En ö i havet (Nybörjare)

Ankomsten till Sverige

Steffi och Nelli bor i Wien. Det är år 1939 och världen förändras snabbt. Nazisterna förföljer judar. Det är farligt för familjen att stanna. Föräldrarna säger att flickorna måste åka till Sverige. Sverige är långt bort, men där finns trygghet. Föräldrarna stannar kvar i Wien. Det är svårt att säga adjö. Alla gråter. Flickorna lovar att de ska vara starka och skriva brev.

Resan börjar på stationen. Flickorna bär små väskor. De har några kläder och små saker från hemmet. Tåget är fullt av människor. Vagnarna är kalla. Steffi och Nelli sitter tätt ihop. De håller händerna hårt. Ibland är de tysta, ibland viskar de. Nelli frågar: “När träffar vi mamma och pappa igen?” Steffi svarar: “Snart, när kriget är slut.” Orden är enkla, men hjärtat är tungt.

Utanför fönstret rullar landskapet förbi. De ser fält, hus och skogar. Himlen är grå. Ibland stannar tåget. Människor går av och på. Resan känns lång. Flickorna äter lite bröd som de fått med sig. De delar på en flaska vatten. Nelli lutar huvudet mot Steffi. Hon somnar en stund. Steffi sitter vaken. Hon tänker på Wien, på vännerna, på skolan. Hon undrar hur framtiden ska bli. Till slut kommer tåget fram till Sverige. Flickorna stiger av. De hör ett nytt språk. Orden låter annorlunda, mjuka men svåra. Skyltarna är konstiga. De förstår nästan inget. På perrongen står vuxna och väntar. De har skyltar med namn. De ler och säger “Välkommen”.

En kvinna heter Märta. En man heter Sven. De går fram till Steffi. Hon hör sitt namn. Märta tar hennes hand. Samtidigt kommer en annan familj fram till Nelli. De säger också “Välkommen”. Allt går snabbt. Systrarna måste skiljas åt. De kramar varandra hårt. Nelli gråter. Steffi försöker vara stark. Hon säger: “Vi ses snart. Vi skriver brev.” Sedan går Nelli iväg med sin familj. Steffi går med Märta och Sven.

Resan fortsätter. De åker bil. Vägarna är smala och vita av frost. Skogen är mörk och tät. Husen står långt ifrån varandra. Himlen är tung och grå. Sven kör lugnt. Märta pratar lite. Hon säger enkla ord: “träd”, “hus”, “väg”. Steffi försöker upprepa. Hon känner sig liten i det nya landet.

Vid kusten stannar de. Steffi ser havet för första gången. Det är stort och grått. Vågorna rullar långsamt. Luften luktar salt. Landskapet är kargt. Det finns klippor, stenar och lågt gräs. Inga höga hus, inga caféer, inga spårvagnar. Bara vind, vatten och himmel. Steffi fryser lite, men hon tittar länge. Havet känns skrämmande och vackert på samma gång.

De tar sig över vattnet till en ö. Där finns små hus, båtar och bryggor. Människor bär varma kläder. De hälsar kort. Det blåser hårt. Märta och Sven tar Steffi till sitt hus. Det är byggt av trä. Inne luktar det bröd och tvål. En kamin sprakar. Köket är enkelt men varmt. Märta ställer fram soppa. Sven lägger bröd och smör på bordet. Steffi är hungrig. Hon äter tyst. Hon säger “tack”. Märta ler och säger “varsågod”.

Steffi får ett eget rum. Det finns en säng, en stol och ett litet fönster. Filtarna är tjocka. Fönstret vetter mot havet. Steffi sätter sig på sängen. Hon tar fram ett foto av mamma och pappa. Hon håller det nära. Hon viskar deras namn. Utanför blåser vinden hårt. På kvällen vill hon skriva ett brev. Hon tar fram papper och penna. Hon börjar: “Kära mamma och pappa.” Hon vill berätta allt. Hon vill skriva om tåget, om Märta och Sven, om havet. Hon skriver långsamt. Orden blandar tyska och lite svenska. Hon skriver: “Vi mår bra. Jag är på en ö. Nelli är hos en snäll familj.” Hon skriver också: “Jag saknar er.”

Märta kommer in och frågar mjukt: “Allt bra?” Steffi nickar. Märta visar henne var tvålen finns och säger: “Frukost i morgon.” Hon pratar långsamt. Steffi uppskattar det. Sven säger “God natt” med varm röst. Dörren stängs. Natten är stilla. Havet brusar. Steffi ligger vaken en stund. Hon tänker på Nelli. Var sover hon? Har hon också fått soppa? Är hennes täcke varmt? Hon tänker på föräldrarna i Wien. Hon ser gatorna, husen, spårvagnarna. Hon känner saknad, men också ett litet hopp.

Nästa morgon går hon ut. Luften är kall och klar. Hon ser båtar vid bryggan. Hon ser nät hänga på träställningar. En katt springer mellan husen. En mås skriker. Allt känns nytt. Steffi pekar på saker. Märta säger orden: “båt, fisk, katt.” Steffi upprepar. Hon lär sig lite varje dag.

Hon hjälper Märta i huset. Hon bär ved, torkar bordet, viker kläder. Märta nickar och säger “bra”. Steffi känner sig nyttig. På kvällen skriver hon mer i brevet. Hon berättar om havet och om katten. Hon skriver: “Märta är snäll. Sven är tyst men trygg.” Hon saknar Nelli. Hon väntar på post. Hon går ofta till vägen och tittar. När det äntligen kommer ett kort från Nelli blir hon glad. Hon läser långsamt och flera gånger. Hon håller brevet nära hjärtat.

På kvällarna sitter hon vid fönstret. Hon ser små ljus långt borta. Hon lyssnar på vinden. Hon tänker på framtiden. Hon vill lära sig svenska. Hon vill förstå skolan. Hon vill skriva fler brev. Hon vet att det blir svårt, men hon bestämmer sig: “Jag ska klara det.” Steffi känner sig ensam och osäker. Men hon är också stark. Hon tänker på havet. Det är stort och kallt, men det rör sig alltid framåt. Hon vill också gå framåt. Hon vill leva, lära och vänta på bättre tider.

Livet på ön

Steffi vaknar tidigt i det lilla rummet. Hon hör ljud från köket. Märta rör sig snabbt och bestämt. Tallrikar skramlar. Doften av kaffe sprider sig. Steffi reser sig ur sängen, klär sig och går försiktigt ut. På bordet ligger bröd och ost. Märta pekar och säger: “Ät.” Steffi nickar och sätter sig tyst. Sven sitter redan där. Han säger “God morgon” långsamt och vänligt. Steffi försöker upprepa orden. Hon känner att hon måste lära sig språket för att passa in.

Dagarna har en tydlig rytm i fosterfamiljen. Märta vill att allt ska ske på bestämda tider. Hon är noggrann. Steffi måste bädda sängen direkt på morgonen. Hon måste tvätta händerna före varje måltid. Hon måste lägga undan sina kläder prydligt. Märta förklarar med gester och enkla ord. Steffi försöker förstå. Hon gör sitt bästa men gör ibland fel. Märta rynkar pannan när det inte blir som hon vill. Men hon ropar inte, hon visar igen och igen. Steffi märker att Märta är sträng men också rättvis.

Sven är annorlunda. Han pratar mindre men skrattar ibland. Han visar Steffi hur man hugger ved. Han säger ord och pekar: “ved, yxa, eld.” Steffi lär sig genom att härma. Hon tycker att Sven är lugn. Hans ögon är vänliga. När Märta blir för sträng ger Sven ett litet leende till Steffi, som om han vill säga: “Det ordnar sig.”

Steffi försöker förstå livet på ön. Hon följer med Märta till affären. Hon hör människor prata fort. Hon förstår nästan inget. Ibland känner hon att folk tittar på henne. Hon vet att hon ser annorlunda ut. Hon pratar inte svenska som de andra. Hon bär andra kläder. Hon känner sig osäker.

När skolan börjar blir det ännu svårare. Klassrummet är litet. Barnen sitter vid träbänkar. Läraren hälsar och pratar på svenska. Steffi förstår bara några ord. Barnen viskar. Några är nyfikna, andra skrattar. Hon känner deras blickar. Hon vet att de tänker: “Hon är utlänning. Hon är judinna.” Steffi blir röd i ansiktet. Hon vill sjunka genom golvet.

På rasten kommer några flickor fram. De frågar saker på svenska. Steffi förstår inte. Hon skakar på huvudet. Flickorna skrattar lite. En annan flicka, tystare, ler och säger långsammare. Hon pekar på en sten och säger ordet. Steffi upprepar. Hon känner sig tacksam. Alla är inte elaka.

Lektionerna är svåra. Läraren skriver ord på tavlan. Steffi försöker kopiera bokstäverna. Hon vill förstå men det går långsamt. När läraren ställer frågor sitter hon tyst. Hon kan inte svara. Ibland skrattar några barn. Då blir hon ledsen. Hon längtar efter Nelli, som kanske har det bättre. Men hon biter ihop. Hon bestämmer sig för att kämpa. Hemma på kvällen tränar hon. Hon pekar på saker i köket och frågar Märta: “Vad heter det?” Märta svarar kort. “Sked.” “Tallrik.” “Fönster.” Steffi skriver orden på papper. Hon läser dem om och om igen. Hon viskar för sig själv innan hon somnar.

Efter några veckor börjar hon förstå lite mer. Hon hör ord i affären och känner igen dem. Hon kan säga enkla meningar i skolan. Hon räcker upp handen och viskar ett svar. Läraren nickar och säger “bra.” Steffi blir varm inombords. Men det är fortfarande svårt att tala. Hon letar efter rätt ord men de kommer inte. Hon känner sig fast i tystnad.

Märta lägger märke till Steffis försök. Hon säger inte mycket, men hon verkar nöjd när Steffi pratar svenska. Sven hjälper också. Han pekar på verktyg och fiskeredskap. Han säger orden långsamt. Steffi upprepar. Hon känner att hon lär sig mer varje dag, men det är ändå en lång väg kvar.

Skoldagarna är tröttande. Barnen leker på rasterna. De springer och skrattar. Steffi står ofta vid sidan. Hon vill vara med men vågar inte alltid. Hon vet inte hur man säger allt på svenska. Hon känner sig utanför. Men ibland kommer den tysta flickan från första dagen fram. Hon pratar lite långsammare. Hon visar en hopprep eller en boll. Steffi ler och försöker vara med. Det är små steg, men viktiga för henne.

På kvällarna skriver hon brev till föräldrarna. Hon berättar om skolan, om språket, om Märta och Sven. Hon skriver: “Märta är sträng. Sven är snäll. Jag försöker lära mig svenska.” Hon skriver också om känslan av att vara annorlunda. “Barnen tittar på mig. Jag förstår inte alltid. Men jag försöker.”

Hon skriver också till Nelli när hon får chansen. Hon frågar: “Har du vänner? Förstår du svenskan?” Hon vill veta om Nelli känner samma sak. När svaren kommer blir Steffi både glad och ledsen. Hon är glad att läsa systerns ord, men ledsen för att de är långt ifrån varandra.

Märta ger Steffi fler uppgifter hemma. Hon får hjälpa till i köket, bära vatten, tvätta kläder. I början känns det svårt. Hon gör fel ibland. Märta blir sträng. Men när hon gör rätt säger Märta ett kort “bra.” Det gör Steffi stolt. Hon märker att hon långsamt får en plats i hemmet. Sven visar henne hur man lagar små saker. Han ger henne beröm när hon lyckas.

Ändå finns känslan av att vara utanför kvar. När familjen pratar fort vid bordet hinner hon inte alltid med. Hon förstår bara hälften. När de skrattar åt ett skämt sitter hon tyst. Hon vill vara en del av allt, men hon är fortfarande gäst. Men något har förändrats. När hon tänker tillbaka på den första dagen på ön ser hon skillnaden. Då var allt mörkt, främmande och kallt. Nu finns det små stunder av värme. Ett leende från Sven, ett “bra” från Märta, ett ord från en klasskamrat. Hon känner att hon långsamt bygger något nytt.

En kväll sitter hon vid fönstret. Hon ser havet i skymningen. Himlen är rosa och grå. Hon tänker: “Jag hör till här lite mer nu.” Hon vet att vägen är lång. Hon vet att hon alltid kommer att känna sig annorlunda. Men hon känner också en styrka. Hon är inte bara en främling. Hon är en del av denna familj, lite mer för varje dag.

Vänskap och svårigheter

Steffi går till skolan varje dag. På vägen möter hon andra barn från ön. De tittar på henne med nyfikna ögon. Några frågar saker snabbt på svenska. Hon förstår inte alltid. Då skrattar de. Några är vänliga och pekar på saker för att hjälpa henne förstå. Andra är mer skeptiska och håller sig på avstånd. Hon känner deras blickar. Hon vet att de tänker: “Hon är inte som vi.”

På rasten samlas barnen i grupper. De pratar högt och skrattar. Steffi står ofta vid sidan. Hon vill vara med, men språket är fortfarande svårt. En flicka med flätor kommer fram en dag. Hon heter Astrid. Hon ler och frågar långsamt: “Vill du hoppa rep?” Steffi tvekar men nickar. Hon tar repet och hoppar. Barnen klappar i takt. För en stund känner hon sig som en del av gruppen.

Men alla är inte lika snälla. Två pojkar i klassen retar henne. De kallar henne “främlingen” och härmar hennes brytning. Ibland viskar de ordet “judinna” på ett hårt sätt. Steffi förstår mer än de tror. Hon blir röd i ansiktet och vill gråta. Men hon biter ihop och går därifrån. På kvällen berättar hon för Märta. Märta lyssnar men säger kort: “Ignorera dem.” Sven lägger handen på hennes axel och säger mjukt: “Du är stark.” Det hjälper lite.

Trots svårigheterna hittar Steffi några riktiga vänner. Astrid är en av dem. Hon pratar långsamt och lär Steffi ord. Hon delar sitt äpple på rasten. En annan flicka heter Kerstin. Hon visar Steffi vägen till stranden efter skolan. Tillsammans kastar de stenar i vattnet och ser vem som kan få flest studsar. Steffi skrattar för första gången på länge. Hon känner att vänskap är möjlig, även här på den främmande ön.

Men kontakten med Nelli är svår. Steffi längtar efter sin syster varje dag. Hon skriver brev så ofta hon kan. Hon berättar om skolan, om barnen, om havet. Hon frågar: “Hur har du det? Är din familj snäll?” När svaret kommer veckor senare blir hon glad, men också orolig. Nelli skriver att hon saknar sin syster mycket. Hon skriver också att det är svårt att vänja sig vid sin egen fosterfamilj. Steffi vill trösta henne, men det är svårt på avstånd. Breven tar lång tid. Ibland känns det som att de inte hör ihop längre.

Värst är saknaden efter föräldrarna. Steffi väntar på brev från Wien. Hon går ofta till brevlådan och hoppas. Märta säger att posten kommer vissa dagar. Steffi väntar ivrigt, men ofta kommer ingenting. När ett brev till slut dyker upp håller hon det hårt. Hon läser långsamt. Föräldrarna skriver att de mår bra “efter omständigheterna”. Orden är korta och försiktiga. Det står inget om när de kan ses igen. Steffi känner både glädje och oro. Glädje för att brevet kom, oro för att nyheterna är så få.

Hon skriver tillbaka direkt. Hon skriver: “Jag är i Sverige. Jag går i skola. Jag lär mig svenska.” Hon skriver också: “Jag saknar er varje dag.” Hon hoppas att breven når fram. Hon vet att det är krig och att allt kan gå förlorat. Men hon måste försöka. Breven blir hennes band till familjen.

På ön blir vardagen mer bekant. Hon hjälper Märta i köket. Hon går till affären och köper mjölk. Hon bär vatten från brunnen. Hon lär sig ord som “hink”, “mjöl”, “sill”. Hon börjar förstå skämt vid matbordet. Hon skrattar ibland med de andra. Hon känner att hon långsamt blir en del av livet på ön.

I skolan blir det också lättare. Hon förstår fler meningar. Hon kan svara på frågor. När läraren ber henne läsa högt darrar hennes röst, men hon klarar det. Några barn applåderar. Hon blir varm i kroppen. Hon tänker: “Jag kan detta.” Samtidigt finns pojkarna som retar henne kvar. De gör miner och viskar. Men nu vågar hon möta deras blick. Hon tänker: “Jag ska inte låta er vinna.”

En dag bjuder Astrid och Kerstin hem henne efter skolan. De visar henne sina dockor och böcker. De äter bullar och dricker mjölk. De skrattar åt små saker. Steffi känner sig nästan som hemma. Hon berättar försiktigt om Wien. Flickorna lyssnar. De frågar många frågor: “Hur såg staden ut? Vad åt ni där?” Steffi svarar så gott hon kan. Hon märker att de är nyfikna, inte elaka. Det gör henne glad.

Ändå finns sorgen alltid nära. På kvällarna, när hon ligger i sin säng, tänker hon på Nelli och på föräldrarna. Hon ser deras ansikten i mörkret. Hon tänker på gamla vanor: promenaderna i Wien, sångerna, doften av mammas mat. Hon känner sig delad mellan två världar. Men hon vet också att hon måste leva här och nu.

Tiden går. Hon får rutiner. Skola på dagen, arbete hemma på kvällen, brevskrivande på helgen. Hon lär sig fler ord varje vecka. Hon kan prata med Astrid och Kerstin utan att stanna upp lika mycket. Hon känner att vänskapen blir starkare. De försvarar henne ibland när pojkarna retar henne. “Sluta,” säger Astrid. Då blir Steffi stolt. Hon är inte ensam längre.

En lördagskväll sitter familjen vid bordet. Märta stickar, Sven läser tidningen, och Steffi skriver ett brev. Hon lyfter blicken och ser dem. Hon tänker: “Det här är också min familj nu.” Känslan av att vara utanför finns kvar, men den är svagare. Hon har vänner, hon har rutiner, hon har människor som bryr sig.

Havet utanför är fortfarande stort och kallt. Men för Steffi känns det inte lika skrämmande. Det är en del av hennes nya liv. Hon vet att hon fortfarande är en främling, men hon är också en del av något. Genom vänskap och vardag växer en känsla av tillhörighet. Hon andas djupt och känner att hon kan fortsätta.

Saknaden efter familjen

Vintern kommer snabbt till ön. Vinden blir kallare, havet mörkare och dagarna kortare. Snön faller tungt över husen och gör vägarna hala. Steffi känner kylan ända in i kroppen. Hon bär flera lager kläder, men ändå fryser hon. Vardagen blir tyngre. Hon måste bära ved oftare, hämta vatten i is och snö och gå till skolan på hala stigar. Varje steg känns hårt.

I huset eldar Sven i kaminen nästan hela tiden. Doften av rök fyller rummen. Märta säger åt Steffi att bädda extra filtar i sängen. Hon får ullstrumpor som sticks, men de håller henne varm. På morgonen är fönstret täckt av isblommor. Hon måste skrapa lite för att kunna se ut. Havet ligger grått och tungt under den vita himlen.

Vintern gör också hjärtat tyngre. Steffi saknar sin familj ännu mer. Hon minns hur vintern brukade vara i Wien. Där fanns ljus i skyltfönstren, musik från gatorna och doft av bakverk. Här finns bara kyla, mörker och vind. Hon känner sig ibland fångad på ön, långt från allt hon älskade.

Hon väntar på brev från sina föräldrar. Varje vecka hoppas hon. Hon går till brevlådan med hjärtat bultande. Men ofta är den tom. När ett brev till slut kommer är orden korta: “Vi mår bra. Var försiktig.” Hon vill veta mer. Hon vill höra deras röster. Hon undrar: Är de verkligen trygga? Är de rädda? Hon oroar sig ständigt. På nätterna ligger hon vaken och tänker på dem.

Nelli får hon träffa ibland. När fosterfamiljerna ordnar besök springer systrarna genast till varandra. De kramas hårt och länge. Nelli berättar om sitt liv på fastlandet. Hon säger att hon också saknar föräldrarna och att hon ibland gråter på kvällarna. Steffi försöker vara stark. Hon ler och säger: “Det blir bättre. Vi klarar oss.” Men inuti känner hon samma sorg. Hon vill inte visa sin svaghet. Hon vill vara en trygg storasyster.

Efter ett av dessa möten märker Steffi att hon förändrats. När hon ser Nelli ser hon också skillnaden mellan dem. Nelli är fortfarande liten, barnslig, beroende av vuxna. Steffi däremot har lärt sig att ta ansvar. Hon bär ved, lagar små saker, hjälper Märta i köket. Hon talar mer svenska, vågar säga ifrån ibland. Hon förstår att hon håller på att bli vuxen snabbare än hon trott.

I skolan märker hon också förändringen. När någon retar henne svarar hon kort men bestämt. Hon står rakare. Hon har fortfarande svårt att tala flytande, men hon förstår mer och mer. När läraren ber henne läsa högt gör hon det utan att darra lika mycket. Astrid och Kerstin stöttar henne. Hon känner sig inte lika osäker längre.

Men vintern är lång. Snön ligger kvar i månader. Kylan gör händerna stela. Steffi drömmer ibland om Wien. Hon drömmer om värmen i föräldrarnas famn, om doften av mammas mat, om pappas böcker. När hon vaknar känns verkligheten kallare än någonsin. Hon måste bita ihop och fortsätta.

Märta ser att hon klarar mer nu. Hon ger henne större uppgifter. “Du kan gå till affären själv,” säger hon. “Du kan laga soppa.” Steffi gör som hon blir tillsagd. Hon blir trött men också stolt. Sven säger ibland: “Bra gjort.” De orden värmer mer än elden i kaminen.

När julen närmar sig blir saknaden extra stark. På ön firas högtiden med sånger, mat och ljus. Steffi är med vid bordet men känner tomheten. Hon vill fira med sina föräldrar och Nelli. Hon tänker på hur familjen brukade sitta tillsammans i Wien, tända ljus och berätta historier. Här sjunger de svenska sånger som hon knappt förstår. Hon ler artigt, men inuti gråter hon.

En kväll efter jul går hon ut ensam. Snön glittrar i månskenet. Havet ligger stilla och tyst. Hon ser ljus i några fönster och hör röster från husen. Hon stannar och andas djupt. Hon känner både sorg och något annat. Kanske är det en känsla av styrka. Hon har klarat en hel vinter hittills. Hon är inte samma flicka som kom från Wien. Den känslan följer henne. Hon inser att hon blivit mer självständig. Hon behöver inte alltid någon som visar vägen. Hon kan fatta egna beslut. Hon kan stå upp för sig själv. Hon är fortfarande ung, men hon känner sig vuxnare än många andra i klassen.

Ändå finns dubbelheten där. När hon ser ut över ön känner hon en sorts hemkänsla. Hon vet vägarna, hon känner människorna, hon kan språket bättre. Hon har rutiner och vänner. Ön är inte längre helt främmande. Men samtidigt växer saknaden efter familjen. Hon vill ha sina föräldrar nära. Hon vill att Nelli ska bo i samma hus. Hon vill vara hel igen. Hon skriver i sin dagbok: “Jag hör hemma här lite grann. Men jag hör också hemma i Wien. Mitt hjärta är delat.” Orden gör henne både stark och sorgsen. Hon förstår att livet kan vara två saker samtidigt: tryggt och osäkert, nära och långt borta, nytt och gammalt.

När vintern går mot vår känner hon både lättnad och oro. Hon har överlevt mörkret, men framtiden är fortfarande osäker. Hon vet inte vad som händer med föräldrarna. Hon vet inte om hon någonsin får se dem igen. Men hon vet att hon har lärt sig att stå starkare. Ön känns nu som ett hem, men hennes hjärta längtar ändå bort. Denna dubbelhet följer henne varje dag: tryggheten i det nya, saknaden i det gamla.

Ett nytt hopp

Kriget fortsätter ute i Europa. Nyheterna är få, men alla på ön vet att det är svårt och farligt i många länder. Steffi känner tyngden i sitt hjärta varje dag. Hon undrar hur hennes föräldrar har det i Wien. Hon frågar sig: Är de friska? Är de trygga? Kommer hon någonsin att få se dem igen? Ovissheten gör henne orolig. Varje gång hon hör vuxna prata om kriget lyssnar hon noga. Orden är inte alltid lätta att förstå, men hon förstår tillräckligt för att bli rädd.

Breven hemifrån blir mer sällsynta. När de kommer är de korta, försiktiga och ibland svåra att tolka. Ibland får hon inget på flera månader. Hon väntar vid brevlådan, men ofta blir hon besviken. Sorgen känns som en sten i bröstet. Hon längtar efter rösterna, efter mammas famn och pappas böcker. Hon inser att det gamla livet i Wien kanske aldrig kommer tillbaka. Husen, gatorna, vännerna – allt känns redan långt borta, nästan som en dröm.

Steffi tänker mer på framtiden än på det förflutna. Hon märker att hon förändrats. När hon först kom till Sverige var hon rädd och osäker. Nu är hon starkare. Hon vågar prata svenska även om orden inte alltid blir rätt. Hon vågar säga vad hon tycker. Hon hjälper till i hemmet som om hon vore en del av familjen. Märta säger ofta: “Du gör det bra.” Sven nickar och ler. De små orden betyder mycket.

Relationen till Märta blir djupare. Märta är fortfarande sträng, men Steffi förstår nu att det är för att hon bryr sig. När Steffi gör misstag visar Märta hur det ska göras, inte för att vara elak, utan för att hon vill lära henne. Steffi känner respekt. Hon börjar se Märta som en sorts andra mamma. Sven är lugn och trygg som alltid. Han berättar små historier från sitt eget liv, ibland vid kaminen på kvällen. Steffi lyssnar noga. Hon känner sig mer och mer som en del av deras hem.

Samtidigt bär hon alltid sorgen. Hon saknar Nelli, som fortfarande bor på fastlandet. De träffas ibland, och varje möte är fyllt av både glädje och smärta. När de kramas hårt känner Steffi att systern fortfarande är en del av henne. Men varje gång de skiljs åt blir tomheten större. Hon försöker vara stark inför Nelli, men när hon är ensam gråter hon ibland.

Trots sorgen börjar Steffi drömma. Hon tänker på skolan och på framtiden. Hon vill lära sig mer svenska, hon vill läsa böcker, hon vill studera. Hon drömmer om att bli något viktigt – kanske lärare, kanske författare. Hon tänker att utbildning kan ge henne en ny väg i livet. Hon vet att hon måste arbeta hårt, men hon känner viljan växa.

På ön blir livet mer vardagligt. Hon går upp på morgonen, hjälper Märta, går till skolan, träffar sina vänner. Hon och Astrid gör läxor tillsammans. Hon och Kerstin springer på stranden när vädret är fint. Hon skrattar mer än förr. Hon känner att ön, som först var så främmande, nu är en plats hon kan kalla sitt hem. Havet är fortfarande stort och ibland skrämmande, men också vackert. Hon tycker om ljudet av vågorna.

En kväll sitter Steffi med Märta och Sven vid bordet. De äter enkel kvällsmat: bröd, ost och soppa. Ljuset från lampan faller mjukt över rummet. Märta stickar, Sven läser tidningen, och Steffi skriver i sitt häfte. Hon tänker: “Det här är min familj nu.” Hon känner värme, men också saknad. Hon vet att föräldrarna borde sitta där med dem. Samtidigt förstår hon att hon fått en ny chans i livet.

När våren kommer igen märker hon att hon vuxit ännu mer. Hon är inte längre den rädda flickan från Wien. Hon är en ung kvinna som kan stå upp för sig själv. Hon kan bära ansvar. Hon kan drömma om framtiden även i en osäker värld. Ändå finns dubbelheten kvar. Ena stunden känner hon trygghet på ön. Hon kan vägarna, hon kan språket, hon har vänner. Hon är inte längre en främling. Andra stunden känns saknaden efter föräldrarna nästan omöjlig att bära. Hon tänker ofta på om de lever, om de mår bra, om de tänker på henne. Hjärtat är delat mellan två världar: Wien och ön, då och nu.

Boken slutar med att Steffi accepterar denna dubbelhet. Hon vet att sorgen alltid kommer finnas där, men hon bär också hoppet inom sig. Hon tänker att livet kan byggas på nytt, även i ett främmande land. Hon har vuxit in i sin nya tillvaro. Hon är starkare, modigare och mer självständig än förr.

När hon en kväll går ner till stranden stannar hon och ser ut över havet. Vågorna rullar in mot klipporna. Himlen är röd i solnedgången. Hon tänker: “Det gamla livet är borta. Men här kan jag skapa ett nytt.” Hon känner både sorg och hopp samtidigt. Hon vet att framtiden är osäker, men hon vet också att hon kan möta den. Med vinden i håret och saltet i luften tar hon ett djupt andetag. Havet brusar, men i hennes hjärta finns en stilla kraft. Hon bär sin historia, men hon bär också drömmen om det som ska komma.