En ö i havet (Avancerad)

Flickorna kommer till en främmande värld

Sommaren 1939 rullar ett tåg in på Göteborgs centralstation med en ovanlig last — ett dussin judiska flyktingbarn från Wien, utskickade av sina föräldrar i hopp om att rädda dem undan nazisternas förföljelse. Bland barnen befinner sig tolvåriga Stephie och hennes åttaåriga lillasyster Nellie, döttrar till doktor Steiner och hans hustru, en före detta operasångerska. De bär med sig varsin liten resväska, varsin skolryggsäck och bruna namnskyltar runt halsen — det är i stort sett allt de har fått ta med sig från sitt gamla liv.

På stationen väntar representanter från den lokala hjälpkommittén och en samling svenska vuxna som ska ta emot barnen. En kvinna med glasögon hälsar dem välkomna och försäkrar dem att de kommer att vara trygga i Sverige tills de kan återförenas med sina föräldrar. Sedan börjar uppropet, i alfabetisk ordning. Namn efter namn ropas upp och barn efter barn leds iväg, men Stephie vet att bokstaven S kommer långt ner på listan. Hungern gnager och kroppen skriker efter vila, medan Nellie gnyr om mat och om trötthet. När det till slut blir deras tur händer det som Stephie fruktat: ingen vuxen stiger fram för att hämta dem. De andra barnen försvinner och till slut står systrarna helt ensamma i den stora väntehallen, som bortglömda föremål. Nellie frågar med darrande röst om det inte finns någon som vill ha dem, och Stephie kan inte svara. Först efter en stund kommer en kvinna från kommittén tillbaka, skriver en anteckning på deras namnskyltar — “Dessa barn talar inte svenska” — och leder dem ut till en taxi.

Resan fortsätter med en liten vit ångbåt ut mot skärgården. Stephie blir sjösjuk och kräks över relingen, medan Nellie med barns anpassningsförmåga redan börjar ta in det nya. På ön möts de av tant Alma, en vänlig och livlig kvinna som omfamnar Nellie med värme men som bara talar svenska. Hos tant Alma — i ett gult trähus med glasveranda — väntar även tant Märta, en mager kvinna med strängt ansikte, grått hår i en hård knut och bleka, granskande ögon. Systrarna separeras: Nellie stannar hos den varma tant Alma och hennes två små barn, medan Stephie skickas vidare med den ordkarga tant Märta till ett vitt trähus längst ut på ön, “vid världens ände,” där havet slår mot klipporna och allt är grått — stenar, vatten, himmel.

Kulturkrocken börjar omedelbart. Vid middagsbordet ställer tant Märta fram stekt fisk — hel, med huvudet kvar. Stephie stirrar ner på fisken och fisken stirrar tillbaka med sitt döda, vita öga. Hon tvingas skära av huvudet medan benen fastnar i halsen, och mjölken är den enda räddningen. Sedan kommer disken: Stephie, som aldrig i sitt liv behövt diska, måste skrapa fiskrester i slaskhinken och tvätta tallrikarna i hett vatten tills händerna svullnar, medan tant Märta inspekterar varje tallrik och pekar ut fläckar. Uppe i sitt lilla rum under takåsen möts Stephie av en bild av Jesus på väggen — trots att hon är judisk. Rummet är mörkt och trångt med trist brun tapet, och ingenting påminner om hennes förra hem i Wien.

Den första natten drabbas även Nellie. Hon kissar på sig i sängen — inte för att hon är liten, utan för att hon inte vågade gå ut i mörkret till utedasset. I mörkret glömde hon att hon var i Sverige; rädslan från Wien tog över, rädslan för att nazisterna skulle komma och hämta henne mitt i natten, precis som de gjort med grannar hemma. Det krävs lång tid och många gester innan Stephie lyckas förklara för tant Alma att Nellie behöver en potta under sängen.

I sin ensamhet sätter sig Stephie vid fönstret och skriver ett brev hem. Det börjar sanningsenligt men övergår snart i ren förtvivlan — “Mamma, kom och hämta oss, jag tror att jag ska dö.” Tårarna droppar ner på papperet och löser upp bläcket. Men Stephie inser det omöjliga: föräldrarna har inga visum, de kan inte komma. Ett sådant brev skulle bara göra mamma förtvivlad och pappa besviken. Med beslutsam hand skrynklar hon ihop brevet och börjar om. Det nya brevet är en noga konstruerad lögn: allt är fint, alla är snälla, de har redan lärt sig lite svenska, och det finns till och med en hund — brun och vit — som de får leka med. Stephie postar brevet med en klump i magen.

Strand-besöken med tant Alma blir en daglig plåga. Medan Nellie får en ny, glänsande gul baddräkt, tar tant Märta fram en gammal yllebaddräkt åt Stephie — svart, tjock och grönaktig av ålder. Stephie vägrar ta på sig den och sitter fullt påklädd på filten medan Nellie och de andra plaskar i vattnet. Avundsjukan bryter igenom när Nellie springer upp och försöker övertala henne: Stephie greppar en näve grus och kastar den på sin syster, som börjar gråta. Tant Alma rusar fram och skakar Stephie i axeln. Efteråt sitter Stephie kvar på filten som på en egen liten ö, isolerad. Hemma hos tant Märta blöter hon den torra baddräkten under pumpen och hänger den på tork, så att det ska se ut som om hon har badat. Lögnen blir en daglig rutin.

Mitt i denna ensamhet hittar Stephie en oväntad tröst. Hos tant Alma, i ett vitrinskåp, står en liten porslinshund — brun och vit med guldtippad nos, blått halsband och lutande huvud. Stephie öppnar skåpet, tar ut hunden och känner det svala porslinet mot handflatan. Hon döper den till Mimi. Men när tant Alma ropar från köket, stoppar Stephie instinktivt hunden i fickan istället för att ställa tillbaka den. Det är inte illvilja, utan desperat längtan efter något vackert och eget i en tillvaro som fråntagit henne allt. Hon lovar sig själv att lägga tillbaka Mimi, men tillfället kommer aldrig. Istället gömmer hon den lilla hunden i en näsduk längst in i byrålådan, och vet innerst inne att varje dag som går gör det svårare att rätta till det hon gjort.

Att hitta sin plats bland de andra

Livet i tant Märtas tysta hus förändras den dag farbror Evert kommer hem från sin fiskebåt. Han är en solbränd, godmodig man med havsblå ögon och händer som vittnar om ett helt liv till sjöss. Till skillnad från tant Märta försöker han kommunicera med Stephie — på en blandning av trasig tyska, gester och de svenska ord han vet att hon redan lärt sig. Han har varit sjöman och besökt Hamburg och Bremerhaven, och det är under de resorna han snappat upp sin brutna tyska. Det är första gången sedan ankomsten som Stephie kan samtala med en vuxen, och lättnaden är enorm. Farbror Evert uppmuntrar hennes försök att tala svenska och skrattar gott åt hennes misstag utan att det känns elakt. När han åker ut igen faller huset tillbaka i tystnad, men något har förändrats: Stephie har fått en allierad.

Veckorna går och Stephies svenska förbättras, även om Nellie lär sig snabbare tack vare den ständiga kontakten med tant Alma och Elsa. Efter ungefär sex veckor beslutar de vuxna att flickorna ska börja skolan. Nellie placeras i lågstadiet medan Stephie, trots att hon redan gått ut sjätte klass i Wien, sätts i sjätte klass igen — de svenska barnen börjar skolan ett år senare. Hon får slitna, begagnade böcker och ett halvfullt räknehäfte som hon förväntas skriva klart innan hon får ett nytt. Farbror Evert mildrar smärtan med en present: ett vackert pennfodral i trä med skjutlock, köpt i Göteborg.

Första skoldagen präglas av utanförskapet. Fröken Bergström, lång och sträng med hårknut, ställer Stephie framför klassen och betonar att hon inte är som de andra barnen, att hon kommit från långt borta. Orden ekar i Stephies huvud — inte-som-ni, inte-som-ni. Sylvia, köpmannens dotter och klassens självutnämnda drottning, börjar omedelbart sin trakassering. Hon härmar Stephies accent, kallar henne “Prinsessan från Wien” och frågar vem som bett henne komma. Sylvias närmaste vapendragare Barbro stöttar henne troget, och de andra flickorna vågar inte säga emot. Vera, den rödhåriga flickan som visat Stephie vänlighet, ler fortfarande i smyg men håller sig i bakgrunden och vågar aldrig öppet utmana Sylvias makt. Den enda som söker sig till Stephie är Britta från söndagsskolan — snäll men trist, och deras vänskap byggs mer av brist på alternativ än av äkta samhörighet.

En söndagskväll tar tant Märta med Stephie och Nellie till ett väckelsemöte i pingstkyrkan. I det stora, kala rummet talar en lång, mager pastor med monoton röst om synd och omvändelse, medan en kvinna bakom dem mumlar “Å, ljuva Jesus” om och om igen. Plötsligt börjar folk tala i tungor — obegripligt babblande som varken låter som svenska eller något annat språk. Sedan tar en ungdomskör plats och börjar sjunga, ackompanjerade av en flicka med gitarr. Det är den första musiken Stephie hört sedan hon lämnade Wien, och den strömmar genom henne som en flod av längtan. Hon börjar gråta okontrollerat, och Nellie börjar gråta hon också. Tant Märta leder dem fram till altaret där pastorn lägger sina händer på deras huvuden och ber högt. Efteråt tolkar de vuxna flickornas gråt som att de “funnit Jesus.” Stephie försöker svagt förklara att det var musiken, men ingen lyssnar. Några veckor senare döps systrarna utan att protestera. Stephie vet att hon inte är frälst, men hon håller tyst — och hon skriver aldrig om dopet till sina föräldrar.

Katastrofen kommer en dag i november när Svante, den godmodige men korkade pojken som går om sjätte klass för andra gången, räcker Stephie ett paket under lunchrasten. Det visar sig vara ett hemgjort foto av Hitler i en grovt snidad träram. Svante har inga onda avsikter — han vet knappt vem Hitler är och tror att bilden ska påminna Stephie om hennes hemland. Men för Stephie är ansiktet en symbol för allt hon förlorat: det svarta håret nedkammat över pannan, den lilla mustaschen, de hotfulla ögonen.

Hon minns hur hon och väninnan Evi smög ut för att se Hitlers triumfparad genom Wiens gator, hur de klämdes i folkmassan och pressades mot en husvägg. Mjölken välter i tumultet i klassrummet, och när fröken Bergström dyker upp i dörröppningen tar Sylvia chansen att anklaga Stephie. Fröken Bergström tillrättavisar Stephie skarpt — “Så tilltalar vi inte varandra på den här skolan. Kanske gör man så där du kommer ifrån, men inte här i Sverige” — utan att fråga vad som egentligen hänt. Stephie rusar ut, trampar sönder bilden på skolgården och kastar den ner i utedasset.

På hemvägen försöker Britta trösta henne och förklara att Svante inte menade något illa, men Stephie exploderar och skriker att Britta inte vet någonting, att hennes pappa suttit i arbetsläger. Sedan, i desperation, säger hon rakt ut att Jesus inte finns. Britta brister i gråt och skriker tillbaka att Stephie inte är en riktig kristen — och just så förstörs den enda relationen Stephie hade i skolan. Hon är nu helt ensam.

Istället för att gå hem fortsätter Stephie ner till stranden i det piskande regnet. Vågorna är svarta och isande. Hon irrar sig in i sjöboden, sparkar av sig de blöta skorna, sveper en presenning runt sig och somnar. Det är farbror Evert som hittar henne, genomblöt och genomfrusen. Han lyfter upp henne i sina armar och bär henne hela vägen hem, precis som hennes pappa brukade göra när hon var liten. Tant Märta värmer badvatten, och Stephie dricker het mjölk med honung innan hon somnar. Nästa morgon har hon feber och stannar hemma en hel vecka. Farbror Evert, som inte kan gå ut med båten på grund av stormen, håller henne sällskap med sjömanshistorier och luffarschack, och Stephie stelnar till varje gång telefonen ringer — men det är aldrig Brittas mamma som ringer. Hemligheten om Jesus verkar vara bevarad, åtminstone för tillfället.

Vinterns mörker och små ljuspunkter

Det är Britta som avslöjar hemligheten med porslinshunden. En eftermiddag hos Stephie börjar hon nyfiket rota bland hennes saker i byrålådan och hittar den ihopknycklade näsduken längst in. Innan Stephie hinner stoppa henne har Britta vecklat upp tyget — och just i det ögonblicket dyker tant Märta upp i dörröppningen med en bricka. Mimi rullar ut ur Brittas hand och krossas mot golvet. Tant Märta behöver bara kasta en blick på skärvorna för att känna igen tant Almas porslinshund. Hennes röst skär som en piska: “Det gör dig till en tjuv.” Stephie tvingas sopa upp resterna, och på söndag efter söndagsskolan måste hon gå till tant Alma och be om förlåtelse. Dagar av väntan och ångest följer. Tant Alma är besviken men förlåter till slut, under förutsättning att Stephie uppriktigt ångrar sig. Tant Märta nöjer sig dock inte med det — hon tar med Stephie till ett bönemöte i pingstkyrkan och tvingar henne att knäböja och be Jesus om vägledning inför hela församlingen, med brinnande kinder av skam.

Lucia-firandet blir nästa katastrof. När fröken Bergström frågar klassen vem som ska vara Lucia nominerar Stephie spontant Vera, som annars inte skulle ha fått en chans mot Sylvia. Till Stephies förvåning vinner Vera omröstningen överlägset — tjugosex röster mot fem. Men istället för att bli glad reagerar Vera med ilska. Hon konfronterar Stephie på hemvägen och skriker att Stephie förstört allt, att Sylvia aldrig kommer att förlåta henne. Stephie förstår inte den outtalade maktbalansen, att Vera överlevt på ön genom att hålla sig under Sylvias radar, och att Stephies goda avsikt slitit sönder den skyddande osynligheten.

Luciadagen närmar sig och Stephie behöver en lång vit klänning. Tant Märta lovar att ordna det, och kvällen innan finner Stephie ett prydligt vikt plagg på sin säng. Men det visar sig vara en gammal flanellnattskjorta med urblekta blå blommor — inget vitt, inget spets, ingenting av den högtidlighet Stephie föreställt sig. I omklädningsrummet nästa morgon bär de andra flickorna riktiga vita klänningar med spetskragar och breda band. När Stephie knäpper den blommiga nattskjortan exploderar Sylvia i skratt: “Hon har bara en gammal nattskjorta!” Barbro flikar in: “Blommig!” Fröken Bergström lyckas till slut skaffa en lånad klänning som visserligen är för kort men åtminstone vit.

Under själva processionen, med tända ljus och långsam gång genom korridoren, känner Stephie plötsligt hur någon greppar hennes fläta. Innan hon hinner reagera hörs ett fräsande ljud och en stank av bränt hår fyller luften. Allt hår nedanför gummibandet är svedt. Sylvia spelar oskyldig — “Hon måste ha svängt på huvudet och nuddat mitt ljus. Eller Barbros.” Stephie säger ingenting. Sylvia är hennes fiende, och hon är starkare.

Ensam hemma efter skolan står Stephie vid spegeln med den stora kökssaxen i handen. Hon testar klippet nedanför gummibandet, sedan högre, och ännu högre tills saxen snuddar vid nacken. Med ett bestämt klipp skär de vassa eggarna genom den tjocka flätan, som hänger lös i hennes hand som en död orm. I spegeln ser hon en halvfärdig varelse — ena sidan igenkännlig, den andra ett virrvarr av svart hår. Tant Märta kommer hem, stirrar på henne och säger förvånansvärt lugnt: “Kort hår är väldigt praktiskt, egentligen.” Sedan sätter hon Stephie på en stol i köket, flätar upp den andra sidan och klipper allt till en jämn längd. Med en mindre sax från sin lagningsväska jämnar hon av ändarna, och Stephie blundar och kan knappt tro att de händer som så varsamt rör vid hennes hår är samma grova händer hon känner som tant Märtas. Utan flätornas tyngd känner hon sig naken men befriad. När mamma skriver och ber om nya foton flyger Stephies hand till nacken — vad ska mamma säga när hon ser att flätorna, som hon älskade så, är borta?

Julen blir bittersöt. Tant Märta stickar en mössa och vantar åt Stephie, och farbror Evert ger henne en gammal kälke som de tillsammans slipar och målar skinande röd. I den blå skymningen på nyårsaftons eftermiddag bygger de en snölykta av snöbollar vid trappan, med ett litet ljus i mitten som sprider ett mjukt, rödaktigt sken. Det är vackert, och till och med tant Märta berömmer deras arbete. Men breven hemifrån bär inga goda nyheter: pappa skriver att de fortfarande inte fått visum till Amerika. Framtiden ser mörk ut, men de får inte ge upp hoppet. Mamma ber om nya foton och skriver hur hon varje dag betraktar de inramade bilderna av sina döttrar. Stephie döljer sitt kortklippta hår genom att försöka skicka sommarens äldre bilder istället.

Julens mest plågsamma ögonblick handlar om Nellie. Hennes bästa kompis Sonja har gett henne en julklapp, och Nellie vill ge något tillbaka men har inga pengar. Stephie föreslår utan att tänka sig för att Nellie kan ge bort sitt korallhalsband — mammas halsband, köpt av pappa under deras bröllopsresa till Italien. Nellie tvekar, men Stephie upprepar sitt förslag, och sedan är det gjort. På juldagen ser Stephie Nellies nakna hals utan halsbandet och förstår att systern verkligen gav bort det — för en gummigroda som hoppar när man klämmer på en boll. Skulden gnager, och Nellie anklagar henne rakt ut: “Det var du som sa att jag skulle göra det!” Stephie avfärdar det som ett skämt, men vet att skadan är oåterkallelig.

Nyårsafton firar Stephie med farbror Evert och tant Märta i finrummet, med stek, potatis, sås och ärtor. Hon får sitta uppe till midnatt, och när klockorna ringer in det nya året öppnar farbror Evert fönstret så att kyrkklockorna blandas med radions djupa röst. “Låt detta bli ett bättre år,” viskar Stephie för sig själv. “Snälla, snälla, låt det bli bättre. Jag ska verkligen försöka vara snäll, det lovar jag.” Senare, när hon ligger i sängen, hör hon farbror Everts röst genom väggen: “Hon är en fin flicka. Jag är glad att vi tog henne.” Vinden börjar tjuta utanför fönstret, och Stephie hinner inte höra tant Märtas svar — men farbror Everts ord värmer ändå, som snölyktans ljus i vintermörkret.

Kampen för mamma och pappa

Brevet från pappa förändrar allt. Hoppet om Amerika håller på att sina — inga visum har beviljats och inga verkar vara på väg. Men det är inte bara dåliga nyheter brevet innehåller: pappa vänder sig till Stephie som om hon vore vuxen och ber henne om hjälp. Kanske kan Sverige, som inte är inblandat i kriget, ta emot dem? Han ber henne tala med sina fosterföräldrar och kontakta myndigheterna. Stephie fylls av beslutsamhet. Om ingen annan kan rädda föräldrarna, ska hon göra det.

Hon börjar med tant Alma, som hon alltid sett som den varma och tillgängliga vuxna på ön. Men tant Almas reaktion är en kalldusch. Hon ser besvärad ut och mumlar om politik — “Sigurd skulle inte gilla det.” Sedan tillägger hon något som får Stephie att stelna: “Vi vet ju egentligen inte vad som pågår där nere. De sätter väl inte oskyldiga människor i fängelse?” I det ögonblicket förstår Stephie att tant Almas vänlighet har sina gränser, att den är en mur hon inte kan ta sig igenom. Besviken tackar hon för mellanmålet och går.

Tant Märta är den enda kvar att vända sig till. Stephie berättar om pappas brev med darr på rösten, men tant Märta tittar knappt upp från sin lagning. “Våra öden ligger i Herrens händer,” svarar hon. Stephie brister i gråt och skriker att hon vill åka hem. Då händer något oväntat: tant Märtas ansikte blir bestämt och hon lovar att ringa hjälpkommittén nästa dag. “Inte för att jag tror det hjälper. Men det är en god kristens plikt att hjälpa nödställda.” Stephie stirrar genom sina tårar och anar ett glimmer av hopp — om någon kan tvinga folk att göra som hon vill, så är det tant Märta. Men svaret från kommittén är brutalt: de får bara hjälpa barn, ingen vuxen flykting släpps in, det är regeringens politik. Och om varje flyktingbarn ville ha sina föräldrar hit — var skulle det sluta?

När farbror Evert kommer hem bestämmer han sig för att skriva till riksdagsmannen. Han ställer frågor om Stephies föräldrar, formulerar brevet och postar det till Stockholm. Stephie följer med till postkontoret och föreställer sig svaret: ett kuvert med guldbård och Sveriges riksvapen. Men veckorna går utan svar. Skolan stänger för “bränslelov” eftersom det inte finns ved att elda med.

Medan svaret dröjer fattar Stephie ett desperat beslut. Postfrun har nämnt att man kan gå på isen hela vägen till Hjuvik på fastlandet. Därifrån kan man ta buss till Göteborg och tala med hjälpkommittén ansikte mot ansikte. En lördagsmorgon klär sig Stephie i dubbla strumpor och sin tjockaste tröja, smyger med sig farbror Everts kompass och packar extra mackor. Hon ljuger för tant Märta att hon ska åka kälke efter skolan. Men äventyret vänder snabbt. Efter att ha passerat en liten ö stannar hon för att äta och tappar kompassen ur ryggsäcken. Utan den vandrar hon rakt ut över den ändlösa isen, övertygad om att hon går österut mot fastlandet. Mörkret faller, kylan tränger genom kängorna, och mjölken i flaskan fryser till slask. När hon äntligen ser land i mörkret och stapplar upp på en stenig strand, höjer hon blicken — och ser det vita huset med de höga stentrapporna. Hon har gått i en vid cirkel runt hela ön utan att veta det och hamnat precis där hon startade. Hela den långa vandringen var förgäves. Tant Märta skäller för att hon är sen till middagen, men Stephie avslöjar aldrig sanningen om sitt misslyckade äventyr.

Det bruna kuvertet från riksdagen dyker till slut upp, adresserat till Evert Jansson — inget guldbård, inga riksvapen. Riksdagsmannen skriver att han undersökt saken men att nästan inga vuxna judiska flyktingar beviljas inresetillstånd till Sverige. Stephies föräldrar kan söka vid svenska ambassaden i Wien, men chanserna är minimala. När farbror Evert läser upp innehållet tappar Stephie en krukväxt i golvet. Alla dörrar har nu stängts.

Kriget kommer närmare i april 1940, när tyska trupper invaderar Norge och Danmark. Stephie hör nyheten ensam i köket, stående mitt på golvet med mjölkkannan i ena handen, stel som en staty. Nellie ringer förtvivlad och frågar om nazisterna kommer till ön. Systrarna tillbringar natten ihopkrupna i Stephies smala säng, precis som när de var små hemma i barnkammaren. Nellie frågar vad de ska göra om fienden kommer, och Stephie hittar på att de ska fly till Portugal — “Där finns bara sandstränder och palmträd” — men Nellie påminner henne torrt om att hon sa samma sak om ön. Farbror Evert kommer hem blek och skakig: en fiskebåt från en grannö sprängdes av en mina, sex män dog, och hans egen båt var bara ett par hundra meter bort. Tant Märta syr mörkläggningsgardiner, och i skolan får barnen order att packa nödväskor ifall ön ska evakueras. Stephie packar kläder, smycken och fotografier — om hon tvingas ge sig av kanske hon aldrig kommer tillbaka.

I denna mörka tid kommer också beslutet om Stephies framtid. Hon vill gå vidare till realskolan, men tant Märta säger blankt nej — det finns inga pengar för kost och logi i stan, och dessutom vet ingen hur länge Stephie stannar. Istället ska hon läsa hushållskurs på ön till hösten. Fröken Bergström besöker hemmet för att försöka övertala, men svaret förblir nej. “Saker och ting blir inte alltid som vi hoppas,” säger farbror Evert mjukt. “Vi får ta livet som det kommer.” Vid skolavslutningen i juni får Stephie ändå en oväntat ljus stund: hon tilldelas bokpriset för klassens bästa betyg — Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Fröken Bergström håller ett kort tal om hur anmärkningsvärt det är att en elev som inte kunde ett ord svenska för ett år sedan nu toppar klassen. I boken har hon skrivit: “Må denna bok hjälpa dig att ännu bättre lära känna ditt nya hemland.” Stephie bläddrar fascinerat bland illustrationerna, men lyckan blandas med sorg — en sommarlov som inte slutar med att man börjar skolan igen är inget riktigt sommarlov.

En ö, men inte ensam

Sommaren kommer och med den sommargästerna. Stephie, tant Märta och farbror Evert flyttar ner i källaren medan en doktorsfamilj från Göteborg tar över övervåningen. Med sig har de det bästa tänkbara: en brun och vit foxterrier vid namn Putte som genast hoppar upp på Stephie och slickar hennes hand. Doktorsfrun ger henne tillåtelse att rasta hunden när hon vill, och Putte blir snabbt Stephies trognaste följeslagare på ön.

Doktorsparets son Sven är sjutton eller arton år, lång och eftertänksam med brunt hår som faller ner över pannan. En morgon när Stephie är ute med Putte bland klipporna stöter hon på honom. Han sitter på en klipphylla med en tjock bok i knäet och börjar prata med henne om havet, om ensamhet, om att vara annorlunda. Sedan ber han att få läsa något högt. Det är på engelska, och han översätter: “Ingen människa är en ö, hel i sig själv; varje människa är en del av fastlandet, en del av det hela.” Orden kommer från poeten John Donne, citerade i en bok av den amerikanske författaren Hemingway. Stephie står alldeles stilla och lyssnar, gripen. Sven erbjuder sig att låna henne böcker — även tyska — och säger att hon borde studera vidare, att hon har ett gott huvud på skuldorna. Han berättar också att han hittat ett hopskrynklat brev i ventilen i hennes rum — det förtvivlade brevet hon skrev sin första kväll på ön. Men han lovar på heder och samvete att han inte läst det.

Under våren händer ytterligare något avgörande: Stephie lär sig cykla. En kväll lånar hon tant Märtas cykel, rullar nerför en backe och kraschar i diket. Det är Vera som dyker upp, hjälper henne ur gruset, känner på hennes arm och bestämmer att inget är brutet. Nästa dag övar de tillsammans på en liten sidoväg. Vera sänker sadeln, håller i pakethållaren och springer bakom medan Stephie trampar. Plötsligt hör Stephie inte längre Veras fotsteg — hon cyklar på egen hand. De tillbringar hela eftermiddagen cyklande sida vid sida, med håret och kjolarna fladdrande i vinden. Men morgonen därpå, utanför skolan, ser Stephie hur Vera står mitt i Sylvias gäng och imiterar hennes krasch: “Aj, aj, min arm! Den måste vara bruten!” Stephie känner sig förrådd. På trappan försöker Vera be om ursäkt, men Stephie avvisar henne.

Den mest dramatiska händelsen inträffar vid affären, där två sommarpojkar med fräknar börjar trakassera Stephie. Den fräckaste pojken kallar henne “smutsig judunge” och säger att tyskarna snart ska komma och ta hand om sådana som hon. Stephie flyger på honom med knutna nävar, slår honom på käften så att läppen spricker, och sparkar mot hans smalben. Putte nappar tag i pojkens byxben och river ett stort hål. Pojken sparkar Putte i revbenen och hunden flyr med ett tjut. Stephie jagar efter Putte men hittar honom inte, och tillbringar hela natten ensam utomhus, gömd i en klippskreva bland björnbärsbuskarna, livrädd att hon dödat hunden och förstört allt. Men Putte har humpat hem på egen hand — skadad men levande.

När Stephie smyger tillbaka under natten ser hon tant Märta genom källarfönstret, sittande på sängkanten i nattlinne med håret i en lång fläta — gråtande. Stephie har aldrig sett henne gråta förut. Tant Märta tar in henne, ger henne mackor och kakao, och för första gången berättar Stephie om den natten i Wien när nazisterna bröt ner dörren, tvingade hela familjen ut i hallen och sköt deras lilla hund Mimi inför barnens ögon. Tant Märta stryker hennes hår och kallar henne “mitt lilla barn.”

Nästa morgon marscherar tant Märta till köpmannens sommargäster med Stephie och Vera i släptåg. Pojkens far förväntar sig en ursäkt, men tant Märta vänder på hela situationen. Med Vera som vittne avslöjar hon vad pojken verkligen sagt, och hennes ord skär genom morgonluften: “Ingen ska komma här och säga sådant till min flicka.” Pojkens far rodnar som en rödbeta och skäller ut sin son. Tant Märta betalar för de förstörda byxorna, men ursäkt — det blir det pojken som får stå för.

Sommarens sista gåva kommer från doktorsfrun. Under ett kaffebesök med tant Märta förklarar hon att det snart blir ett ledigt rum i familjens Göteborgslägenhet, nära flickrealskolan, och att Stephie är välkommen att bo där utan att betala hyra. Det finns stipendier att söka för böcker. Tant Märta ber att få tänka över saken, och efter att farbror Evert kommit hem från sin fisketur säger de ja. Stephie ska få studera vidare.

I bokens sista scen ligger Stephie och Vera på klipporna ovanför badberget i sina nya baddräkter — Vera i grön, Stephie i röd. De har precis kommit upp ur vattnet, och solen värmer den varma stenhällen under deras ryggar. Vera säger att hon kommer att sakna Stephie till hösten. Stephie svarar: “Du är min bästa vän, vad som än händer.” Sedan lägger hon till, med ett litet styng i hjärtat: “Du och Evi” — väninnan som hon knappt skrivit till på veckor, en del av ett Wien som känns allt mer avlägset.

Stephie är annorlunda nu jämfört med flickan som steg av ångbåten för ett år sedan. Benen är fulla av skråmor och blåmärken, fotsulorna är hårda av att gå barfota, huden är solbränd. Hon kan cykla, ro en eka, dyka från klipporna och tala flytande svenska. Hon har lärt sig att ingen människa är en ö — inte ens på en ö. Amerika finns någonstans bortom horisonten, Wien med mamma och pappa är alltför långt borta, men hon har Vera bredvid sig, farbror Evert och tant Märta i huset nedanför kullen, böcker att läsa och en höst att se fram emot. Hon är inte vid världens ände. Hon är på en ö långt borta — men hon är inte ensam.