Onkel Toms Stuga (Nybörjare)

Ett hårt beslut i Kentucky

Arthur Shelby bodde i Kentucky i ett stort hus med sin familj. Han var en man som en gång varit rik, men nu hade han stora problem. Han hade tagit många lån och hade mycket skulder. Människor väntade på sina pengar, och Arthur visste inte hur han skulle kunna betala. Han kände oro varje dag. Om han inte betalade skulle han kanske förlora huset, gården och allt han ägde.

På gården arbetade många slavar. De arbetade både ute på fälten och inne i huset. En av de mest kända slavarna var Uncle Tom. Han var en medelålders man med fru och barn. Tom var känd för att vara trogen, ärlig och vänlig. Alla visste att man kunde lita på honom. En annan slav var Eliza. Hon arbetade inne i huset och var en ung kvinna. Hon hade en liten son som hette Harry. Eliza älskade sin son mer än allt annat.

En dag satt Arthur Shelby i ett rum tillsammans med slavhandlaren Mr. Haley. De pratade länge om pengar och skulder. Haley ville köpa några slavar för att Arthur skulle kunna betala sina skulder. Arthur försökte först säga nej, men till slut förstod han att han inte hade något val. Han gick med på att sälja två personer: Uncle Tom och Harry, Elizas lilla son. Det var ett hårt beslut, men Arthur såg ingen annan lösning.

När Fru Shelby fick höra om detta blev hon mycket ledsen. Hon tyckte inte om slaveriet. Hon ville behandla alla människor med respekt. Dessutom hade hon en gång lovat Eliza att Harry aldrig skulle säljas. Nu kändes det som ett svek. Hon grälade med sin man och försökte stoppa försäljningen. Men Arthur sa att han inte hade något val. Om han inte gjorde det skulle hela familjen drabbas.

Även sonen George protesterade. Han var fortfarande ung men förstod mycket. Han tyckte mycket om Uncle Tom och såg honom som en vän. Tom hade lärt honom många saker och varit som en mentor. George grät och sa att det var orättvist. Men trots protesterna stod fadern fast vid sitt beslut.

Eliza råkade höra delar av samtalet mellan makarna Shelby. När hon förstod att Harry skulle säljas, kände hon panik. Hon kunde inte tänka sig att förlora sitt barn. Hon visste hur slavhandlare behandlade människor. Om Harry såldes skulle hon kanske aldrig mer se honom. Eliza satte sig på sin säng, darrade och tänkte: “Jag måste fly.”

Hon gick tyst in i ett annat rum och skrev en kort lapp till Fru Shelby. I lappen stod det: “Jag kan inte stanna när min son ska säljas. Jag måste rädda honom. Tack för allt ni gjort för mig. Förlåt, men jag måste gå.” Hon lade lappen på en plats där Fru Shelby skulle hitta den nästa dag.

När kvällen blev natt tog Eliza upp sin lilla son. Harry sov, men hon väckte honom försiktigt. Hon klädde på honom en varm jacka och tog honom i famnen. Sedan öppnade hon dörren och smög ut. Ute var det kallt och mörkt. Marken var hård av frost, och vinden blåste. Eliza gick snabbt över gården, förbi de små husen där slavarna bodde. Hon vågade inte väcka någon. Hjärtat slog hårt, men hon tänkte hela tiden: “Jag måste rädda Harry.”

De gick längs vägarna i mörkret. Eliza bar sin son och kände hur tungt det var, men hon stannade inte. Hon visste att Haley kunde komma när som helst. Ibland hörde hon ljud bakom sig och blev rädd. Hon bad till Gud om styrka och skydd.

När morgonen kom, såg Eliza floden Ohio framför sig. Floden var bred och kall. På vintern täcktes den ofta av is. Den här dagen var floden full av stora isblock som flöt på vattnet. Eliza stannade en stund och tänkte. Hur skulle hon ta sig över? Men hon hade inget val. Bakom henne hörde hon hästar och röster. Haley och hans män hade följt spåren.

Eliza tryckte Harry hårt mot sitt bröst. Hon sprang ner till floden. Hon kände rädslan i kroppen, men också mod. Hon hoppade på det första isblocket. Isen var hal, och hon höll på att falla, men hon höll fast i sin son. Sedan hoppade hon till nästa block, och sedan ett till. Varje gång riskerade hon att halka ner i det kalla vattnet.

Haley stod vid stranden och skrek. Han vågade inte själv hoppa ut på isen. Han såg hur Eliza hoppade från block till block, medan vinden ven och isen knakade. Han blev arg. Han visste att han höll på att förlora en värdefull slav och hennes barn.

Eliza tänkte inte på något annat än att komma över. Hon kände smärta i benen, och händerna var kalla och röda. Men hon fortsatte. Harry grät lite, men Eliza tröstade honom: “Vi klarar det, min son. Vi klarar det.” Till slut nådde hon andra sidan. Hon föll ner på marken, trött och andfådd. Hon höll Harry tätt intill sig och tackade Gud. Hon hade klarat det.

På andra sidan stod en vänlig man som hade sett allt. Han sprang fram och hjälpte henne upp. Han tog dem till ett hus i närheten. Där fick Eliza vila och värma sig. Hon var fortfarande rädd, för hon visste att faran inte var över. Haley kunde försöka igen. Men för stunden var hon och Harry fria.

Den natten och flykten över floden blev en vändpunkt i Elizas liv. Hon visste nu att hon skulle göra allt för att rädda sin son. Vägen framför dem var lång och farlig, men hon hade tagit sitt första steg mot friheten.

Nya möten på resan

Uncle Tom var en man som många tyckte om. Han var alltid vänlig, han arbetade hårt och han bad till Gud varje dag. Han hade en fru som hette Chloe och flera barn. Hans största lycka i livet var att vara med sin familj. Men nu hade allt förändrats.

Arthur Shelby hade bestämt sig för att sälja honom. Tom hade inte gjort något fel, men ägaren behövde pengar. När slavhandlaren Mr. Haley kom för att hämta honom, visste Tom att han inte kunde säga nej. Han var tvungen att lyda.

När Tom tog farväl av sin familj var stämningen tung. Hans fru Chloe grät. Barnen kramade honom hårt och ropade att de inte ville att han skulle gå. Tom själv hade tårar i ögonen, men han försökte vara stark. Han sade till dem: “Lita på Gud. Vi ska ses igen. Gud vakar över er.”

Sedan gick han iväg tillsammans med Haley. Hans hjärta var tungt. Han visste inte när, eller om, han någonsin skulle se sin familj igen.

Haley tog med Tom till en flodbåt som skulle resa längs Mississippifloden. Där skulle många slavar transporteras söderut, till nya ägare. För Tom var det första gången han lämnade sin gård och sitt hem. Han stod på båten och såg vattnet, såg marken försvinna bakom honom, och kände sig ensam.

På båten fanns många olika människor. Där fanns rika passagerare, köpmän och familjer. Där fanns också flera slavar som, liksom Tom, hade sålts och nu fördes bort från sina hem. Stämningen var blandad. Några var arga, andra var tysta. Tom satt ofta stilla med sin bibel i handen. Han läste, han bad och försökte finna styrka.

En dag såg Tom en liten flicka på båten. Hon hette Eva. Hon var bara ett barn, med ljust hår och ett milt leende. Hon gick ofta förbi Tom och hälsade vänligt. Trots att hon var liten, verkade hon förstå att Tom var ledsen. Hon log mot honom, och hennes blick gav honom ro.

En eftermiddag när båten åkte fram på floden, hände något farligt. Eva stod nära relingen, och plötsligt halkade hon. Hon föll rakt ner i vattnet. Människor på båten skrek. Några sprang fram, men ingen hann agera.

Tom kastade sig utan tvekan ner i floden. Han kunde simma, och han tänkte bara på att rädda flickan. Vattnet var strömt, men Tom kämpade sig fram. Han fick tag i Eva och höll henne hårt. Han simmade tillbaka mot båten. Män på båten kastade ut ett rep och hjälpte dem upp.

När Tom kom upp ur vattnet, blöt och trött, höll han fortfarande Eva tryggt i famnen. Hon log mot honom, trots att hon varit nära att dö. Alla såg vad han hade gjort, och många beundrade hans mod.

Evas far, Augustine St. Clare, stod bredvid. Han var en rik man från New Orleans. Han älskade sin dotter mer än något annat. När han såg hur Tom räddat hennes liv, kände han stor tacksamhet. Han gick fram till Tom och sade: “Du räddade min dotter. Jag är skyldig dig mycket. Jag vill köpa dig från Haley.”

Så blev det. Augustine St. Clare betalade Haley och tog Tom som sin slav. Men det var inte som hos många andra ägare. St. Clare behandlade Tom väl. Han var en man som tyckte om att leva bekvämt, dricka vin och prata med folk. Han var inte alltid så strikt, men han hade ett mjukt hjärta, särskilt för sin dotter.

När båten kom fram till New Orleans, följde Tom med familjen St. Clare till deras stora hus. Huset låg i staden och var fyllt av tjänare och slavar. Tom fick arbeta där, men hans arbete var inte hårt. Han fick mer frihet än tidigare.

Det viktigaste var ändå relationen till Eva. Den lilla flickan hade redan från början känt ett starkt band till honom. Hon såg Tom inte bara som en slav, utan som en vän. Hon tyckte om att sitta bredvid honom när han läste i sin bibel. Hon ställde frågor om Gud, om himlen och om kärlek. Tom svarade tålmodigt och enkelt. Han var glad att dela sin tro.

Eva var inte som andra barn. Hon hade en ovanlig mildhet och ett djupt hjärta. När hon såg de andra slavarna i huset, som ofta behandlades dåligt av andra, blev hon ledsen. Hon ville att alla skulle ha det bra. Hon talade ofta med sin far om att människor borde vara fria.

Tom kände att Eva var speciell. Hon hade ett rent hjärta, och hennes ord gav honom styrka. Han kände att Gud hade fört honom till detta hus av en anledning. Även om han saknade sin fru och sina barn djupt, fann han tröst i vänskapen med Eva.

Dagarna i New Orleans blev annorlunda än Tom hade väntat sig. Han hade trott att livet som slav bara skulle bli hårdare. Men hos St. Clare fick han vila lite mer, och han fick också en vän i Eva. Hon påminde honom om hans egen dotter hemma på gården. När han tänkte på sin familj, bad han varje kväll att Gud skulle beskydda dem, precis som han nu beskyddade honom.

Så började Toms nya liv i den stora staden. Det var ett liv fullt av kontraster. På ena sidan såg han rikedom, musik och fest. På andra sidan såg han slavar som led och längtade efter frihet. Mitt i allt detta stod Tom med sin bibel i handen och sin tro i hjärtat. Och vid hans sida fanns den lilla flickan Eva, som med sin tro, sitt hopp och sin kärlek visade honom att även i mörkret kunde det finnas ljus.

Flykten mot frihet

Efter den svåra flykten över den frusna floden fick Eliza och hennes son Harry vila en kort tid. Hon visste att hon inte kunde stanna länge på samma plats. Slavjägare kunde alltid komma nära igen. Hennes hjärta längtade efter en sak: att få återse sin man George Harris.

George var inte kvar på Shelbys gård. Han hade tidigare rymt från en annan ägare. Han hade fått arbete på en fabrik och försökte skapa ett nytt liv. Men även där hade han mött svårigheter, för vita män behandlade honom fortfarande orättvist. Han visste att hans liv aldrig skulle bli fritt i USA. George drömde därför om Kanada, ett land där slaveriet inte fanns.

När Eliza äntligen fick möta George igen, var glädjen stark. De kramade varandra hårt. Harry sprang mellan dem, och familjen var hel igen. Tårar rann, men de var tårar av lycka. De visste att de inte kunde stanna i USA. Tillsammans bestämde de: “Vi ska fly till Kanada. Där kan vi leva som fria människor.”

Resan var lång och farlig. De gick på små vägar, ofta på natten. De gömde sig på dagarna, ibland i skogar, ibland i hus där goda människor gav dem skydd. Målet var klart: korsa gränsen och nå friheten. Men de visste att slavjägare var ute efter dem.

En av slavjägarna hette Tom Loker. Han var en hård man, känd för att vara grym. Han arbetade ofta med Haley. När Loker hörde talas om familjen Harris, såg han en chans att tjäna pengar. Han började jaga dem tillsammans med några män.

En dag blev familjen infångad. George, Eliza och lilla Harry stod omringade av slavjägare. Loker var där, beväpnad och självsäker. Han tänkte redan på pengarna han skulle få när han sålde dem tillbaka. Men George var inte längre den tysta slav han en gång varit. Han hade bestämt sig för att kämpa för sin frihet. Han stod rak och sa: “Jag är en fri man. Jag tänker inte låta er ta min familj.”

Slavjägarna skrattade, men George hade en pistol. När de kom för nära, höjde han vapnet. Situationen blev spänd. Männen försökte gripa honom, och i tumultet sköts ett skott. Kulan träffade Tom Loker. Han föll ner på marken, svårt skadad. Slavjägarna blev rädda när de såg sin ledare ligga blodig. Några sprang iväg. George stod kvar, andfådd, men beslutsam. Han såg på sin fru och son. Han visste att de måste fortsätta, men Eliza gjorde något oväntat.

Hon gick fram till den skadade Loker. Hon såg blodet och hörde hans svaga andetag. Hon tänkte på allt han hade gjort, på hur han jagat dem utan nåd. Men i hennes hjärta fanns fortfarande medkänsla. Hon sa: “Vi kan inte lämna honom här. Han kommer att dö.”

George protesterade först. Han tyckte att Loker hade valt sitt eget öde. Men Eliza stod fast. Hon menade att det var rätt att hjälpa, även en fiende. Till slut gick George med på det. De tog Loker med sig, så gott de kunde, och bar honom till ett hus där de visste att det fanns hjälp.

Huset tillhörde kväkarna, en religiös grupp som var kända för sin vänlighet och sitt motstånd mot slaveriet. Kväkarna trodde på fred, enkelhet och kärlek till alla människor. När de såg den flyende familjen och den skadade slavjägaren, öppnade de ändå sina dörrar.

De lade Loker på en säng och började vårda honom. De tvättade hans sår, gav honom vatten och bad för honom. Loker var först förvånad. Han hade aldrig blivit behandlad med sådan omsorg, särskilt inte av människor han tidigare hade föraktat. Han förstod inte varför de ville hjälpa honom.

Eliza och George fick också vila. De fick mat, rena kläder och en plats att sova. Harry lekte med några av kväkarnas barn och kände sig trygg för första gången på länge. Familjen kände stor tacksamhet.

Under de dagar som följde började något förändras i Tom Loker. Han låg sjuk och svag, men han hörde kväkarnas ord och såg deras handlingar. De talade till honom med respekt, trots att han hade varit grym mot andra. Han började skämmas över sitt gamla liv. För första gången tänkte han: “Kanske har jag levt fel.”

Samtidigt planerade kväkarna hur de kunde hjälpa familjen Harris vidare. De kände till hemliga vägar och hade vänner längs rutten norrut. De förklarade att det skulle bli farligt, men de var beredda att stödja dem hela vägen till Kanada.

En kväll satt George med en av kväkarna och talade länge. Han sa: “Jag vill ge min son ett liv utan rädsla. Jag vill leva som en fri man, arbeta för min egen familj och inte som någon annans egendom.” Kväkaren log milt och svarade: “Det är en rättvis dröm. Vi ska hjälpa er nå den.”

Eliza satt under tiden bredvid Loker. Hon höll Harry i famnen men såg ibland på mannen som nästan hade förstört deras liv. Hon undrade om han kunde förändras. När hon såg hur han tyst låg och tänkte, kände hon ett hopp om att även hårda hjärtan kunde mjukna.

Till slut var det dags att resa vidare. Kväkarna ordnade med skjuts och mat för den långa vägen. De tog farväl av familjen Harris med välsignelser och löften om bön. Eliza och George tackade djupt. De visste att utan denna hjälp hade de inte haft en chans.

Och även Tom Loker var förändrad. Han hade fått vård och liv tack vare människor han aldrig trodde skulle bry sig om honom. När han såg familjen gå, kände han något nytt i sitt hjärta. Han förstod att vänlighet kunde vara starkare än våld. Så lämnade Eliza, George och Harry kväkarnas hus, med nya krafter och nytt hopp. Vägen mot Kanada var fortfarande lång, men de var inte ensamma längre. De hade vänner, och de hade tron på att friheten väntade på andra sidan gränsen.

Förlust och grymhet

Tom hade nu bott länge i New Orleans hos familjen St. Clare. Livet där var annorlunda än på Shelbys gård. Han arbetade i huset och inte på fälten, och han hade fått mer frihet än många andra slavar. Men det viktigaste var ändå vänskapen han hade med den lilla flickan Eva. Hon var som en stråle av ljus i hans liv. Hon behandlade honom inte som en slav, utan som en människa och en vän.

Men så började något märkas. Eva blev tröttare och tröttare. Hon hostade ofta, och hennes ansikte blev blekt. Hon hade svårt att springa och leka som andra barn. Läkarna som kom till huset såg allvarliga ut. De sade att hennes sjukdom var farlig och att hon kanske inte skulle leva länge. När familjen hörde detta fylldes huset av sorg.

Trots sin sjukdom fortsatte Eva att sprida hopp och kärlek. Hon talade ofta om himlen. Hon berättade för slavarna och tjänarna att hon hade sett en vision. Hon beskrev en plats där det inte fanns tårar, där alla människor var fria, där ingen slog och ingen grät. Hon sade att hon visste att Gud älskade dem alla. När hon talade, lyssnade alla. De kände hennes ord som värme i hjärtat.

– Ni ska inte vara rädda, sade hon till slavarna. Gud ser er. I himlen blir ni fria.

Slavarna grät när de hörde detta. Många hade levt hela sina liv i mörker och våld, men när Eva talade såg de en glimt av något bättre.

Hennes far, Augustine St. Clare, älskade henne mer än allt annat i världen. Han satt ofta vid hennes säng, höll hennes hand och lyssnade till hennes ord. Han var en man som brukade leva bekvämt, utan att tänka så mycket på religion. Men nu började han förändras. Han såg hur hans dotter, trots sjukdom, var fylld av tro. Hon var starkare i sin själ än han någonsin varit i sin kropp.

Tom satt ofta där också. Han läste ur bibeln för Eva. Han sjöng enkla sånger och bad tillsammans med henne. Eva log mot honom och sade: “Tom, du gör mig lugn. Jag vet att Gud är med oss.” Tom kände att han fick styrka av henne. Han hade förlorat mycket i sitt liv, men att få dela tron med Eva var som en gåva.

Men sjukdomen gick inte att stoppa. Dag för dag blev Eva svagare. Hon orkade inte längre gå upp ur sängen. Till slut visste alla i huset att hon snart skulle lämna dem. Hennes mor grät högt, hennes far satt tyst med blicken i fjärran, och slavarna gick stilla omkring.

En dag samlade Eva alla omkring sig. Hon ville ta farväl. Hon sade till varje person ord av kärlek. Hon gav små lockar av sitt hår som minne till slavarna och sade: “När ni ser detta hår, minns då att jag älskade er och att jag bad för er frihet.”

Alla grät, men hon log. Hon sade att hon snart skulle gå till himlen och att de inte behövde vara rädda. Sedan somnade hon stilla in, med ett leende på läpparna. Efter hennes död var huset fyllt av sorg. Ingen kunde glömma hennes ord. Tom grät i tysthet men bad hela tiden. Han var säker på att Eva nu var i himlen.

St. Clare var förkrossad. Han hade förlorat sin dotter, men han ville hedra hennes minne. Han sade till Tom: “För hennes skull ska jag ge dig friheten. Jag ska skriva under papperen. Du ska vara en fri man.” Tom föll på knä och tackade Gud. Hans hjärta fylldes av hopp. Han tänkte på dagen då han skulle återvända till sin fru Chloe och sina barn. Han såg framför sig ett nytt liv i frihet.

Men innan detta kunde ske, hände något tragiskt. En kväll blev St. Clare inblandad i ett bråk på gatan. Han försökte stoppa ett slagsmål, men själv blev han svårt skadad. Han bars hem, men hans liv gick inte att rädda. Han dog innan han hann skriva under papperen.

När Tom fick veta detta kände han att hela världen föll över honom. Friheten han nästan fått försvann på en sekund. Hans hopp förvandlades till mörker. Han visste att slavarna i huset nu skulle säljas på auktion. Och så blev det. Efter St. Clares död såldes alla hans ägodelar, även slavarna. Tom ställdes på en marknad där människor ropade priser, som om han bara var en sak. Till slut köptes han av en man som var helt olik St. Clare. Hans namn var Simon Legree.

Legree ägde en stor plantage på landet. Han var känd för sin grymhet. Han brydde sig inte om människors känslor. För honom var slavar bara redskap. Han använde hot, våld och slag för att tvinga dem att arbeta hårt på bomullsfälten. När Tom kom dit, såg han lidandet i slavarnas ögon. Han visste att detta skulle bli den svåraste prövningen i hans liv.

Legree märkte att Tom var stark och klok. Han försökte göra honom till förman över de andra slavarna. Han ville att Tom skulle driva de andra hårt och slå dem när de inte lydde. Men Tom vägrade. Han stod rak och sade: “Jag kan arbeta för dig, men jag slår inte mina bröder och systrar.”

Legree blev rasande. Han var inte van att någon sa emot honom. Han bestämde sig för att han skulle krossa Tom. Han sade till sig själv: “Jag ska bryta ner honom. Jag ska ta ifrån honom hans tro, hans styrka och hans vilja. Han ska lära sig att lyda.”

Tom visste att han nu stod inför sitt livs svåraste kamp. Han hade förlorat Eva, han hade förlorat sin chans till frihet, och han hade fått en herre som var hårdare än någon annan. Men i sitt hjärta bestämde han sig för en sak: han skulle inte ge upp sin tro på Gud. Han skulle hellre lida än bli som Legree.

Toms sista kamp

På Simon Legrees plantage var livet hårt och mörkt. Slavarna arbetade från tidig morgon till sen kväll på bomullsfälten. De fick lite mat, nästan ingen vila och blev ofta slagna. Legree styrde med skräck, och många hade förlorat hoppet. När Tom kom dit kände han direkt den tunga stämningen, men han bestämde sig för att hålla fast vid sin tro.

Bland slavarna på plantagen mötte Tom två kvinnor som skulle få stor betydelse för honom. Den ena hette Cassy. Hon var äldre än de flesta andra och hade ett ansikte som bar spår av många år av lidande. Den andra var Emmeline, en mycket ung kvinna som nyligen hade sålts till Legree. Cassy tog hand om henne som en dotter, för hon visste hur svårt livet skulle bli för en så ung flicka på denna plats.

Efter några dagar började Cassy tala med Tom. Hon berättade sin historia, något hon sällan delade med andra. Hon hade en gång haft barn, men de hade tagits ifrån henne och sålts. Sorgen över att förlora sina barn hade brutit något i henne. Hon hade överlevt, men utan hopp. Hon såg på världen med bitterhet och trodde inte längre att något gott kunde komma. När hon berättade för Tom grät hon inte längre, för hon hade redan gråtit ut alla sina tårar för länge sedan. Men smärtan fanns kvar i varje ord.

Tom lyssnade tålmodigt. Han visade med sitt lugna sätt att hennes ord var viktiga. Han talade inte mycket, men hans närvaro gjorde skillnad. Genom att läsa sin bibel och be varje dag visade han Cassy att tron fortfarande kunde bära en människa även i mörkret. Hon skakade ofta på huvudet och sade att han var naiv, men innerst inne började något röra sig i henne.

Livet på plantagen blev allt hårdare för Tom. Legree försökte gång på gång tvinga honom att bli förman och slå andra slavar, men Tom vägrade. Vägran gjorde Legree rasande. Han började bestraffa Tom med slag, hårt och ofta, men Tom stod fast. Han höll sin bibel nära hjärtat, och han bar smärtan i tystnad. För varje slag bad han till Gud om styrka att inte hata, utan att älska.

Cassy och Emmeline såg detta och fick mod. De märkte att Tom aldrig gav upp, trots att han plågades. Han talade till dem om frihet, både den yttre friheten och den inre, som ingen kunde ta ifrån dem. Han sade att de skulle försöka fly. Cassy började planera, för hon var listig och hade länge tänkt på olika sätt att lämna Legrees gård. Med Toms ord som stöd bestämde hon sig för att försöka.

En natt lyckades Cassy och Emmeline gömma sig. De använde sitt mod och sin list för att hitta en plats där Legree inte kunde hitta dem. När Legree märkte att de var borta blev han rasande. Han kallade på Tom och krävde att få veta var kvinnorna var. Tom vägrade att säga något.

Legree såg att Tom inte skulle ge efter. Han bestämde sig för att krossa honom helt. Han lät sina män piska Tom tills han föll ner på marken. Trots smärtan vägrade Tom avslöja var Cassy och Emmeline gömde sig. Hans kropp var svag, men hans tro var stark. Han bad tyst för kvinnornas frihet och för sina bödlars själar.

Till slut orkade Tom inte längre. Han låg blodig och svag, nära döden. Men även i detta tillstånd behöll han sin tro. Han förlät sina plågoandar och sade att han inte hatade dem. Hans sista tankar gick till hans familj, till lilla Eva som han en gång vårdat, och till Gud som han trodde skulle ta emot honom i himlen. Kort därefter dog Tom på plantagen, en martyr för sin tro.

Cassy och Emmeline lyckades fortsätta sin flykt. Med hjälp av människor som stod emot slaveriet tog de sig längre och längre norrut. Till slut nådde de friheten. Deras väg förde dem till Kanada, där de återförenades med Eliza och George Harris. Det blev ett möte fyllt av glädje och tårar. Kvinnorna som en gång hade levt i mörker fick nu dela frihetens ljus tillsammans med Eliza och hennes familj.

Samtidigt återvände George Shelby, sonen från Shelbys gård, till sitt hem. Han hade vuxit upp och mindes alltid Tom som sin vän och förebild. När han fick höra om Toms död blev han djupt berörd. Han bestämde sig för att hedra hans minne på det bästa sätt han kunde. När han kom hem samlade han de slavar som fortfarande arbetade på gården. Han berättade för dem om Toms liv och tro. Sedan förklarade han att han inte längre kunde äga andra människor. Han gav dem frihet.

George Shelby sade att han aldrig skulle glömma Tom. Han ville leva sitt liv efter de värderingar Tom visat: tro, kärlek och mod. På så sätt levde Toms minne vidare, inte bara i berättelserna om honom, utan också i de handlingar som inspirerades av hans liv.

Så slutade historien om Uncle Tom. Han dog som slav, men hans själ var alltid fri. Hans tro kunde inte brytas, hans kärlek kunde inte krossas. Genom sitt exempel förändrade han människorna omkring sig: Cassy och Emmeline fick mod att fly, Eliza och George Harris nådde friheten, och George Shelby valde att befria sina slavar.

Toms liv slutade i lidande, men hans minne blev en källa till hopp. För dem som hörde om honom blev han en symbol för styrkan i tron, för kärleken som inte kan slås ner och för drömmen om frihet som till slut segrade.