Dracula (Mellannivå)

Resan till det mörka slottet

Jonathan Harker är en ung engelsk jurist som arbetar i London. En dag får han ett uppdrag från sin arbetsgivare: han ska resa till Transsylvanien, en avlägsen region i östra Europa i nuvarande Rumänien. Uppdraget verkar vanligt — han ska hjälpa en adelsman vid namn greve Dracula att köpa fastigheter i England. Det är en bra möjlighet för Harker att visa vad han kan, och han ser fram emot resan med optimism.

Han börjar sin långa resa med tåg genom Europa. Han passerar Wien och Budapest och fortsätter mot öst. Ju längre han reser, desto mer förändras landskapet och kulturen runt honom. Han märker att den moderna, välbekanta världen sakta försvinner bakom honom och att han träder in i något mycket äldre och okänt. När han anländer till den lilla staden Bistritz i Transsylvanien, händer något konstigt. Värdfolket på hotellet blir tysta och oroliga när de hör hans destination. Ska han verkligen resa till slottet? Till greve Dracula? Deras ansikten förändras direkt och samtalet upphör. En gammal kvinna tar Harker åt sidan och ber honom bestämt att inte åka. Hon ser verkligt rädd ut, nästan desperat. Trots hans protester hänger hon ett litet kors runt hans hals och säger att det ska skydda honom. Harker är förvirrad och lite generad — som protestant tycker han att korset är överdrivet — men han accepterar gesten med vänlighet och tar med sig korset.

Tidigt nästa morgon stiger han ombord på en hästdragen vagn som tar honom mot Borgäset, det bergspass där han ska möta sin transport upp till slottet. Under resan pratar de andra passagerarna på låga röster och kastar oroliga blickar mot honom. En del av dem gör hemliga tecken med händerna — skyddsgesters mot det onda, förstår Harker senare. Vid passet, sent på kvällen, stannar vagnen och Harker stiger av. En annan vagn väntar på honom i mörkret. Kusken är en stor man med ett mörkt ansikte och ett obehagligt lugn. Resan upp till slottet genom de mörka skogarna är skrämmande. Harker ser blåa lågor flimra bland träden, och vargar samlas runt vagnen, men hästarnas fart saktar inte ner. Till slut anländer han till ett stort, gammalt och mörkt slott högt upp i bergen.

Porten öppnas och greve Dracula välkomnar honom personligen. Greven är en lång, smal man med vitt hår och ett välvårdat svart mustasch. Hans händer är kalla som is när han skakar Harkers hand, och hans grepp är ovanligt starkt. Hans tänder är skarpa och ögonen röda. Men han talar artigt och uppträder som en vänlig värd — åtminstone till en början.

Inne i slottet äter Harker en god middag medan greven sitter bredvid och tittar på honom. Greven äter inte själv, det är Harker noga med att notera. De talar om England, om Londons gator och om de fastigheter som greven vill köpa. Dracula är tydligt intelligent och kunnig, men det finns något djupt konstigt med honom. Det finns till exempel inga speglar i hela slottet. En morgon tar Harker fram sin lilla rakningsspegel och ser greven stå bakom honom — men Dracula syns inte alls i spegeln. Greven reagerar våldsamt, slår spegeln ur Harkers hand och kastar den ut genom fönstret utan att säga ett ord.

Dagarna går och Harker börjar förstå att han inte är en gäst utan en fånge. Dörrarna är låsta. Han kan inte lämna slottet. Greve Dracula är hans värd men också hans fångvaktare, och det är en insikt som fyller honom med kall rädsla. En natt, trots grevens tydliga varningar om att hålla sig till sina rum, utforskar Harker andra delar av slottet. Han hittar ett rum med gamla möbler och somnar på en soffa. När han vaknar ser han tre unga kvinnor i rummet. De är vackra men märkliga, med röda läppar och mycket bleka ansikten. En av dem böjer sig mot hans hals. Harker är paralyserad av en blandning av rädsla och en konstig lockelse.

Plötsligt kastar sig greve Dracula in i rummet. Han är rasande och drar bort kvinnorna med stor kraft. Han säger till dem att Harker tillhör honom. Men för att stilla deras hunger ger han dem ett litet knytet — och inifrån hörs ett barns gråt. Harker förstår med fasa vad det betyder. Greven har gett dem ett kidnappat barn som ersättning. Det är ett ögonblick av absolut ondska, och från det ögonblicket tvivlar Harker aldrig mer på vad han har mitt ibland. Under de följande dagarna hittar han greve Dracula i slottets källare. Greven ligger i en stor låda fylld med mörk jord. Hans ögon är öppna men tomma och stirrar upp mot taket. Han varken rör sig eller andas på ett normalt sätt, men ändå är han inte död. Det är en fruktansvärd syn, och nu förstår Harker den fulla sanningen: greve Dracula är inte en vanlig människa.

Snart börjar greven förbereda sig för att lämna Transsylvanien. Stora lådor fyllda med jord från slottets mark lastas på vagnar. Dracula ska resa till England — till London — med dessa lådor som en del av sin hemska plan. Harker lämnas kvar i slottet, övergiven åt de tre vampyrkvinnorna, utan något hopp om hjälp utifrån. Men Harker ger inte upp. Med en blandning av mod och desperation klättrar han utmed slottets yttervägg en mörk natt och lyckas ta sig ner. Han flyr genom bergen, sjuk och utmattad, och kollapsar till slut. Han vaknar upp på ett sjukhus i Budapest, förvirrad och med hög feber, och minns knappt vad som har hänt. Men hans dagbok — som han har skrivit noggrant under hela resan — berättar allt. Den är ett dokument fullt av skräck och sanning, och den ska snart bli viktig för alla som vill förstå vad greve Dracula verkligen är.

Vampyren anländer till England

Medan Jonathan Harker ligger sjuk och förvirrad på sjukhuset i Budapest, utspelar sig en helt annan historia långt borta i England. Mina Murray, Jonathans förlovade, vet ännu inte vad hennes blivande make har upplevt. Hon vet bara att hans brev har blivit färre och kortare, och att en orolig känsla växer inom henne. Men för tillfället befinner hon sig i kuststaden Whitby i norra England, där hon tillbringar sommarsemestern tillsammans med sin bästa vän Lucy Westenra. Whitby är en pittoresk stad vid havet, med gamla hus som klättrar upp längs branta kullar och en stor medeltida kyrkogård som blickar ut mot vattnet. Mina skriver långa och detaljerade anteckningar i sin dagbok om allt hon ser och känner. Hon är en ordentlig och intelligent ung kvinna, och hennes dagbok är ett viktigt dokument — ett bevis på allt som snart ska hända.

Lucy Westenra är hennes raka motsats i temperament. Hon är livlig, glad och vacker, och under sommaren har hon fått inte ett, inte två, utan tre frierier. Den förste är dr John Seward, en ung läkare som driver ett stort mentalsjukhus utanför London. Den andre är Quincey Morris, en modig amerikan från Texas. Den tredje är Arthur Holmwood, en engelsk adelsman med ett vänligt hjärta. Lucy väljer Arthur. Hon älskar honom verkligen, men hon är uppriktig bedrövad över att avvisa de andra. Alla tre män accepterar hennes beslut med värdighet och lovar att förbli vänner. Men den ljusa sommaren i Whitby får snart en mörk vändning.

En natt drabbar en fruktansvärd storm staden. Havet kokar och blixtar klyver himlen. Mitt i stormen syns ett skepp komma in mot kusten utan att någon styr det. Det heter Demeter och det driver in i hamnen med alla segel uppe. När folk klättrar ombord hittar de ett hemskt syn: kaptenen är fastbunden vid rodret med ett rep. Han är död, men hans händer håller ännu hårt om ratten. Kaptenen har fört en dagbok under hela resan, och den berättar en fruktansvärd historia. Besättningen försvann man för man under resan från Varna i Bulgarien. Till slut var kapten alldeles ensam ombord med sin last — ett antal stora lådor fyllda med jord. I sina sista rader skriver han att något ont finns ombord, något han inte kan förklara eller bekämpa.

I det kaos som stormen skapar märker flera vittnen att en stor svart hund hoppar iland från skeppet och försvinner upp längs klipporna mot kyrkogården. Ingen lyckas fånga djuret. Från denna natt börjar saker förändras för Lucy. Hon sover allt sämre och vaknar trött och blek varje morgon. Mina märker att hennes vän börjar sova gå om nätterna — hon kliver upp i sömnen och vandrar ut i mörkret utan att minnas det sedan. En natt hittar Mina henne uppe på kyrkogården i det kalla mörkret. Något mörkt verkar stå bakom henne, men när Mina springer dit är det borta. Lucy sover djupt och verkar inte ha ont, men hennes läppar är bleka och hennes andning är svag.

Mina ser då något oroande: två små märken på Lucys hals, precis vid jugularvenen. De är små och runda och ser ut som bett. Mina tänker att det kanske är en insekt, men i sitt hjärta vet hon att det inte stämmer. Under dessa veckor besöks Lucy av en närvaro hon inte kan se men som hon känner. Om nätterna hör hon ett skrapande vid fönstret och drömmer om en stor mörk figur som lutar sig mot henne. Varje morgon är hon svagare. Varje natt tappar hon lite mer av sin styrka och sitt liv, utan att minnas någonting.

Mitt i allt detta får Mina brev med nyheter om Jonathan. Han är levande men sjuk, på ett sjukhus i Budapest. Mina tvekar inte en sekund. Hon lämnar Whitby och reser ensam till Budapest för att ta hand om honom. Det är ett modigt beslut av en ung kvinna på den här tiden, men Mina är ingen vanlig ung kvinna. På sjukhuset återförenas de två förlovade. Jonathan är blek och mager men glad att se henne, och en natt sitter de tillsammans med en präst i sjukhuskapellet och gifter sig. Det är en enkel och stilla ceremoni, utan familj eller vänner — bara de två och deras löften till varandra.

Tillbaka i England försämras Lucys tillstånd snabbt. Dr Seward, som fortfarande bär på sina känslor för henne, kallas till hennes sida. Han är djupt orolig — Lucy tappar blod utan någon synlig anledning och läkarna kan inte förklara varför. Seward skriver till sin gamle lärare och mentor, professor Abraham Van Helsing i Amsterdam, och ber om hjälp.

Van Helsing är en äldre holländsk läkare med ett skarpt intellekt och ett ovanligt brett kunskapsområde. Han har studerat inte bara medicin utan också historia, folklore och det som vetenskapen ännu inte har ord för. Han reser omedelbart till England och undersöker Lucy med stor noggrannhet. Hans slutsats är tydlig: hon lider av kraftig blodförlust. Men vad som orsakar den — det avslöjar han ännu inte, inte ens för Seward. I Van Helsings ögon syns ett djupt allvar som berättar att han misstänker något som ingen annan ännu vågar tänka på.

Den vackra damen i natten

Professor Van Helsing vet mer än han säger. Redan från första dagen han undersöker Lucy förstår han vad som händer med henne, men han väljer att inte avslöja sin misstanke — inte än. Istället koncentrerar han sig på att hålla henne vid liv. Tillsammans med dr Seward utför han blodtransfusioner, en avancerad och riskfylld metod för sin tid. Arthur Holmwood, Lucys förlovade, är den förste att ge blod. Sedan Seward och Morris. Sedan Van Helsing själv. Varje gång förbättras Lucy tillfälligt, men snart är hon lika blek och svag igen, som om hennes blod försvinner i mörkret varje natt.

Van Helsing beställer också stora mängder vitlöksblommor och täcker hela Lucys rum med dem. Han hänger kransar runt fönstret och runt hennes hals. De andra männen ser på med förvirring — vad har blommor med medicin att göra? Van Helsing förklarar ingenting. Han ber dem bara att lita på honom, och de gör det, eftersom han talar med en auktoritet som är svår att ifrågasätta. Vitlöken fungerar. Under några dagar ser Lucy bättre ut. Färgen återvänder till hennes kinder och hennes ögon blir klarare. Alla andas ut med lättnad. Men sedan händer något tragiskt och onödigt. Lucys mamma, en snäll men ovetande kvinna, går in i Lucys rum och öppnar fönstret för att vädra ut den starka lukten. Hon tar bort blommorna med ett leende, övertygad om att hon gör sin dotter en tjänst. Hon förstår naturligtvis inte vad hon gör. Ingen har berättat sanningen för henne. Nästa natt är Lucy återigen ett mål.

Det är en mörk och stormig natt när en enorm varg plötsligt kastar sig genom Lucys fönster. Glaset splittras och djuret rör sig genom rummet med en hotfull tystnad. Lucy och hennes mamma vaknar av den fruktansvärda smällen och ljudet av krossande glas. Mamman sitter upp i sängen, ser det gigantiska djuret och skriker — men det är det sista hon gör. Hennes hjärta orkar inte med chocken och hon faller tillbaka mot kudden, död på fläcken. Lucy är nu ensam i rummet med vargen och sin döda mamma. Hon är för svag för att fly och för rädd för att röra sig. När Seward och Van Helsing återvänder hittar de henne medvetslös i sängen, nästan utan blod och utan något mer att ge.

Lucy dör några dagar senare. Till det yttre ser det ut som att hon har gett upp efter chocken och förlusten av sin mamma. Arthur sitter vid hennes sida och håller hennes hand. Hennes ansikte ser fridfullt ut i döden — nästan för fridfullt, tycker Van Helsing. Han studerar hennes ansikte länge och säger ingenting, men i hans blick finns en oro som inte försvinner. Begravningen äger rum och Lucy läggs i familjens grav utanför London. Alla sörjer. Arthur är förkrossad. Men Van Helsing fortsätter att tänka.

Kort efter Lucys död börjar det komma märkliga rapporter i tidningarna. Barn i området nära kyrkogården lockas bort om nätterna och hittas sedan förvirrade och svaga, med små märken på halsen. De beskriver alla samma sak: en vacker kvinna med röda läppar och vita tänder som lockar dem med mjuka ord. Tidningarna kallar henne för “bloofer lady”, ett uttryck från ett litet barn som inte kan uttala det engelska ordet “beautiful” korrekt. Van Helsing läser artiklarna och förstår direkt. Han säger ingenting till de andra ännu, men han vet att det nu är bråttom.

Han samlar gruppen — Seward, Morris, Holmwood och snart även Jonathan och Mina Harker, som har återvänt från Budapest — och förklarar äntligen vad han har vetat hela tiden. Lucy är inte i frid. Hennes kropp lever fortfarande, men inte på ett naturligt sätt. Hon har blivit en av dem — en vampyr, odöd, en varelse som lever på andras blod och som sprider sin förbannelse vidare. Det enda sättet att befria henne är att förstöra hennes vampyriska existens. Gruppen beger sig till graven om natten. De öppnar kistan och finner den tom. Lucy är inte där.

Sedan ser de henne. Hon rör sig mellan träden, vacker och kall, med ett litet barn i famnen. Hennes ögon är inte längre Lucys mjuka ögon — de är röda och rovlystna, fyllda av hunger snarare än kärlek. Arthur ser henne och kan knappt andas. Att se henne i det tillståndet är värre än att se henne döende i sängen. Van Helsing driver bort henne med ett kors och de återlämnar barnet säkert. Sedan tar gruppen de beslut som måste tas.

Nästa dag återvänder de till graven i dagsljuset. Det som följer är den svåraste och hjärtskärande scenen i hela berättelsen. De hittar Lucy liggande i sin kista, och för ett ögonblick ser hon vacker och fredlig ut, nästan som om hon sover. Men Van Helsing påminner dem om vad hennes leende döljer. Arthur, som älskade henne och som fortfarande älskar henne, är den som utför handlingen. Det är Van Helsings beslut — att den man som gav henne sin kärlek också ska vara den som ger henne sin frihet. Med en träpåle i handen och tårar på kinderna gör Arthur det han måste göra. Gruppen steker hennes hjärta, hugger av hennes huvud och fyller munnen med vitlök. Det är brutalt och sorgligt och nödvändigt.

Sedan, för första gången på länge, ser Lucys ansikte verkligt fridfullt ut. Nu är hon äntligen fri. Gruppen samlas efteråt i tystnad. De vet att det värsta ännu inte är över. Greve Dracula är i London, och han måste stoppas.

Jakten börjar i London

Efter Lucys tragiska död finns det ingen tid för lång sorg. Gruppen vet att greve Dracula befinner sig i London och att han måste stoppas. Van Helsing samlar alla på Sewards mentalsjukhus och lägger fram sin plan med ett lugn som är imponerande med tanke på vad de nyss har upplevt. Nu är de sex: Van Helsing, dr Seward, Arthur Holmwood, Quincey Morris och makarna Jonathan och Mina Harker. Tillsammans bestämmer de sig för att kämpa mot något som de flesta människor inte ens tror existerar.

Van Helsing förklarar det viktigaste: Dracula är stark, men inte osårbar. Hans största svaghet är att han måste vila i jord från sitt hemland Transsylvanien. Utan den kan han inte återhämta sig eller samla sin kraft. Han har fört ett stort antal lådor fyllda med sådan jord till London och gömt dem på olika platser runt om i staden. Om gruppen kan hitta och förstöra alla dessa lådor — behandla dem med heliga föremål så att greve Dracula inte längre kan använda dem — förlorar han sin viktigaste tillflyktsort i England och tvingas fly.

Men medan gruppen planerar sin strategi händer något oväntat nära håll. En av Sewards patienter på mentalsjukhuset heter Renfield. Han är en excentrisk och svårbedömd man med konstiga vanor — han äter insekter och råttor med stort intresse och hävdar att han absorberar deras livskraft på det sättet. Seward har länge studerat honom utan att förstå hans tillstånd fullt ut. Men nu börjar ett mönster bli tydligt. Renfields humör förändras beroende på var Dracula befinner sig. När greven är nära är Renfield upprymd och upprörd. När greven är långt borta är han lugn och nedstämd. Det verkar som om de två är sammankopplade på något osynligt och obehagligt sätt — som om Dracula talar direkt till Renfields sinne och håller honom i ett slags mentalt grepp. Renfield är alltså inte bara en sjuk patient. Han är en ingång. Och Dracula använder den ingången.

Under de nätter då gruppen koncentrerar sig på att spåra lådorna rör sig greve Dracula fritt inne på mentalsjukhusets område. Han söker sig inte till männen utan till Mina. Tre gånger besöker han hennes rum i mörkret, och tre gånger dricker han hennes blod medan hon sover. Men det stannar inte där. Den sista natten tvingar han Mina att dricka hans eget blod — ett fruktansvärt ögonblick som Mina senare beskriver med skam och fasa, som om hon var helt ur stånd att göra motstånd. Det är inte hennes fel, men hon bär på känslan ändå. Det är Jonathan som hittar henne, blödande och medvetslös. Männen rusar in och förstår genast vad som har hänt. Van Helsing undersöker henne och ser sanningen i hennes ögon — förbannelsen har redan börjat. Om Dracula inte stoppas och om Mina dör innan dess, kommer hon att vakna som en odöd, precis som Lucy. Det är en tanke som fyller Jonathan med en iskall panik som han kämpar hårt för att kontrollera.

Renfield hittas kort därefter svårt skadad i sitt rum. Han har tydligen försökt stå emot Dracula och betalat ett högt pris. Han hinner berätta fragmentariska delar av vad han vet innan han dör, men det är tillräckligt för att gruppen ska förstå hur Dracula rört sig och var han har befunnit sig. Nu intensifieras arbetet med lådorna.

Gruppen delar upp sig och arbetar metodiskt. De söker igenom de fastigheter som Dracula har köpt i London och finner lådorna en efter en. Varje låda behandlas med heliga föremål och görs därmed oanvändbar för greven. Det är tröttande och ibland farligt arbete, men de fortsätter utan att ge upp. För varje låda de förstör minskar Draculas makt i England. Till slut återstår bara en låda. Den finns i Draculas hus vid Piccadilly, mitt i hjärtat av London. Gruppen samlas utanför och går in — men greven är inte där. Han har känt av deras närmande och redan flytt. De hittar lådan och förstör även den, men känslan av seger är blandad. Dracula är borta, och de vet inte exakt vart.

Sedan förstår de. Han har gett upp England. Dracula reser tillbaka mot Transsylvanien med sin sista låda, den han hade med sig från början. Han är jagad och försvagad, men inte besegrad. Och medan han flyr österut är bandet mellan honom och Mina fortfarande levande — förbannelsen finns kvar i hennes blod.

Det är Van Helsing som inser att detta band kan vändas till deras fördel. Han förklarar sin tanke för gruppen: Minas psykiska koppling till Dracula, som är ett resultat av förbannelsen, gör att hon under hypnos kan uppfatta fragment av vad greven ser, hör och känner. Det är ingen fullständig bild, men det är tillräckligt för att spåra honom. Varje gång Van Helsing hypnotiserar Mina — helst vid gryningen och skymningen, när bandet verkar som starkast — kan gruppen få ledtrådar om var Dracula befinner sig och hur han rör sig.

Mina accepterar utan tvekan. Trots sin rädsla och trots den skam hon bär på efter Draculas besök är hon fast besluten att bidra till kampen. Hennes mod är stilla men verkligt, och det är hon som nu leder gruppen framåt — inte med vapen utan med sin egen utsatta och förbannelsemärkta tanke. Gruppen lämnar England och börjar sin resa österut, guidade av Minas visioner. De vet att de måste nå Dracula innan han når sitt slott och sin trygghet. Varje dag som går är en dag han kan återhämta sig. Och Minas tid minskar med varje solnedgång.

Det sista slaget

Gruppen når den rumänska hamnstaden Galatz uttröttade men fast beslutna. Minas visioner under hypnos har guidat dem hela vägen från England, och nu vet de att Dracula är nära sitt mål. Varje timme som går är en timme han kommer närmare sitt slott och sin trygghet. Där inne i Transsylvaniens berg kan han återhämta sig och bli stark igen — och Minas förbannelse kan bli permanent. Det finns ingen tid att förlora. Van Helsing fattar ett snabbt beslut om hur gruppen ska delas upp. Han och Mina beger sig direkt mot Draculas slott till häst. Harker och Holmwood tar en båt längs floden Sereth för att jaga den pråm som transporterar Draculas sista låda. Morris och Seward följer längs land, ridande parallellt med floden. Planen är enkel men riskfylld: de måste stänga in Dracula från alla håll och nå honom innan solen går ner.

Resan mot slottet är hård och ensam för Van Helsing och Mina. Landskapet är vilt och kargt, och ju högre de klättrar upp i bergen, desto tyngre känns luften. Mina är tapper men bär på sin förbannelse som en osynlig börda — i solljuset syns nu ett rödaktigt märke på hennes panna, ett yttre tecken på det mörker som finns i hennes blod. Hon vet att märket bara kan försvinna om Dracula förstörs. När de till slut når slottet möter Van Helsing ett hinder han väntade sig men ändå fruktade: de tre vampyrkvinnorna. De rör sig i skymningens ljus, vackra och dödliga, precis som Jonathan Harker beskrev dem i sin dagbok månader tidigare. De lockar och hotar på samma gång, och deras röster är mjuka som ett löfte.

Men Van Helsing ger sig inte. Han skyddar Mina med ett kors och heliga föremål och bygger en skyddande ring runt henne medan hon sover. Sedan möter han vampyrkvinnorna en i taget. Det är ett dystert arbete — inte för att det är svårt, utan för att de en gång var levande människor. Van Helsing förstör dem med samma metod som gruppen använde mot Lucy: träpåle, avhugget huvud, vitlök. Varje gång är det ett ögonblick av tystnad efteråt, som om platsen själv sörjer det som var och det som aldrig kunde bli. Slottet är nu tomt och tyst. Van Helsing och Mina väntar.

Nere vid floden och på vägarna rör sig de andra mot samma punkt. Harker och Holmwood har hittat pråmen och vet att Draculas låda är ombord. Den lastas om till en vagn vid flodbankens slut och drivs sedan av en grupp romani-män upp mot slottet längs en smal bergsväg. Romani-männen vet troligtvis inte exakt vad de transporterar, men de har fått betalt och de är lojala mot sin uppdragsgivare. De driver hästarna hårt och ser sig om med vakna ögon. Solen hänger lågt på himlen. Skuggorna växer längre med varje minut.

Harker, Holmwood, Morris och Seward rider hårt för att hinna ikapp vagnen innan den når slottet. De sluter in romanifolket i en ring och tvingar vagnen att stanna. Det uppstår ett rörigt och desperat slagsmål. Romani-männen försvarar sin last med knivar och nävar. Jägarna kämpar tillbaka. Quincey Morris tar en kniv i sidan under striden men stannar inte — han fortsätter framåt med blodet mörkt mot hans skjorta. Det är Jonathan Harker som når lådan först. Med sin stora kniv hugger han av Draculas huvud i ett enda kraftfullt slag. Dracula som ligger i sin jord kan inte försvara sig i detta tillstånd — han är inte helt vaken och inte helt sovande, och han är sårbar.

En sekund senare stöter Quincey Morris sin bowie-kniv rakt in i Draculas hjärta. Vad som händer sedan beskriver alla vittnen på samma sätt, även om ingen av dem har ord som riktigt räcker till. Draculas kropp börjar förändras omedelbart. Det sker snabbt, nästan som en lättnadens suck från naturen själv. Hans drag mjuknar, det onda uttrycket försvinner från hans ansikte, och sedan faller hela kroppen samman till stoft inför deras ögon. Greve Dracula, som levt i århundraden och spridit mörker och död var han än gått, existerar inte längre.

Mina, som väntar uppe vid slottet med Van Helsing, känner det i samma ögonblick. Det röda märket på hennes panna bleknar och försvinner, som om det aldrig funnits. Förbannelsen är bruten. Hon är fri. Men glädjen blandas omedelbart med sorg.

Quincey Morris sitter nu mot marken, stödd av Harker. Knivskåran i sidan är djup och han har förlorat för mycket blod. Han vet det och de andra vet det. Det finns ingenting att göra. Morris ser upp mot Mina och ser märket borta från hennes panna, och ett leende sprider sig över hans uttröttade ansikte. Det är ett äkta leende — inte sorgset, utan fyllt av en stilla och djup tillfredsställelse. Han gav sitt liv för att rädda henne, och han vet att det var värt det. Han dör i frid under den sista kvällssolens ljus, omgiven av dem han kämpat tillsammans med. Ingen i gruppen glömmer honom.

Sju år senare skriver Jonathan Harker ett kort efterord till alla dagböcker och dokument som gruppen samlat ihop. Han och Mina lever ett lugnt och lyckligt liv tillsammans. De har en son — en livlig pojke med nyfikna ögon och ett gott hjärta. De har gett honom namnet Quincey. Det är det minsta de kunde göra. Och det är mer än tillräckligt.