripa eftersom hans egen kropp var slagen och hans stolthet upptagen med andra bekymmer. För Sancho blev det en smärtsam påminnelse om att riddarlivet inte alls var den väg till ära och makt han föreställt sig, utan snarare en kedja av förnedringar.

Trots dessa återkommande missöden gav Don Quijote inte upp. Varje nederlag, varje skråma och varje hånfull skratt tolkade han som bevis för att ondskans krafter arbetade mot honom. För honom var världen en plats där trollkarlar dolde sanningen, där fiender lurade bakom varje buske och där endast en ädel riddare kunde återställa balansen. Sancho, fast han började ana att han hade dragits in i en galenskaps spiral, stannade ändå vid hans sida. Kanske av lojalitet, kanske av en nyfikenhet på vad nästa dag skulle föra med sig. För på något plan insåg Sancho att Don Quijotes vansinne gav hans egen vardag ett mått av äventyr, något han aldrig annars skulle ha upplevt.

Så red de vidare, en mager riddare på sin skraltiga häst och en rund bonde på sin envisa åsna, på jakt efter nya prövningar. Deras kroppar bar redan spår av slag och nederlag, men deras sinne var oförtröttligt. Don Quijote höll fast vid sin vision: världen var full av magi, av onda makter som skulle besegras, och av dygdiga damer som skulle räddas. Sancho, trots filt-kastningar och blåmärken, började mer och mer leva sig in i denna drömvärld. Tillsammans utgjorde de ett märkligt men oskiljaktigt par, bundna av löften, illusioner och en envis tro på att varje vägkrök kunde dölja nästa stora äventyr.

Fångar, förklädnader och en falsk prinsessa

Efter många dagar på vägarna, fyllda av både förnedring och envisa försök att skapa ära, stötte Don Quijote på ett nytt föremål för sin fantasi. Han såg en barberare komma ridande på en mula med ett enkelt rakarfat av mässing på huvudet för att skydda sig mot regnet. För alla andra var det ett vardagligt redskap, men för Don Quijote blev det genast något helt annat. Han var övertygad om att detta var den legendariska hjälmen tillhörande den moriske kungen Mambrino, en magisk hjälm som skulle ge sin bärare osårbarhet. Med högtidlig stämma utropade han att ödet nu förde honom denna skatt, och utan att tveka anföll han den förskräckte barberaren, som flydde hals över huvud och lämnade fatet bakom sig. Don Quijote satte triumferande föremålet på sitt huvud, trots att det var för grunt och varken passade eller skyddade, och förklarade för Sancho att de nu var i besittning av en av världens största skatter. Sancho skakade på huvudet men log för sig själv; han började vänja sig vid att hans herres fantasi kunde förvandla vad som helst till myt och magi.

Kort därefter mötte de en kedja av galärslavar, män som förts av kungens officerare för att ro i flottan som straff för sina brott. Don Quijote, som alltid tolkade världen genom riddarromanernas moral, såg i dessa kedjade män inte brottslingar utan olyckliga själar som hölls fångna mot sin vilja. Han krävde att soldaterna skulle befria dem, men när dessa vägrade gick han till attack. Med vild beslutsamhet och förvånande styrka lyckades han och Sancho, i tumultet som uppstod, befria slavarna från deras bojor. Männen, dock allt annat än tacksamma, skrattade åt hans dårskap och flydde åt olika håll. Don Quijote, som trodde att de skulle bege sig till Toboso för att hylla Dulcinea, insåg inte att han nu stämplats som brottsling i lagens ögon. Hans handling, som i hans värld var ett ridderligt dåd, var i verkligheten ett angrepp på kronans rättsväsende. Detta markerade ännu ett steg i hans allt djupare konflikt med samhällets ordning.

De drog sig därefter tillbaka till bergen, där naturen stod vild och otämjd, som för att spegla den galenskap som alltmer präglade Don Quijotes sinne. Där mötte de Cardenio, en ung man vars liv hade slagits i spillror. Han vandrade ensam, smutsig och med håret i oordning, och talade i fragmentariska meningar som vittnade om ett sinne lika trasigt som hans yttre. När han samlade sig berättade han sin historia: han hade varit förälskad i den vackra Luscinda, men sveks när hans vän Don Fernando rövade bort henne och tvingade henne till äktenskap. Bedragen, förödmjukad och berövad allt hopp, hade Cardenio sökt sig till bergen för att leva i ensamhet och galenskap. Hans berättelse grep Sancho djupt, medan Don Quijote såg i honom ännu ett bevis på världens orättvisor, orättvisor som han själv var kallad att bekämpa.

Under tiden hade prästen och barberaren i Don Quijotes hemby inte slutat oroa sig för hans framfart. De var övertygade om att hans vanföreställningar skulle leda honom i fördärvet och att det enda botemedlet var att föra honom hem. De började smida en plan för att med list snarare än våld locka honom tillbaka. Till sin hjälp fick de Dorotea, en ung kvinna de mött under resan. Hon hade själv blivit offer för Don Fernando, som förlett henne med falska löften, och nu anslöt hon sig till deras krets. De övertalade henne att spela rollen som prinsessan Micomicona från ett fjärran land, vars rike hade fallit i händerna på en jätte. Hon bad Don Quijote om hjälp, förklarade att endast han kunde återställa hennes krona och befria hennes folk. Don Quijote, som alltid var redo att lyssna till en nödställd dam, gick genast med på att följa henne. På så vis lyckades prästen och barberaren leda honom mot civilisationen igen, även om Don Quijote var övertygad om att det var en ny storartad expedition.

På vägen stannade de vid ett värdshus, och här utspelade sig ännu en farsartad episod. Don Quijote, som redan var uppjagad av tanken på den jätte han skulle besegra för prinsessan Micomicona, vaknade mitt i natten av ljudet från några vinsäckar i ett hörn av rummet. I hans sinnesvärld förvandlades dessa till sovande jättar. Med svärdet i högsta hugg kastade han sig över dem och högg sönder säckarna, så att vinet rann ut över golvet som blodet från fallna fiender. När värdshusvärden och gästerna vaknade till kaoset möttes de av synen av en riddare vadande i vin, triumferande som om han just räddat världen. De skrattade först men blev snart rasande över den skada han orsakat, och Sancho fick ännu en gång förklara att hans herres sinne inte kunde skilja verklighet från illusion.

Till slut nådde berättelsen en punkt där Don Quijotes äventyr inte längre kunde ignoreras av myndigheterna. En officer dök upp med uppdrag att arrestera honom, eftersom hans befrielse av slavarna och hans ständiga bråk hade gjort honom till en fara. Men prästen och barberaren, som fortfarande ville rädda honom snarare än se honom fängslas, övertalade officeren att låta dem ta hand om honom. De iscensatte ännu en list: de påstod att Don Quijote var förtrollad och att den enda vägen att bryta magin var att transportera honom i en bur. Don Quijote, som aldrig tvivlade på trollkarlars makt, gick med på det. Han placerades i en träbur på en vagn, övertygad om att han genomled en prövning som en dag skulle ge honom ära. Medan han bars bort, omgiven av en brokig skara människor som både roades och bekymrades av hans öde, började resan hemåt. För Don Quijote var detta ännu ett kapitel i hans kamp mot mörkrets krafter; för alla andra var det ett sorgligt men också tragikomiskt exempel på hur långt en människa kunde drivas av sina fantasier.

Hertigens skämt och Sanchos guvernörskap

När Don Quijote efter sina tidigare äventyr återigen gav sig ut på vägarna med Sancho vid sin sida, var hans tankar ständigt upptagna av Dulcinea. Hon var fortfarande hans dam, hans inspiration och den högsta symbolen för allt ridderligt. Men det fanns ett problem: i hans fantasi var hon fångad av en förtrollning som förvrängde hennes utseende och förhindrade honom från att se henne i hennes sanna skönhet. Sancho, som ständigt pressades av sin herres krav, fann sig i en allt mer hopplös situation. Han visste att Dulcinea i verkligheten var en enkel bondflicka, men Don Quijote krävde att han skulle föra honom till henne. För att blidka sin herre, och för att rädda sig själv undan hans ständiga klagan, iscensatte Sancho en improviserad lögn. När de mötte tre bondflickor på en väg pekade han på dem och påstod att en av dem var Dulcinea, förklädd under en ond trollkarls förbannelse. Don Quijote betraktade de enkla flickorna, såg deras grova kläder och enkla gester, men övertygade sig själv om att Sancho hade rätt: magin var så stark att han inte kunde se hennes sanna väsen. Han föll på knä och talade till henne med största högtidlighet, medan flickorna, skrattande och förvånade, red vidare. För Sancho var detta en tillfällig lättnad, men lögnen skulle snart växa till något mycket större.

Under sina fortsatta resor mötte de en hertig och en hertiginna, förnäma personer som genast såg underhållningsvärdet i att ha Don Quijote och Sancho i sitt följe. I stället för att avvisa dem välkomnade de riddaren och hans väpnare till sitt gods, men inte av äkta respekt utan för att driva med dem. Hertigparet fann ett utsökt nöje i att spela med i Don Quijotes vanföreställningar och uppmuntra hans visioner om ridderlighet. De uppfann prövningar, uppdrag och ceremonier, allt i syfte att roa sig själva och sina gäster. Don Quijote, som aldrig anade deras ironi, kastade sig in i dessa äventyr med samma passion som alltid. Sancho, mer misstänksam men också lockad av löften och gåvor, följde med och fann sig snart fångad i en komedi där han själv blev huvudperson.

Ett av de mest absurda uppdragen gällde just Dulcineas förtrollning. Hertigen och hertiginnan lät påstå att förtrollningen kunde hävas endast genom att Sancho piskade sig själv – inte bara en gång eller två, utan tusentals gånger. Endast genom detta offer skulle Dulcinea återfå sin skönhet och Don Quijote bli befriad från sin smärta. Don Quijote tog detta på största allvar och bad sin väpnare att visa den yttersta lojaliteten. Sancho protesterade högljutt, ovillig att utsätta sig för sådana lidanden, men hertigparet pressade honom genom att spela med i Don Quijotes önskningar. Till slut gick Sancho med på det, men istället för att verkligen piska sig själv började han i hemlighet piska träd och buskar, allt medan han övertygade Don Quijote om att han offrade sitt eget skinn. Hertigen och hertiginnan roade sig kungligt åt denna fars, och för Don Quijote blev det ännu ett bevis på att hans väpnare var den trognaste och tappraste man som fanns.

Som ett ytterligare led i sitt skämt erbjöd hertigparet Sancho det som Don Quijote en gång lovat honom: ett guvernörskap. Naturligtvis handlade det inte om en ö eller ett riktigt land, utan om en liten by i deras besittningar. Men för Sancho, som länge hade drömt om makt och ära, blev detta en chans att visa vad han kunde. Med en blandning av bondeförnuft, klarspråk och oväntad klokhet tog han sig an uppdraget. Trots att han saknade utbildning och erfarenhet lyckades han i många fall lösa tvister och rättsliga problem med större rättvisa än många ämbetsmän. Han blev snabbt populär bland folket, som uppskattade hans humor och hans förmåga att se saker ur deras perspektiv. Men hans tid som guvernör blev kortvarig. Bakom skenet av makt låg hertigparets grymma skämt, och när prövningarna blev för många och förödmjukelserna svårare att uthärda, gav Sancho upp. Han lämnade sin post med en känsla av att makt inte var värt det pris av lidande och falskhet som det förde med sig.

Förnedrad återvände Sancho till Don Quijote, som själv började känna en växande tvivel i sitt hjärta. Även om han fortfarande höll fast vid sin ridderliga mission, började sprickor synas i hans övertygelse. De prövningar han ställts inför hade inte alltid lett till ära, utan ofta till löje. Hans älskade Dulcinea förblev förtrollad, trots Sanchos påstådda uppoffringar. Hans egen kropp bar ärren av otaliga nederlag, och världen verkade mer hånfull än hjälpt av hans insatser. Hertigen och hertiginnan, som han i sin tro hade sett som ädla beskyddare, avslöjades mer och mer som grymma skämtare. Detta fick honom att känna en inre oro, en gnagande känsla av att verkligheten kanske inte överensstämde med hans drömmar.

Sancho, trots att han återigen blivit utskrattad, förblev vid hans sida. Deras band hade blivit för starkt för att brytas, byggt på både illusioner och en märklig sorts vänskap. Men där de en gång ridit ut fyllda av obändig övertygelse, fanns nu en skugga av tvivel. Don Quijote började för första gången ana att ridderlighetens tidevarv kanske var förbi, och att hans plats i världen inte var att segra över jättar och trollkarlar, utan att kämpa mot sina egna inre demoner.

Slutet på resan

Efter de långa resorna, de oräkneliga nederlagen och de ständiga drömmarna om ära fördes Don Quijote och Sancho slutligen till Barcelona, en stad som i Cervantes tid representerade både handelns och kulturens blomstring. Här, vid Medelhavets strand, skulle Don Quijote möta det öde som slutligen skulle bryta hans ridderliga illusioner. En morgon, medan havet glittrade i solens första strålar, stod han öga mot öga med en märklig utmanare: Riddaren av den Vita Månen. Denne okände riddare, klädd i skinande rustning och med ett emblem som förkunnade hans namn, utmanade Don Quijote på strid. Han påstod att endast genom seger skulle Don Quijote få rätt att fortsätta sina äventyr, men om han förlorade måste han lova att återvända hem och lägga ned sitt svärd för ett år. Don Quijote, alltid redo att försvara sin ära och Dulcineas skönhet, accepterade utan tvekan.

Striden blev kort men avgörande. Don Quijote, vars kropp redan var utmattad av år av hårda prövningar, kunde inte mäta sig med den yngre och kraftfullare motståndaren. Med ett enda våldsamt stöt kastades han till marken, hans lans bröts och han låg där, övermannad av nederlagets tyngd. Riddaren av den Vita Månen riktade sin lans mot hans bröst och krävde att han skulle ge sitt löfte: att inte längre söka äventyr, att avstå från sina drömmar om ridderlighet under ett helt år. Don Quijote, förkrossad men hedersam, svor eden. Han kände att ödet hade besegrat honom, och i detta ögonblick började sprickorna i hans stolthet vidgas till en djup spricka som snart skulle sluka hela hans värld.

Efter nederlaget lämnade de Barcelona och började återfärden. Don Quijote var tystare än tidigare, mer inåtvänd, men hans tankar kretsade fortfarande kring Dulcinea. Han och Sancho försökte på olika sätt “häva” den förbannelse som de båda hade talat om så länge. Sancho fortsatte med sitt spel att han piskade sig själv, men han slog i själva verket hellre på träd och buskar än på sin egen kropp. Don Quijote märkte det ibland, men valde att tro att Sanchos uppoffringar var verkliga. Tron på Dulcineas befrielse var den sista gnista som höll hans drömvärld levande. Men allt fler gånger svepte en skugga av tvivel över honom. Han började fråga sig själv om inte magin var en konstruktion, om Dulcinea någonsin skulle framträda i den skönhet han föreställt sig, eller om allt var en lek som andra roade sig åt på hans bekostnad.

För att dämpa denna plågsamma insikt började han smida nya planer. Han talade med Sancho om att de båda, i stället för att vara riddare och väpnare, skulle bli herdar. De skulle ta på sig enkla kläder, valla får i gröna ängar och sjunga visor vid flodstränder. I denna fantasi fanns en sorts stillsamhet som han aldrig funnit i sina riddardrömmar. Sancho, som alltid hade haft ett bondeförnuft och som ofta längtat hem, blev nästan lockad av tanken. Men han insåg också att detta bara var ännu en dröm, ännu en flykt från verkligheten som snart skulle visa sitt ansikte.

När de slutligen återvände till La Mancha hade Don Quijote förändrats. Hans kropp var märkt av sjukdom och svaghet, hans sinne av nederlagets börda. Kort efter hemkomsten insjuknade han allvarligt. Den man som tidigare fyllt varje rum med sin högljudda övertygelse låg nu tyst i sin säng, blek och kraftlös. Men i denna sjukdom inträffade något märkligt: som om febern bränt bort dimmorna av hans vanföreställningar återvann han sitt förstånd. Han började se världen klarare än på många år. Han erkände att han inte var Don Quijote, den tappre riddaren av La Mancha, utan Alonso Quixano, en enkel hidalgo som låtit sig förföras av böckernas lögner.

Med tårar i ögonen bad han sin systerdotter, hushållerskan, prästen och barberaren om förlåtelse. Han förklarade att hans galenskaper hade fört honom vilse, att han låtit sig förtrollas av riddarromanernas falska värld. Han avsade sig dem en gång för alla och bad att hans vänner skulle lära av hans öde: att överdriven hängivenhet åt fantasier kan förgöra en människa. För Sancho var detta ögonblick särskilt svårt. Han, som i åratal följt Don Quijote genom lidanden, skratt och faror, kunde knappt tro sina öron. Han bad sin herre att inte ge upp sina drömmar, att de fortfarande kunde bli herdar tillsammans och leva ett annat slags äventyr. Men Don Quijote log sorgset och skakade på huvudet. Han hade vaknat ur drömmen, och han visste att det inte fanns någon återvändo.

Kort därefter, med frid i sinnet men en djup sorg hos dem som älskade honom, dog Alonso Quixano. För byborna blev det slutet på en märklig men oförglömlig historia, för hans vänner en befrielse blandad med saknad, och för Sancho ett sår som aldrig riktigt skulle läka. Han sörjde sin herre, inte bara som den vansinnige riddaren han följt, utan som vännen som gett hans eget liv en mening bortom vardagens slit. I Don Quijotes drömmar hade Sancho funnit en sorts frihet, och i hans fall en sorts bitter lärdom.

Så slutade berättelsen om Don Quijote, den man som ville leva som riddarna i de gamla böckerna men som fann att världen inte längre hade plats för sådana hjältar. Hans liv blev en satir över ridderlighetens förfall, men också en gripande skildring av mänsklig längtan efter mening, ära och odödlighet. Och även om han dog som Alonso Quixano, lever han vidare i världslitteraturen som Don Quijote de la Mancha – den evige drömmaren, tragisk och komisk på samma gång.