Don Quijote (Mellannivå)

Innehållsförteckning

  1. En riddare föds
  2. Sancho Panza och de första äventyren
  3. Fångar, förklädnader och en falsk prinsessa
  4. Hertigens skämt och Sanchos guvernörskap
  5. Slutet på resan

En riddare föds

I en liten by i La Mancha, en ganska torr och enkel plats i Spanien, levde en man vid namn Alonso Quixano. Han var en hidalgo, alltså en lågadelsperson, som hade tillräckligt med jord och inkomster för att leva ett stillsamt och hederligt liv. Han bodde tillsammans med sin systerdotter och en hushållerska som tog hand om det dagliga arbetet i hemmet. Alonso var ungefär femtio år gammal, smal och ganska blek, och han hade varken hustru eller barn. Hans liv hade kunnat fortsätta i lugn takt, med jakt på kaniner och umgänge med grannarna, om det inte hade funnits en sak som tog över hela hans själ: böckerna om riddare.

Alonso började läsa riddarromaner med en passion som gränsade till besatthet. Han köpte fler och fler böcker, så många att han nästan försummade hushållet. Hans förstånd började långsamt förändras. Ju mer han läste om modiga riddare som kämpade mot jättar, räddade jungfrur och upprätthöll heder, desto mer trodde han att dessa sagor var sanna. Till slut kunde han inte längre skilja mellan verklighet och fantasi. Han blev övertygad om att världen fortfarande behövde riddare som kunde skydda de svaga och bekämpa ondskan.

Efter många sömnlösa nätter bestämde Alonso att han själv skulle bli en sådan riddare. Han tog på sig en gammal, rostig rustning som hade legat bortglömd i huset. Han slipade ett lansliknande vapen och fann en sköld som han putsade så gott han kunde. Men en riktig riddare behövde också ett namn. Därför började han fundera ut ett nytt, som lät storslaget och gammaldags. Han döpte sig själv till Don Quijote de la Mancha. Det kändes högtidligt, och namnet skulle, enligt honom, föra ära både till honom och till hans hemtrakter.

Hans gamla häst, ett utmärglat djur som mer påminde om ett arbetsredskap än en ståtlig stridshäst, behövde också ett namn värdigt riddardåd. Don Quijote grubblade i fyra dagar tills han bestämde sig för Rocinante, ett namn som lät ädelt och passade för en riddarhäst. Men en riddare kunde inte vara fullständig utan en dam att kämpa för. I sin fantasi valde han en kvinna från en närliggande by, en enkel bondflicka vid namn Aldonza Lorenzo. Han förvandlade henne i sina tankar till den mest sköna dam världen någonsin sett och gav henne namnet Dulcinea del Toboso.

Beväpnad med sina nya identiteter och fylld av mod gav sig Don Quijote ut på sin första färd. Han red i den heta solen genom La Mancha, fast besluten att bevisa sitt värde. Efter många timmars ridande nådde han ett värdshus. Men i hans ögon var det inget vanligt värdshus, utan ett ståtligt slott med höga torn och portar. Värdshusvärden, en listig man, såg genast att Don Quijote var lite tokig, men han bestämde sig för att spela med i hans fantasi. Don Quijote bönföll honom att dubba honom till riddare.

Den natten förberedde Don Quijote en högtidlig vaka över sina vapen, precis som riddarna i böckerna. Han ställde sitt lans och sin sköld vid ett vattenkar och gick omkring, stolt och upphöjd. När några gäster försökte använda vattnet, gick Don Quijote till attack och orsakade tumult. Värdshusvärden, för att undvika fler problem, bestämde sig för att snabbt avsluta ceremonin. Han lade sina händer på Don Quijotes axlar och förklarade honom riddare, fast utan helig olja eller kunglig välsignelse. Don Quijote var lycklig och såg inte ironin i situationen.

Kort efter denna “invigning” bestämde sig Don Quijote för att pröva sina krafter som försvarare av rättvisa. På vägen mötte han en ung dräng, Andrés, som var bunden vid ett träd och blev piskad av sin herre. Don Quijote skyndade fram och skällde ut bonden. Han krävde att pojken skulle frigivas och att rättvisa skulle skipas. Bonden, som fruktade den märkliga mannen i rustning, gick med på att lösa konflikten. Don Quijote red stolt vidare, övertygad om att han hade räddat Andrés. Men så snart han var borta började bonden slå pojken ännu hårdare för att hämnas. Don Quijotes första försök att skapa rättvisa slutade alltså i tragedi.

Lite senare mötte Don Quijote en grupp köpmän från Toledo. Han ställde sig mitt på vägen och höjde sin lans. Han krävde att de genast skulle erkänna att ingen kvinna i världen var lika vacker som hans dam, Dulcinea del Toboso. Köpmännen skrattade och svarade att de gärna skulle hålla med, men att de först ville se denna underbara kvinna. Don Quijote blev rasande över att de tvekade. Han anföll dem, men hans gamla häst snubblade och kastade honom till marken. En av köpmännen slog honom hårt, och han blev liggande blodig och förödmjukad.

När han till slut kom hem igen var han skadad men fortfarande lika beslutsam. Hans systerdotter och hushållerska var förtvivlade och kallade på hans vänner, prästen och barberaren, för att söka en lösning. De var övertygade om att orsaken till hans galenskap var alla dessa riddarromaner. Därför gick de in i hans bibliotek, samlade ihop böckerna och brände många av dem på gårdsplanen. De hoppades att om Don Quijote inte längre hade tillgång till dessa berättelser, skulle han återvända till förnuftet. När han frågade efter sina böcker sade hushållerskan att de hade försvunnit, bortförda av en ond trollkarl.

Men Don Quijote var inte botad. Tvärtom växte hans fantasi ännu mer. Om trollkarlar var emot honom, betydde det att han var en sann riddare, värdig att kämpa mot onda krafter. Medan hans vänner trodde att de hade räddat honom, satt han redan och planerade nästa stora äventyr. Han bestämde sig för att denna gång ta med sig en väpnare som kunde vittna om hans bedrifter och hjälpa honom i striderna. Hans blick föll på en enkel bonde från byn: Sancho Panza.

Sancho Panza och de första äventyren

Don Quijote hade redan bestämt sig för att nästa resa inte skulle ske ensam. Han insåg att varje ädel riddare i böckerna hade en väpnare som följde honom, bar hans packning och vittnade om hans stordåd. I byn fanns en granne, Sancho Panza, en enkel bonde som var känd för sin jordnära humor och sitt stora intresse för mat och dryck. Don Quijote närmade sig honom med löften som lät mycket lockande. Han sade att om Sancho följde med som hans väpnare, skulle han inte bara få dela äventyren, utan också belönas rikligt. Han lovade honom till och med en guvernörspost över en framtida erövrad ö. Sancho, som visserligen var skeptisk men också nyfiken, lät sig övertalas. Drömmen om makt och rikedom fick honom att lämna sin hustru och sina barn för att följa sin något galna granne.

Så gav de sig av, Don Quijote på sin magra häst Rocinante och Sancho på sin åsna. Sancho bar matsäckar, filtar och lite vin, medan Don Quijote bar sin rostiga rustning och sitt allvar. De var ett märkligt par som redan från början väckte skratt bland dem de mötte. Men i Don Quijotes ögon var det början på en hjältesaga som snart skulle sprida hans namn över hela Spanien.

Det första stora äventyret dök upp ganska snabbt. Vid horisonten såg Don Quijote en rad höga väderkvarnar, deras armar snurrade långsamt i vinden. Men i hans förvirrade sinne blev de till fruktansvärda jättar som rörde sina armar i stridsberedskap. Han vände sig mot Sancho och förklarade att nu skulle de kämpa mot dessa monster för att befria världen från deras ondska. Sancho försökte protestera och påpekade att det bara var väderkvarnar. Men Don Quijote vägrade lyssna. Han satte sporrarna i Rocinante, höjde sin lans och red med full kraft mot en av “jättarna”. När hans lans träffade vingen bröts den, och den kraftiga rörelsen slungade honom och hästen till marken. Skadad men ändå stolt låg han där och försäkrade Sancho att det inte var hans fel. Han menade att en ond trollkarl hade förvandlat jättarna till väderkvarnar i sista stund för att beröva honom äran. Sancho hjälpte honom på fötter, men insåg allt tydligare att hans herre levde i en värld som bara fanns i hans huvud.

Efter detta fortsatte de sin färd och mötte snart en grupp munkar som färdades på vägen tillsammans med en vagn där en dam färdades. Don Quijote, som såg munkarna som onda trollkarlar som hade rövat bort damen, bestämde sig för att attackera. Han stormade fram och fällde en av munkarna från hans mula. Resten flydde i förskräckelse. Vagnen stannade, och en baskisk väpnare steg fram för att försvara damens ära. Denne var stark och vältränad, och en hård strid utbröt mellan honom och Don Quijote. De slog mot varandra med svärden, och båda träffade sina motståndare hårt. Till slut lyckades Don Quijote, trots sina skador, pressa motståndaren så att denne gav upp. Damen tackade honom dock inte, utan åkte snabbt vidare, medan Sancho försökte dra sin herre bort från bråkets följder. Don Quijote däremot var övertygad om att han hade vunnit ännu en seger för rättvisan.

Deras färd fortsatte, och de mötte nu olika människor på landsbygden. Ibland var det herdar som tog emot dem vänligt, bjöd dem på bröd, vin och ost och skrattade åt Don Quijotes högtidliga ord. Ibland var det mulåsnedrivare som inte hade tålamod med hans tal om ära och riddarskap. Flera gånger slutade mötena i slagsmål, där Don Quijote och Sancho fick ta emot hårda slag. Ändå såg Don Quijote alltid på det som magi: om de misshandlades, så berodde det på trollkarlar som förvandlat ädla herrar till enkla arbetare för att skada honom. Sancho däremot började bli allt mer blåslagen och trött, men han stannade kvar, dels för att han inte ville överge sin herre, dels för att han fortfarande hoppades på den där guvernörsposten.

Ett av de mer förödmjukande äventyren skedde när de återigen hamnade på ett värdshus. Don Quijote var övertygad om att det var ett slott, precis som förra gången. Han talade till värdshusvärden som om denne var en högt uppsatt herre. Sancho försökte få mat och vin, men andra gäster började driva med honom. Till slut fångade de honom, spände upp en filt och kastade honom upp och ner i luften, skrattande högt åt hans rop. Don Quijote försökte ingripa, men han kunde inte ta sig loss ur sin egen förvirring och rädsla. Sancho kände sig förnedrad, men när han till sist blev fri förklarade Don Quijote att allt detta var trollkarlars verk. De ville skada honom genom att angripa hans väpnare, eftersom de inte kunde besegra honom direkt. Sancho skakade på huvudet, men i sitt hjärta började han nästan tro att det kanske låg något i hans herres ord, för annars var lidandet alltför meningslöst.

Trots alla dessa missöden gav de inte upp. Don Quijote red vidare med samma självsäkerhet, och Sancho följde honom, om än med en alltmer skeptisk min. Tillsammans fortsatte de leta efter nya äventyr, övertygade om att världen var full av magiska hot, onda trollkarlar och sköna damer som väntade på att bli räddade. Don Quijote såg sig själv som en hjälte, och Sancho började vänja sig vid tanken att hans öde var att följa honom på denna vansinniga men fascinerande resa.

Fångar, förklädnader och en falsk prinsessa

Don Quijote och Sancho fortsatte sina äventyr och stötte snart på en märklig situation som bara förstärkte hans övertygelse om att världen var fylld av magiska föremål. En dag mötte de en barberare som bar sitt rakarfat av mässing på huvudet för att skydda sig mot regnet. När Don Quijote såg det glänsande fatet blev han övertygad om att det var den mytiska hjälmen tillhörande en legendarisk riddare, Mambrino. Han ropade högt att ödet äntligen hade gett honom denna skatt. Innan barberaren hann protestera attackerade Don Quijote, skrämde iväg honom och satte fatet på sitt huvud som om det var en äkta hjälm. Sancho log snett och kallade det för “hjälmen av Mambrino”, men i själva verket var det bara ett enkelt rakarfat.

Deras nästa stora äventyr blev både våldsamt och ödesdigert. På vägen mötte de en kedja av män, galärslavar, som var på väg till kungens skepp för att avtjäna sina straff. De var bevakade av soldater. Don Quijote frågade varför dessa män tvingades till slaveri, och när han hörde att de hade begått brott, menade han att det ändå var orättvist att hålla dem fångna. Han såg dem som olyckliga offer snarare än kriminella. I sin självutnämnda roll som rättvisans försvarare drog han sitt svärd och anföll soldaterna. Sancho försökte stoppa honom, men förgäves. En vild strid bröt ut, och till slut lyckades Don Quijote befria alla fångarna.

Men tacksamhet var inte vad han fick i gengäld. Slavar, nu fria, kastade sten på honom och stal hans tillhörigheter innan de flydde åt olika håll. Don Quijote stod blåslagen och arg men tröstade sig med att det var trollkarlarnas fel. Sancho däremot var förtvivlad. Han visste att de nu var fiender till lagen och kunde jagas som brottslingar. Men Don Quijote viftade bort hans oro. Att ha befriat fångar var, i hans ögon, en bedrift värdig en sann riddare.

När de flydde undan rättvisan kom de så småningom in i bergstrakterna, där de mötte en annan sorts galenskap. De träffade en ung man vid namn Cardenio, som levde ensam, smutsig och förvirrad bland klipporna. Han talade osammanhängande och rev sitt hår, men mellan galna utbrott berättade han en sorglig historia. Han var en adelsman som blivit förrådd av sin älskade Luscinda, som i hemlighet hade gift sig med en annan. Sorgen hade krossat hans förstånd, och nu vandrade han ensam i bergen. Don Quijote kände en stark samhörighet med honom, för också hans eget sinne var uppfyllt av kärlek och besatthet.

Samtidigt började Don Quijotes vänner hemma i byn – prästen och barberaren – oroa sig alltmer för hans tillstånd. När de fick höra var han fanns, reste de ut för att hitta honom och försöka lura honom tillbaka. De visste att de inte kunde tala honom till rätta, så de bestämde sig för att använda list och spela på hans fantasier. Tillsammans med en kvinna vid namn Dorotea, som hade sin egen tragiska kärlekshistoria, kom de på en plan. Dorotea gick med på att klä ut sig och låtsas vara en prinsessa i nöd, kallad Prinsessan Micomicona. Hon skulle be Don Quijote att följa henne för att besegra en hemsk jätte som hotade hennes rike.

När Dorotea spelade sin roll, gick Don Quijote genast på knepet. Han bugade högtidligt och lovade att hjälpa henne. För honom var det bevis på att hans öde som riddare verkligen hade mening. Sancho, som hela tiden hoppades på belöningen, blev ännu mer övertygad när prinsessan lovade att hans herre skulle gifta sig med henne efter segern, vilket skulle göra Sancho till guvernör. Planen fungerade alltså bättre än de hade vågat tro, och gruppen började tillsammans röra sig mot ett värdshus där de skulle vila innan de förde Don Quijote hem.

Men på värdshuset gick saker snabbt ur kontroll. Don Quijote, som alltid såg världen genom sina riddardrömmar, fick syn på några vinsäckar fyllda med rödvin. I hans ögon blev de till sovande jättar. Han drog sitt svärd och kastade sig över dem i ett blodigt angrepp. Vinet forsade ut över golvet som om det var blod, och han ropade triumferande att han hade besegrat de fruktansvärda monstren. När värdshusvärden såg vad som hänt blev han rasande. Sancho försökte förklara att hans herre var förtrollad, men det slutade med kaos och förvirring. Alla insåg dock att Don Quijote inte skulle låta sig övertalas – han behövde luras hem.

Planen förändrades när en officer anlände med order om att arrestera Don Quijote för att ha attackerat soldater och befriat fångar. Situationen var allvarlig: Don Quijote var nu både en narr och en förbrytare i lagens ögon. Prästen och barberaren, som fortfarande ville rädda hans heder och inte se honom fängslad, föreslog en annan lösning. De byggde en stor träbur, förklarade att Don Quijote var utsatt för en mäktig förtrollning och att han måste transporteras i buren tills trollkarlen bröt besvärjelsen.

Don Quijote, övertygad om att magi låg bakom allt, gick med på det. Han protesterade inte när han sattes in i buren, utan höll ett högtidligt tal om att hans öde nu låg i händerna på övernaturliga krafter. Sancho blev dock förvirrad och försökte förstå varför hans herre, som alltid talade om mod, nu accepterade fångenskap så lätt. Don Quijote svarade bara att det var trollkarlarnas vilja, och ingen människa kunde strida mot sådana krafter.

Så började färden hemåt. Burens hjul rullade långsamt över landsvägarna, medan Don Quijote satt där stolt, som om han var en kung på sin tron, och Sancho gick bredvid, trött och hungrig men fortfarande drömmande om sin framtida guvernörspost. Prästen och barberaren pustade ut, för de hade lyckats där ord inte hade räckt: med list och förklädnader hade de fångat galenskapen i en bur och styrt den hem.

Hertigens skämt och Sanchos guvernörskap

Efter tiden då Don Quijote hade burits hem i en bur, tycktes hans galenskap inte ha avtagit. Tvärtom började han ännu en gång tala om att uppsöka sin älskade Dulcinea del Toboso, som han menade fortfarande var fångad i en fruktansvärd förtrollning. Han var övertygad om att en ond trollkarl hade förvandlat henne till en enkel bondkvinna för att skada honom, och att det var hans plikt som riddare att bryta förbannelsen. Sancho Panza, som både var trött och ändå nyfiken, följde honom.

När de närmade sig byn där Dulcinea bodde, dök tre enkla bondflickor upp, ridande på åsnor. Don Quijote, som väntade sig att se sin gudomliga dam, stirrade häpet. Sancho, som inte vågade säga sanningen, bestämde sig för att spela med i sin herres vanföreställning. Han pekade på en av flickorna och förklarade att det var Dulcinea, men att trollkarlens förbannelse fortfarande dolde hennes skönhet. Don Quijote föll på knä och grät, övertygad om att ödet var grymt mot honom. Han såg flickorna som oförskämda när de skrattade och red vidare, men förklarade återigen för Sancho att detta bara var ytterligare ett bevis på att mörka krafter motarbetade honom.

Kort därefter korsade deras väg ett adligt sällskap: en hertig och en hertiginna som hade hört många historier om den tokige riddaren och hans väpnare. I stället för att skicka bort dem, beslöt de sig för att roa sig. De bjöd Don Quijote och Sancho till sitt slott och behandlade dem som om de vore verkliga hjältar. Don Quijote bugade djupt och tackade ödmjukt, medan Sancho nästan inte kunde tro sina ögon när han fick sitta vid samma bord som förnäma herrar.

Hertigen och hertiginnan älskade att spela på deras fantasier. De frågade Don Quijote om Dulcinea och sade att de hade hört talas om hennes förbannelse. För att bryta den, påstod de, fanns en gammal magisk regel: Sancho Panza själv måste piska sig på ryggen tusentals gånger. Endast genom denna självplåga kunde trollkarlens förbannelse lösas upp. Don Quijote tog det mycket allvarligt och vädjade gång på gång till Sancho.

Sancho protesterade, för han hade ingen lust att slå sig själv blodig för något han inte ens trodde på. Men hertigparet, som hade roligt åt hans motstånd, förstärkte Don Quijotes ord med sina egna. De gjorde det till en ceremoni och övertalade Sancho att börja. Sancho hittade dock snabbt en utväg: när Don Quijote inte såg, slog han istället med repet på trädstammar eller på marken och låtsades stönande som om han slog sig själv. Don Quijote, som inte tvivlade på sin vän, tackade honom innerligt för hans offer.

Skämten fortsatte. Hertigparet bestämde sig för att ge Sancho något han alltid drömt om: det utlovade guvernörskapet. De utropade honom till härskare över en liten by som de kallade ön Barataria. Sancho var först rädd, men smickrad över att hans herres löfte nu gick i uppfyllelse. Han tog emot uppdraget och svor att styra rättvist.

Till allas förvåning visade Sancho stor klokhet i sin nya roll. När invånare kom till honom med tvister lyssnade han noga och fattade beslut som byggde på sunt förnuft. En gång kom två män och tvistade om pengar; Sancho avslöjade snabbt den som försökte lura den andre. Vid ett annat tillfälle försökte någon muta honom, men Sancho vägrade. Han åt enkelt, sov lite och försökte alltid sätta folkets bästa först. Snart började människorna säga att de aldrig haft en rättvisare guvernör.

Men livet som ledare var inte lätt. Sancho var tvungen att ständigt arbeta, och han hade varken sin åsna eller sin herre vid sin sida. Han saknade friheten och blev trött av det eviga ansvaret. Dessutom misstänkte han mer och mer att hela situationen var ett skämt iscensatt av hertigparet. Efter bara några dagar beslutade han sig för att lämna posten. Han tog av sig sina fina kläder, tackade folket och sade att han föredrog sitt enkla liv som väpnare.

När han återvände till Don Quijote var han först generad över att ha misslyckats, men Don Quijote tröstade honom. Han sade att Sancho visat större visdom än många kungar, och att det var ett bevis på hans ädla själ. Sancho svarade att han hellre hade sin åsna tillbaka än en hel ö att styra.

Under denna tid började även Don Quijote känna en skugga av tvivel. Han hade alltid trott att hans väg var förutbestämd, men hertigparets skämt och Sanchos erfarenhet som guvernör hade visat att verkligheten ofta var annorlunda än i böckerna. Han insåg att hans bedrifter inte alltid slutade som han hade tänkt sig: i stället för ära möttes han ofta av skratt, i stället för att rädda människor gjorde han dem ibland illa.

Trots det gav han inte upp sin roll som riddare. Han fortsatte att tala om Dulcinea och hennes förbannelse, och han fortsatte att planera nya äventyr. Men inuti honom hade en spricka öppnats. Där fanns nu en liten röst som frågade om allt verkligen var på riktigt.

Sancho, som tidigare hade följt sin herre mest för drömmar om rikedom, kände också en förändring. Han började förstå att deras resa inte bara var ett spel eller ett skämt. Den var ett uttryck för en vänskap som trots all galenskap hade vuxit sig stark. Han älskade sin herre för hans envishet och mod, även om han ofta skakade på huvudet åt hans tokiga idéer.

Så red de vidare, Don Quijote på Rocinante och Sancho på sin älskade åsna, båda lite mer prövade än förut. Världen omkring dem hade skrattat åt dem, men de hade också lärt sig något om sig själva. Och även om Don Quijote ännu inte helt hade övergett sina riddardrömmar, började hans hjärta känna tyngden av tvivel.

Slutet på resan

Efter de många äventyren hos hertigen och hertiginnan, och efter alla prövningar som både Don Quijote och Sancho hade gått igenom, fortsatte deras resa. Don Quijote hade fortfarande inte släppt tanken på Dulcinea och hennes förtrollning. Han bar fortfarande sin gamla rustning, även om den var bucklig och sliten, och Rocinante var ännu magrare än tidigare. Men i hans sinne levde fortfarande drömmen om riddarens ära.

De vandrade genom Spanien tills de nådde Barcelona, en stad vid havet som myllrade av liv, köpmän, skepp och soldater. Don Quijote såg det som ett tecken från ödet: om hans namn skulle bli ihågkommet, var det här det skulle ske. Sancho däremot var mest glad över att se havet och njuta av stadens mat, men han följde som alltid sin herre i hopp om att något gott ändå kunde komma ur allt.

En dag, när de befann sig på Barcelonas strand, mötte Don Quijote en mystisk riddare klädd i vit rustning och kallad Riddaren av den Vita Månen. Han utmanade Don Quijote till strid och sade att om Don Quijote förlorade, måste han svära att inte längre kalla sig riddare och lägga ner sina äventyr i minst ett år. Om han däremot vann, skulle hans ära bli erkänd. Don Quijote, trots sin trötthet och sina många nederlag, accepterade genast utmaningen. Han såg det som ännu ett bevis på att ödet prövade honom.

De båda red mot varandra, lansar i hand. Folkmassor hade samlats för att se striden. Rocinante kämpade så gott han kunde, men han var gammal och svag. Riddaren av den Vita Månen träffade Don Quijote hårt och kastade honom till marken. Hans lans bröts, hans kropp var blåslagen, och han låg med ansiktet tryckt mot sanden. För första gången tvingades han erkänna ett fullständigt nederlag. Med darrande röst lovade han, inför alla vittnen, att han skulle lägga undan sina riddaräventyr i minst ett år.

När han reste sig, hjälpt av Sancho, såg man hur hans stolthet hade fått en djup spricka. Han var fortfarande högtidlig i sina ord, men hans ögon hade förlorat något av sin eld. Folket jublade åt segraren, men Sancho kände bara sorg. Han visste hur mycket detta slag hade krossat hans herres själ.

Efter nederlaget försökte de ändå fortsätta sitt uppdrag med Dulcinea. Don Quijote förklarade att de nu mer än någonsin måste bryta hennes förbannelse. Han bad Sancho att fullfölja piskningen som skulle frigöra henne. Sancho, som fortfarande ogillade tanken, slog återigen på träd och buskar istället för sin egen kropp, och Don Quijote intalade sig själv att varje slag förde honom närmare befrielsen. Men dagarna gick och inget förändrades. Dulcinea förblev en skugga, en illusion som vägrade bli verklighet.

Till slut började Don Quijote tala om en annan plan. Han sade till Sancho att kanske ödet nu ville att de skulle lägga riddarlivet åt sidan och bli herdar i stället. De kunde köpa några får och getter, klä sig i enkla kläder och vandra i naturen. Han beskrev hur de skulle spela flöjt, sjunga visor och leva i frid, långt borta från krig, våld och magi. Sancho log vid tanken, för även om idén var märklig, lät den åtminstone mindre farlig än alla tidigare äventyr. De började till och med drömma om vad deras herdnamn skulle vara, som om de på nytt kunde uppfinna sig själva.

Men ödet hade andra planer. När de återvände hemåt började Don Quijote känna sig svagare och sjukare. Hans kropp, som redan var härjad av alla strider, fall och umbäranden, orkade inte längre. Han låg till sängs, och Sancho satt troget vid hans sida. Det var då en märklig förändring skedde. Don Quijote började tala klarare än på länge, och det var som om dimman av galenskap lyfte från hans sinne.

Han sade till Sancho, prästen och barberaren, som alla samlats hos honom, att han inte längre var Don Quijote de la Mancha. Han var Alonso Quixano, en enkel man som i sin ungdom hade förlorat sig i böckernas värld. Han erkände att riddarromanerna hade förvridit hans sinne och lett honom vilse. Han bad om förlåtelse för alla sina galenskaper, för allt lidande han orsakat andra och för de lögner han själv trott på.

Alla som hörde honom blev gripna. Sancho brast i gråt och försökte övertala honom att inte överge sina drömmar. Han sade: “Herre, låt oss inte dö som bönder. Låt oss fortsätta som herdar eller riddare, bara inte ge upp.” Men Alonso log svagt och svarade att drömmar ibland måste lämnas åt sidan när verkligheten kallar.

Han förkastade riddarromanerna som en gång fyllt hans liv och sade att de bara hade varit tomma fantasier. Istället vände han sig mot Gud och bad om en fridfull död. Hans vänner förstod att hans tid var nära. Kort därefter, efter några dagar av stilla sjukdom, slutade han andas. Han dog i sin säng, inte som Don Quijote, utan som Alonso Quixano, den man han en gång hade varit.

Sancho sörjde djupt. Han hade följt honom genom alla galna äventyr, skrattat och lidit, blivit förnedrad och fått hopp. Nu stod han ensam, med minnena av en vän som hade förvandlat hans enkla liv till en saga, även om sagan slutade i sorg. Sancho insåg att trots alla nederlag hade Don Quijote gett honom något större än en guvernörspost eller rikedomar: han hade lärt honom att världen kan ses på fler sätt än ett.

Så slutade berättelsen om Don Quijote de la Mancha – riddaren som kämpade mot väderkvarnar, som kallade ett rakarfat för en hjälm, som trodde på förtrollade damer och som ville göra världen bättre. Han misslyckades ofta, men hans envishet och tro på idealen gjorde honom odödlig i människors minne. Och vid hans sida stod alltid Sancho Panza, den jordnära väpnaren som med sitt sunda förnuft balanserade sin herres drömmar.

Skriven av

Miguel de Cervantes

Miguel de Cervantes (1547–1616) var en spansk författare, mest känd för romanen Don Quijote, som anses vara en av världslitteraturens största klassiker. Han levde under Spaniens guldålder.

Starta konversationen