Onkel Toms Stuga (Avancerad)

Ett hårt beslut i Kentucky

Arthur Shelby, en respektabel men ekonomiskt pressad plantageägare i Kentucky, befinner sig vid romanens början i en prekär situation. Trots sin status i samhället och ett visst rykte om att behandla sina slavar mer humant än många andra plantageägare, är han hårt skuldsatt. Affärsmisslyckanden och oförutsedda utgifter har fört honom till randen av ekonomisk ruin, och för att rädda både sin egendom och sin familjs framtid ser han sig tvungen att fatta ett beslut som strider mot hans hustrus och sons djupaste värderingar. Shelby bestämmer sig för att sälja två av sina slavar till slavhandlaren Mr. Haley: den medelålders, djupt troende Uncle Tom och den unge pojken Harry, son till Eliza, som arbetar som kammarjungfru åt fru Shelby.

Detta beslut framstår inte bara som en affärsuppgörelse, utan som en handling fylld av svek och moraliskt förfall. Fru Emily Shelby, som själv är djupt religiös och präglad av en stark känsla för rättvisa, blir upprörd när hon får veta vad hennes man planerar. Hon påminner honom om de löften hon gett sina tjänare, särskilt Eliza, att hennes barn aldrig skulle skiljas från henne. Sonen George, som hyser en stark tillgivenhet för Uncle Tom och betraktar honom som både mentor och vän, reagerar lika starkt. Han ser i beslutet inte bara en affärstransaktion, utan en brutal handling som krossar banden av förtroende och mänsklighet som familjen byggt upp med sina slavar. Trots protesterna från både hustru och son förblir Arthur Shelby fast besluten: skulderna måste betalas, och offret får bli de två människor som han betraktar som sin mest värdefulla egendom.

I detta tidiga skede av berättelsen etablerar Stowe den centrala konflikten mellan mänskliga relationer och det systematiska, avhumaniserande slaveriet. Genom Shelbys val visar hon hur även människor som i vardagen uppfattas som “milda” slavägare ändå är beredda att underordna moral och medmänsklighet åt ekonomiska intressen. Fru Shelbys och Georges reaktioner blir i sin tur en röst för författarens egen kritik: att slaveriet inte enbart förstör livet för de förslavade, utan också korrumperar hjärtat hos dem som upprätthåller systemet.

När Eliza, en ung kvinna med blandad härkomst och en stark känsla för lojalitet mot sin husfru, råkar överhöra samtalet mellan makarna Shelby och Haley, förändras hennes liv i grunden. Hon inser att hennes son Harry är i omedelbar fara. För Eliza är tanken på att skiljas från sitt barn outhärdlig; hon ser framför sig det brutala öde som väntar honom under en slavhandlares ägo: osäker framtid, hårt arbete, förnedring och en eventuell försäljning ännu längre bort från henne. I samma ögonblick tar hon ett beslut som kommer att prägla inte bara hennes eget liv, utan också romanens dramaturgi: hon måste fly.

Beslutet fattas inte i hastigt mod utan i en klar insikt om situationens allvar. Eliza vet att hon riskerar allt – om hon blir tillfångatagen kan straffet bli brutalt, och hennes son kan med tvång tas ifrån henne. Men alternativet, att passivt se på när han säljs, är otänkbart. Hon bestämmer sig för att handla med det mod som desperation och moderskärlek kan framkalla. På kvällen, medan huset sover, skriver hon ett kort brev till fru Shelby, där hon förklarar att hon inte kan acceptera att förlora sitt barn och därför måste fly. Hon uttrycker både tacksamhet och sorg, men framför allt en orubblig vilja att skydda sitt barn till varje pris.

Natten blir scenen för hennes djärva flykt. Hon packar inga ägodelar, förutom det allra nödvändigaste, och bär sin son tätt intill sig. Den tysta flykten genom mörkret skildras av Stowe med en intensitet som gör att läsaren känner pulsen stiga. Elizas steg mot friheten är samtidigt steg mot en okänd framtid; hennes mod är stort, men farorna är överhängande. Haley, den skoningslösa slavhandlaren, är fast besluten att fullfölja affären och kommer snart att sätta allt i rörelse för att spåra upp den förlorade pojken och hans mor.

När Eliza till sist når Ohiofloden är situationen akut. Floden är fortfarande frusen i stora partier, men isen är förrädisk och full av sprickor. För Eliza finns det dock ingen återvändo. Bakom henne väntar slavjägaren, framför henne en möjlighet till frihet. I en dramatisk scen som blivit en av de mest ikoniska i amerikansk litteratur, tar hon sonen i famnen och vågar sig ut på den förrädiska isen. Steg för steg, med hjärtat i halsgropen, hoppar hon mellan isblocken, medan vattnet dånar under henne och riskerar att sluka både henne och barnet. Scenen är lika fysisk som symbolisk: det handlar inte bara om en mor som riskerar livet, utan om en människas kamp för värdighet och rätt att själv bestämma över sitt och sitt barns öde.

Haley, som förföljer henne, blir vittne till denna desperata handling, men förmår inte hindra henne. Eliza når flodens andra sida, utmattad men vid liv, med Harry tryggt i famnen. I detta ögonblick blir hon inte bara en moder på flykt, utan också en symbol för motståndet mot slaveriets grymhet. Hennes handling visar på den mänskliga viljans kraft och på den oövervinnerliga styrka som kan födas ur kärlek och förtvivlan.

Del 1 av berättelsen avslutas således med Elizas mirakulösa undkommande. Hon har vunnit en tillfällig seger, men resan mot verklig frihet är långt ifrån över. För Uncle Tom, som ännu befinner sig kvar på Shelbys plantage, väntar ett helt annat öde. Där Eliza har valt flyktens riskabla väg, är han bunden vid en annan form av prövning: den långsamma, plågsamma resan in i slaveriets hjärta, där hans tro, moral och mänsklighet kommer att prövas till det yttersta. Men för nu står berättelsen stilla i Elizas triumf över isen, ett ögonblick av både andlös spänning och djupt symbolisk betydelse.

Nya möten på resan

För Uncle Tom innebär beslutet att säljas början på en livsavgörande förändring. Efter att affären med slavhandlaren Haley fullbordats, tvingas Tom skiljas från sin familj. Scenen är fylld av smärta och förtvivlan: hans hustru Chloe och barnen klamrar sig fast vid honom, ovilliga att acceptera att deras man och far nu ska föras bort mot en oviss framtid. Tom, som i grunden är en trofast man med en djupt rotad kristen tro, försöker inge dem styrka. Han försäkrar sin familj att Gud vakar över dem, även när människor sviker. Ändå kan hans ord inte dölja den djupa sorg som bryter fram i det ögonblick han lämnar gården. Separationen mellan slav och familj är ett av de mest brutala inslagen i slaveriets system, och Stowe skildrar det med en känslomässig kraft som gör det svårt för läsaren att förbli oberörd.

Tom förs under bevakning till en flodbåt som ska ta honom söderut längs Mississippifloden. Fartyget blir en tillfällig värld där människor av olika bakgrund, klass och moral samlas. På däck blandas slavhandlare, handelsmän, resande familjer och naturligtvis de förslavade människor som, likt Tom, transporterats som varor. Här får Stowe möjlighet att visa hur slaveriets system sträckte sig långt bortom plantagerna, in i hjärtat av den amerikanska handeln och vardagen. Flodbåten blir en slags mikrokosmos, där kontrasten mellan rikedom och mänskligt lidande framträder extra tydligt: i ena änden sitter de välklädda passagerarna och konverserar, i den andra ligger de fjättrade slavarna, osäkra på om de någonsin kommer få återse sina nära och kära.

För Tom innebär resan en blandning av resignation och tro. Han bär på en djup känsla av förlust, men vägrar att låta bitterheten ta över. I sin Bibel, som han alltid bär med sig, finner han tröst. Hans stilla närvaro och hans förmåga att hålla fast vid tron även i motgång gör att andra lägger märke till honom. Stowe använder dessa scener för att visa att slavarnas mänsklighet och andliga styrka ofta stod i stark kontrast till de så kallade herrarnas ytlighet och själviskhet.

Det är under denna resa som ett avgörande möte sker. Bland passagerarna finns en liten flicka vid namn Eva St. Clare, dotter till den förmögne plantageägaren Augustine St. Clare. Eva är en ovanlig gestalt redan från första stund: hon utstrålar en nästan överjordisk mildhet, och hennes sätt att se på människor präglas inte av hudfärg eller social status, utan av ett slags instinktiv kärlek och medmänsklighet. Hennes blick fastnar på Tom med en självklarhet som förvånar både honom själv och de omkring henne.

En dramatisk händelse på floden fördjupar deras band ytterligare. När Eva en dag leker på däck, förlorar hon balansen och faller över relingen ner i det strömmande vattnet. Paniken sprider sig bland passagerarna; alla ropar och springer, men ingen vågar kasta sig i floden. Tom tvekar inte ett ögonblick. Driven av sin naturliga handlingskraft och sin omsorg om barnet hoppar han i vattnet och lyckas, med stor möda, föra den lilla flickan tillbaka till säkerhet. Räddningen gör starkt intryck på alla som bevittnar den, men för Eva och hennes far blir det en vändpunkt.

Augustine St. Clare, som fram till dess betraktat Tom som vilken slav som helst, känner en djup tacksamhet. Han inser inte bara Toms mod, utan också hans karaktärsstyrka. När han ser hur dottern omedelbart knyter sig till denne man, fattar han beslutet att köpa Tom av Haley. Det är inte en affär baserad enbart på ekonomiskt intresse, utan också på ett erkännande av Toms mänsklighet och värde. Handeln slutförs, och därmed tar Toms liv en ny vändning.

När de når New Orleans blir Tom introducerad i familjen St. Clares hushåll. Skillnaden mellan denna miljö och Shelbys plantage är slående. Augustine St. Clare är en komplex figur: intelligent, känslosam och ibland ironisk, men också präglad av en viss passivitet. Han inser slaveriets orättvisa, men saknar ofta den beslutsamhet som skulle krävas för att aktivt bekämpa systemet. Hans fru, däremot, är självupptagen och ofta känslokall, upptagen av sina egna bekvämligheter snarare än de människor som arbetar i hennes hushåll.

Mitt i detta hushåll blir Tom en stabil och pålitlig gestalt. Han utför sitt arbete med samma trofasthet som alltid, men det är framför allt hans relation till Eva som ger hans liv en ny mening. Den lilla flickan, bräcklig till hälsan men stark i sin tro, ser i Tom en andlig broder snarare än en tjänare. Hon samtalar gärna med honom om Bibeln, om kärlek och om Guds vilja. Deras gemenskap bygger på en djup religiös övertygelse som överskrider de gränser som samhället vill upprätthålla.

Tom finner i Eva inte bara tröst efter separationen från sin egen familj, utan också en påminnelse om den gudomliga nåd han ständigt söker. Eva å sin sida finner i Tom en bekräftelse på att hennes ideal om kärlek och jämlikhet inte är naiva drömmar, utan levande verkligheter. För Stowe blir denna relation central: genom barnets rena blick och den trofaste slavens fromhet visar hon att sann kristendom inte känner några bojor av ras eller status.

Med tiden blir det tydligt att bandet mellan Tom och Eva påverkar hela hushållet. Även de andra slavarna, som ofta präglats av misstänksamhet eller rädsla, ser i Tom en förebild. Hans lugn, hans arbetsamhet och hans villighet att alltid ställa upp blir till en kraft som höjer stämningen. För St. Clare själv blir Toms närvaro en ständig påminnelse om de ideal han egentligen delar men sällan vågar omsätta i handling.

Avslutningen på denna del markerar början på en ny fas i Toms liv. Från att ha varit en man som slets bort från sin familj och kastades in i ovissheten, har han nu funnit en plats där han, åtminstone för stunden, behandlas med större respekt än tidigare. Han har dessutom fått en andlig allierad i Eva, vars tro och kärlek förstärker hans egen. Men under ytan ligger en ständig oro: slaveriets system är oförlåtande, och även i ett relativt “mildare” hushåll som St. Clares kvarstår frågan om frihet, makt och människans värde.

Flykten mot frihet

Efter den dramatiska flykten över den frusna Ohiofloden lyckas Eliza med nöd och näppe undkomma Haley och hans män. Hennes mod och beslutsamhet har fört henne ett steg närmare friheten, men hon vet att resan bara har börjat. Hennes främsta mål är att återförenas med sin make George Harris, som hon inte sett på länge. George, en man med blandad bakgrund som är ovanligt begåvad och driftig, har själv levt under svåra omständigheter. Han har gång på gång fått se sina färdigheter utnyttjas utan att få någon egen frihet i gengäld. Hans erfarenheter av slaveriet har fött en glödande längtan efter oberoende, och han har redan planerat sin flykt norrut.

Återföreningen mellan Eliza, George och deras son Harry blir därför både känslosam och avgörande. De inser snabbt att deras enda chans till ett gemensamt liv ligger i att lämna USA bakom sig och nå Kanada, där slaveriet är förbjudet och deras familj kan leva i trygghet. Beslutet fattas inte lättvindigt, för de vet att vägen dit är farlig och att slavjägare ständigt lurar i skuggorna. Men deras kärlek och viljan att ge Harry en framtid som fri människa ger dem styrkan att ta risken.

Stowe beskriver George som en man med brinnande stolthet och en okuvlig vilja. Han vägrar acceptera den roll som samhället tilldelat honom och är beredd att kämpa för sin frihet. Eliza, å sin sida, representerar ett lugnare men lika starkt mod. Hon bär ansvaret för sonens säkerhet och vägrar kompromissa när det gäller hans framtid. Tillsammans blir de ett par som förenar både beslutsamhet och ömhet, styrka och tålamod.

Men deras resa mot friheten blir snart hotad. Slavhandlaren Haley, som inte ger upp jakten på Harry, anlitar en grupp prisjägare för att spåra familjen. Bland dem finns Tom Loker, en rå och hänsynslös man som representerar den brutala sidan av slavhandeln. Loker är driven av pengar och har få moraliska skrupler. Han är övertygad om att jakt på förrymda slavar är en legitim sysselsättning och att hans handlingar inte behöver någon ytterligare rättfärdigande.

När Loker och hans män till sist lyckas lokalisera familjen hamnar George och Eliza i en desperat situation. De är trängda, utan möjlighet att fly vidare, och tvingas försvara sig. Det är då Georges beslutsamhet visar sig i sin mest dramatiska form. Beväpnad med en pistol, konfronterar han förföljarna och deklarerar högt att han hellre dör som fri man än återvänder till slaveriets ok. Orden är inte bara en personlig deklaration, utan också ett kraftfullt politiskt budskap som Stowe låter ljuda genom berättelsen.

När konfrontationen eskalerar, skjuter George Tom Loker. Skottet är inte dödande men allvarligt nog för att slå honom ur striden. I detta ögonblick framträder en ny konflikt: ska de lämna honom åt sitt öde, eller försöka rädda honom? George, fylld av rättmätig vrede, lutar åt att lämna honom, men Eliza vägrar. Hon påminner sin man om att deras kamp inte bara gäller fysisk frihet, utan också en moralisk värdighet. Att lämna en sårad man att dö vore att ge efter för samma brutalitet som deras fiender representerar.

Med stor ansträngning lyckas familjen transportera Loker till en kväkarkoloni i närheten. Kväkarna, som är kända för sin pacifism och sitt engagemang för mänskliga rättigheter, tar emot honom utan tvekan. De bryr sig inte om att han jagat förrymda slavar eller att han nu ligger där som deras potentiella fiende. Deras kristna tro och principer om barmhärtighet gör att de behandlar honom som en människa i nöd. De tvättar hans sår, ger honom mat och låter honom vila, samtidigt som de visar samma omsorg för Eliza, George och Harry.

För familjen blir kväkarnas hjälp en livlina. De får inte bara skydd för natten, utan också praktisk vägledning för att fortsätta sin resa norrut. Kväkarna organiserar en kedja av stöd, där varje hushåll tar ansvar för att föra de flyende ett steg närmare friheten. Denna solidaritet blir en konkret manifestation av motståndet mot slaveriet: en tyst men kraftfull rörelse där vanliga människor sätter sina egna liv i fara för att hjälpa andra.

Men kväkarnas omsorg påverkar inte bara familjen Harris. Tom Loker, som tidigare varit en hård och obarmhärtig jägare, blir djupt berörd av den vänlighet han möter. Han hade förväntat sig förakt eller hämnd, men möts istället av vård och gästfrihet. Detta skakar om hans världsbild. Även om Stowe inte gör honom till en fullständigt förvandlad man i detta ögonblick, planterar hon ett frö av förändring. Loker börjar inse att det finns en annan väg än våld och girighet, och att de människor han jagat inte är djur utan individer med känslor, hopp och drömmar.

Den tredje delen av berättelsen avslutas därmed på en ton av både hopp och eftertanke. Familjen Harris har ännu en lång och farlig väg framför sig innan de kan nå Kanada och den frihet de drömmer om. Men de har fått erfara styrkan i mänsklig solidaritet, både genom varandras stöd och genom kväkarnas hjälp. Samtidigt har deras väg korsats av en fiende som, genom en oväntad akt av barmhärtighet, kanske själv kan förändras. Stowe använder detta för att visa att kampen mot slaveriet inte bara är en fysisk kamp om frihet, utan också en moralisk kamp om hjärtan och sinnen.

Förlust och grymhet

När månaderna går i St. Clares hushåll blir det allt tydligare att den lilla flickan Eva inte är frisk. Hon har alltid haft en bräcklig kropp, men nu förlorar hon kraft och bleknar mer för varje dag. Trots detta är hennes själ starkare än någonsin. Hon börjar tala mer öppet om himlen, inte som en avlägsen plats, utan som något hon nästan kan skymta redan nu. Hon beskriver den som ett hem där lidande upphör, där ingen är slav eller herre, där alla människor står jämlika inför Gud.

Dessa ord, sagda av ett barn, får en märklig kraft. Tom, som ofta samtalar med henne om tron, känner att hon talar med en klarhet som överträffar vuxnas förståelse. När han sitter vid hennes säng hör han henne beskriva ljus och änglar, och han blir både tröstad och djupt rörd. Han känner igen samma längtan i sitt eget hjärta – längtan efter en rättfärdig värld där hans barn kan växa upp fria.

Även hushållets andra slavar påverkas. Många av dem, härdade av år av arbete och förnedring, bär på cynism och hopplöshet. Men när Eva med mild röst talar om kärlek, börjar något röra sig i deras hjärtan. Hon uppmanar dem att förlåta, att hålla fast vid tron och att inte låta hatet kväva deras själ. Stowe låter på detta sätt barnet bli en moralisk lärare, någon som med enkelhet bryter igenom murar som vuxenvärlden byggt.

För Augustine St. Clare blir dotterns sjukdom en djup kris. Han älskar henne innerligt, och samtidigt konfronteras han med sitt eget livs passivitet. Han har alltid förstått att slaveriet är fel, men han har valt att leva bekvämt i stället för att handla. När Eva med sin svaga röst ber honom ta ansvar för slavarna, känner han skammen växa. Han inser att han inte längre kan gömma sig bakom ironi eller fördröjda beslut.

När Evas hälsa till sist kollapsar och hon ligger på sin dödsbädd, samlas hela hushållet kring henne. Hon talar till var och en: till slavarna ger hon ord av hopp, till Tom ord av styrka och till sin far en vädjan om att inte längre blunda för orättvisan. Hennes dödsskildring blir ett högtidligt ögonblick i romanen: hon möter döden med ett leende, som om hon redan såg himlens portar öppna sig. För de sörjande blir hon en martyrgestalt, ett barn som genom sitt liv och sin död visar vad sann kristendom innebär.

St. Clare är förkrossad. I sin sorg lovar han att hedra sin dotters minne genom att frige Tom. Det är inte bara ett löfte till henne, utan också ett försök att själv ta det steg mot rättvisa som han så länge undvikit. Han börjar förbereda de juridiska handlingarna, och Tom vågar hoppas på att han äntligen ska få återvända till sin egen familj, som fri man.

Men tragedin slår till oväntat. Kort därefter råkar St. Clare i ett våldsamt slagsmål på en offentlig plats och blir dödligt skadad. Hans liv släcks ut innan han hinner fullfölja sitt löfte. För Tom innebär detta en brutal vändning: den frihet som varit inom räckhåll försvinner på ett ögonblick. St. Clares hustru, som saknar hans samvete, tar över ansvaret för hushållet. För henne är slavarna inte människor, utan tillgångar som kan säljas för profit. Tom, som redan en gång slitits från sin familj, säljs nu vidare ännu en gång.

Köparen är Simon Legree, en plantageägare i Louisianas träskmarker. Legree representerar slaveriets allra mörkaste sidor. Han är inte bara grym i handling, utan njuter av att förödmjuka och bryta ner andra. Hans plantage är ökänd som en plats där människor inte bara förlorar sin frihet, utan också sin själ.

Stowe beskriver i detalj den värld som Tom nu förs in i. Landskapet är kvävande, med fuktiga träsk, dålig luft och hårt arbete från gryning till skymning. Slavarna lever i fallfärdiga skjul, under ständigt hot om piskrapp och ännu värre straff. Legree själv styr med järnhand, men han har också en särskild fascination för Tom. Han ser hans lugn och hans tro, och detta provocerar honom. Han hatar allt som påminner om moral eller religion, och i Toms fasta tro ser han en kraft han vill krossa.

En av de första prövningarna kommer när Legree beordrar Tom att piska andra slavar. Legree vill göra honom till redskap för sitt system, en man som tvingas vända sin hand mot sina egna. Men Tom vägrar. Han kan inte förråda sin tro, som säger att varje människa är Guds barn. Han kan inte låta sig bli en förlängning av den ondska han själv avskyr.

Legrees reaktion blir ett kallt och hårt beslut: om Tom inte går att kuva med makt, ska han brytas ner steg för steg. Han beslutar att inte bara tukta honom fysiskt, utan att angripa hans tro, den källa till styrka som gör honom orubblig. Hans mål blir att visa att även den mest trofaste kan tvingas falla.

För Tom markerar detta början på hans svåraste kamp. Han är återigen slav, men nu på en plats där själva syftet är att beröva honom den inre frihet han hållit fast vid hela sitt liv. I hans hjärta börjar kampen mellan hopp och förtvivlan – men han är fast besluten att inte låta sin själ gå förlorad, även om kroppen krossas.

Toms sista kamp

När Tom anländer till Simon Legrees plantage förs han in i en värld där mörker och grymhet tycks råda utan undantag. Här möter han två kvinnor som båda står på randen till sammanbrott men som genom hans närvaro ska finna en ny riktning: Cassy och Emmeline.

Cassy är en kvinna med ett förflutet som präglas av outhärdliga förluster. Hon berättar för Tom om sina barn, som gång på gång ryckts ifrån henne och sålts vidare. Varje gång har en bit av hennes själ slitits bort, tills hon till slut slutade hoppas. Hennes smärta har gjort henne cynisk och hård; hon har lärt sig att överleva genom att spela rollen av den lydiga, medan hon i hemlighet brinner av förtvivlan. För henne är Gud en avlägsen gestalt, kanske till och med en fiende som låtit hennes barn gå under. När hon öppnar sitt hjärta för Tom, är det inte med tro, utan med bitterhet.

Emmeline, däremot, är en ung flicka som just har kastats in i detta helvete. Hon har inte Cassys erfarenhet av att överleva genom list, utan bär ännu en oskuld som gör henne extra sårbar. Legree har köpt henne med avsikten att utnyttja henne, och hennes framtid verkar dömd till ett liv i skam och fruktan. När Tom möter henne ser han i hennes ögon samma desperation som han en gång sett hos sina egna barn när de fruktade att skiljas från honom.

För Tom blir mötet med dessa två kvinnor en ny kallelse. Han ser det som sin uppgift att ge dem det hopp han själv klamrar sig fast vid. Trots att han själv är en slav, slagen och hotad, lyckas han med sin stilla tro inge dem en känsla av att livet kan vara mer än deras nuvarande lidande. Han läser för dem ur sin Bibel, han ber med dem, och framför allt visar han med sitt eget exempel att människan kan behålla sin värdighet även i de mest förnedrande omständigheter.

Samtidigt växer Legrees hat. Han kan inte tåla att Tom, trots alla piskrapp, fortfarande lyser av inre styrka. Legree vill inte bara ha lydiga slavar – han vill ha brutna själar. Han föraktar religionen eftersom den ger människor en frihet som hans kedjor inte kan ta ifrån dem. Varje gång han ser Tom be eller höra slavarna tröstas av hans ord, fylls han av raseri. Han bestämmer sig för att krossa Tom systematiskt, genom att isolera honom, förödmjuka honom och tvinga honom att delta i den grymhet han själv utövar.

En av de mest avgörande konfrontationerna sker när Legree befaller Tom att piska andra slavar. För Tom är detta ett test som skär rakt in i hans samvete. Att lyda skulle innebära att förråda allt han tror på; att vägra innebär att riskera döden. Utan att tveka väljer han vägran. Han lyfter inte sin hand mot sina bröder och systrar. Hans ord är enkla: ”Jag kan inte.” Det är en handling av civil olydnad mitt i den mest brutala miljö, och den gör honom ännu mer till måltavla för Legrees vrede.

Under denna tid blir relationen till Cassy och Emmeline allt starkare. Cassy, som först varit cynisk, börjar långsamt mjukna. Toms ord om förlåtelse väcker något hon trodde var dött. Hon börjar planera flykten, men inte längre enbart av självbevarelse, utan också för Emmelines skull. Tom uppmuntrar dem båda: ”Gud har en väg för er. Använd er list, men låt inte hatet förtära er.”

När kvinnorna till sist gömmer sig och förbereder sin flykt, pressas Tom hårt. Legree och hans övervakare misstänker att han vet var de är. Han ställs inför ett grymt ultimatum: ange gömstället eller dö. Under brutal misshandel vägrar han tala. Piskan slår, blodet rinner, men han tiger. Hans tystnad är inte ett uttryck för hopplöshet, utan för beslutsamhet. Han offrar sig för att ge kvinnorna chansen att nå friheten.

Misshandeln blir så brutal att den slutligen tar hans liv. Men i sina sista stunder behåller Tom en frid som förbryllar hans bödlar. Han säger till dem att han förlåter dem, att Gud kan förlåta även dem om de vänder om. Hans sista ord blir en bön, inte för sig själv, utan för sina förtryckare. På så sätt blir hans död ett martyrskap: han dör inte besegrad, utan segerrik, eftersom hans tro förblir obruten.

Under tiden lyckas Cassy och Emmeline undkomma. Genom mod, list och hjälp från abolitionister förs de norrut. Till slut når de friheten och återförenas med Eliza och hennes familj, som också lyckats ta sig till säkerhet. Återföreningen är ett ögonblick av glädje, men också av vemod, för de vet att Toms liv har offrats för att deras väg skulle öppnas.

Romanen avslutas med George Shelby, sonen till Toms första herre. När han får höra om Toms död blir han djupt berörd. Han minns den man som en gång varit hans lärare, hans vän och hans moraliska förebild. George inser att han inte kan låta Toms liv vara förgäves. När han återvänder hem samlar han slavarna på familjens egendom och förklarar att de är fria. Han säger till dem att det är i Toms namn de får denna frihet – för att hedra en man som levde och dog med en tro som ingen kunde krossa.

På så sätt får berättelsen sitt slut i både sorg och hopp. Toms kropp går under, men hans själ förblir ett ljus. Cassy, Emmeline och Eliza finner frihet, George Shelby blir en symbol för en ny generation som inte längre vill upprätthålla slaveriets ok, och läsaren lämnas med insikten att kärlek, tro och offer kan förändra världen mer än våld och makt någonsin kan.