Frankenstein (Avancerad)

Vetenskapens lockelse

Victor Frankenstein växte upp i Genève i en välbärgad och kärleksfull familj, omgiven av omsorg och bildning. Hans barndom präglades av trygghet, men också av en brinnande nyfikenhet som tidigt riktades mot världens mysterier. Han var ett barn som inte nöjde sig med enkla förklaringar; varje fenomen i naturen väckte frågor, och varje svar gav upphov till nya funderingar. Fascinationen för alkemi väcktes redan i tonåren när han kom i kontakt med gamla texter av medeltida lärda som Paracelsus och Cornelius Agrippa. Dessa skrifter, fulla av magiska föreställningar och löften om att avtäcka naturens innersta hemligheter, tände en eld i honom. Samtidigt var Victor också intresserad av modern naturvetenskap och sökte en bro mellan de gamla mystiska teorierna och den framväxande vetenskapens exakta lagar.

Familjen Frankenstein levde ett gott liv vid Genèvesjön, och Victors föräldrar var generösa och vänliga, inte bara mot sina egna barn utan även mot behövande. Hans närmaste relation var dock till den föräldralösa flickan Elizabeth Lavenza, som adopterades av familjen och som han betraktade både som en syster och, med tiden, sin framtida maka. De delade en djup förståelse för varandra, även om Victor ofta drogs in i sina intellektuella världar. Tillsammans med sin vän Henry Clerval, som var mer intresserad av litteratur och mänskliga ideal än av naturvetenskap, utvecklade Victor en bred och mångsidig världsbild.

Den harmoniska tillvaron fick dock en mörk vändning när Victors mor Caroline insjuknade i scharlakansfeber. Hon hade smittats efter att ha vårdat Elizabeth, som också hade blivit sjuk men tillfrisknat. Trots familjens omsorg och läkarens ansträngningar gick Caroline bort. Hennes död lämnade ett djupt sår i Victors hjärta och förstärkte hans beslutsamhet att förstå och kanske till och med besegra döden. Han började betrakta vetenskapen inte bara som ett intellektuellt nöje, utan som ett verktyg för att bekämpa livets största tragedier.

Kort efter moderns bortgång reste Victor till universitetet i Ingolstadt. Den avskilda miljön och de nya akademiska intrycken gjorde starkt intryck på honom. Han lämnade barndomens trygghet bakom sig och kastade sig helhjärtat in i sina studier. Vid universitetet kom han i kontakt med professorer som både utmanade och korrigerade hans tidigare, något romantiserade syn på alkemi. Han lärde sig moderna kemiska teorier och blev fascinerad av elektricitetens kraft, som nyligen hade väckt stor uppmärksamhet genom experiment där döda vävnader fått muskler att rycka till av elektriska impulser.

Ju mer han lärde sig, desto mer började en djärv idé ta form i hans sinne: att skapa liv. Tankarna som hade legat och grott sedan barndomen fick nu en konkret riktning. Han studerade anatomi i detalj, dissekerade djurkroppar och observerade hur naturen själv byggde och bröt ned organismer. Till en början var detta arbete ren forskning, men snart förvandlades det till ett hemligt projekt. Han började samla ihop delar av mänskliga kroppar från dissektionsrum, kyrkogårdar och andra dunkla källor. Av praktiska skäl valde han att skapa varelsen större än en vanlig människa, både för att underlätta arbetet och för att kunna arbeta med mer robusta strukturer.

Arbetet blev en besatthet. Victor isolerade sig från sina vänner och sin familj, ignorerade brev och avböjde sociala aktiviteter. Han försummade sin egen hälsa, åt knappt och sov bara korta stunder. Hans tankar kretsade helt kring konstruktionen av denna nya varelse och hur han skulle kunna ge den liv. Den kombinerade kunskapen från kemin och elektriciteten ledde honom till ett förmodat genombrott: han trodde sig ha hittat nyckeln till att återuppliva död materia. Hur exakt processen gick till är något han själv, i efterhand, var ovillig att beskriva – både på grund av dess etiska implikationer och dess potentiella faror.

Slutligen, efter månader av intensivt och nästan maniskt arbete, stod varelsen färdig. Den var enorm, över två meter lång, med oproportionerligt kraftiga muskler och gulaktig hud som knappt täckte muskler och senor. Håret var tjockt och svart, tänderna vita och jämna, men kontrasten mot de vattniga, blanka ögonen gjorde utseendet groteskt. När Victor till sist satte sin plan i verket och gav varelsen liv, slog dess bröstkorg an en långsam rytm och dess lemmar började röra sig. Ögonen öppnades, och den betraktade honom.

Men istället för triumf och glädje fylldes Victor av en djup och instinktiv skräck. Allt det arbete som han hade lagt ned, alla de uppoffringar han hade gjort, kändes plötsligt som ett fruktansvärt misstag. Han såg inte längre ett vetenskapligt underverk framför sig, utan en monstruös skapelse som inte borde existera. Panikslagen flydde han från laboratoriet och irrade runt på gatorna i Ingolstadt. Han kunde inte förmå sig att återvända och möta varelsen.

När han till slut, efter en lång natt av ångest, återvände till sin arbetsplats, var varelsen borta. Det fanns inga tecken på var den hade tagit vägen. Victor kände en blandning av lättnad och oro – lättnad över att slippa konfrontera sitt verk, oro över vad denna nya och okända varelse kunde tänkas göra. Hans kropp och sinne var utmattade, och han föll sjuk i en feber som höll honom borta från studierna under en längre tid. Även när han började återhämta sig kunde han inte helt frigöra sig från tanken på att något obeskrivligt hade sluppit ut i världen, något som han själv var ansvarig för men som han nu inte längre hade någon kontroll över.

Varelsens första steg i världen

När Victor hade lämnat laboratoriet och sin skapelse bakom sig, började varelsen sin egen resa, ovetande om världen och dess regler. Han var nyfödd i allt utom storlek och styrka, med sinnena fyllda av intryck som han inte kunde förstå. Han kände hunger och kyla, och varje steg var en kamp för att förstå vad som omgav honom. Det var höst, och vinden bar med sig den fuktiga kylan från regn och tidiga frostnätter. Han vandrade bort från Ingolstadt, långt från staden och människorna som skrämdes av hans utseende.

Under sin vandring upptäckte han snart en märklig källa till värme och ljus: en glödande eld som lämnats av några kringresande. När han försiktigt sträckte fram handen kände han den sköna värmen, men när han lade handen för nära, brände den honom. Det var första gången han insåg att världen kunde både ge och ta, och att kunskap ofta kom genom smärta. Elden blev hans följeslagare; han lärde sig hålla den vid liv genom att lägga till torra kvistar och löv, och han insåg också att vissa föremål, som råa rötter och kött, blev mer välsmakande när de lagts på glöden.

Trots denna nya färdighet förblev han ensam. Människor han mötte på avstånd skrek, flydde eller försökte skada honom. Hans kropp var stark, men hans själ var ömtålig, och varje avvisande blick skar djupt. Han började undvika människor helt, rörde sig i skogsbryn och undvek vägar. Hans överlevnad var beroende av att hålla sig gömd.

En dag fann han ett litet skjul, nästan dolt av en tät träddunge, anslutet till en enkel stuga där en familj bodde. Det var ett provisoriskt utrymme, troligen byggt för vedförvaring eller som skydd för redskap. Här kunde han gömma sig utan att bli upptäckt, och genom en liten springa i väggen kunde han se och höra vad som hände i stugan. Familjen bestod av en äldre blind man och två yngre personer – en man och en kvinna – som han snart förstod var syskon.

Genom att iaktta dem började han lära sig deras språk. Till en början var orden bara ljud, men snart kunde han koppla dem till handlingar och föremål. Han såg hur syskonen arbetade på gården, hämtade vatten och tillagade mat. Han hörde deras röster förändras i ton när de talade till den gamle mannen, och han märkte att deras uttryck speglade känslor som glädje, oro eller sorg.

Familjen levde enkelt men var inte lycklig. Han lade märke till att de ofta saknade mat, att de bar slitna kläder och att deras ansikten ibland var skuggade av bekymmer. Han kände en växande medkänsla och började smyga fram små handlingar av hjälp: han hämtade ved under natten och lämnade den utanför dörren, eller städade undan skräp som vinden fört in på gården. Han hoppades att detta skulle göra dem mindre misstänksamma om de någonsin upptäckte honom.

Tiden gick, och hans språkförståelse förbättrades. När han hittade övergivna böcker i en säck nära en väg – bland dem Plutarchos’ liv, Den unge Werthers lidanden och Paradise Lost – började han mödosamt lära sig att läsa. Genom dessa verk fick han inte bara ord och meningar, utan idéer om moral, kärlek, rättvisa och mänsklighetens natur. Han jämförde de ädla handlingar som beskrevs i böckerna med det sätt som han själv blivit behandlad på, och en bitter insikt började växa inom honom: människorna kunde visa stor godhet, men också grymhet mot den som var annorlunda.

Under en av sina nattliga vandringar hittade han några anteckningar och dokument, som han förstod måste ha tillhört hans skapare. Genom dessa fick han veta sanningen om sitt ursprung: att han inte var född utan konstruerad, sammansatt av delar från döda kroppar och väckt till liv genom en vetenskaplig process. Upptäckten fyllde honom först med förvirring, sedan med en blandning av vrede och sorg. Han hade inte bett om livet, och ändå hade han kastats in i en värld som avskydde honom vid första anblicken.

Trots detta växte en dröm fram inom honom – att bli accepterad och älskad. Han satte sitt hopp till familjen i stugan. Han planerade att försiktigt avslöja sin närvaro för dem, i tron att deras godhet och den blinde mannens brist på fördomar skulle göra dem mottagliga för honom. Han väntade tills den dag då syskonen var borta och endast den gamle mannen var kvar. Med darrande röst steg han in i stugan och talade om sin ensamhet, sitt behov av vänskap och sin önskan att bli en del av deras liv. Den gamle mannen lyssnade och svarade vänligt, ovetande om varelsens utseende.

Men innan samtalet hann leda någonstans återvände syskonen. Synen av den enorma och ovanliga gestalten fyllde dem med fasa. Kvinnan skrek, mannen grep en käpp och drev ut varelsen med våld. Chockad och sårad flydde han in i skogen. Hans hopp om att vinna deras förtroende krossades på ett ögonblick, och ilskan mot världen och sin skapare växte sig starkare.

Han fortsatte sin vandring, fylld av en blandning av sorg och bitterhet. En dag, när han gick längs en flod, såg han en ung flicka falla i vattnet och föras med av strömmen. Utan att tveka kastade han sig i vattnet och drog henne i säkerhet. Han trodde att denna räddningsinsats skulle visa människor att han kunde vara god, men ögonblicket efter kom flickans far springande. Istället för tacksamhet möttes han av misstänksamhet och rädsla. Mannen drog fram ett vapen och sköt honom i axeln.

Med smärtan brännande genom kroppen flydde han återigen, denna gång med en ännu djupare övertygelse om att människorna aldrig skulle acceptera honom, hur goda hans handlingar än var. Ensamheten hade nu förvandlats till hat, och tankarna började kretsa kring hämnd mot den som skapat honom och sedan lämnat honom åt sitt öde.

Hämndens födelse

Med hjärtat fyllt av bitterhet och brännande hat mot den man som gett honom livet men lämnat honom åt förakt och ensamhet, började varelsen planera sin väg. Hans mål blev klart: han skulle söka upp Victor Frankenstein och tvinga honom att lyssna. Han visste inte exakt hur han skulle finna honom, men han mindes dokumenten han funnit och de detaljer som pekade mot Genève, staden där hans skapare var född och där hans familj bodde. Resan dit blev lång och mödosam. Han vandrade genom skogar, över fält och längs bergsvägar, alltid på sin vakt för att undvika människor som kunde skrika, fly eller attackera vid blotta åsynen av honom.

Under denna tid växte hans förmåga att röra sig tyst och snabbt. Han levde av det han kunde finna i naturen, ibland av stöld när han inte hade något val. Hans inre värld var en blandning av filosofiska funderingar, hämtade från böckerna han läst, och en mörkare ström av tankar på hämnd. Han visste att om han bara kunde konfrontera Victor, kanske han kunde tvinga honom att skapa något som skulle lätta hans ensamhet – en följeslagare som delade hans villkor och som inte skulle döma honom efter hans utseende.

När han till slut närmade sig Genève, vandrade han genom landsbygden och höll sig nära skogsbrynen. Det var under en sådan promenad som han stötte på ett litet barn som lekte ensam i närheten av en stig. Pojken var livlig och oskyldig, och varelsen kände först en märklig dragning till honom. Han tänkte att ett barn, obefläckat av vuxenvärldens fördomar, kanske kunde möta honom utan skräck. Men när han försökte tala med barnet och hålla kvar honom, reagerade pojken med rädsla och motstånd. I panik ropade han att hans far var Alphonse Frankenstein, en välkänd man i Genève.

Namnet träffade varelsen som en gnista i torr ved. Detta barn, William, var alltså bror till Victor. Hatet mot skaparen växte till något okontrollerbart, och i ett ögonblick av vredesrus ströp han pojken till döds. När kroppen låg livlös på marken, såg varelsen på honom utan ånger, bara med en känsla av att ett första slag hade utdelats i det krig han nu förde mot sin skapare.

För att avleda misstankarna placerade han ett smycke, som William burit, i fickan på en sovande ung kvinna som han funnit i närheten. Kvinnan, Justine Moritz, var en tjänsteflicka i familjen Frankenstein. Han visste att när pojkens kropp hittades och smycket påträffades hos henne, skulle misstankarna riktas mot henne. Det var en kall och beräknad handling, ett uttryck för hur långt hans förakt för människans rättvisa nu hade gått.

Mycket riktigt blev Justine anklagad för mordet. Hon nekade, men de omständiga bevisen och den allmänna opinionen var mot henne. Även Victor, som nu hade återvänt hem, förstod att hon var oskyldig, men hans tystnad drevs av en kombination av rädsla och skam över att sanningen var alltför osannolik för att någon skulle tro på den. Justine avrättades, och ännu en oskyldig hade fått betala priset för hans skapelse.

Tyngd av skuld och en känsla av att hela hans värld höll på att glida honom ur händerna, drog sig Victor undan till bergen. Han sökte ensamhet i naturens karga storslagenhet, där de snötäckta topparna och de djupa dalarna tycktes spegla hans inre kamp. Men även här var han inte ensam länge. En dag, när han klättrade längs en smal stig, såg han den välbekanta gestalten närma sig över isfältet. Varelsen rörde sig snabbt och med en bestämdhet som gjorde varje möjlighet till flykt meningslös.

När de stod ansikte mot ansikte, var det inte med ett primitivt vrål eller en omedelbar attack som varelsen mötte honom. Istället talade han med en röst som var både kraftfull och genomträngande, formad av det språk han lärt sig i ensamhet. Han berättade att han kände till sitt ursprung och anklagade Victor för att ha skapat honom och sedan övergett honom, utan vägledning, utan skydd. Han lade fram sin historia – om vandringarna, elden, familjen han hade försökt hjälpa, läsandet, avslöjandet av sanningen och det brutala avvisandet han mött.

Varelsen beskrev sin ensamhet som en plåga som ingen människa kunde förstå, en existens i ständig exil. Han talade om hur mötet med William och mordet inte hade varit en planerad ond handling, utan ett uttryck för den hopplöshet och vrede som vuxit sig ohanterlig. Han erkände att han lagt skulden på Justine, men hävdade att det var ett bevis på hur världen själv hade lärt honom att agera grymt för att överleva.

Sedan lade han fram sin begäran – eller snarare sitt ultimatum. Han ville att Victor skulle skapa en kvinnlig följeslagare åt honom, någon som delade hans fysiska särdrag och därför inte skulle förakta honom. De skulle leva tillsammans, isolerade från människor, långt bort där de inte kunde skada eller skrämma någon. Om Victor gick med på detta, lovade han att lämna människornas värld för alltid. Om han vägrade, hotade varelsen att fortsätta sin hämnd, att ta ifrån honom allt han älskade.

Victor stod inför en fruktansvärd moralisk konflikt. Å ena sidan såg han faran i att skapa ännu en varelse, en som kanske inte skulle följa några löften. Å andra sidan insåg han att hans skapelse var kapabel till att verkställa sina hot och att varje motstånd kunde leda till fler dödsfall.

Efter ett långt och spänt samtal, där naturens karga stillhet bröts endast av deras röster och det avlägsna ljudet av is som brast, gick Victor motvilligt med på kravet. Han såg det som det enda sättet att förhindra fler tragedier, även om en gnagande oro för vad han var på väg att göra växte inom honom.

Trasiga löften

Efter det laddade mötet i bergen återvände Victor med en tung börda på sina axlar. Han hade lovat varelsen att skapa en kvinnlig följeslagare, och även om varje fiber i hans kropp motsatte sig uppgiften, visste han att ett brott mot löftet skulle leda till förödelse. Han beslöt att lämna Genève för att kunna arbeta ostört, och som förevändning tog han emot sin vän Henry Clervals förslag om en resa till Storbritannien. Henry såg resan som ett äventyr, en chans att uppleva nya kulturer och litterära traditioner, medan Victor bar på den dolda avsikten att uppfylla sitt löfte under största möjliga hemlighet.

De reste genom Frankrike och vidare till England, och under månaderna som följde höll Victor sina verkliga motiv gömda bakom en fasad av hövlighet. Resan förde dem till Oxford, där Henry beundrade de historiska byggnaderna, och vidare till Skottland, där landskapet med sina karga höjder och vilda kuster erbjöd Victor en isolering han ansåg nödvändig. Till slut fann han en avlägsen ö i Orkneyögruppen, en plats med bara några få invånare och enkla stenhus. Här hyrde han en liten stuga, som han förvandlade till ett provisoriskt laboratorium.

I den vindpinade ensamheten på ön började Victor sitt arbete. Han samlade material på samma metodiska och kusliga sätt som första gången. Men den här gången vilade en mörkare tyngd över processen. Han mindes den första varelsens groteska uppvaknande, hur det som hade börjat som ett vetenskapligt experiment hade blivit en levande källa till lidande. Med varje dag som gick ökade hans tvivel.

Han föreställde sig den nya varelens roll i världen. Skulle hon acceptera den första varelsen som partner? Eller skulle hon, med samma intelligens och fria vilja, avvisa honom? Tanken slog honom också att de två tillsammans kunde bli ännu farligare, kanske föda en ny generation som var starkare, snabbare och mer motståndskraftig än människor. Om en enda skapelse hade orsakat så mycket död och förstörelse, vad skulle då en hel art kunna åstadkomma?

Victor började känna att hans löfte till varelsen var en fälla – en handling som, även om den tillfälligt kunde stilla hotet, på sikt kunde bli mänsklighetens undergång. En kväll, när han arbetade ensam och den ofullständiga varelsen låg framför honom, bröt han sitt löfte. Med beslutsamhet men också skräck slet han sönder sitt arbete, rev itu köttet, förstörde de komponenter han tillbringat månader med att sammanställa.

Men han var inte ensam. Utanför, i den skarpa vinden och det bleka månljuset, stod varelsen och bevittnade förstörelsen. Hans ansikte var en mask av ursinne och förräderi. Han yttrade ett kallt löfte: “Jag ska vara med dig på din bröllopsnatt.” Orden etsade sig fast i Victors sinne som ett omen. Varelsen försvann lika tyst som han kommit, men Victor visste att detta inte var slutet.

Kort därefter drabbades Victor av ännu en tragedi. Henry Clerval, som hade rest till en närliggande ort, hittades död. Tecknen på strypning och den våldsamma styrka som krävts lämnade ingen tvekan i Victors sinne om gärningsmannen. Han greps av myndigheterna, misstänkt för mordet, och kastades i fängelse. Hans svaghet, både fysiskt och psykiskt, förvärrades av chocken. Han låg i feber och yrsel i flera veckor, plågad av skuldkänslor över att hans skapelse ännu en gång tagit ett oskyldigt liv.

Till slut, när hans oskuld fastställdes och han frigavs, återvände han hem till Genève. Men hemkomsten var inte en lättnad. Varelsens hot ekade i hans sinne, och varje dag som gick fylldes han av en blandning av paranoia och fatalism. Trots sin inre oro beslöt han att gifta sig med Elizabeth, som länge hade väntat på att de skulle uppfylla sitt barndomslöfte om äktenskap.

Bröllopet hölls med högtidlighet, men för Victor var det som att varje leende, varje lyckönskning, var överdraget med en tunn hinna av hot. Han höll sitt vapen nära och planerade att konfrontera varelsen om han visade sig. På bröllopsnatten anlände de till en avlägsen villa vid Genèvesjön, där de skulle tillbringa sin första natt som man och hustru.

Victor, fast besluten att skydda Elizabeth, lämnade henne i rummet för att söka igenom huset och omgivningarna, övertygad om att varelsen skulle försöka döda honom. Men i sin blindhet hade han missförstått hotet. När han återvände fann han Elizabeth livlös på sängen, hennes kropp slapp och hennes ansikte förvridet i dödens stillhet. Hans skrik ekade genom huset, men det fanns inget att göra. Varelsen hade hållit sitt ord – inte genom att ta Victors liv, utan genom att krossa hans hjärta.

Chocken spred sig snabbt till resten av familjen. Victors far, Alphonse, som redan var märkt av förlusten av William och Justine, orkade inte bära ännu en tragedi. Hans hälsa bröts ned, och inom kort dog han av sorg. Victor stod nu helt ensam, omgiven av spillrorna av det liv han en gång hade haft.

Den kärlek och trygghet som hade präglat hans barndom var borta, ersatt av en karg inre ödemark. Men sorgen började snart omvandlas till något annat – en brinnande beslutsamhet att hämnas. Hans skapelse hade tagit allt ifrån honom, och nu skulle han ägna sitt återstående liv åt att jaga och förgöra varelsen, oavsett var den gömde sig.

Den sista jakten

Efter Elizabeths död och faderns bortgång återstod för Victor bara ett enda mål i livet: hämnd. Han stod vid randen av sammanbrott, men viljan att förgöra varelsen höll honom vid liv. Han såg sig själv inte längre som en vetenskapsman, utan som en jägare, driven av en känsla som låg bortom rättvisa eller moral. Han svor en ed, vid sina döda älskades minne, att aldrig vila förrän han hade funnit och förintat sin skapelse.

Varelsen lämnade honom ledtrådar och spår, nästan som om han ville att jakten skulle fortsätta. Victor fann ibland märken på träd, inskurna ord, eller föremål som varelsen lämnat efter sig som en form av hån. Han följde honom genom Europa, norrut genom Ryssland och vidare mot de frusna vidderna. Resan var en mardröm av köld, hunger och fysisk utmattning, men varje gång han kände att krafterna svek honom, väcktes han av minnet av Elizabeths livlösa blick och Williams oskyldiga ansikte.

När han nådde de arktiska områdena förändrades landskapet till en nästan overklig kuliss. Isberg reste sig som kristallmonument ur havet, och vinden skar genom huden som knivar. Varelsen rörde sig snabbt över isen, som om kylan inte berörde honom. Victor jagade honom outtröttligt, trots att hans kropp var nära att ge upp. Han sov i korta perioder, gömde sig i skrevor och åt den lilla mat han kunde bära med sig. Allt blev sekundärt till målet: att komma nära nog för att slå till.

Men isen var förrädisk. Under en av dessa jakter sprack den under Victors släde, och han drev iväg på ett isflak, avskild från det spår han följt i månader. Utmattad och på gränsen till döden upptäcktes han av en besättning på ett skepp som satt fast i ismassorna. Kaptenen, Robert Walton, tog honom ombord och gav honom vård.

När Victor återfick tillräckligt med styrka för att tala, berättade han sin historia för Walton – från sin lyckliga barndom i Genève, genom de vetenskapliga upptäckterna, skapelsen av varelsen och den kedja av tragedier som följt. Han höll inget tillbaka. Besättningen lyssnade med både fasa och medlidande, och för Walton blev Victors berättelse en varning om vad som kan hända när mänsklig ambition överskrider moraliska gränser.

Under tiden blev situationen på skeppet kritisk. Isen runt dem började knaka och trycka mot skrovet, och besättningen fruktade att de skulle bli instängda för gott. Walton stod inför ett svårt val: att fortsätta norrut och riskera livet för alla ombord, eller att vända hemåt och ge upp sitt eget mål om att nå Nordpolen. Inspirerad av Victors envishet men också medveten om de dödliga konsekvenserna av blint driv, valde Walton att lyssna på besättningens vädjan och fatta beslutet att återvända.

Victor tog beskedet hårt. Han visste att hans jakt nu var över, inte på grund av varelsens styrka, utan på grund av hans egen kropp och omständigheterna. Han var för svag för att fortsätta, och kylan hade redan tagit ut sin rätt. Även om han hade misslyckats i sitt slutmål, ville han att Walton skulle förstå vikten av att inte låta ambitioner krossa allt som är mänskligt.

Kort därefter, medan skeppet fortfarande låg fastfruset, dog Victor i sin hytt. Hans ansikte var märkt av plåga men också av en viss frid, som om döden befriat honom från det ständiga ok han burit. Walton, som hade lärt känna honom under dessa sista dagar, kände en djup sorg över att en man med sådan talang och passion hade låtit sig förtäras av en enda besatthet.

Det var då, i den tysta kylan efter Victors död, som Walton fick ett oväntat besök. Inne i hytten stod varelsen, böjd över sin skapares kropp. Hans ansikte bar tecken på sorg, men också av det slitna och vilda liv han levt. Han talade till Walton med en röst fylld av bitterhet och självförakt. Han erkände allt – morden, hämnden, lidandet – men sade att inget av det hade skänkt honom tillfredsställelse. Hatet hade drivit honom, men i slutändan hade det bara lämnat honom tom.

Han beskrev Victor som både sin skapare och sin fiende, och nu när han var borta fanns det ingen mening kvar. Varelsen sade att han skulle resa långt norrut, till en plats där ingen människa kunde följa honom, och där skulle han bygga en bål och bränna sig själv till aska. Det var, enligt honom, den enda rättvisa avslutningen på det liv som aldrig borde ha skapats.

Walton, som hörde dessa ord, såg något nästan mänskligt i varelsens sorg. Trots all grymhet fanns där en glimt av självrannsakan, ett erkännande av att han själv hade varit medskapare till sin egen undergång.

Utan att vänta på svar från Walton lämnade varelsen skeppet och försvann ut i den tjocka dimman som låg över isen. Hans gestalt smälte samman med det vita landskapet tills han var borta. Ingen visste om han verkligen skulle genomföra sitt sista löfte, men för Walton och besättningen var det som om en epok av skräck och tragedi hade nått sitt slut.

När skeppet till slut lossnade från isen och började sin resa hemåt, lämnade de bakom sig inte bara Arktis kyla, utan också en berättelse om mänsklig hybris, ensamhet och hämnd – en berättelse som för alltid skulle finnas kvar i kapten Waltons minne, som en varning till alla som söker att trotsa naturens och moralens gränser.