Don Quijote (Nybörjare)

En riddare föds

Alonso Quixano bor i La Mancha. La Mancha är en varm och torr plats i Spanien. Alonso är en äldre man. Han är nästan femtio år gammal. Han lever ett lugnt liv. Han bor i sitt hus tillsammans med sin systerdotter och en hushållerska. Systerdottern hjälper honom med mat och kläder. Hushållerskan städar huset och håller ordning. Alonso har inte mycket pengar. Han äter enkel mat. Han äter ofta bröd, ost och lite kött. Han är en ganska vanlig man. Men han har en stor hobby. Han älskar att läsa böcker. Han läser inte vanliga böcker. Han läser bara riddarromaner. Det är gamla böcker om riddare, slott, drakar och stora strider.

Alonso läser hela dagarna. Han läser på morgonen, på eftermiddagen och på kvällen. Han sover lite eftersom han vill läsa mer. Ju mer han läser, desto mer börjar han tro att böckerna är sanna. Han tänker att riddarna i böckerna är riktiga hjältar. Han börjar drömma om att själv bli en sådan riddare. Till slut blir han besatt. Hans huvud fylls bara av riddare, äventyr och strider. Han slutar tänka på vanliga saker som pengar, arbete och familj. Han vill bara tänka på ära, kärlek och mod. Hans vänner ser att han börjar bli konstig. Men Alonso själv märker det inte.

En dag bestämmer han sig. Han vill bli riddare. Han vill lämna sitt lugna liv och resa ut i världen. Han vill göra äventyr, skydda svaga människor och kämpa mot onda män. Han tar ett nytt namn, för en riddare måste ha ett ståtligt namn. Han kallar sig Don Quijote de la Mancha. Han har en gammal häst. Hästen är mager och trött. Men för Don Quijote är den mycket speciell. Han ger den ett fint namn: Rocinante. Han tänker att hästen nu är en riktig riddarhäst.

En riddare måste också ha en dam, en kvinna att älska och hedra. Don Quijote väljer en kvinna från en närliggande by. Hon heter egentligen Aldonza Lorenzo. Hon arbetar hårt och är en enkel kvinna. Men Don Quijote ger henne ett nytt namn: Dulcinea del Toboso. Han tänker att hon är den vackraste kvinnan i världen, även om han nästan aldrig har pratat med henne. Don Quijote tar på sig gammal rustning som han hittar hemma. Han hittar också en hjälm som egentligen bara är en trasig järnbit. Men i hans fantasi är den en stark riddarhjälm.

Nu är han redo för sitt första äventyr. Han rider ut från sitt hus på Rocinante. Han rider över fälten i La Mancha. Han är lycklig och stolt. Han tänker att världen ska minnas honom som en stor hjälte. Efter en lång ritt kommer han till ett värdshus. Värdshuset är en enkel byggnad där resande kan äta och sova. Men Don Quijote tror att det är ett slott. Han ser värdshusvärden som en mäktig herre. Han ber värdshusvärden att göra honom till en riktig riddare.

Värdshusvärden är förvånad. Han ser att Don Quijote är gammal, mager och lite galen. Men han vill inte göra honom arg. Så han spelar med. Han säger att han kan dubbla Don Quijote till riddare nästa dag. Don Quijote sover ute på gården och vaktar sina vapen. Han tar uppgiften på största allvar. Nästa morgon gör värdshusvärden en enkel ceremoni. Han slår Don Quijote lätt på axeln med sitt svärd och säger att han nu är en riddare. Don Quijote blir mycket glad. Efter det rider han vidare. Han möter en ung pojke som heter Andrés. Pojken blir slagen av sin husbonde. Don Quijote vill rädda pojken. Han säger till husbonden att sluta slå. Husbonden lovar att inte slå mer. Don Quijote tror att han har räddat pojken och rider iväg. Men när han har lämnat platsen, fortsätter husbonden att slå Andrés ännu hårdare. Don Quijote förstår inte att han har misslyckats.

Lite senare möter han en grupp köpmän från Toledo. Han ställer sig framför dem och kräver att de erkänner Dulcinea som den vackraste kvinnan i världen. Köpmännen blir förvånade. De känner inte Dulcinea. De säger att de inte kan säga att hon är vackrast utan att se henne. Don Quijote blir arg. Han tror att de hånar hans dam. Han anfaller dem med sitt spjut. Men hans häst Rocinante snubblar och faller. Don Quijote ramlar till marken. Köpmännen slår honom och lämnar honom skadad på vägen. Till slut hittar en bonde från byn Don Quijote. Bonden känner igen honom och tar hem honom. Don Quijote är sjuk och trött. Hans systerdotter och hushållerska blir oroliga. De kallar på en präst och en barberare som är Don Quijotes vänner.

Vännerna tänker att böckerna är orsaken till hans galenskap. De går in i hans bibliotek och bränner nästan alla riddarromaner. De säger att det är för att rädda hans förstånd. När Don Quijote vaknar och ser att böckerna är borta, blir han förvirrad. Hushållerskan säger att en trollkarl har tagit bort böckerna. Don Quijote tror på henne. Men istället för att bli frisk, börjar han planera sitt nästa äventyr. Han vill inte sluta. Han vill bli en ännu större riddare. Han drömmer om att resa längre bort, kämpa mot fler fiender och vinna ära för Dulcineas skull.

Så slutar den första delen av berättelsen. Don Quijote har blivit riddare, men han har redan fått problem. Han har misslyckats med att rädda Andrés, han har blivit slagen av köpmännen, och hans böcker har bränts. Men hans fantasi och vilja är stark. Han vill fortsätta.

Sancho Panza och de första äventyren

Don Quijote är nu säker på sin väg. Han tror att han är en riktig riddare. Men han vill inte resa ensam. Han vet att en riddare alltid behöver en väpnare, en trogen hjälpare. Han tittar på sin granne, en enkel bonde som heter Sancho Panza. Sancho är kort, tjock och ganska lat. Han tycker om vin, ost och att vila i solen. Han har ingen utbildning, men han har sunt förnuft. Don Quijote går till Sancho och säger: ”Följ med mig. Jag är en riddare. Om du blir min väpnare, lovar jag dig en stor belöning. Du ska få bli guvernör över en ö. Du ska få makt, pengar och ära.”

Sancho blir först osäker. Han vet att Don Quijote ibland pratar konstigt. Men tanken på att bli rik och mäktig lockar honom. Han tänker på sin familj och hur mycket bättre de kan leva. Så han säger ja. Han tar sin åsna och följer Don Quijote på resan. Nu rider Don Quijote på Rocinante, och bredvid honom går Sancho på sin åsna. De pratar mycket. Don Quijote talar om riddare, ära, strider och kärlek. Sancho talar om mat, vin, sömn och pengar. De är mycket olika, men på något sätt passar de ihop.

En dag rider de över slätten. Don Quijote ser något på avstånd. Han blir upphetsad och pekar. ”Ser du, Sancho? Där står trettio jättar med långa armar. De rör sig långsamt. Jag ska kämpa mot dem och vinna ära.” Sancho ser ditåt och skrattar. ”Herre, det är inga jättar. Det är bara väderkvarnar. De har vingar som snurrar i vinden.”

Men Don Quijote lyssnar inte. Han tror att en trollkarl har förvandlat jättarna till väderkvarnar för att lura honom. Han fäller ner sitt spjut, ropar på Dulcinea och rider rakt mot en väderkvarn. Vinden tar tag i vingarna, och en vinge träffar honom hårt. Don Quijote kastas av sin häst och landar på marken. Han blir skadad, men han säger: ”Sancho, det var trollkarlens fel. Han tog min seger ifrån mig.” Sancho suckar, men hjälper honom upp igen. Han börjar förstå att hans herre är galen. Men han lämnar honom ändå inte.

De fortsätter resan. Snart möter de två munkar klädda i svarta kåpor. De reser tillsammans med en dam som sitter i en vagn. Don Quijote tror genast att munkarna är onda trollkarlar som har rövat bort damen. Han skriker och rider mot dem. Han slår ner en av munkarnas mulåsnedrivare. En väpnare från Baskien, som följer vagnen, blir arg. Han tar fram sitt svärd och börjar strida mot Don Quijote. Slagen är hårda. Don Quijote blir träffad, men han fortsätter. Till slut lyckas han ge baskiern ett hugg som nästan tar hans öra. Striden är våldsam, men slutar oavgjort. Vagnen försvinner snabbt därifrån.

Sancho ser allt detta och blir rädd. Han förstår att de riskerar livet. Men Don Quijote är glad. Han tror att han har räddat en prinsessa från fångenskap. Senare på vägen möter de herdar. Herdarna vaktar sina får och getter. Vissa av herdarna är vänliga och ger dem mat och dryck. Andra tycker att Don Quijote är galen. När han börjar prata om riddare och magi skrattar de åt honom. Sancho försöker hålla freden, men ofta blir det bråk.

En gång kommer de också i konflikt med mulåsnedrivare. Don Quijote vill visa att han är starkare, men han blir snabbt slagen. Sancho försöker försvara honom, men får också stryk. Trots allt reser sig Don Quijote alltid igen. Han säger: ”En sann riddare ger aldrig upp. Smärtan är bara en prövning. Äran är evig.” Efter många möten och många missöden kommer de till ett värdshus. Don Quijote tror som vanligt att det är ett slott. Han går in stolt, medan Sancho är mer försiktig.

På värdshuset dricker gästerna vin och skrattar. De tycker att Sancho ser rolig ut. De beslutar sig för att leka med honom. De tar honom och lägger honom i en filt. De kastar honom upp och ner i luften som om han vore en boll. Sancho skriker och ber dem sluta. Don Quijote hör ropen, men han kan inte hjälpa honom. Rocinante är utanför och Don Quijote är för svag efter alla sina äventyr. Sancho får stå ut tills gästerna tröttnar. Efteråt är han arg på sin herre. Han säger: ”Herre, ni lovade mig rikedomar och en ö. Men hittills har jag bara fått stryk, hunger och förnedring.” Don Quijote svarar: ”Tålamod, Sancho. Stora äventyr börjar alltid med svårigheter. Snart kommer lyckan. Du ska bli en mäktig guvernör, jag svär.”

Trots allt detta ger Sancho inte upp. Han älskar sina drömmar om att bli rik. Och även om Don Quijote är galen, är han också modig. Sancho kan inte lämna honom. Så fortsätter de. De rider genom byar, skogar och fält. Överallt ser Don Quijote fiender, jättar, trollkarlar och förtrollade slott. Han tror att världen är full av magi och ondska. Sancho ser bara vanliga människor, djur och byggnader. Men han följer ändå sin herre.

Del två slutar här. Don Quijote har blivit slagen av väderkvarnar, munkar, herdarna och gästerna på värdshuset. Sancho har blivit kastad i en filt och fått många blåmärken. Men ändå tror Don Quijote att han är en hjälte. Och Sancho fortsätter att hoppas på sin belöning. De två vännerna rider vidare, övertygade om att nästa äventyr blir större, farligare och ännu mer fantastiskt.

Fångar, förklädnader och en falsk prinsessa

Don Quijote och Sancho rider vidare på sina äventyr. Don Quijote fortsätter att se världen med andra ögon. Där vanliga människor ser enkla saker, ser han magi och mysterier. En dag möter de en barberare på vägen. Barberaren har ett enkelt rakarfat av metall på huvudet för att skydda sig mot solen. Don Quijote stirrar på fatet och blir genast övertygad. Han tror inte att det är ett vanligt rakarfat. Han tror att det är en legendarisk hjälm: Mambrinos hjälm, en magisk hjälm från riddarromanerna. Han ropar till Sancho: ”Se där! Det är den gyllene hjälmen! Den gör sin bärare osårbar.”

Innan barberaren hinner reagera anfaller Don Quijote. Han tar fatet från honom och sätter det på sitt huvud. Fatet sitter löst och ser löjligt ut, men Don Quijote är stolt. Han säger: ”Nu är jag starkare än någonsin.” Sancho försöker hålla sig för skratt, men han vet att hans herre inte går att stoppa. Lite senare ser de en grupp män i kedjor. Det är galärslavar som förs till kungens skepp. De har begått brott och ska straffas med hårt arbete. Don Quijote frågar dem varför de sitter fastkedjade. Slavarna berättar olika historier. Vissa säger att de har stulit, andra säger att de har slagit någon, och några säger att de har ljugit.

Don Quijote tycker synd om dem. Han säger: ”Ingen ska vara slav. Alla ska vara fria. Jag, Don Quijote, ska befria er.” Vakterna försöker stoppa honom, men han anfaller. Med svärd och spjut slår han på vakterna, medan Sancho ser förskräckt på. Slavarna tar chansen, bryter kedjorna och flyr. När allt är klart är Don Quijote nöjd. Han tror att han har gjort en stor hjältegärning. Men Sancho är orolig. Han säger: ”Herre, nu är ni en brottsling. Kungen kommer att jaga er. Slavarna var inte oskyldiga. Ni har släppt ut tjuvar och mördare.” Men Don Quijote lyssnar inte. Han är stolt och säger: ”Jag följde riddarens lag: att hjälpa de svaga.”

Efter flykten rider de in i bergen. Där möter de en ung man, smutsig och vild. Han heter Cardenio. Han pratar förvirrat, ibland klart och ibland galet. Han berättar en tragisk historia. Han var en adelsman som älskade en kvinna vid namn Luscinda. Men hans vän, Don Fernando, förrådde honom och tog Luscinda till sig. Cardenio kunde inte stå ut med sorgen och flydde ut i bergen. Där lever han nu ensam och nästan galen. Don Quijote lyssnar allvarligt. Han känner igen något i Cardenios smärta. Han ser honom som en annan riddare som har förlorat sin dam. Sancho däremot tycker att Cardenio är lika galen som hans egen herre.

Samtidigt har prästen och barberaren från Don Quijotes hemby börjat leta efter honom. De vet att han blivit förlorad i sin fantasi. De planerar att lura hem honom. Men hur ska de göra? De vet att Don Quijote bara följer sitt hjärta och sina sagor. Så de bestämmer sig för att spela med i hans fantasi. De möter en ung kvinna som heter Dorotea. Hon har också en svår historia. Don Fernando, samma man som svek Cardenio, har lovat henne äktenskap men sedan lämnat henne. Prästen övertalar Dorotea att spela en roll. Hon ska låtsas vara en prinsessa i nöd. Hon får namnet Prinsessan Micomicona.

Dorotea går till Don Quijote och säger: ”Ädle riddare, jag är prinsessan Micomicona. Ett fruktansvärt monster har tagit mitt rike. Jag behöver din hjälp. Följ med mig så kan du rädda mitt land.” Don Quijote blir lycklig. Äntligen ett stort äventyr! Han lovar att följa henne och kämpa för hennes ära. Sancho blir också glad, för han tänker att om Don Quijote räddar ett rike, kanske han äntligen får den där ön att styra över.

På vägen tillbaka stannar de på ett värdshus. Men som alltid ser Don Quijote inte ett värdshus, utan ett slott. Han går in stolt och redo för nya faror. På natten hör han ljud. Han ser skuggor och former. Han tror att jättar har smugit in i slottet. Han drar sitt svärd och går till attack. Han hugger och slår tills han är utmattad. När ljuset kommer på morgonen ser alla vad som har hänt. Don Quijote har inte stridit mot jättar. Han har slagit sönder stora vinsäckar som låg i rummet. Vinet rinner över golvet som blod. Don Quijote är genomblöt och förvirrad, men han är övertygad: ”Trollkarlar förvandlade jättarna till vinsäckar för att ta ifrån mig segern.”

Alla andra skrattar, men prästen och barberaren ser sin chans. De skickar efter en officer från trakten. Officeren har order att arrestera Don Quijote för att han befriat slavarna. Men prästen vill inte att han ska kastas i fängelse. Han vill ta hem honom. De bestämmer en plan. De säger till Don Quijote att han har blivit förtrollad. En ond trollkarl har fängslat honom och bara en bur kan hålla honom säker. Don Quijote tror på allt. Han tror att buren är en magisk fälla, och att han förs bort för att prövas. Han kliver själv in i buren och sätter sig lugnt.

Buren ställs på en vagn. Sancho går bredvid, ledsen men lojal. Dorotea, Cardenio, prästen och barberaren följer också med. Don Quijote sitter tyst i buren. Han tror att allt är en del av hans öde som riddare. Så börjar färden hemåt. Folket i byarna ser en märklig syn: en gammal man i bur, klädd i rostig rustning, med en rakarfatshjälm på huvudet, dragen på en vagn. Vissa skrattar, andra skakar på huvudet. Men Don Quijote ser inte skammen. Han ser bara ära och magi.

Del tre slutar här. Don Quijote tror att han har fått en magisk hjälm. Han har befriat fångar, träffat en förlorad älskare, hjälpt en falsk prinsessa och kämpat mot vinsäckar. Nu sitter han i en bur, övertygad om att han är förtrollad, på väg hemåt mot sitt nästa kapitel.

Hertigens skämt och Sanchos guvernörskap

Don Quijote har kommit hem i bur, men hans fantasi är fortfarande stark. Han drömmer fortfarande om sin dam Dulcinea del Toboso. Han vill se henne igen och bevisa sin kärlek. Han säger till Sancho: ”Vi måste rida till Dulcinea. Hon väntar på mig. Men hon är kanske förtrollad. Vi måste bryta förtrollningen.” Sancho vet att Dulcinea bara är en vanlig kvinna från en by. Han vet också att Don Quijote har byggt en fantasi runt henne. Men han vågar inte säga sanningen. Istället bestämmer han sig för att luras lite. När de kommer nära en väg möter de tre enkla bondflickor på åsnor. Sancho pekar på dem och säger: ”Herre, där är hon! Det är er älskade Dulcinea. Men se noga, trollkarlarna har förvandlat henne och hennes hovdamer till bondflickor. Bara ni kan se hennes sanna skönhet.”

Don Quijote ser flickorna och blir förvirrad. Han ser bara vanliga kvinnor. Men han litar på Sancho och tror att en trollkarl har förvrängt hans ögon. Han bugar sig djupt framför bondflickorna och pratar till dem som om de var prinsessor. Flickorna skrattar och rider bort. Don Quijote blir bedrövad men övertygad om att förtrollningen är stark. När de fortsätter på vägen möter de en rik hertig och hertiginna. De känner igen Don Quijote, för hans galna äventyr har blivit kända i hela trakten. Hertigparet tycker att hans vansinne är roande. Istället för att avslöja honom bestämmer de sig för att driva med honom. De bjuder honom och Sancho till sitt slott.

Don Quijote tror genast att det är en ära. Han tror att de behandlar honom som en riktig riddare. Han bugar sig och tackar. Sancho är glad över all mat och dryck de får. Hertigparet smider planer. De vill underhålla sig genom att leka med riddaren och hans väpnare. De hittar på en historia. De säger att Dulcinea verkligen är förtrollad. Den enda som kan bryta förtrollningen är Sancho Panza. Men han måste piska sig själv – inte bara en gång, utan tusentals gånger. De säger att Sancho måste piska sin egen kropp tills antalet slag är uppfyllt. Först då blir Dulcinea fri.

Don Quijote blir mycket allvarlig. Han säger till Sancho: ”Min vän, du måste göra detta. Din uppgift är stor. Dulcineas frihet ligger i dina händer.” Sancho blir förskräckt. Han vill inte piska sig själv. Han försöker förhandla. Han säger att han kan ta det långsamt, några piskrapp i taget. Don Quijote accepterar motvilligt, men han pressar Sancho att börja. Hertigparet njuter av skämtet. De ser hur Sancho tvekar, hur Don Quijote ber honom, och hur förvirringen växer. För dem är det bara en lek. För Don Quijote är det blodigt allvar.

Efter en tid säger hertigen till Sancho: ”Vi har ett uppdrag för dig. Don Quijote har lovat dig en ö att styra. Vi kan ge dig ett guvernörskap över en by. Du ska få pröva på att vara ledare.” Sancho blir lycklig. Han tror att hans dröm äntligen går i uppfyllelse. Han blir förd till en liten by och presenteras som dess guvernör. Till allas förvåning visar Sancho klokhet. Han sitter i domstol och lyssnar på bybornas problem. Han löser tvister med sunt förnuft. Han förstår när folk försöker lura honom. Han delar ut rättvisa beslut. Folket börjar faktiskt respektera honom. Trots sin enkelhet visar Sancho att han kan tänka klokt och rättvist.

Men guvernörskapet är inte enkelt. Han blir övervakad och prövad av hertigen och hertiginnan, som hela tiden sätter honom i svåra situationer för sitt nöjes skull. Sancho arbetar hårt, men han blir trött. Till slut inser han att makten inte ger lycka. Han längtar tillbaka till sitt gamla liv. Han säger: ”Jag trodde att en ö skulle ge mig glädje, men jag är bara en enkel man. Jag vill tillbaka till min åsna och min familj.” Så lämnar han guvernörskapet och återvänder till Don Quijote. Han är besviken men också stolt. Han har bevisat för sig själv att han kan styra, men han förstår att det inte är för honom.

När han återförenas med sin herre berättar han allt. Don Quijote lyssnar noga. Han säger att Sancho har gjort väl, men han påminner honom om att piskrappen fortfarande väntar. Sancho suckar och försöker byta ämne. Samtidigt börjar Don Quijote själv tvivla. Äventyr efter äventyr har slutat i förnedring. Han har blivit slagen, lurad och utskrattad. Han har kämpat mot väderkvarnar, vinsäckar och trollkarlar som kanske inte ens finns. Ändå fortsätter han. Men djupt inom sig börjar han undra: är han verkligen en riddare, eller bara en galen man?

Hertigparet märker hans tvivel men fortsätter sina lekar. De njuter av att se honom ta allt på allvar. Men Don Quijote känner en skugga över sin själ. Han frågar sig: ”Är mina drömmar sanna, eller har världen lurat mig?” Del fyra slutar här. Don Quijote har följt sin fantasi mot Dulcinea, men mött bara skämt och förödmjukelse. Sancho har blivit guvernör men valt att ge upp makten. Tillsammans rider de vidare, trötta men fortfarande bundna till sin märkliga vänskap. Don Quijote börjar känna tvivel, men han är ännu inte redo att ge upp sina riddardrömmar.

Slutet på resan

Don Quijote och Sancho hade rest länge. De hade sett många platser: berg, skogar, byar och stora städer. De hade mött herdarna, munkarna, hertigarna och många andra. Ofta hade de blivit slagna och lurade, men ibland också hedrade. Don Quijote var fortfarande fast i sin dröm. Han ville vara en riddare som kämpade för ära, mod och kärlek. Han tänkte fortfarande på Dulcinea. Han trodde fortfarande att världen var full av trollkarlar och förtrollningar. Till slut nådde de Barcelona, en stad vid havet. Det var en plats som Don Quijote aldrig hade sett förut. Där fanns breda gator, många människor, färger och ljud. Havet låg blått framför dem. Sancho beundrade marknaderna och maten. Don Quijote var mest upptagen med att se staden som ett kungarike. Han tänkte att han hade kommit till en plats där han kunde vinna ära en gång för alla.

Men Barcelona var inte slutet på hans drömmar. Det blev i stället slutet på hans äventyr. En dag, när solen lyste över stranden, kom en man fram på en stor häst. Han bar glänsande rustning och hade en vit sköld. Han kallades Riddaren av den Vita Månen. Han red fram och ropade: ”Don Quijote, jag känner till dig. Du är inte en riktig riddare. Du är en dåre. Du har skadat människor, släppt fria brottslingar och skämt ut dig själv. Jag utmanar dig. Om jag vinner, måste du lova att ge upp dina äventyr i minst ett år.”

Don Quijote kände blodet rusa i kroppen. Hans ära stod på spel. Han kunde inte låta någon förolämpa honom på detta sätt. Han accepterade. Han sade: ”Jag är riddaren av La Mancha. Jag kämpar för min dam Dulcinea. Jag accepterar din utmaning.” Sancho blev rädd. Han försökte övertala sin herre att säga nej. Men Don Quijote var bestämd. Folket samlades på stranden för att se striden. Vågorna slog mot sanden. Två män, två hästar, två spjut – redo att mötas.

De red mot varandra. Sanden sprutade, hästarnas hovar dundrade. Don Quijote ropade Dulcineas namn. Men den Vita Månen var starkare och snabbare. Hans spjut träffade hårt. Don Quijote kastades till marken med ett brak. Han låg där, yr och skadad. Den Vita Månen satte sitt spjut mot hans bröst och sade: ”Du är besegrad. Håll ditt löfte. Ge upp dina äventyr.”

Don Quijote blundade och kände tårar i ögonen. Men han höll sitt ord. Han sade: ”Jag lovar. Jag ska inte rida på äventyr på ett år.” Folket jublade. Sancho sprang fram för att hjälpa sin herre. Don Quijote reste sig långsamt, svagare än någonsin. Han visste att han hade förlorat mer än en strid. Han hade förlorat en del av sin dröm.

Efter nederlaget fortsatte de hemåt. Don Quijote pratade ändå om Dulcinea. Han sade: ”Sancho, vi får inte ge upp. Vi måste bryta hennes förtrollning. Hon är fortfarande min dam.” Han bad Sancho att börja piska sig själv, som hertigparet hade sagt. Sancho protesterade. Han sade: ”Herre, det är galenskap. Jag kan inte piska mig tusentals gånger.” Men Don Quijote tiggde och bad. Till slut slog Sancho några slag mot sig själv, men han gjorde det försiktigt. Ibland slog han också på träden i stället för på sin kropp. Don Quijote märkte inget. Han trodde att piskrappen verkligen började bryta förtrollningen. Han blev hoppfull.

På vägen hem började Don Quijote tala om ett nytt liv. Han sade: ”Om jag inte kan vara riddare längre, kan jag bli något annat. Vi kan bli herdar, Sancho. Vi kan köpa får och getter. Vi kan vandra över ängarna. Vi kan sjunga visor, spela flöjt och leva ett enkelt men fritt liv.” Sancho skrattade. Han sade: ”Det låter bra. Jag skulle gärna leva i naturen, äta ost, dricka vin och vila i skuggan. Kanske är det ett bättre liv än att bli slagen på värdshus.”

Men Don Quijote blev allt svagare. När de äntligen nådde hemmet, orkade han inte längre. Han lade sig i sängen och kunde inte stiga upp igen. Sancho blev orolig och satt vid hans sida. Prästen och barberaren kom också dit. Alla såg att hans krafter var slut. En morgon vaknade han med klar blick. Han sade: ”Jag är inte längre Don Quijote. Jag är Alonso Quixano. Jag har varit galen. Jag har trott på lögner. Riddarromanerna förde mig bort från verkligheten. Jag bad er alla om förlåtelse. Jag vill inte längre vara en riddare. Jag vill dö som en klok man, inte som en dåre.”

Hans vänner blev rörda. De såg att han äntligen förstod. Han bad prästen skriva hans testamente. Han gav sitt arv till sin systerdotter och såg till att Sancho inte blev utan stöd. Sancho grät. Han sade: ”Herre, ge inte upp. Vi kan fortfarande bli herdar. Vi kan fortfarande vandra i bergen. Ni behöver inte dö.”

Men Alonso log svagt. Han sade: ”Nej, Sancho. Min tid är slut. Du var alltid en trogen vän. Du följde mig i galenskapen. För det tackar jag dig. Nu lämnar jag dig.” Kort därefter slutade han andas. Han dog stilla, med frid i hjärtat.

Sancho satt länge bredvid sin herre. Han grät och sade: ”Ni var galen ibland, men ni var också modig. Ni trodde på drömmar när ingen annan gjorde det. Jag kommer alltid minnas er.” Så slutade historien om Don Quijote, riddaren av La Mancha. Han började som en man med böcker, blev en galen riddare, och slutade som sig själv igen – Alonso Quixano. Han dog, men hans vänskap med Sancho och hans drömmar om ära lever kvar i minnet.