En ö i havet (Mellannivå)

Flickorna kommer till en främmande värld

Det är sommaren 1939. Stephie är tolv år och hennes lillasyster Nellie är åtta. De är judiska flickor från Wien i Österrike, och deras efternamn är Steiner. Deras föräldrar har skickat dem till Sverige som flyktingbarn, för att de ska vara trygga från nazisterna. De har bara varsin liten resväska och sina ryggsäckar — det var allt de fick ta med sig.

Tåget stannar i Göteborg efter nästan två dagars resa. Barnen är trötta och hungriga. En man med en kamera vill ta bilder av dem och kallar dem “stackars flyktingbarn.” Stephie vänder bort ansiktet. Hon vill inte vara ett flyktingbarn i en tidning.

I stationshallen läser en kvinna upp namn från en lista. Varje gång kommer en vuxen svensk fram och hämtar ett barn. Listan är i alfabetisk ordning, så systrarna Steiner måste vänta länge. Gruppen blir allt mindre. Till slut ropar kvinnan deras namn, men ingen vuxen kommer fram. “Vill ingen ha oss?” frågar Nellie med darrande röst. Stephie svarar inte. Hon håller bara hårt i sin systers hand. Snart är de de enda barnen som är kvar. Nellie frågar om de kan åka hem, och när Stephie skakar på huvudet börjar hon gråta.

Till slut tar en kvinna med dem till en liten ångbåt. Stephie blir sjösjuk under resan och somnar. När hon vaknar har de kommit till en ö. På bryggan väntar tant Alma — en glad kvinna med blommig klänning, som genast kramar Nellie och kysser henne på kinden. Alma förstår inte tyska, men hon lär flickorna sina första svenska ord vid köksbordet. Där sitter också en annan kvinna: tant Märta. Hon har ett strängt, smalt ansikte och gråbleka ögon. Hennes hår sitter hårt uppsatt i en knut.

Sedan kommer det besked som Stephie fruktar. Systrarna ska inte bo tillsammans. Nellie stannar hos den varma tant Alma med hennes två små barn. Men Stephie måste följa med tant Märta — ensam. “Mamma lovade att vi skulle bo ihop,” viskar Nellie förtvivlat. Men Stephie säger att de måste göra som de vuxna bestämmer. Tant Märta cyklar med Stephie långt ut längs ön. Husen blir färre. Vägen går genom skog och ut bland kala klippor. Till slut stannar de på en kulle. Framför dem finns bara oändligt, grått hav. Stephie tänker: “Det här måste vara vid världens ände.”

Tant Märtas hus är ensligt och strängt, precis som hon själv. Stephies rum är litet, med snedtak och mörk tapet. Det enda på väggen är en bild av Jesus. “Vet inte tant Märta att jag är judisk?” tänker Stephie. Till middag får hon stekt fisk — en hel fisk med huvudet kvar. Fisken stirrar på henne med sitt döda, vita öga. Hon måste skära av huvudet med ett hemskt ljud. Sedan måste hon diska för första gången i sitt liv. Hemma i Wien hade familjen haft tjänstefolk. Mamma vägrade att låta sina döttrar göra hushållsarbete. Men nu står Stephie med svullna, röda händer vid diskhon.

På kvällen skriver hon ett brev hem. Orden flödar ut: “Jag saknar er så. Tant Märta är sträng. Om ni inte hämtar mig tror jag att jag ska dö.” Men sedan läser hon igenom brevet och förstår att hon inte kan skicka det. Mamma har inga visum till Sverige. Hon skulle bli förtvivlad. Pappa skulle bli besviken. Stephie river sönder brevet. Sedan skriver hon ett nytt, fullt av lögner: “Alla är väldigt snälla. Vi har redan lärt oss lite svenska. Det finns till och med en hund.” Inget av det är sant.

Under tiden klarar sig Nellie inte mycket bättre. Den första natten kissar hon på sig — inte för att hon är liten, utan för att hon var livrädd. Hon vågade inte gå ut till utedasset i mörkret. I mörkret glömde hon att hon var i trygga Sverige. Hon var rädd att nazisterna skulle komma och ta henne, precis som i Wien. Dagarna går. Tant Alma tar med barnen till stranden. Nellie får en ny, gul baddräkt. Stephie hoppas på en likadan. Men tant Märta ger henne en urgammal, svart ullbaddräkt som har blivit grönaktig av ålder. Nere vid stranden vägrar Stephie att bada. Hon sitter på filten med alla kläder på medan Nellie plaskar glatt i vattnet. Längre bort hoppar de svenska flickorna från klipporna i sina fina baddräkter.

När Nellie springer fram och frågar varför Stephie inte badar, svarar hon argt: “Jag tänker inte ta på mig den vidriga dräkten.” Utan att tänka tar hon en näve grus och kastar den på sin syster av avundsjuka. Nellie gråter, och tant Alma skäller på Stephie. Efteråt börjar Stephie ljuga — hon blöter baddräkten under pumpen hemma och låtsas att hon har badat. En dag står Stephie ensam i tant Almas vardagsrum och ser ett glasskåp fullt med prydnader. Bland dem finns en liten porslinshund — brun och vit med en guldtippad nos och ett blått halsband. Stephie öppnar skåpet och tar försiktigt ut hunden. “Mimi,” viskar hon. “Du heter Mimi.”

Plötsligt ropar tant Alma. Utan att tänka stoppar Stephie hunden i sin ficka. Hon bestämmer sig för att lägga tillbaka den, men det blir aldrig rätt tillfälle. Klockan tre måste hon gå hem, och Mimi följer med. Hemma gömmer hon hunden i ett näsduk längst bak i byrålådan. “Imorgon lägger jag tillbaka den,” lovar hon sig själv. Men dagarna går utan att tillfället kommer. Stephie stal inte Mimi av elakhet. Hon tog den för att hon längtade efter något vackert och eget — något litet som var bara hennes i en värld där allt annat hade tagits ifrån henne. Men hon vet att det är fel, och skulden växer inuti henne för varje dag som går.

Att hitta sin plats bland de andra

När farbror Evert kommer hem från sin fiskebåt förändras allt i huset. Han är en tyst men varm man med ljusblå ögon. Han kan lite tyska, som han lärde sig som ung sjöman i Hamburg och Amsterdam. Det är trasig tyska, men för Stephie är det som att hitta vatten i en öken — äntligen kan hon prata med en vuxen och berätta om sin familj och om Wien. Stephie börjar lära sig svenska på allvar. Hon lyssnar noga, övar på orden och försöker härma hur folk pratar. Nellie lär sig fortare — hon bor ju hos tant Alma, där det alltid pratas och skrattas. Tant Märta är inte en pratglad människa. Men Stephie är envis. Efter ungefär sex veckor bestämmer tant Märta och tant Alma att flickorna kan börja i skolan.

Stephie placeras i sjätte klass, fast hon redan gick klart den klassen i Wien. Hon får inte nya böcker utan slitna saker som tillhört Per-Erik, den yngsta fiskaren på farbror Everts båt. Tant Märta tycker att gamla böcker duger. Men farbror Evert ger Stephie en present — en vacker pennask i trä med ett skjutlock som kan användas som linjal. Första skoldagen bär Stephie sin blå kappa och hatt och ser genast annorlunda ut. De andra flickorna har bara tröjor och är barhuvade. Läraren, fröken Bergström, ber Stephie stå framför klassen. “Jag hoppas att ni är snälla mot Stephanie,” säger hon. “Hon pratar inte som ni — det beror på att hon inte är svensk.” Orden “inte som ni” ekar i Stephies huvud.

Britta, en kort flicka med tunt brunt hår som Stephie känner från söndagsskolan, erbjuder sig att sitta bredvid henne. Men det är Sylvia som snabbt bestämmer tonen i klassen. Sylvia är köpmannens dotter — blond, självsäker och van att styra. Hon är klassens drottning, och alla gör som hon säger. Redan under rasten omringar hon Stephie och kräver att hon ska prata tyska eller jodla. “Lilla prinsessan från Wien,” kallar hon Stephie hånfullt. Hon drar i Stephies flätor och kallar dem “hästhår.” Hennes gäng fnissar. Vera, den rödhåriga flickan som visade Stephie och Nellie björnbärsbuskarna, sitter med i Sylvias gäng. Hon ler ibland mot Stephie — ett hemligt, vänligt leende. Men hon vågar aldrig utmana Sylvia öppet. Hon tittar bort när Sylvia mobbar och låtsas inte höra.

En dag under lunchen ger Svante, den store klumpiga pojken som går om sjätte klass för andra gången, Stephie en present inslaget i fettigt brunt papper. Stephie vill öppna det hemma, men Svante insisterar. Hon viker undan pappret och ser en hemgjord ram. Hon vänder på den — och stirrar rakt in i Adolf Hitlers ansikte. Samma ansikte som förstörde hennes familjs liv.

Svante menar inget illa. Han är godmodig men förstår inte. Han tror att bilden påminner Stephie om hennes hemland. Men Stephie ser rött. Hon springer ut ur klassrummet, krossar bilden under sin sko och kastar resterna ner i utedasset. Fröken Bergström skäller ut henne — inte för att hon förstörde bilden, utan för att hon kallade Svante “idiot.” “Så pratar vi inte på vår skola,” säger fröken Bergström. “Kanske gör ni det där ni kommer ifrån, men inte här i Sverige.”

På vägen hem från skolan försöker Britta trösta Stephie och förklara att Svante inte visste bättre. Men Stephie exploderar av ilska. “Du förstår ingenting!” skriker hon. “Min pappa har varit i ett arbetsläger, men det vet du förmodligen inte ens vad det är!” Britta ser sårad ut, och Stephie fortsätter sin attack. Hon tittar Britta rakt i ögonen och säger: “Jesus finns inte. Han bryr sig inte om mig, och inte om dig heller.” Britta börjar gråta och springer sin väg. Stephie ångrar sig genast — inte för att hon bryr sig så mycket om Brittas vänskap, utan för att hon nu är helt ensam. Ingen väntar på henne på skolgården. Ingen bjuder hem henne. Och om Britta berättar för sin mamma vad Stephie sa om Jesus, kanske tant Märta får veta att Stephie inte är “frälst” på riktigt.

Det hade börjat veckor tidigare, på ett väckelsemöte i pingstkyrkan. Tant Märta hade tagit med Stephie och Nellie. En lång, mager pastor predikade om Jesus och syndare som borde omvända sig. Det var tråkigt, och bänken var hård. Men sedan sjöng en kör, och musiken var så vacker att Stephie inte kunde hålla tillbaka tårarna. Nellie grät också — inte för Jesus, utan för att Stephie grät. Tant Märta och tant Alma tolkade tårarna som att flickorna hade “funnit Jesus.” Systrarna fördes fram till altaret och föll på knä. Några veckor senare döptes de. Stephie visste att det inte stämde — hon kände ingenting särskilt för Jesus. Men hon protesterade inte. Hon skrev aldrig om dopet till sina föräldrar. Det skulle vara för svårt att förklara.

Nu, efter bråket med Britta, går Stephie ensam genom regnet. Hon passerar tant Almas varma hus utan att stanna. Hon passerar sitt eget hem utan att gå in. Istället går hon ner till stranden, ut bland de hala stenarna. En våg dränker hennes skor. Hon öppnar sjöbodsdörren och kryper in bland näten och tunnorna. Hon lägger sig på en presenning och somnar.

Det är farbror Evert som hittar henne — genomblöt, iskall och halvt sovande. Han lyfter upp henne i sina armar och bär henne hela vägen hem, uppför de hala stenarna, uppför backen. Stephie lutar huvudet mot hans axel, precis som när hon var liten och pappa bar henne. Det känns tryggt. Hemma badar tant Märta henne i varmt vatten och ger henne het mjölk med honung. Stephie insjuknar i förkylning och stannar hemma en hel vecka. Farbror Evert är också hemma — det stormar så hårt att hans fiskebåt inte kan gå ut. Han berättar sjömanshistorier och spelar luffarschack med henne. Det är den bästa veckan Stephie haft på ön.

Vinterns mörker och små ljuspunkter

Det är Britta som avslöjar hemligheten med porslinshunden. En eftermiddag hemma hos tant Märta visar Stephie sina saker från Wien. Men Britta ser den hopknölade näsduken längst bak i byrålådan och sträcker sig efter den. “Ge den till mig!” ropar Stephie. Men Britta är snabbare. Precis då dyker tant Märta upp i dörren — och Mimi rullar ur Brittas hand och krossas mot golvet. Tant Märtas röst är som ett piskrapp. “Tog du den från Alma? Det gör dig till en tjuv.” Stephie viskar att hon tänkte lägga tillbaka den, men det hjälper inte. Britta skyndar sig hem. Stephie måste sopa upp resterna och sedan vänta i fyra dagar innan hon på söndagen får gå till tant Alma och be om förlåtelse.

Hos tant Alma sitter Stephie på kanten av en stol och hör skarpa, besvikna ord. “Jag bryr mig inte om hunden,” säger Alma. “Det som gör mig upprörd är att du tog den utan att fråga.” Stephie viskar att hon ångrar sig djupt. Alma förlåter henne till slut, men på kvällen tar tant Märta med henne till pingstkyrkan. Stephie måste falla på knä och be Jesus om förlåtelse högt. Hennes kinder brinner av skam. I skolan ska de välja årets Lucia. Barbro nominerar genast Sylvia, som alltid brukar bli vald. Ingen annan räcker upp handen. Då säger Stephie: “Jag nominerar Vera.” Det blir knäpptyst. Vera vänder sig om och stirrar konstigt på Stephie. Sylvia ler ett farligt leende.

Det blir omröstning, och resultatet överraskar alla — Vera får tjugosex röster, Sylvia bara fem. Men Vera är inte alls glad. På vägen hem från skolan anklagar hon Stephie argt. “Vad har du gjort? Sylvia kommer aldrig att förlåta mig. Du förstår ingenting! Du har förstört allt!” Stephie förstår inte. Hon trodde att hon gjorde något fint för Vera. Nu börjar förberedelserna. Fröken Bergström säger att Stephie ska vara en av tärnorna och behöver en lång vit klänning. Stephie ber tant Märta om hjälp, och på kvällen före Luciadagen hittar hon ett noggrant struket plagg på sin säng. Det är en lång, gammaldags nattskjorta av bomullsflanell — vit, men med ett urblekt mönster av små blå blommor.

Alla andra flickor har helt vita, fina klänningar. Sylvia har en vacker klänning med spetsar. När Stephie tar på sig nattskjortan brister Sylvia ut i skratt. “Hon har bara en gammal nattskjorta! Med blommor!” Fröken Bergström suckar och lånar en annan klänning som är för kort, men fåller ner den. Under Luciatåget går flickorna långsamt genom korridoren med tända ljus i händerna. Stephie och Ingrid går precis bakom Vera. Plötsligt känner Stephie att någon griper tag i en av hennes flätor. Innan hon hinner reagera hör hon ett fräsande ljud och känner en hemsk, bränd lukt. Hennes fläta har eldats av ett ljus. Allt hår under gummibandet är svett och förstört.

“Stephie måste ha kastat på huvudet så att flätan rörde mitt ljus,” säger Sylvia oskyldigt. “Eller Barbros.” Stephie säger ingenting. Hon vet att det var meningen. Hemma, ensam i det tysta huset, tar Stephie den stora kökssaxen. Hon lyfter den brända flätan och tittar på de svedda ändarna. Sedan sätter hon saxen mot håret, högt upp vid nacken, och klipper. Den avklippta flätan hänger i hennes hand som en död orm. I spegeln ser hon ett märkligt ansikte — ena halvan ser ut som vanliga Stephie, den andra som en främmande varelse med vilt, svart hår.

Tant Märta kommer hem och stirrar. “Vad har du gjort, flicka?” Men sedan säger hon något oväntat: “Kort hår är väldigt praktiskt, egentligen.” Hon sätter Stephie på en stol i köket och klipper allt till en jämn längd. Sedan tar hon fram små saxar och jämnar till klippningen. Stephie blundar. Hon kan knappt tro att de händer som rör vid hennes hår så varsamt är samma grova händer hon brukar se. Efteråt känner Stephie sig naken, men också befriad. Mammas brev ber om nya foton. Stephies hand flyger till nacken. Vad ska mamma säga när hon ser att flätorna är borta? Stephie bestämmer sig för att skicka gamla bilder och hoppas att håret hinner växa ut.

Julen kommer. Farbror Evert ger Stephie en gammal kälke som stått i skjulet i åratal. Den var röd en gång, men färgen har flagnat. Tillsammans slipar de bort den gamla färgen och målar den skinande röd igen. I den blå skymningen på nyårsafton bygger de en snölykta av snöbollar framför ytterdörren. Tant Märta ger Stephie ett ljus att ställa i mitten. Ljuset lyser inifrån lyktan med ett mjukt, rödaktigt sken. “Det är vackert,” viskar Stephie. “Mycket vackert,” säger tant Märta — och från henne är det nästan en kärleksförklaring.

Men breven hemifrån innehåller inga nyheter om visum. Pappa skriver att han nu arbetar på det judiska sjukhuset, att han är trött men behövd. Han skriver att de inte ska ge upp hoppet — men mellan raderna förstår Stephie att Amerika känns längre bort än någonsin.

Och sedan är det saken med Nellies korallhalsband. Nellie vill ge sin bästa kompis Sonja en julklapp men har inga pengar. “Ge henne något du har,” föreslår Stephie utan att tänka. “Ditt korallhalsband.” Hon menar det inte på allvar. Men Nellie gör det — hon ger bort mammas halsband. På juldagen ser Stephie att Nellies hals är bar. “Du var den som sa att jag skulle!” anklagar Nellie. Skulden gnager i Stephie. På nyårsafton firar de tre tillsammans i finrummet med stek, potatis och ärtor. Stephie får vara uppe till midnatt. Farbror Evert öppnar fönstret och kyrkklockorna blandas med radions klockspel. År 1939 är slut. 1940 har börjat.

“Låt detta bli ett bättre år,” viskar Stephie för sig själv. “Snälla, låt det bli bättre. Jag ska verkligen försöka vara snäll.” Senare, när hon ligger i sängen, hör hon farbror Everts röst genom väggen: “Hon är en fin flicka. Jag är glad att vi tog henne.” Stephie hör inte tant Märtas svar. Men farbror Everts ord värmer henne inifrån, och hon somnar med dem i öronen.

Kampen för mamma och pappa

Ett brev från pappa förändrar allt. Han skriver att de inte har fått inresevisum till Amerika och att han inte tror att de kommer att få det. Pappa arbetar nu på det judiska sjukhuset i Wien med för lite utrustning och för få läkare. Han ber Stephie — som om hon vore vuxen — att försöka ordna så att föräldrarna kan komma till Sverige istället. Stephie bestämmer sig för att kämpa. Hon går till tant Alma och berättar om pappas brev, men Alma ser plågad ut och vågar inte hjälpa. “Politik… jag kan inte blanda mig i. Sigurd skulle inte gilla det,” säger hon. Stephie stirrar på tant Almas vänliga ansikte och förstår att vänligheten är som en mur hon inte kan tränga igenom.

Farbror Evert är ute på havet och kommer inte hem på en vecka. Tant Märta är enda alternativet. Stephie berättar om brevet, och till hennes förvåning bestämmer sig tant Märta för att ringa hjälpkommittén i Göteborg. Det tar henne över en timme på telefon. När Stephie kommer hem från skolan och frågar vad de sa, svarar tant Märta kort: “Kvinnan sa att de inte kan göra något. Hjälpkommittén får bara hjälpa barn. Det är regeringens politik. Inga vuxna flyktingar släpps in.” Stephie försöker argumentera — hennes pappa är läkare, han skulle vara till nytta, han kunde arbeta på ön. Men tant Märta säger att det inte spelar någon roll. Så är reglerna. Alla dörrar verkar stängda.

Då får Stephie en idé. Hon ska gå till Göteborg själv och prata med hjälpkommittén. Havet är fruset och kvinnan på posten sa att man kan gå på isen hela vägen till Hjuvik på fastlandet. Därifrån kan hon ta bussen. En lördag klär Stephie sig extra varmt med dubbla strumpor och sin tjockaste tröja. Hon smyger med sig farbror Everts kompass, ljuger för tant Märta att hon ska åka kälke, och ger sig av ut på isen efter skolan. Hon börjar gå österut, rakt mot fastlandet.

Det går bra i början. Isen känns lika fast som marken. Men det blir kallare och kallare, och mörkret faller snabbt. När Stephie letar efter kompassen i sin ryggsäck upptäcker hon att den är borta — hon måste ha glömt den vid ön där hon stannade för att äta. Hon bestämmer sig för att fortsätta rakt fram utan kompass. Men utan kompass och i mörkret tappar hon riktningen. Hon går och går, frusen genom och genom. Mjölken i hennes flaska har frusit till vit slush. Till slut, när det är nästan helt mörkt, ser hon konturerna av land. Hon skyndar sig framåt, full av lättnad.

Och så ser hon det. En stenbro, en brygga, ett båthus — och ett vitt hus med höga stentrappor. Det är tant Märtas hus. Hon har gått i en cirkel runt hela ön utan att veta det, i en så vid båge att hon aldrig kunde se land. Allt var förgäves. Hon har inte kunnat göra ett enda litet ting för att hjälpa sina föräldrar. Ingen får veta om hennes misslyckade äventyr. Hon säger till tant Märta att hon var ute länge och lekte på isen, och det är sant nog.

När farbror Evert kommer hem berättar Stephie om pappas brev. Till hennes förvåning säger tant Märta: “Det är inte rätt. Det måste finnas en lösning.” Farbror Evert tänker efter och bestämmer sig för att skriva till riksdagsmannen från öarna. Han ställer frågor till Stephie om hennes föräldrar och skriver brevet noggrant. De går tillsammans till posten och skickar det till Stockholm.

Men svaret, när det äntligen kommer i ett brunt kuvert med maskinskriven adress, är nedslående. Riksdagsmannen skriver att han har undersökt saken, men att det inte finns något han kan göra. Nästan inga vuxna judiska flyktingar beviljas inresevisum till Sverige. Föräldrarna kan ansöka på svenska ambassaden i Wien, men chanserna är dåliga. Stephie tappar en krukväxt i golvet av chock. Farbror Evert säger åt tant Märta att låta flickan vara. “Ser du inte att hon är upprörd?”

Sedan kommer kriget ännu närmare. En morgon i april 1940 avbryts musiken i radion: tyska trupper har invaderat Norge och Danmark. Stephie står som förstenad i köket. Oslo ligger inte långt bort. Nellie ringer och gråter. Hon är livrädd. Systrarna kryper ihop i samma säng den natten. “Om de kommer hit, vad gör vi då?” frågar Nellie. “Vi flyttar till Portugal,” svarar Stephie. “Där finns bara sandstränder och palmer.” “Det sa du om den här ön också,” påminner Nellie.

Farbror Evert kommer hem blek och skakig. En fiskebåt från en granö har sprängts av en mina. Sex man dog. “Det kunde lika gärna ha varit vi,” säger han. Hans händer darrar när han skalar sina potatisar. Tant Märta syr mörkläggningsgardiner av mörkt tyg. I skolan får barnen order att packa nödväskor ifall ön måste evakueras. Stephie packar kläder, smycken och sina fotografier. Hon är rädd — inte mest för sig själv, utan för att hennes föräldrar inte ska veta var hon är om hon måste flytta igen. I slutet av skolåret gör fröken Bergström ett hembesök för att övertala tant Märta att låta Stephie gå vidare till realskolan. Men tant Märta säger nej — det är för dyrt, och Stephie kanske inte ens stannar hela året. Farbror Evert håller med. “Saker blir inte alltid som vi hoppas,” säger han.

Stephie är förkrossad. Men vid skolavslutningen i kyrkan får hon en överraskning. Fröken Bergström kallar fram henne och ger henne ett bokpris för bästa betyg — en tjock, vacker bok med guldtext på omslaget: “Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.” Fröken Bergström säger att det är en särskild glädje att belöna en elev som för bara ett år sedan inte kunde ett ord svenska och nu är bäst i klassen. På försättsbladet har fröken Bergström skrivit med sin eleganta handstil: “Må denna bok hjälpa dig att ännu bättre lära känna ditt nya hemland.” Stephie bläddrar fascinerad genom boken. Hon är glad — men också ledsen. En sommarlov som inte slutar med att man börjar skolan igen är inget riktigt sommarlov.

En ö, men inte ensam

Sommaren kommer och med den sommargästerna. En doktorsfamilj från Göteborg flyttar in i övervåningen, och Stephie, tant Märta och farbror Evert flyttar ner i källaren. Stephie sover på en utdragssäng i köket. Det bästa med sommargästerna är deras hund — en brun och vit foxterrier som heter Putte. Putte hoppar genast upp på Stephie och slickar hennes hand. Hon får rasta honom varje dag, och det blir sommarens ljuspunkt.

Doktorns son Sven är sjutton eller arton år, lång och tankfull med grå ögon. En morgon träffas de uppe bland klipporna. Sven sitter på en sten och tittar ut över havet. Han tar fram en tjock bok ur sin ryggsäck och läser högt för Stephie — först på engelska, sedan översätter han: “Ingen människa är en ö, hel i sig själv; varje människa är en del av fastlandet.” Stephie står alldeles stilla och lyssnar. Orden träffar något djupt inuti henne.

Sven uppmuntrar Stephie att studera vidare och lånar henne böcker — på svenska och tyska. Han berättar också att han hittat ett hopknycklat brev i ventilen på hennes rum. Stephies hjärta stannar — det är brevet hon skrev sin första kväll på ön, det förtvivlade brevet till mamma och pappa. “Jag läste det inte,” lovar Sven. “Hedersord.” Stephie ber honom bränna det. Under våren lär Vera Stephie att cykla. En kväll försöker Stephie på egen hand och hamnar i diket, lerig och skrubbad. Vera dyker upp och erbjuder sig att hjälpa. Dagen efter övar de tillsammans på en liten sidoväg. Vera håller i pakethållaren bakifrån medan Stephie trampar. Plötsligt hör Stephie inte längre Veras fotsteg — hon cyklar på egen hand. De cyklar sida vid sida i vårvinden med håret och kjolarna fladdrande. Det är en av de lyckligaste stunderna på ön.

Men nästa morgon på skolgården ser Stephie att Vera står mitt i Sylvias gäng och härmar henne — imiterar hur hon ramlade i diket med armen utsträckt och skrek av smärta. Alla skrattar. Stephie känner sig förrådd. “Lämna mig ifred!” ropar hon åt Vera. “Du är precis som alla andra!” Men i bråkdelen av en sekund innan Vera vänder sig bort ser Stephie något i hennes ögon — skam och ånger. En dag utanför affären händer det värsta. Sylvia och Barbro sitter på en stenmur med två sommarpojkar. Medan Stephie är inne och handlar börjar pojkarna retas med Putte — de håller en sockerbit på ett snöre ovanför hans nos och drar undan den varje gång han nappar. Sylvia slår Putte över nosen. Stephie skriker åt dem att sluta.

Då säger den fräcknige pojken de ord som bränner mest: “Smutsig judunge. Tyskarna kommer snart hit och tar hand om sådana som du.” Stephie flyger på honom. Hon slår honom i ansiktet med knytnäven, sparkar mot hans smalben. Pojken knuffar henne till marken, och Putte biter ett stort hål i hans byxor. Pojken sparkar Putte, som gnyr av smärta. Stephie lossar kopplet och skriker: “Spring, Putte!” Putte försvinner som en brun-vit blixt.

Stephie springer efter men hittar honom inte. Hon letar i timmar. Hon kan inte gå hem — hon skäms, fast hon inte gjort något fel. Hon gömmer sig i en bergsskreva, äter sönderkrossade kakor ur fickan, och tillbringar hela natten utomhus. Sent på kvällen smyger hon till rotkällaren för att stjäla mat. Genom källarfönstret ser hon tant Märta sitta på sängkanten i nattlinne med håret i en lång fläta — och hon gråter. Stephie har aldrig sett henne gråta förut.

“Det är jag,” säger Stephie och reser sig upp. Tant Märta är inte arg. Hon leder in Stephie, gör smörgåsar och varm choklad. Stephie börjar berätta om pojkarna, men tant Märta avbryter: “Du behöver inte berätta. Jag vet redan allt.” Vera har hämtat cykeln och berättat hela historien. Och Putte lever — han kom haltande hem med en skadad tass, men doktorsfrun säger att han blir bra. Stephie bryter ihop och gråter. Och i gråten berättar hon till slut om den natten i Wien — natten då männen med vapen bankade in dörren, tvingade alla att ställa upp sig i hallen, och sköt familjens hund Mimi framför ögonen på henne. “Kära barn,” viskar tant Märta och stryker Stephie över håret. “Vi ska inte låta någon skada dig här.”

Nästa morgon tar tant Märta på sig sin bästa klänning och cyklar med Stephie till köpmannens sommargäster. Pojkens pappa kräver en ursäkt av Stephie. Tant Märta svarar långsamt och tydligt: “Om någon ska be om ursäkt är det inte Stephanie.” Vera, som väntar vid vägkanten, bekräftar att pojken kallade Stephie det hemska namnet. Pojkens pappa blir eldröd i ansiktet. “Ingen,” säger tant Märta, “ingen ska komma hit och säga sådant till min flicka.” Min flicka. Som om Stephie vore hennes eget barn. Tant Märta betalar för de förstörda byxorna och går med rak rygg därifrån. De sista sommarveckorna händer något oväntat. Doktorsfrun, som har sett hur begåvad Stephie är, erbjuder henne ett rum i familjens Göteborgslägenhet — gratis boende, nära flickrealskolan. Tant Märta och farbror Evert tvekar men säger till slut ja. Stephie ska få studera vidare.

I bokens sista scen ligger Stephie och Vera på klipporna ovanför badberget. Stephie har sin röda baddräkt med vita prickar, Vera sin gröna. De har just badat. Solen värmer stenen under dem och deras våta hår ligger utbrett bakom dem — Stephies svarta och Veras röda. “Jag kommer att sakna dig i höst,” säger Vera. “Men du är min bästa vän,” svarar Stephie, “vad som än händer.”

Stephie cyklar hemåt och stannar på kullen ovanför det vita huset. Hon tittar ut över havet. Någonstans bortom horisonten finns Amerika — en hägring på andra sidan Atlanten. Norge, ockuperat av tyskarna, är alldeles för nära. Wien, där mamma och pappa och Evi finns, är alldeles för långt bort. Men tant Märta är i det vita huset nedanför, tillsammans med farbror Evert. Och bredvid henne står Vera. Stephie är inte vid världens ände. Hon är på en ö långt borta — men hon är inte ensam.