En ö i havet (Mellannivå)

Ankomsten till Sverige

Året är 1939, och världen förändras snabbt. I Wien bor två systrar, Steffi och Nelli. De är judiska barn, och deras föräldrar har under en tid sett hur livet blir allt farligare i staden. Nazisterna har tagit makten och förföljer judar på många sätt: de får inte arbeta fritt, inte gå i samma skolor, och de lever under ständig rädsla. Föräldrarna vet att framtiden är osäker, men de har lyckats ordna något mycket viktigt: en möjlighet för sina döttrar att resa till Sverige. Där ska de få skydd och en chans att fortsätta sina liv i trygghet.

Avskedet i Wien blir smärtsamt. Steffi och Nelli förstår att de kanske inte kommer att se sina föräldrar på mycket länge, kanske aldrig mer. Mamman gråter, pappan försöker hålla sig stark. Systrarna själva håller ihop, de är varandras trygghet. När tåget lämnar stationen känner de en blandning av sorg, rädsla och förväntan. De vet inte hur Sverige ser ut, vilka människor de kommer att möta, eller hur deras nya liv ska bli.

Resan är lång och fylld av oro. De andra barnen i tåget är också judiska flyktingar. Alla bär samma känsla av osäkerhet. Steffi, som är den äldre systern, känner ett stort ansvar för Nelli. Hon vill vara stark, men ibland vill hon själv bara gråta. När tåget äntligen når Sverige blir allt väldigt främmande. Språket är nytt, människorna ser annorlunda ut, och de förstår nästan ingenting av vad som sägs runt omkring dem.

Vid ankomsten sker något som förändrar allt: systrarna blir separerade. Nelli får komma till en familj på fastlandet, medan Steffi ska bo hos en familj ute på en ö i skärgården. Steffi protesterar inte högt, men inombords skriker hon. Nelli klamrar sig fast vid sin syster, men de vuxna säger att det är det bästa för dem båda. Tårarna rinner när de skiljs åt. Steffi försöker se stark ut för sin lillasysters skull, men när tåget fortsätter och hon är ensam kvar, känner hon en djup tomhet.

Resan till ön är både spännande och skrämmande. Steffi har aldrig sett havet förut. När hon kommer fram möts hon av en karg och främmande natur. Klipporna, de vindpinade träden och det stora vattnet runt omkring känns nästan hotfullt. Wien, med sina gator, hus och parker, känns plötsligt väldigt långt borta. Hon tänker: kommer jag någonsin vänja mig vid detta?

På ön väntar Märta och Sven, det par som ska ta hand om henne. Märta är en bestämd kvinna som genast visar att hon har tydliga regler. Hon är inte elak, men hon är inte heller varm i början. Sven är tystlåten och verkar snäll, men han visar inte mycket känslor. Steffi vet inte riktigt hur hon ska bete sig. Hon känner sig som en gäst i någon annans hem, inte som en del av en familj. Hennes nya rum är litet, med enkel inredning, och hon saknar genast sitt gamla hem.

Första dagarna är fyllda av förvirring. Språket är det största hindret. Steffi kan bara några få ord på svenska, och när Märta pratar snabbt förstår hon nästan ingenting. Hon nickar och ler för att dölja sin osäkerhet, men inuti känner hon sig både dum och ensam. Hon vill skriva till sina föräldrar i Wien, berätta allt hon upplever, men orden i brevet blir stapplande. Hon frågar sig: Kommer de ens att få mitt brev? Får de fortfarande ta emot post? Hon hoppas, men en oro gnager i henne.

Trots sin rädsla försöker Steffi vara modig. Hon bestämmer sig för att göra sitt bästa för att klara sig. Hon observerar noggrant hur människorna pratar och beter sig. Hon härmar ord, försöker förstå sammanhang, och skriver ner nya ord i ett litet block. Hon vet att språket är nyckeln för att inte alltid känna sig som en främling. Men vägen dit känns lång.

På kvällarna ligger hon vaken och tänker på Nelli. Hur har hon det på fastlandet? Är hennes familj snällare, varmare? Har hon fått vänner? Steffi saknar sin syster något enormt. Hon minns deras lekar i Wien, deras skratt, och hur de alltid hade varandra. Nu känns allt så långt bort. Hon oroar sig också för sina föräldrar. Hur mår de? Är de trygga? Hon vet att svaret troligen är nej, och den tanken gör henne tung i hjärtat.

En kväll går Steffi ner till stranden. Hon ser ut över havet, det oändliga vattnet som skiljer henne från Wien, från hennes gamla liv och från allt hon älskar. Vågorna slår hårt mot klipporna, vinden tar tag i hennes hår, och hon känner sig liten i den stora världen. Men samtidigt känner hon en gnista av beslutsamhet. Hon kan inte ge upp. Hon måste klara detta, för Nellis skull, för sina föräldrars skull, och för sig själv.

När hon går tillbaka till huset där Märta och Sven väntar, känns det fortfarande kallt och främmande. Men hon vet att hon åtminstone har tak över huvudet, mat på bordet och en chans att leva. Det är mer än vad många av hennes vänner i Wien har just nu. Med den tanken tvingar hon sig själv att somna. Ensamheten är tung, men beslutsamheten växer inom henne. Hon är fast besluten att överleva, att kämpa, och att en dag kanske återse sina föräldrar och sin syster.

Livet på ön

Steffi vaknar tidigt på morgnarna i sitt nya hem. Hon hör ljuden från köket: Märta som redan är i full gång med hushållsarbetet, kastruller som skramlar och doften av nykokt kaffe som sprider sig i huset. Hon försöker vänja sig vid rutinerna, men det är inte lätt. Hemma i Wien var livet annorlunda. Här finns andra regler och ett helt nytt språk som hela tiden påminner henne om att hon är en främling. Ändå försöker hon anpassa sig, för hon vet att hon måste.

Märta är en kvinna som har starka åsikter och tydliga krav. Hon förväntar sig att alla ska hjälpa till i hushållet. Steffi får tidigt lära sig att bädda sängen noggrant, att diska utan att lämna fläckar och att hämta vatten när det behövs. Märta påminner henne ofta om vad som ska göras, men det är inte elakt, snarare bestämt. Steffi inser att Märta har en sträng sida, men också en rättvis. Om man gör sin del, får man uppskattning tillbaka, även om den inte alltid kommer i form av leenden eller mjuka ord.

Sven är annorlunda. Han är tystare och rör sig långsammare, som om han inte vill stressa upp någon. När Steffi kämpar med ett tungt vattenhink kan han plötsligt dyka upp, ta över och nicka åt henne med ett vänligt uttryck. Han pratar inte mycket, men hans närvaro gör att Steffi känner en viss trygghet. Det är som om han accepterar henne utan att säga det rakt ut.

Språket är dock den största utmaningen. När Märta talar går orden snabbt förbi, som vågor som slår mot klipporna. Steffi försöker hänga med, men det känns ofta hopplöst. Hon kan förstå enstaka ord – “bröd”, “vatten”, “skola” – men meningarna blir som ett enda brus. Hon nickar ofta, även när hon inte riktigt förstår, och hoppas att det inte märks. På kvällarna sitter hon med sitt lilla block och skriver ner nya ord hon hört under dagen. Hon säger dem tyst för sig själv, formar ljuden med munnen, och drömmer om den dag då hon kan prata utan att skämmas.

När skolan börjar blir situationen ännu svårare. Första dagen går hon tillsammans med Märta, som följer henne till klassrummet. Barnen stirrar nyfiket på henne, den nya flickan från ett annat land. Läraren presenterar henne, och Steffi hör bara sitt namn och ordet “Wien”. Hon rodnar när hon märker att alla ögon är riktade mot henne. Några elever viskar, andra fnissar. Hon förstår inte vad de säger, men hon känner tydligt att hon är annorlunda.

Under lektionerna är det nästan omöjligt att hänga med. Läraren skriver på tavlan, och Steffi försöker härma, men hon vet inte alltid vad bokstäverna betyder i sammanhanget. Hon känner sig dum och osäker, som om hon har tappat hela sin förmåga att vara duktig. I Wien var hon en bra elev, men här känns det som om hon börjar om från noll.

Ännu svårare blir det på rasterna. Barnen pratar snabbt och skrattar åt skämt som Steffi inte förstår. Hon står ofta vid sidan av och tittar på, med händerna i fickorna, medan de andra leker. Några försöker prata med henne, men hon kan bara svara med korta ord eller nickningar. Hon känner sig utanför, som om en osynlig mur skiljer henne från de andra. Och ibland hör hon ordet “judinna” viskas bakom hennes rygg. Det gör ont, även om hon inte alltid vet exakt vad som sägs. Hon förstår att hon är annorlunda på flera sätt: både som utlänning och som judinna.

Trots allt finns det små framsteg. När läraren ber eleverna läsa högt ur en bok, vågar Steffi försöka. Hon uttalar orden långsamt, stapplande, men hon märker att några av klasskamraterna lyssnar tyst och inte skrattar. Efteråt känner hon en liten stolthet. Hon har klarat det. Och varje dag lär hon sig några fler ord. Det är som att plocka små stenar på en strand – långsamt samlas de till en hög, som en början till en grund hon kan stå på.

Hemma på ön fortsätter livet i sin rytm. Märta lär henne hur man lagar enklare rätter, hur man tar hand om hönsen och hur man hjälper till i trädgården. Steffi märker att Märta uppskattar när hon försöker, även om hon gör fel ibland. Sven visar henne hur man hugger ved och hur man tar sig fram på de hala klipporna. Små stunder av vänlighet får henne att känna sig lite mindre ensam.

På kvällarna skriver Steffi fortfarande brev till sina föräldrar. Hon berättar om skolan, om havet och om hur svårt språket är. Men hon undviker att skriva hur ensam hon känner sig. Hon vill inte oroa dem mer än nödvändigt. Hon vet att deras situation i Wien är mycket farligare än hennes egen. När hon lägger brevet i kuvertet ber hon en tyst bön att det ska nå fram.

Sakta men säkert börjar Steffi ändå hitta en liten plats i familjen. Hon vänjer sig vid att Märta ropar hennes namn när något ska göras, och att Sven ibland klappar henne på axeln som en bekräftelse. Hon lär sig hitta runt på ön, känna igen stigarna och doften av havet. Det är fortfarande främmande, men inte lika skrämmande som i början.

Ändå finns känslan av utanförskap kvar. Hon vet att hon inte är som de andra barnen i skolan, och att hon aldrig kan vara helt som dem. Hon bär med sig sitt ursprung, sin religion och sin oro för familjen i Wien. Men hon bär också en växande styrka inom sig. För varje dag som går bevisar hon för sig själv att hon kan överleva i denna nya värld. Och även om hon ännu inte känner sig hemma, har hon börjat ta de första stegen mot att bygga ett nytt liv på ön.

Vänskap och svårigheter

När Steffi börjar vänja sig lite mer vid livet på ön möter hon fler barn. Vissa är nyfikna och vill gärna prata med henne, andra håller sig på avstånd och ser på henne med misstänksamma blickar. Hon känner ofta hur deras ögon följer varje steg hon tar, som om hon alltid måste bevisa att hon hör hemma här.

På vägen till skolan går hon ibland tillsammans med två flickor från byn, som frågar henne enkla saker på svenska. De vill veta varifrån hon kommer, hur Wien ser ut och varför hon pratar så konstigt. Steffi försöker svara med de få ord hon kan, och ibland blir det fel. Barnen skrattar, men inte alltid elakt. De verkar mest förvånade över att någon kan ha ett helt annat språk som modersmål.

Men det finns också barn som inte är lika vänliga. På rasterna händer det att några pojkar ropar efter henne. De imiterar hennes accent, skrattar åt hennes försök att prata svenska och använder ordet “judinna” som ett skällsord. Steffi försöker låtsas som om det inte gör henne något, men inuti känner hon en stickande smärta. Hon vill bara vara en vanlig flicka, inte någon som alltid måste försvara sin bakgrund.

Trots detta hittar hon små ljusglimtar. En flicka i klassen, som heter Astrid, visar sig vara mer öppen än de andra. Astrid tycker att det är spännande med någon som kommer från ett annat land. Hon ställer många frågor och erbjuder ibland sin hjälp när Steffi inte förstår vad läraren menar. De börjar sitta bredvid varandra i klassrummet, och även om deras samtal är enkla och fyllda av missförstånd, växer en vänskap långsamt fram. För första gången på länge känner Steffi att hon kanske inte är helt ensam.

Samtidigt finns längtan efter systern Nelli ständigt närvarande. De två flickorna har alltid varit varandras stöd, och separationen känns som ett stort sår. Steffi tänker ofta på Nelli: hur har hon det hos sin fosterfamilj? Är de snälla mot henne? Har hon fått vänner? De träffas ibland, men inte ofta. När de ses försöker de hålla humöret uppe, men Steffi märker att Nelli också har förändrats. Hon verkar mer beroende av sin nya familj, mer anpassad till livet på fastlandet. Steffi blir både glad och ledsen av det – glad att systern verkar må bra, men ledsen för att avståndet mellan dem växer.

Brevet till föräldrarna blir därför ännu viktigare. Steffi skriver ofta, men svaren kommer sällan. När ett brev väl dyker upp är det kort och formellt. Föräldrarna berättar inte mycket, kanske för att de inte vill oroa sina döttrar, eller för att censuren gör det omöjligt att skriva fritt. Varje gång Steffi ser ett nytt kuvert från Wien hoppar hennes hjärta till, men när hon läser innehållet blir hon ofta besviken. Orden är få, och frågorna hon vill ställa förblir obesvarade.

Den bristande kontakten med föräldrarna gör ensamheten ännu tydligare. På kvällarna ligger hon i sin säng och tänker på hur hennes mamma brukade natta henne, eller hur hennes pappa brukade berätta historier. Hon saknar värmen, tryggheten och ljudet av deras röster. Samtidigt känner hon en växande oro: är de fortfarande i säkerhet? Vad händer i Wien medan hon sitter på sin lilla ö i Sverige?

Men livet går vidare, och vardagen på ön börjar fyllas av nya rutiner. Skolan, hushållsarbetet och de små stunderna med Astrid ger henne struktur. Hon lär sig fler svenska ord varje dag, och även om hon fortfarande kämpar med grammatiken, känner hon att hon blir bättre. När hon lyckas göra sig förstådd på svenska blir hon nästan överraskad – som om en liten seger har vunnits i en större kamp.

Även i fosterfamiljen börjar en förändring märkas. Märta fortsätter att vara sträng, men Steffi börjar förstå att det inte handlar om brist på omtanke. Märta visar kärlek genom att ställa krav och genom att se till att allt fungerar i hemmet. När Steffi en dag lyckas baka ett bröd nästan helt själv, säger Märta bara: “Det duger.” Men i hennes ögon glimmar något som Steffi tolkar som stolthet. Sven förblir den tystlåtne, men han ger henne små tecken på vänlighet – ett leende när hon gör rätt, en hjälpande hand när hon bär för tungt.

Det är genom dessa små vardagliga handlingar som en känsla av tillhörighet långsamt växer fram. Steffi märker att hon inte längre är lika rädd för att gå till skolan, och att hon ibland ser fram emot att träffa Astrid. Hon vet att det alltid kommer att finnas barn som retar henne, men hon vet också att vänskap är möjligt, även på denna främmande plats. På kvällarna när hon skriver i sitt block med nya ord, känner hon att hon bygger något. Inte bara ett nytt språk, utan också ett nytt liv. Det gamla livet i Wien finns kvar i hennes hjärta, men hon börjar förstå att hon måste skapa något eget här i Sverige.

Trots svårigheterna – mobbningen, avståndet till systern och oron för föräldrarna – känner Steffi en spirande styrka. Hon är inte längre bara en flykting, hon är också en flicka som kämpar för att hitta sin plats i världen. Genom vänskaper, rutiner och små segrar börjar hon känna att hon hör hemma, åtminstone lite grann, på ön i havet.

Saknaden efter familjen

När vintern kommer förändras livet på ön. Kylan tränger in i huset, trots elden i spisen, och dagarna blir korta och mörka. Vinden från havet biter hårt i kinderna när Steffi går till skolan, och snön gör vägarna svåra att gå på. Hon får låna varma kläder, men hon saknar ändå den trygghet som en riktig familj och ett eget hem skulle ha gett. Det praktiska livet blir mer ansträngande: veden måste huggas oftare, vattnet fryser i hinkarna, och vägarna till affären eller posten känns dubbelt så långa i snöstorm. Samtidigt blir den känslomässiga kylan också starkare. Vintern påminner henne om avståndet till Wien, om hur långt borta hennes föräldrar är, och om hur ensam hon fortfarande känner sig ibland.

Varje kväll, när vinden tjuter runt huset, tänker Steffi på sina föräldrar. Hon ser framför sig hur de går på gatorna i Wien, med nazisternas symboler överallt, med soldater på varje hörn. Hon oroar sig ständigt: har de tillräckligt med mat? Är de i säkerhet? Är de fortfarande tillsammans? Hon skriver brev, men hon vet aldrig om de når fram. När ett brev från dem väl kommer, läser hon det om och om igen tills hon nästan kan varje ord utantill. Men de korta meningarna säger nästan ingenting. Tystnaden mellan raderna känns ännu mer skrämmande än orden som faktiskt står där.

När hon ibland får träffa sin syster Nelli på fastlandet, försöker Steffi hålla modet uppe. Hon vill vara stark för sin lillasysters skull. Nelli är fortfarande yngre, och Steffi känner att hon måste bära ansvaret. Hon skrattar lite extra högt, berättar små roliga historier från skolan eller från livet på ön, och undviker att visa sin egen oro. Hon vet att Nelli också saknar föräldrarna, men hon vill inte göra henne ännu mer ledsen. Samtidigt märker hon att Nelli börjar vänja sig vid sitt nya liv på ett annat sätt än hon själv. Nelli pratar mer svenska, verkar tryggare hos sin fosterfamilj och har till och med nya vänner. Det gör Steffi glad, men också lite avundsjuk och orolig. Kommer de att glida ifrån varandra om de fortsätter leva åtskilda?

Trots rädslan och oron inser Steffi att hon själv förändras. Hon börjar bli mer självständig. Hon klarar av sysslorna i huset utan att alltid behöva hjälp. Hon vågar säga ifrån i skolan när någon retas, och hon känner en växande säkerhet i språket. Det går fortfarande långsamt, men hon kan nu föra enklare samtal och förstå större delar av lektionerna. Varje gång hon lyckas uttrycka sig på svenska känner hon en stolthet som hon aldrig hade kunnat föreställa sig när hon först kom hit.

Det är inte bara språket som gör henne mer vuxen. Det är också insikten om att hon måste klara sig själv i mycket större utsträckning än tidigare. Föräldrarna är långt borta och kan inte hjälpa henne. Hon kan inte luta sig mot Nelli på samma sätt som förut. Märta och Sven finns där, men de är inte mamma och pappa. Allt detta gör att hon sakta bygger upp en styrka inom sig. Hon börjar förstå vad ansvar betyder på riktigt – ansvar för sig själv, för sin syster när de träffas, och för att göra det bästa av sin situation.

Samtidigt blir känslan av dubbelhet starkare. Å ena sidan känns ön allt mer som ett hem. Hon kan stigarna, vet var man kan plocka bär när snön smälter, och känner doften av havet som något bekant. Hon är inte längre en helt främmande gäst i Märta och Svens hus, utan en del av vardagen. Märta ropar hennes namn när maten är klar, Sven räcker henne en vedklabb utan att säga något mer – och Steffi förstår att detta är deras sätt att inkludera henne.

Å andra sidan växer saknaden efter familjen i Wien för varje dag. Ju mer hon rotar sig här, desto tydligare blir det att hon kanske aldrig får återse sitt gamla liv. Det gör ont att tänka så, men tanken är svår att undvika. När hon sitter ensam vid fönstret och ser snön falla, föreställer hon sig att föräldrarna plötsligt skulle stå där ute, le mot henne och kalla hennes namn. Hon vet att det bara är en dröm, men hon kan inte låta bli att hoppas.

Denna känsla av dubbelhet präglar hela vintern. Steffi är både starkare än någonsin och mer sårbar än förut. Hon har börjat bygga ett nytt liv på ön, med rutiner, vänner och en fosterfamilj som hon långsamt kan känna sig tryggare hos. Men inom sig bär hon hela tiden saknaden, som en tung sten hon aldrig kan lägga ifrån sig. Havet runt ön påminner henne ständigt om avståndet till Wien, men också om den nya värld som hon nu är en del av.

När vintern till slut börjar ge vika och solen återigen värmer de frusna markerna, känner Steffi att hon själv har förändrats för alltid. Hon är inte längre samma flicka som steg av tåget från Wien. Hon är fortfarande Steffi, med sitt ursprung och sina minnen, men hon är också något mer: en ung kvinna som har börjat förstå vad det betyder att överleva, att växa upp och att leva med både hopp och sorg samtidigt.

Ett nytt hopp

Kriget fortsätter, och även på den lilla ön i Sverige känns dess närvaro som en tung skugga. Nyheterna på radion berättar om bomber, om städer som förstörs, och om människor som tvingas fly. Även om Steffi är långt ifrån Wien, bär hon med sig ovissheten varje dag. Hon vet inte vad som händer med hennes föräldrar, eller om hon någonsin kommer att återse dem. Otryggheten finns hela tiden i bakgrunden, som ett dovt ljud som aldrig tystnar. Hon försöker leva i nuet, men framtiden känns ofta som ett stort mörker där ingenting är säkert.

Ju längre tiden går, desto tydligare blir det för Steffi att hennes gamla liv i Wien kanske aldrig kommer tillbaka. När hon först kom till Sverige trodde hon att det bara skulle vara tillfälligt – att hon snart skulle återvända hem, till sina föräldrar, sina vänner och de bekanta gatorna. Men nu, efter månader av separation och tystnad, inser hon att det gamla livet är förlorat. Den staden hon minns finns kanske inte kvar på samma sätt, och även om hon en dag skulle kunna återvända, skulle ingenting vara som förr. Den insikten gör ont, men den ger henne också en märklig klarhet: hon måste börja tänka på sin framtid här, i Sverige.

Förhållandet till Märta och Sven förändras långsamt. Märta är fortfarande sträng och kräver mycket av Steffi, men Steffi har lärt sig att förstå henne bättre. Hon inser att Märta visar omsorg genom att ge henne ansvar och genom att behandla henne som en vuxnare person. När Steffi lyckas med något i hushållet, eller när hon gör bra ifrån sig i skolan, märker hon att Märta blir stolt, även om hon inte alltid säger det rakt ut. Sven förblir den lugna kraften i familjen, men nu pratar han mer med henne, ställer enkla frågor och ger små kommentarer som får henne att känna sig inkluderad. Det är ingen dramatisk förändring, men det är tillräckligt för att Steffi ska känna att hon på riktigt börjar höra hemma hos dem.

Hon märker också hur mycket hon själv har vuxit. När hon tänker tillbaka på den första tiden i Sverige ser hon en osäker flicka som knappt vågade tala, som kände sig liten och rädd. Nu är hon mer självsäker, mer van vid språket, och mer van vid livet på ön. Hon har lärt sig att stå emot elaka ord i skolan, att ta ansvar i hemmet, och att ta hand om sig själv. Hon har blivit mer självständig än hon någonsin var i Wien. Det är en förändring som hon ibland nästan inte känner igen sig i, men som hon innerst inne är stolt över.

Framtiden börjar ta form i hennes tankar. Hon drömmer om att utbilda sig, om att kanske bli något stort och viktigt. Hon tänker på möjligheten att studera vidare, att lära sig ännu mer svenska, och att använda sina kunskaper till något meningsfullt. Hon vill inte bara överleva, hon vill leva på riktigt. Drömmen om utbildning blir en drivkraft som hjälper henne att stå emot den tunga ovissheten kring sina föräldrar. Om hon kan skapa ett nytt liv här, kan hon åtminstone hedra deras kamp och deras uppoffringar.

Ändå finns sorgen där, hela tiden. Varje gång hon ser ett brev utan avsändare från Wien, varje gång hon hör ordet “krig” på radion, känner hon en våg av saknad och oro. Hon vet att hon inte kan släppa taget om sina föräldrar, och hon vill inte heller göra det. Men hon lär sig att leva med sorgen, att bära den som en del av sig själv. Sorgen gör henne tung, men den ger henne också en djupare förståelse för vad som är viktigt i livet.

När våren kommer och isen smälter, känner Steffi att hon själv har förändrats lika mycket som naturen runt omkring henne. Hon är inte längre samma flicka som kom med tåget från Wien. Hon är en annan – starkare, mer vuxen, mer medveten om både världen och sig själv. Ön har blivit mer än bara en plats där hon tvingades bo. Den har blivit ett hem, med allt vad det innebär: rutiner, relationer och en känsla av tillhörighet.

Boken avslutas med denna känsla av dubbelhet. Steffi har vuxit in i sin nya tillvaro, hon har hittat en plats i familjen och en mening i vardagen. Hon vet att framtiden i Sverige kan ge henne möjligheter, kanske till och med en ny början. Samtidigt bär hon fortfarande sorgen över det hon har förlorat. Hon kan aldrig glömma sin familj i Wien, och hon kan aldrig helt släppa tanken på vad som kunde ha varit. Men tillsammans med sorgen finns nu också något annat: hoppet. Hoppet om att bygga ett nytt liv, om att skapa en framtid där hon kan vara både den hon var och den hon har blivit.

Steffi står vid havet, ser ut över vågorna och känner vinden i håret. Havet är inte längre bara en påminnelse om avståndet till Wien. Det är också en symbol för framtiden, för det stora och okända som väntar. Hon vet att vägen inte blir enkel, men hon vet också att hon har styrkan att gå den. Och med den insikten avslutas hennes första steg in i ett nytt liv – ett liv som hon själv ska bygga, med både sorg och hopp som följeslagare.