En ö i havet (Avancerad)

Ankomsten till Sverige

När Steffi och Nelli lämnar Wien i slutet av 1930-talet sker det under omständigheter som på samma gång är dramatiska och svårbegripliga för dem som unga flickor. Nazisternas förföljelser av judar har trappats upp, och deras föräldrar ser ingen annan utväg än att sända barnen bort för att rädda deras liv. Avskedet präglas av en tung blandning av skräck, hopp och sorg; de två systrarna klamrar sig fast vid moderns och faderns ord, löften som egentligen är mer tröst än realism: att de en dag kommer att återförenas. Att lämna Wien – den stad som dittills utgjort ramen för deras barndom, med dess gator, caféer, skolor och vänskaper – innebär att lämna allt som varit stabilt och begripligt. Resan mot Sverige blir både en fysisk och existentiell förflyttning.

De anländer med tåg 1939, till ett land som för dem ter sig både främmande och gåtfullt. Sverige har ännu inte dragits in i kriget, men osäkerheten ligger i luften, och även här är nyheterna om utvecklingen på kontinenten ständigt närvarande. Flickorna får en känsla av att vara på flykt men samtidigt i ett slags vänteläge; allt är provisoriskt, inget känns beständigt. Järnvägsstationen där de stiger av blir scenen för ett nytt kapitel i deras liv, ett kapitel som de inte själva valt men som de måste lära sig att uthärda.

Det är just vid denna ankomst som en av de mest avgörande förändringarna inträffar: systrarna blir separerade. Nelli placeras hos en fosterfamilj på fastlandet, medan Steffi förs till en liten ö i skärgården, där hon ska bo hos Märta och Sven. Beslutet tas av vuxna, praktiskt och rationellt, men för de två systrarna innebär det en ny form av förlust. De har redan skilts från föräldrarna, och nu från varandra. För Steffi är separationen särskilt smärtsam, då hon känner ett ansvar som storasyster att beskydda och vägleda Nelli. Att inte kunna göra det fyller henne med oro och en känsla av maktlöshet.

När Steffi för första gången färdas över vattnet mot ön konfronteras hon med ett landskap som är radikalt olikt det hon lämnat. Havet breder ut sig oändligt, kallt och grått, en kontrast till Wiens stadsmiljö och de välbekanta bergen. Klipporna och den karga vegetationen förstärker känslan av ödslighet. Det är som om naturen själv markerar avståndet till allt som en gång var hennes liv. För Steffi, som aldrig tidigare sett havet, blir mötet nästan överväldigande – inte bara en naturupplevelse utan också en påminnelse om den klyfta som skiljer henne från det förflutna.

Hos Märta och Sven möts hon av vänlighet men också av en viss stramhet. Märta är plikttrogen och ordningsam, med tydliga förväntningar på att Steffi ska anpassa sig. Sven är tystlåten, nästan otillgänglig, men inte fientlig. I detta nya hem blir vardagen snabbt ett fält för prövningar: språket är svårt, sederna annorlunda, och Steffi känner sig ständigt osäker på hur hon bör uppföra sig för att inte väcka missnöje. Hon är på samma gång tacksam över att vara i säkerhet och fylld av skam över att känna sig som en börda.

För att hålla fast vid en känsla av kontinuitet skriver Steffi brev till föräldrarna som är kvar i Wien. Hon vet att breven censureras och att de inte kan uttrycka allt, men själva handlingen blir en livlina. I breven försöker hon formulera trygghet, både för sin egen skull och för att inge föräldrarna mod. Orden blir ett sätt att förneka den avgrund som skiljer dem åt. Hon klär sina tankar i ett språk som är mer hoppfullt än hon egentligen känner, för vad skulle det tjäna till att beskriva ensamheten och förvirringen? Samtidigt bär varje brev med sig en underton av desperation: en förhoppning om svar, om någon sorts bekräftelse på att föräldrarna fortfarande finns kvar och att de tänker på henne och Nelli.

När hon börjar skolan på ön förstärks känslan av främlingskap. Klassen betraktar henne nyfiket, ibland misstänksamt. Hennes accent och bristande svenska gör henne sårbar, och varje ord hon yttrar blir en påminnelse om att hon inte hör hemma. Vissa barn är nyfikna och försöker kommunicera, andra drar sig undan eller viskar bakom hennes rygg. Lärarna är i regel vänligt inställda men också osäkra på hur de ska hantera en flicka som inte helt förstår deras språk. För Steffi blir skolgången en plats där hon pendlar mellan att känna sig intelligent och kapabel och att känna sig dum och utestängd.

Byborna på ön reagerar också olika. Några visar öppen nyfikenhet, ställer frågor, erbjuder hjälp. Andra ser på henne med ett avmätt eller rentav skeptiskt öga, som om hennes närvaro vore en påminnelse om det hot som Europa står inför. Steffi känner att hon blir betraktad både som ett barn i behov av skydd och som en främling som måste förtjäna sin plats. Den dubbla blicken sliter på henne, men den skärper också hennes vilja att visa att hon klarar sig.

Den första tiden på ön blir därför en kamp mellan känslan av övergivenhet och en gryende beslutsamhet. Hon är en främling, hon saknar förankring, och hon vet inte hur länge situationen ska vara. Men i takt med att hon möter vardagens krav – skolgång, arbete i hushållet, nya relationer till människor omkring sig – upptäcker hon inom sig själv en förmåga att stå ut. Ensamheten, hur plågsam den än är, väcker också ett behov av inre styrka. Hon börjar tänka att om hon lyckas klara sig här, i denna främmande miljö, så kommer hon kunna klara mer än hon anat.

Delens slut markerar just denna dubbelhet: Steffi känner sig fortfarande ensam, sårbar och osäker. Hon bär på en djup oro för Nelli och föräldrarna, och hon är medveten om sin utsatthet. Men mitt i allt detta spirar också en beslutsamhet. Hon ska inte låta omständigheterna krossa henne. Havet, som först tedde sig skrämmande och främmande, blir också en symbol för en resa hon måste göra: att lära sig leva i det nya, utan att helt förlora banden till det gamla.

Livet på ön

När de första veckorna på ön passerat börjar Steffi långsamt orientera sig i den verklighet som nu blivit hennes. Hon lär känna sin fosterfamilj, Märta och Sven, inte bara som de vuxna som tagit emot henne utan också som människor med sina rutiner, vanor och egenheter. Huset där de bor är enkelt men välordnat, präglat av Märtas omsorg om ordning och disciplin. Varje dag följer ett tydligt mönster: måltiderna serveras på bestämda tider, arbetet i hushållet fördelas efter strikta regler, och sysslorna ska utföras på ett sätt som motsvarar Märtas krav på noggrannhet. För Steffi, som är van vid en annan sorts vardag i Wien, känns det till en början både kvävande och främmande. Samtidigt väcker det en viss trygghet att det finns struktur i en tillvaro som annars är präglad av ovisshet.

Hon upptäcker snart att språket är den största barriären. Svenska orden låter hårda och ovana i hennes öron, rytmen i talet skiljer sig från den tyska hon behärskar, och hon känner sig ofta förlorad när människor talar snabbt omkring henne. Vid middagsbordet försöker hon följa samtalen, snappa upp enstaka ord, gissa sig till sammanhanget. Hon upprepar orden tyst för sig själv, som om hon ville smaka på dem, men när hon själv ska tala blir tungan trög och meningarna kantiga. Att leva i ett nytt språk är som att befinna sig bakom en glasvägg: hon ser världen men kan inte riktigt nå den.

Märta är sträng men rättvis. Hon tolererar inte lättja, och Steffi märker att minsta tecken på slarv leder till en skarp tillsägelse. Samtidigt finns det en fasthet i Märtas sätt som inte är grym utan snarare bygger på övertygelsen att ordning är nödvändig för att livet ska fungera. Sven, å andra sidan, framstår som mildare. Han talar sällan, men när han gör det är tonen varm, nästan avväpnande. Hans stillsamma närvaro blir för Steffi en motvikt till Märtas stramhet, ett slags påminnelse om att inte alla krav är outhärdliga.

I skolan konfronteras Steffi med en annan form av prövning. Hon är inte bara ny elev utan också utlänning, judinna, och flickan från ett krigshärjat land. De andra barnen ser på henne med nyfikenhet, ibland med en sorts misstänksam respekt, ibland med ren oförståelse. Hon vet att hennes kläder ser annorlunda ut, att hennes uttal skvallrar om hennes bakgrund, och hon känner den brännande blicken av att alltid vara den som avviker. Vissa klasskamrater vill gärna hjälpa, försöker tala långsamt eller dela sina böcker, men lika ofta upplever hon fniss och viskningar bakom hennes rygg. Att stå ut med detta kräver mer mod än hon ibland tror sig äga.

Trots allt gör hon framsteg. Små steg, men ändå betydelsefulla. Hon börjar förstå mer av lärarnas instruktioner, kan läsa enklare meningar och lyckas ibland formulera hela satser på svenska. Men kampen att uttrycka sig är ständigt närvarande. Orden vill inte formas på rätt sätt, grammatiken snubblar, och ofta ersätter hon det hon inte kan säga med tystnad. Ibland känns det som att hon blivit yngre igen, reducerad till ett barn som inte kan göra sig förstått. Men hon ger inte upp. Varje ny fras är en seger, varje gång hon vågar tala högt i klassen en bekräftelse på att hon är på väg att hitta sin plats i språket.

Det är inte bara skolan som får henne att känna sig annorlunda. På ön finns en stark känsla av gemenskap, men också en tydlig gräns mellan de som hör hemma där och de som kommer utifrån. Steffi märker att vissa vuxna pratar om henne som om hon inte vore närvarande, att hon blir reducerad till “den judiska flickan”, en etikett som både skiljer henne från de andra och gör henne till symbol för något större än sig själv. Hon förstår att hennes närvaro påminner dem om kriget, om hotet där ute i Europa, och att hon därmed väcker känslor som inte alltid har med henne som individ att göra.

Samtidigt finns det ögonblick som inger hopp. När Märta ibland nickar uppskattande åt en väl utförd syssla, eller när Sven lägger en hand på hennes axel i tyst bekräftelse, känner hon att hon inte är helt osynlig. Hon börjar förstå de små nyanserna i deras sätt att visa omtanke – handlingar snarare än ord. En extra potatis på tallriken, en filt lagd över henne när hon somnat med boken i famnen, en tyst gest som säger att hon trots allt hör till.

Även relationen till de andra barnen i skolan förändras långsamt. Några av dem inser att hon, bakom sin annorlundahet, är en flicka med samma känslor och drömmar som de själva. Ett gemensamt skratt på rasten, en hemlighet som delas i smyg, eller bara en blick av förståelse blir små broar över den klyfta som först verkade oöverstiglig. Men utanförskapet försvinner aldrig helt; det är som en skugga som följer henne, en ständig påminnelse om att hon inte kan återvända till det som varit och ännu inte helt kan kliva in i det nya.

När veckorna blir månader märker Steffi att hon sakta, nästan motvilligt, börjar hitta en plats i familjen. Hon vet att hon aldrig kommer bli Märta och Svens dotter på samma sätt som deras egna barn hade varit, men hon blir en del av vardagen: en som utför sysslor, delar måltider, deltar i samtalen, om än med begränsat språk. Hon är fortfarande präglad av en känsla av främlingskap, men hon ser också att hon inte är helt utanför. En dubbelhet växer fram – en fot i Wien, hos föräldrarna och den gamla världen, och en fot på ön, i det nya livet.

Det är just i denna spänning som Steffis första anpassning formas. Hon har ännu långt kvar innan hon känner sig hemma, men hon har börjat bygga en bro mellan det förflutna och nuet. I tysthet formar hon en beslutsamhet: att trots ensamheten, trots den ständiga påminnelsen om sin annorlundahet, försöka rota sig där hon är.

Vänskap och svårigheter

När den första tiden på ön gått över i vardag börjar Steffi allt mer möta barnen i byn, inte bara i skolans formella miljö utan också på vägarna, vid stranden och i de små sociala sammanhang som uppstår i en liten gemenskap. Reaktionerna hon möter är blandade. Vissa barn visar en nästan överväldigande nyfikenhet; de ställer frågor om Wien, om hur det är att resa med tåg så långt, om varför hon och hennes syster inte bor tillsammans. Deras frågor är ofta på en gång oskyldiga och klumpiga, men bakom dem finns en genuin vilja att förstå. Andra barn betraktar henne däremot med kylig skepsis, som om hennes blotta närvaro hotade den känsliga balansen i deras lilla värld.

Steffi lär sig snabbt att navigera i denna dubbelhet. Hon känner av nyanserna i röster, blickar, kroppsspråk. Hon vet när nyfikenheten är äkta och när den är ett förspel till hån. Ibland kan ett samtal börja trevande men övergå i skratt på hennes bekostnad. Hennes accent, hennes annorlunda ordval, hennes bakgrund som judinna blir till ammunition i barns lekar som plötsligt kan vända sig mot henne. Samtidigt är det just i detta klimat som också vänskap växer fram.

Hon finner snart några kamrater som på riktigt vill ha henne nära. De delar böcker, bjuder in henne i lekar och tar hennes parti när andra försöker reta eller utesluta henne. Dessa vänskaper är sköra men oerhört värdefulla; de blir som livbojar i ett hav av osäkerhet. I samtal som dröjer sig kvar efter skoldagens slut upptäcker Steffi att hon kan känna gemenskap, att det faktiskt går att skratta tillsammans även på ett språk som ännu känns främmande.

Men för varje vän finns också en fiende. Några barn ser henne som ett enkelt mål för sina frustrationer. De retar henne öppet för hennes uttal, hennes mörka hår, för att hon kommer från ett land som nu står under nazistisk kontroll. De slänger ur sig ord som hon inte alltid förstår, men tonfallet och blickarna gör innebörden tydlig. Det är inte bara barnsliga retstickor; ibland känns det som om deras ord bär på något av de vuxnas fördomar, som om de upprepar tankar de hört hemma. För Steffi blir det smärtsamt tydligt att hon aldrig kan fly undan sin bakgrund.

Parallellt med kampen för att passa in på ön ligger en annan, mer personlig kamp: saknaden efter Nelli. Att systrarna inte får bo tillsammans är en börda som väger tungt. Varje gång hon ser andra syskon leka eller gå hem tillsammans blir avståndet mellan henne och Nelli ännu mer påtagligt. De får träffas ibland, under organiserade besök, men mötena blir korta och känsloladdade. Steffi försöker hålla sig stark för Nellis skull, men inom sig känner hon hur separationen gröper ur hennes trygghet. De delar samma bakgrund och förlust, men lever nu i två olika världar, och det finns alltid en osäkerhet i hur länge de kommer få se varandra.

Breven från föräldrarna är den tredje stora tråden i Steffis tillvaro. Hon längtar intensivt efter varje kuvert, varje livstecken från Wien. När ett brev väl kommer läser hon det om och om igen, som om orden kunde ge henne styrka nog att orka månader framåt. Men breven är sällsynta, och ibland går lång tid utan någon nyhet alls. Den tystnaden blir nästan outhärdlig. Hon föreställer sig föräldrarna i deras lägenhet, under trycket av de nya lagarna och restriktionerna, och hon fylls av en blandning av skuld och oro. Skuld över att hon är i säkerhet medan de är kvar, oro över vad som kan hända dem när som helst.

När hon skriver egna brev försöker hon förmedla styrka. Hon berättar om sina små segrar – att hon lärt sig ett nytt ord, att hon fått en vän, att hon klarat en uppgift i skolan. Men mellan raderna finns en längtan som inte kan döljas. Hon vill berätta att hon är rädd, att hon känner sig ensam, men hon vet att föräldrarna redan bär nog med bördor. Så hon klär sina känslor i ett språk som låter hoppfullt, även när verkligheten känns mörk.

Trots alla svårigheter – retningarna i skolan, saknaden efter Nelli, den gnagande oron för föräldrarna – börjar Steffi långsamt finna en rytm i sitt liv på ön. Vardagens rutiner ger struktur, och vänskaperna, även om de är bräckliga, ger ljusglimtar. Hon börjar känna igen dofterna från köket, ljuden från havet, rytmen i dagarna. Det är inte längre en helt främmande värld; små bitar av tillhörighet har börjat fästa sig.

En kväll när hon sitter vid sitt skrivbord och försöker skriva ännu ett brev slår det henne att hon inte längre behöver slå upp lika många ord i lexikonet. Hon har fortfarande långt kvar till flyt, men det går. Hon tänker på hur hon första gången hörde havet och kände sig fullständigt främmande, och jämför det med nu när vågornas brus blivit en del av bakgrunden, något som följer henne snarare än skrämmer henne.

Det är just denna insikt som markerar slutet på den första fasen av hennes vistelse. Hon är fortfarande en främling, och känslan av utanförskap lämnar henne inte. Men det finns också stunder av samhörighet, där vänskaper och nya rutiner växer fram som små bevis på att hon ändå kan höra till. Hon bär fortfarande sorgen och saknaden inom sig, men parallellt med dessa känslor spirar något annat: en första aning om att livet på ön inte bara är en exil utan också kan bli en plats där hon kan växa.

Saknaden efter familjen

När hösten övergår i vinter förändras livet på ön på ett påtagligt sätt. Den kyla som först känts frisk blir nu genomträngande, en ständig påminnelse om kroppens sårbarhet. Vinden från havet viner genom springorna i husets väggar, och varje syssla tar längre tid än vanligt. Veden ska bäras in, elden måste hållas vid liv, vattnet fryser i hinkarna innan man hunnit använda det. För Steffi, som aldrig tidigare upplevt en skandinavisk vinter, blir det en omvälvande erfarenhet. Den praktiska vardagen kräver mer av henne, samtidigt som den känslomässiga bördan blir tyngre. Mörkret faller tidigt och skapar en känsla av isolering, som om världen utanför ön blivit ännu mer avlägsen.

De dagliga rutinerna blir allt mer krävande. Att gå till skolan innebär långa promenader i snö som nästan når upp till knäna, vinden piskar ansiktet rött och fingrarna blir stela innan hon hunnit fram. I klassrummet är värmen ojämn, och barnen sitter med händerna tryckta mot kinderna för att hålla värmen. Till och med enkla saker, som att läsa eller skriva, blir mer ansträngande när kroppen hela tiden kämpar mot kylan. Steffi märker att tröttheten sätter sig i henne på ett nytt sätt: inte bara fysisk utmattning, utan också en känsla av att varje dag är en kamp som måste vinnas om och om igen.

Vintern förstärker också hennes oro för föräldrarna i Wien. Varje gång snön lägger sig i tunga lager över marken kan hon inte låta bli att tänka på dem: har de ved att elda med, har de mat, är de fortfarande i säkerhet? Hon vet att situationen i Österrike blir alltmer pressad, och tystnaden i brevlådan känns som ett rop i sig själv. När ett brev väl når fram läser hon det gång på gång, men mellan raderna anar hon den förtvivlan som föräldrarna försöker dölja. Deras ord är korta, ofta försiktiga, och hon känner igen det hon själv gör i sina brev: försöket att inge hopp fast verkligheten är mörk.

När hon träffar Nelli blir oron ännu mer komplex. Systern, som är yngre och mer känslig, klamrar sig fast vid varje möte som om det vore en livlina. Nelli ställer frågor om föräldrarna, om framtiden, frågor som Steffi inte har svar på. Ändå försöker hon vara stark, hålla rösten stadig, förmedla trygghet. Hon vet att hennes egen osäkerhet inte får synas, för då skulle Nelli gå under. Dessa möten är därför både livgivande och utmattande. De ger systrarna tillfälle att dela sina känslor, men de river också upp såren av separationen. Varje gång de skiljs åt igen känns avståndet större än tidigare.

Samtidigt märker Steffi att hennes förhållande till Märta och Sven förändras under vintern. Märta, som i början mest känts sträng och avståndstagande, visar på sitt sätt en form av omtanke. Hon lär Steffi praktiska färdigheter – hur man bäst staplar veden för att den inte ska ruttna, hur man lagar kläder som blivit slitna, hur man bakar bröd så att det räcker längre. Märta säger sällan något vänligt rakt ut, men hennes noggrannhet och krav blir till en sorts undervisning i hur man överlever. Sven, däremot, fortsätter att vara stillsam och lågmäld, men hans små gester – ett uppmuntrande leende, ett ord i förbifarten – blir för Steffi en källa till tröst.

Mitt i detta märker hon att hon själv förändras. Hon tvingas ta ansvar, inte bara för praktiska sysslor utan också för sitt eget inre liv. Hon kan inte längre luta sig mot föräldrarna eller ens helt mot Märta och Sven. Hon måste själv hitta styrkan att stå upp i en verklighet som är hårdare än något hon tidigare upplevt. Det är i de små ögonblicken detta blir tydligt: när hon klarar av en uppgift i hushållet utan att be om hjälp, när hon vågar säga ifrån i skolan, när hon vågar formulera tankar på svenska som tidigare varit låsta inom henne.

Sakta börjar hon känna att hon växer, att hon håller på att bli mer självständig och vuxen. Det är en förändring hon inte alltid välkomnar, för den innebär också en distans till det barn hon en gång var, det barn som kunde känna sig trygg i föräldrarnas närhet. Men samtidigt ger den henne en sorts inre stolthet. Hon överlever inte bara; hon lär sig att leva på nytt. Hon märker till och med att hon ibland tänker på framtiden i Sverige, inte bara på återvändandet till Wien. Det är en skrämmande tanke, men också en som ger henne en viss trygghet.

Ändå finns det en dubbelhet som hela tiden följer henne. Ön blir alltmer bekant. Hon lär sig känna igen ljuden av havet i olika väder, smaken av Märtas bröd, doften av veden som brinner i spisen. Hon vet vilka stigar som leder till skolan, vilka skrymslen som erbjuder skydd mot vinden. I vissa stunder känns det nästan som hemma. Men just då slår saknaden efter familjen till med full kraft. Hon inser att ju mer hon vänjer sig vid livet här, desto längre bort känns Wien och de människor hon älskar mest.

Denna dubbelhet är svår att bära. Att acceptera ön som ett hem känns som ett svek mot föräldrarna, men att hålla fast vid Wien gör det svårare att slå rot. Hon befinner sig i ett tillstånd av ständig pendling mellan två världar: den gamla som hon inte kan återvända till, och den nya som hon inte helt vågar omfamna.

När vintern går mot sitt slut står det klart att Steffi inte längre är samma flicka som anlände med tåget. Hon är starkare, mer självständig, men också mer medveten om sin egen förlust. Hennes liv har blivit en balansakt mellan hopp och sorg, mellan tillhörighet och utanförskap. Ön är inte längre bara en plats hon tvingats till; den är också en plats där hon sakta börjar skapa sig en identitet. Men med varje steg hon tar i den riktningen växer också längtan efter det hon förlorat – föräldrarna, barndomens trygghet, känslan av att världen en gång var hel.

Ett nytt hopp

Kriget fortsätter att rasa i Europa, och även om Sverige ännu står utanför själva striderna känns ovissheten tung överallt. Rykten och nyheter når ön med fördröjning, men tillräckligt ofta för att hålla alla på helspänn. Steffi märker hur de vuxna sänker rösterna när de talar om situationen: om nya lagar, om deportationer, om grannar som plötsligt försvunnit från Wien. Varje notis om judarnas utsatthet där hemma blir som en ny börda, och hon känner tyngden av att inte kunna göra något för sina föräldrar. Framtiden ligger framför henne som en dimmig horisont – hon vet att något väntar, men inte vad, och ovissheten är stundtals värre än sanningen.

Sakta börjar hon ändå förstå att hennes gamla liv i Wien kanske aldrig kommer tillbaka. Den insikten smyger sig på, först som en viskning, sedan som en realitet hon inte längre kan ignorera. När hon tänker på lägenheten där familjen bodde, på skolan hon gick i, på vännerna hon brukade träffa, framträder bilderna allt suddigare. Hon inser att dessa minnen inte längre är en plats hon kan återvända till utan snarare ett rum inom henne, en del av hennes historia. Smärtan i denna insikt är skarp – det är som att förlora föräldrarna en gång till, men nu på ett mer existentiellt plan: hon förlorar också själva föreställningen om att återvända.

Mitt i detta växer hennes relation till Märta och Sven. De är fortfarande inte som föräldrar, men de har blivit något mer än bara fosterföräldrar. Märta, som tidigare mest framstod som sträng och krävande, visar en omtanke som Steffi nu kan förstå på ett annat sätt. Hon inser att Märtas stramhet är ett uttryck för ansvar, för viljan att ge henne verktyg att överleva. Sven, med sin stillsamma vänlighet, har blivit en trygg punkt, en som alltid finns där i bakgrunden. De båda representerar en sorts stabilitet som Steffi tidigare inte kunnat erkänna men som hon nu allt oftare söker.

Det är i dessa relationer som en ny känsla av tillhörighet växer fram. Hon deltar mer självklar i familjens vardag, inte bara som någon som följer reglerna utan som en som bidrar. Hon märker att Märta ibland ber henne om hjälp snarare än att bara ge order, och det ger henne en känsla av att hon faktiskt blivit en del av familjens struktur. När hon ser tillbaka på sin första tid på ön inser hon att hon tagit stora steg – från att känna sig helt utanför till att nu, åtminstone ibland, känna sig hemma.

Parallellt med detta börjar hon drömma om sin framtid på ett mer konkret sätt. Tankarna på utbildning växer sig starkare. Hon förstår att kunskap kan vara nyckeln till frihet, till att skapa ett liv som inte bara är ett undantagstillstånd. Att studera i Sverige, att kanske bli lärare eller något annat yrke där hon kan använda sina språkkunskaper, framstår som en möjlighet. Dessa drömmar är fortfarande sköra, men de ger henne en riktning, något att hålla fast vid när ovissheten om familjens öde känns förlamande.

När hon tänker på framtiden är det inte längre bara Wien som målbild. Hon börjar se att Sverige kan bli hennes hemland, att det finns en chans att bygga något här. Denna tanke fyller henne med både hopp och skuldkänslor. Hopp, för att hon äntligen kan föreställa sig ett liv där hon inte enbart definieras av flykt och förlust. Skuld, för att varje steg mot ett nytt liv också känns som ett steg bort från föräldrarna, från löftet om återförening.

Det är just i denna spänning mellan sorg och hopp som boken finner sitt slut. Steffi är inte längre samma flicka som klev av tåget tillsammans med Nelli. Hon har vuxit, blivit mer självständig, mer medveten om både världen och sig själv. Hon bär fortfarande på sorgen – efter föräldrarna, efter Wien, efter det liv som gått förlorat – men hon bär den på ett nytt sätt. Sorgen har blivit en del av henne, men den definierar henne inte helt.

Istället finns där nu också en vilja att bygga något nytt. Hon drömmer om utbildning, om framtid, om möjligheten att leva som mer än ett offer för omständigheterna. Ön, som först kändes som en fängelseö, har förvandlats till en plats där hon lärt sig växa. Havet, som en gång bara symboliserade avståndet till det hon förlorat, representerar nu också möjligheten till rörelse och frihet.

När hon blickar framåt vet hon inte vad som kommer att hända med hennes föräldrar, eller om hon någonsin kommer att återförenas med dem. Men hon vet att hon själv, genom allt hon gått igenom, har fått en styrka som gör det möjligt att överleva. Hon är fortfarande en främling i landet, men hon har också blivit något mer: en ung kvinna med förmågan att skapa sig en ny framtid.

Boken avslutas därför med en känsla av dubbelhet men också av utveckling. Steffi har vuxit in i sin nya tillvaro. Hon bär fortfarande sorgen, men hon bär den tillsammans med ett spirande hopp. Och kanske är det just i denna balans – mellan minnet av det som gått förlorat och drömmen om det som ännu kan byggas – som hennes verkliga identitet tar form.