En ö i havet (Nybörjare)

Flickorna kommer till en främmande värld

Det är sommaren 1939. Ett tåg stannar i Göteborg. På tåget finns många barn. De är flyktingbarn från Wien i Österrike. Barnen är judiska. De har rest länge.

Stephie är tolv år. Hennes lillasyster Nellie är åtta. De står på stationen med sina väskor. Det är allt de har. De fick inte ta med sig mycket. En kvinna med en lista läser barnens namn, ett efter ett. Varje gång hon säger ett namn, kommer en vuxen och hämtar ett barn. Stephie och Nellie heter Steiner, och S kommer sent i alfabetet. De måste vänta länge. Stephie är hungrig och trött. Nellie klagar.

Till slut ropar kvinnan: “Eleonore Steiner!” Det är Nellies riktiga namn. Men ingen vuxen kommer fram. Nellie frågar med rädd röst: “Vill ingen ha oss?” Alla andra barn är redan borta. Stephie och Nellie är helt ensamma på stationen. Till slut tar en kvinna dem till en båt. Båten åker till en ö. Stephie blir sjösjuk. På ön väntar en kvinna som heter Alma. Hon ler och kramar Nellie. Hon är glad och varm. Men hon pratar inte tyska, och Stephie och Nellie pratar inte svenska.

Alma bor i ett gult, fint hus med blommor. Hon har två små barn, Elsa och John. Men vid köksbordet sitter en annan kvinna. Hon heter Märta. Märta har ett strängt ansikte, grått hår i en hård knut och ljusa, kalla ögon. “Vilka magra barn,” säger hon. Sedan händer det som Stephie är rädd för. Systrarna separeras. Nellie stannar hos Alma. Men Stephie måste följa med Märta. De åker på Märtas cykel, långt ut på ön. De åker förbi hus och skog och kala klippor. Längst ut stannar de på en kulle. Stephie ser det enorma, grå havet. Inga fler hus. Inga människor. Bara stenar och vågor. “Det här är världens ände,” tänker Stephie.

Märtas hus är vitt och ensamt. Inuti luktar det rengöringsmedel. Stephie får ett litet rum under taket med mörk tapet och ett litet fönster. Det finns en säng, en byrå och ett bord. Inga leksaker, inga böcker. Men på väggen hänger en bild av Jesus. Stephie tänker: “Varför? Vet inte Märta att jag är judisk?” Vid middagen sätter Märta fram potatis och stekt fisk. Fisken har fortfarande huvudet kvar. Det döda, vita ögat tittar på Stephie. Hon försöker äta, men det smakar illa. Fiskben fastnar i halsen. Hon dricker mycket mjölk för att svälja.

Efter maten pekar Märta på tallrikarna och diskhon. Stephie måste diska. Hemma i Wien hade familjen en köksa och en hembiträde. Mamma sa alltid: “Mina döttrar ska aldrig vara hushållsslavar.” Men nu diskar Stephie med svullna, röda händer. På kvällen skriver Stephie ett brev hem. “Kära mamma och pappa. Jag saknar er. Kom och hämta oss. Jag kan inte bo här.” Men sedan stannar hon. Mamma och pappa kan inte komma. De har inga visum. Om mamma läser brevet blir hon ledsen och orolig. Stephie river sönder brevet. Hon tar ett nytt papper och skriver ett glatt brev, fullt av lögner. “Vi mår bra. Alla är snälla. Jag har ett rum med utsikt mot havet.” Det är inte sant. Men Stephie vill skydda sina föräldrar.

Första natten är svår för Nellie. Hon kissar på sig i sängen. Hon slutade kissa på sig för fem år sedan, men nu är hon rädd. Hon vågar inte gå ut till utedasset i mörkret. Hon tänker på nazisterna i Wien. Hon minns polisen som kom på natten och tog bort människor. Hennes kropp minns rädslan, även om hon vet att Sverige är säkert. Nästa morgon springer Stephie till Alma och förklarar. Alma ger Nellie en potta under sängen. En dag tar Alma med barnen till stranden. Nellie har fått en ny, fin gul baddräkt. Stephie hoppas att hon också ska få en fin baddräkt. Men Märta ger henne en gammal baddräkt av tjock ull. Den är svart och grönaktig och ful. Stephie blir arg och ledsen. Hon vägrar bada. Hon sitter på filten med kläderna på.

Nellie springer fram, våt och glad. “Kom och bada, Stephie!” Men Stephie säger nej. “Jag tänker inte ha på mig den äckliga baddräkten,” säger hon. Hon blir så arg att hon tar grus och kastar på Nellie. Nellie gråter. Alma skakar Stephie i axeln. Stephie skäms. Men varje dag efter det blöter hon baddräkten med en pump och hänger den på tork. Märta tror att Stephie badar varje dag. Men det är en lögn.

En mulen dag stannar barnen inne hos Alma. Stephie hittar ett fint vitrinskåp i vardagsrummet. I skåpet finns vackra saker: en snäckdosa, figurer, små porslinsblommor. Och en liten porslinshund. Hunden är brun och vit med en guldnos och ett blått halsband. Stephie öppnar skåpet och tar ut hunden. Den är sval och fin i handen. “Mimi,” viskar hon. Då ropar Alma från köket. Stephie stoppar hunden i fickan utan att tänka. Under lunchen håller hon handen runt Mimi i fickan. Hon tänker: “Jag lägger tillbaka den snart.”

Men klockan blir tre och Stephie måste gå hem till Märta. Mimi följer med. Hemma gömmer Stephie hunden i en näsduk, längst bak i byrålådan. Hon lovar sig själv att lägga tillbaka den nästa dag. Men dagarna går och det blir aldrig rätt tillfälle. Mimi stannar i byrålådan. Stephie vet att det är fel. Det är stöld. Men Mimi är det enda vackra och egna hon har på hela den här kalla, grå ön. Stephie stjäl inte för att hon är elak. Hon stjäl för att hon längtar efter något mjukt, något fint, något som är bara hennes.

Att hitta sin plats bland de andra

Farbror Evert är Märtas man. Han är fiskare och är ofta borta till havs med sin båt Diana. Men ibland kommer han hem. Evert är varm och snäll, och han kan lite trasig tyska. Det är första gången Stephie kan prata med en vuxen på ön. De berättar om sina liv. Stephie önskar att de kunde prata hela kvällen. Stephie lär sig svenska på allvar. Nellie lär sig ännu snabbare, för hon bor med Alma och pratar hela tiden. Hos Märta är det mest tyst. Men efter sex veckor kan systrarna tillräckligt mycket svenska. Det är dags att börja skolan. Stephie börjar i sjätte klass. Hon har fått gamla, smutsiga böcker från en pojke som slutade skolan för två år sedan. Stephie vill ha nya böcker, men Märta säger nej — det kostar pengar. Alma köper nya böcker åt Nellie. Det känns orättvist. Men farbror Evert ger Stephie ett fint pennskrin i trä. Det gör henne glad.

Första dagen har Stephie sin blå kappa och hatt på sig. De andra barnen har bara tröjor. Hon känner sig annorlunda. Fröken Bergström presenterar henne. “Stephanie kommer från Wien. Jag hoppas ni är snälla mot henne. Hon pratar inte som ni. Det är för att hon inte är svensk.”Inte som ni. Orden ekar i Stephies huvud.

Sylvia är köpmannens dotter — lång, blond, och klassens “drottning.” Hon börjar trakassera Stephie direkt. Hon kallar henne “Prinsessan från Wien.” Hon härmar hennes accent. Hon drar i hennes flätor och kallar dem “hästman.” “Vem bad dig komma hit?” säger hon. En dag drar Sylvia i hopprepet så att Stephie faller. Sylvias kompisar skrattar. Alla utom Vera. Vera är flickan med rött hår. Hon är snäll mot Stephie i hemlighet. Hon visade henne och Nellie var det växer björnbär. Hon log och var vänlig. Men i skolan vågar Vera inte vara Stephies vän öppet. Vera är med i Sylvias gäng. Så hon tittar bort och låtsas inte höra.

Stephies enda vän är Britta, från söndagsskolan. De hoppar rep på rasterna. Men Stephie känner sig alltid som en inkräktare. Ingen bjuder hem henne. Nellie har däremot massor av kompisar och skrattar som om hon har kunnat svenska hela livet. En dag ger Svante Stephie en present. Svante är en stor, klumpig pojke som går om sjätte klass för andra gången. Presenten är inlindad i fettigt brunt papper. Stephie öppnar den. Inuti finns en hemgjord ram med en bild. Det är ett foto av Hitler. “Jag gjorde den själv,” säger Svante. “Du kommer ju från Tyskland!” Han tror att Stephie blir glad av att se något från sitt hemland.

Stephie stirrar på bilden. Hon minns Hitlers ansikte från tidningar och affischer i Wien. Hon minns paraden när den tyska armén kom. Folk som skrek “Heil Hitler!” och knuffade. Stephie och Evi som försökte fly genom folkmassan. “Lämna mig ifred, din idiot!” skriker Stephie. Fröken Bergström kommer in. Sylvia skvallrar: “Stephie kallade Svante idiot.” Fröken säger kallt: “Så tilltalar vi inte varandra här. Kanske gör man det där du kommer ifrån.”

Stephie springer ut, kastar bilden på marken och trampar på Hitlers ansikte. Sedan kastar hon alltihop i utedass. På vägen hem skriker hon åt Britta, som försöker trösta henne. “Du förstår ingenting! Du vet ingenting!” Britta blir ledsen. “Vi ses i söndagsskolan?” frågar hon. Stephie tittar Britta i ögonen och säger: “Jesus finns inte.”

Britta gråter. “Jesus finns! Han älskar mig. Men inte dig, för du är elak!” Nu har Stephie ingen vän alls. Det börjar regna. Stephie går förbi Almas varma hus, förbi alla husen i byn. Hon går inte hem till Märta. Hon går ner till stranden, över hala stenar, och vidare till sjöboden. Det luktar fisk och tjära. Hon hittar en presenning, lägger sig på den och somnar.

Farbror Evert hittar henne. Hon är blöt som en dränkt katt. Han lyfter upp henne och bär henne hela vägen hem i sina armar. Stephie lutar sitt huvud mot hans axel. Det känns tryggt. Precis som när pappa bar henne när hon var liten. Hemma ger Märta henne ett varmt bad och varm mjölk med honung. Nästa dag har Stephie feber. Hon stannar hemma en hel vecka. Evert stannar hemma också, för det stormar för mycket för att fiska. Han berättar sjömanshistorier och spelar luffarschack med henne. Stephie väntar varje dag på att Brittas mamma ska ringa Märta och berätta vad Stephie sa om Jesus. Men ingen ringer.

Allt det här börjar egentligen med väckelsemötet. Innan skolproblemen händer tar Märta med Stephie och Nellie till pingstkyrkan en söndagskväll. En mager man predikade om Jesus och syndare. En kvinna talade i tungor — konstiga ord som inte lät som något språk. Men sedan började en kör sjunga. Det var den första musiken Stephie hade hört sedan hon lämnade Wien. Den var så vacker att Stephie började gråta. Nellie tog hennes hand och började gråta hon också.

De vuxna trodde att flickorna hade “funnit Jesus.” Märta och Alma var glada. Stephie försökte förklara att det var musiken, men ingen lyssnade. Några veckor senare döptes systrarna i pingstkyrkan. De protesterade inte. Men Stephie visste att det inte var sant. Hon hade inte hittat Jesus. Hon hade hittat musik, och längtan, och sorg. Stephie skrev aldrig om dopet till sina föräldrar. Hon visste inte hur hon skulle förklara det. Kanske kan man bli av med sin frälsning senare, tänkte hon. Annars måste hon hålla det hemligt för alltid.

Vinterns mörker och små ljuspunkter

En dag bjuder Stephie hem Britta efter skolan. Britta vill se Stephies saker från Wien. Stephie visar sin dagbok och sitt smyckeskrin. Sedan ser Britta en hopknycklad näsduk längst bak i byrålådan. “Vad är det?” frågar hon. “Ge den till mig,” säger Stephie. Men Britta tar den och öppnar den. Just i det ögonblicket kommer Märta in genom dörren med en bricka. Mimi, den lilla porslinshunden, rullar ur Brittas hand och krossas mot golvet. Märta lyfter upp Mimis huvud. “Är den här din?” frågar hon. “Alma har en sån hund. Tog du den från henne?” Stephie tittar ner på bitarna. Ett ben, en svans, massor av små bitar. “Ja,” viskar hon. “Men jag tänkte lägga tillbaka den.”

“Då är du en tjuv,” säger Märta. Hennes röst är som ett piskrapp. Stephie måste sopa upp bitarna och be om förlåtelse hos Alma. Alma är inte arg för hunden — hon är besviken för att Stephie tog den utan att fråga. Alma förlåter henne till slut. Men sedan tar Märta henne till ett bönemöte i pingstkyrkan där Stephie måste be om förlåtelse inför alla.

I skolan bestämmer klassen vem som ska vara Lucia. Barbro nominerar Sylvia direkt. Ingen annan räcker upp handen. Då säger Stephie: “Jag nominerar Vera.” Klassen blir tyst. Vera vänder sig om och stirrar konstigt på Stephie. Sylvia ler elakt. Men klassen röstar, och Vera vinner stort — tjugosex röster mot fem. Vera blir Lucia, inte Sylvia. Men Vera är inte glad. Hon är arg. Efter skolan skriker hon åt Stephie: “Varför gjorde du det? Sylvia kommer aldrig att förlåta mig! Du har förstört allt!” Stephie förstår inte. Hon trodde att Vera skulle bli glad. Men Vera är rädd för Sylvia. Och Sylvia viskar i Stephies öra: “Jag ska ge igen för det här.”

Stephie ska vara en av tärnorna i Luciatåget. Hon behöver en lång vit klänning. Märta säger att hon ska ordna det. Kvällen före Lucia hittar Stephie ett plagg på sin säng. Det är en lång, vit nattskjorta av flanell — med ett urblekt mönster av blå blommor. Det är ingen riktig Luciaklänning. Det är en gammal nattskjorta. Stephie tar med sig den till skolan. I klassrummet byter flickorna om. Alla andra har vita klänningar utan mönster. Sylvia har en vacker klänning med spets. När Stephie drar på sig nattskjortan börjar Barbro ropa: “Titta på Stephie!” Sylvia skrattar högt. “Det är ju bara en gammal nattskjorta! Med blommor!” Alla skrattar, utom Vera. Fröken Bergström skäller på barnen och springer iväg för att hämta en annan klänning. Stephie byter, men skammen brinner i kroppen. Sedan börjar Luciatåget. Flickorna går långsamt genom korridoren med ljus i händerna. Vera går först med kronan. Stephie går bakom henne.

Plötsligt känner Stephie att någon tar tag i hennes fläta. Hon hör ett fräsande ljud. Hon känner lukten av bränt hår. “Eld!” ropar någon. Stephies fläta är bränd. Allt hår under gummibandet är förstört. “Vad hände?” frågar fröken Bergström. Sylvia säger med oskyldig röst: “Stephie måste ha kastat huvudet bakåt och nuddat mitt ljus. Eller Barbros.” Men Stephie vet sanningen.

Hemma efter skolan är Stephie ensam. Hon tar den stora kökssaxen. Hon tittar på sin brända fläta i spegeln. Sedan klipper hon. Den vassa saxen äter sig igenom det tjocka håret. Den avklippta flätan hänger i hennes hand som en död orm. Nu ser hon en konstig bild i spegeln. Ena halvan av ansiktet ser ut som vanligt. Andra halvan har vilt, kort hår som sticker ut åt alla håll. Märta kommer hem och ser vad Stephie har gjort. “Har du blivit galen?” säger hon. Men sedan sätter hon Stephie på en stol i köket och jämnar till håret med en sax från sykorgen. Märtas händer är förvånansvärt mjuka och försiktiga. Stephie blundar och kan nästan inte tro att det är Märtas händer som rör vid henne så varsamt.

Efteråt tittar Stephie i spegeln. Hennes hals ser lång och tunn ut. Hennes ögon ser större ut. Flätornas tyngd är borta. Hon känner sig naken, men också befriad. Mamma har skrivit och bett om nya foton. Stephie oroar sig. Mamma älskade flätorna. Vad ska hon säga? Stephie tänker skicka sommarens gamla foton och låtsas att det inte finns nyare.

Breven hemifrån innehåller inga nyheter om visum. Pappa skriver att de inte har fått tillstånd att resa till Amerika. Det ser mörkt ut, men de får inte ge upp hoppet. Mamma jobbar nu som hushållerska åt en gammal dam. Stephie kan inte föreställa sig sin mamma i förkläde i någon annans kök. Julen kommer. Farbror Evert ger Stephie en gammal kälke som stått i skjulet i åratal. Tillsammans slipar de bort den gamla färgen och målar den klarröd. De bygger också en snölykta av snöbollar vid trappan. Evert tänder ett ljus inuti. Det lyser mjukt och vackert i vintermörkret. “Underbart,” viskar Stephie.

På julafton öppnar de presenter. Märta ger Stephie mössa och vantar som hon har stickat i hemlighet. Evert ger henne en ask med vattenfärger. Stephie ger Märta en grytlapp hon virkat i skolan. Nellie har gett bort mammas korallhalsband till sin bästa kompis Sonja — som julklapp. Stephie ser att Nellies hals är bar. Hennes mage knyter sig. Det var ju Stephie som föreslog det. “Ge henne något du har hemma,” sa Stephie. “Korallhalsbandet,” sa hon utan att tänka. Nu är halsbandet borta. Skulden gnager i Stephie.

På nyårsafton lagar Märta en fin middag: stek med potatis och ärtor. De äter i finrummet. Stephie får sitta uppe till midnatt. Klockan tolv slår klockorna. Evert öppnar fönstret. Kyrkklockorna på ön ringer in det nya året. “Låt det här bli ett bättre år,” viskar Stephie för sig själv. “Snälla. Jag ska försöka vara god.” Senare, i sin säng, hör Stephie farbror Everts röst genom väggen. Han pratar med Märta. “Hon är en fin flicka,” säger han. “Jag är glad att vi tog henne.” Stephie håller om sin gamla nallebjörn och blundar. Det är det finaste någon har sagt om henne på mycket länge.

Kampen för mamma och pappa

Vintern går. Breven hemifrån blir mörkare. En dag skriver pappa ett brev som förändrar allt. Han skriver att hoppet om Amerika håller på att försvinna. De har inte fått visum, och pappa tror inte längre att de kommer att få det. Sedan ber han Stephie om hjälp. Han skriver till henne som om hon vore vuxen. “Kanske kan Sverige ta emot oss,” skriver han. “Be dina fosterföräldrar att kontakta myndigheterna. Berätta att vi är förföljda och att vi måste komma därifrån.” Pappa ber henne om hjälp! Stephie bestämmer sig: hon ska kämpa. Hon ska ordna detta. Först går hon till Alma och ber henne ringa hjälpkommittén. Men Alma ser orolig ut. “Jag skulle vilja hjälpa,” säger hon. “Men politik… Sigurd skulle inte gilla det.” Sedan säger hon: “Vad vet vi egentligen om vad som händer där nere?” Stephie stirrar på Almas vänliga ansikte. Bakom vänligheten finns en mur.

Sedan frågar hon Märta. Stephie berättar att pappa och mamma inte kan åka till Amerika. Hon börjar gråta. “Jag vill åka hem!” Märta är sträng som vanligt. “Lugna dig,” säger hon. Men sedan säger hon något oväntat: “Jag ringer till hjälpkommittén imorgon. Det är en god kristens plikt att hjälpa.” Nästa dag springer Stephie hem från skolan. Vad sa de? Märta berättar att det tog över en timme att nå någon på telefon. Och svaret? Kvinnan sa att det inte finns något de kan göra. Kommittén får bara hjälpa barn. Vuxna flyktingar släpps inte in i Sverige. Det är regeringens politik.

“Men pappa är läkare!” säger Stephie. “Han kan arbeta här!” Märta skakar på huvudet. “Det var vad hon sa. Inget att göra åt saken.” När farbror Evert kommer hem berättar Stephie allt. Till hennes förvåning säger Märta: “Det är inte rättvist. Det måste finnas en lösning.” Evert tänker en stund. “Jag kan skriva till vår riksdagsman,” säger han. De skriver ett brev och Evert adresserar det till “Sveriges riksdag.”

Stephie väntar varje dag på svar. Hon föreställer sig ett fint kuvert med guld och Sveriges vapen. Men veckorna går. Inget brev kommer. Stephie bestämmer sig: hon ska ta saken i egna händer. Havet är fruset. Folk säger att man kan gå på isen hela vägen till fastlandet, till Hjuvik. Därifrån kan hon ta bussen till Göteborg och prata med hjälpkommittén själv. En lördag klär hon sig varmt med dubbla strumpor och tjock tröja. Hon tar kompassen som Evert lärt henne använda. Hon lämnar ön och börjar gå österut på isen. Hon passerar en liten ö med tre hus. Sedan finns det bara is — oändlig vithet åt alla håll. Kylan kryper uppåt genom hennes stövlar. Det börjar bli mörkt. Hon letar efter kompassen i ryggsäcken. Den är borta. Hon måste ha glömt den vid en rast.

Stephie fortsätter ändå. Hon går och går i mörkret. Isen klickar. Långt borta blinkar en röd fyr. Till slut ser hon land framför sig. Utmattad och frusen kliver hon upp på en stenig strand. Hon ser en brygga, ett sjöhus. Och ett vitt hus med höga stentrappor. Det är Märtas hus. Stephie har gått i en cirkel. Utan kompass har hon vandrat runt hela ön i en stor båge — och kommit tillbaka precis dit hon startade. Hela den långa vandringen var förgäves. Hon har inte kunnat göra något för mamma och pappa. Ingenting alls.

Hon går in. Märta värmer mat åt henne och klagar på att hon är sen. Ingen får veta om Stephies misslyckade äventyr. En dag kommer äntligen svaret från riksdagsmannen. Det är inte ett fint kuvert med guld. Det är ett vanligt brunt kuvert med maskinskriven adress. Evert öppnar det och läser. Hans ansikte blir allvarligt. “Han säger att det inte finns något han kan göra för dina föräldrar,” säger Evert tyst. Stephie tappar en krukväxt i golvet. Evert säger: “Låt flickan vara. Ser du inte att hon är upprörd?”

Alla dörrar har stängts. Alma vågade inte. Kommittén sa nej. Riksdagsmannen sa nej. Och Stephie kunde inte ens hitta vägen till fastlandet. I april 1940 kommer kriget närmare. Tyskland invaderar Norge och Danmark. Stephie hör nyheten på radion en morgon när hon är hemma sjuk. Oslo har fallit. Tyska krigsfartyg är i fjorden. Stephie står stilla mitt i köket. Oslo är inte långt bort. Om Tyskland attackerar Norge, kanske Sverige är nästa land. Nellie ringer, rädd och gråtande. Hon kommer till Märtas hus. De kryper ihop i samma säng den natten, precis som när de var små.

Evert kommer hem blek och skakig. En fiskebåt från en grannö sprängdes av en mina. Sex män dog. “Det kunde lika gärna ha varit vi,” säger han. Hans händer darrar. Märta syr mörkläggningsgardiner av mörkt tyg. I skolan får barnen besked: alla barn på öarna kan behöva evakueras till fastlandet. Varje barn ska packa en nödväska. Stephie packar kläder, smycken och sina fotografier. Hon är rädd — inte för att flytta, utan för att skiljas från Nellie igen.

Efter ett par veckor ändras planerna. Ingen evakuering. De packar upp. Våren kommer till slut. Skolåret närmar sig sitt slut. Stephie vill gå vidare till realskolan i Göteborg. Men Märta säger nej. Det kostar för mycket — rum och mat i staden. “Sluta drömma,” säger Märta. “Vi har inte råd.” Fröken Bergström besöker hemmet en kväll för att övertala. Stephie får inte vara med vid samtalet. Efteråt säger Evert: “Saker blir inte alltid som vi hoppas.” Svaret är nej. Men vid skolavslutningen i kyrkan händer något fint. Fröken Bergström kallar fram Stephie. Hon säger till alla: “Det är en särskild glädje att ge pris till en elev som nu är bäst i klassen — trots att hon inte kunde ett ord svenska för ett år sedan.”

Stephie får ett bokpris: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Inuti har fröken Bergström skrivit: “Må denna bok hjälpa dig att ännu bättre lära känna ditt nya hemland.” Stephie bläddrar i boken med dess vackra bilder. Hon är glad och stolt. Men också ledsen. Ett sommarlov som inte slutar med skolan igen är inget riktigt sommarlov.

En ö, men inte ensam

Sommaren kommer och sommargäster flyttar in i övervåningen. Stephie, Märta och Evert flyttar ner i källaren. Gästerna är en doktorsfamilj från Göteborg. Det bästa av allt: de har en hund. En brun och vit foxterrier som heter Putte. Putte hoppar upp på Stephie och slickar hennes hand. Doktorsfrun säger att Stephie får rasta honom varje dag.

Familjen har en son som heter Sven. Han är sjutton eller arton år. En morgon möter Stephie honom ute på klipporna. Han har en bok och läser högt ur den: “Ingen människa är en ö. Varje människa är en del av fastlandet.” Det är en dikt av poeten John Donne, ur en bok av amerikanen Hemingway. Stephie lyssnar. Orden träffar något inom henne. Sven säger att hon borde studera vidare, att hon har ett bra huvud. Han lovar att låna henne böcker. Sedan berättar Sven att han hittade hennes brev — det förtvivlade brevet hon stoppade in i ventilen sin första kväll på ön. Stephie rodnar. Men Sven lovar att han inte har läst det. Stephie ber honom bränna det och aldrig visa det för någon.

En kväll bestämmer sig Stephie för att lära sig cykla. Hon tar Märtas tunga cykel och rullar uppför en backe. Sedan trampar hon nerför. Det går bra ett tag. Men vid en kurva tappar hon kontrollen och cykeln välter. Stephie ramlar i diket. Just då kommer Vera cyklande. Hon hjälper Stephie upp och undersöker hennes arm. Vera erbjuder sig att lära henne cykla nästa dag efter skolan. Nästa dag övar de på en liten sidoväg. Vera håller i pakethållaren medan Stephie trampar. Till slut släpper Vera taget utan att Stephie märker det. Hon cyklar själv! De övar hela eftermiddagen, sida vid sida. Deras hår och kjolar fladdrar i vårvinden. Lukten av salt blandas med lukten av varm jord. Men på måndagsmorgonen, när Stephie stolt cyklar till skolan, ser hon Vera omgiven av Sylvias gäng. Vera imiterar Stephies krasch — håller armen och skriker att den är bruten. Alla skrattar.

Stephie känner sig förrådd. På trappan försöker Vera be om ursäkt, men Stephie skriker att Vera ska lämna henne ifred, att hon är precis som alla andra. Vera vänder sig bort. Men i den sekunden ser Stephie något i Veras ögon som hon känner igen. Det gör ont. En dag utanför affären sitter Sylvia och Barbro med två sommarkillar. Stephie binder Putte vid en krok och går in för att köpa kakor. När hon kommer ut retas killarna med Putte. De håller en sockerbit på ett snöre över hans nos. Stephie säger åt dem att sluta. Men den fräcknige killen blockerar vägen. Sylvia slår Putte på nosen. Putte gnyr. Sedan säger den fräcknige killen hemska ord. Han kallar Stephie “smutsig judunge” och säger att tyskarna snart kommer och tar hand om henne.

Stephie flyger på honom. Hon slår honom i ansiktet. Pojken blöder från läppen. Han knuffar bort Stephie så hon faller i gruset. Putte biter ett stort hål i pojkens byxor. Pojken sparkar Putte. Stephie lossar Puttes koppel och skriker åt honom att springa. Putte rusar iväg. Stephie springer efter. Men hon hittar inte Putte. Hon letar i timmar. Hon är rädd att han är död.

Hon kan inte gå hem. Hon gömmer sig ute hela natten, äter krossade kakor ur fickan och sover i en liten grotta i en bergsskreva. Sent på kvällen smyger hon hem för att ta mat ur jordkällaren. Men Märta ser henne genom källarfönstret. Stephie ger upp och går in. Märta är inte arg. Hon gör smörgåsar och kakao och säger åt henne att äta. Stephie viskar att Putte måste vara död. Men Märta berättar att Putte kom haltande hem vid tiotiden med en skadad tass. Doktorsfrun säger att han klarar sig.

Stephie börjar gråta. Hon berättar för Märta om den natten i Wien. Natten då män med vapen kom och slog ner dörren. De tog pappa. Och de sköt familiens lilla hund Mimi. Stephie viskar om blodet på golvet, blodet som hon fick på foten. Märta stryker Stephies hår med mjuk hand och säger att hon är hennes kära barn, att ingen ska få skada henne här. Nästa morgon tar Märta på sig sin bästa klänning och cyklar med Stephie till köpmannens sommargäster. Stephie tror att hon måste be om ursäkt. Men det är inte därför de är där.

Vera har redan berättat allt för Märta. Märta berättar för pojkens familj exakt vad deras son sa. Pojkens pappa blir röd i ansiktet. Märta säger långsamt och tydligt att det inte är Stephanie som ska be om ursäkt. Hon betalar för de förstörda byxorna. Sedan säger hon att ingen — ingen — ska komma och säga sådant till hennes flicka. Min flicka. Som om Stephie vore hennes eget barn.

Senare på sommaren bjuder doktorsfrun Märta och Stephie på kaffe. Hon berättar att deras dotter Karin snart ska gifta sig, och att ett rum i familjens lägenhet i Göteborg blir ledigt. Lägenheten ligger nära flickrealskolan. Stephie är välkommen att bo där — gratis. Märta och Evert tänker över saken. Och till slut säger de ja. Stephie ska få studera vidare. I slutet av sommaren ligger Stephie och Vera på klippan ovanför badberget. Stephie har sin nya röda baddräkt med vita prickar. Vera har sin gröna. De har precis kommit upp ur vattnet. Solen värmer klippan under deras ryggar. Vera säger att hon kommer att sakna Stephie i höst, när Stephie går i realskolan i stan. Stephie svarar att hon också kommer att sakna Vera. Att Vera är hennes bästa vän, vad som än händer.

Stephie blundar. Hon tänker på allt som har hänt sedan hon kom till ön för ett år sedan. Mamma och pappa är fortfarande i Wien, alltför långt bort. Amerika är bara en dröm bakom horisonten. Men Vera ligger bredvid henne. Farbror Evert och tant Märta väntar i huset nedanför. Hösten och skolan väntar framför henne. Hon är inte vid världens ände längre. Hon är på en ö, långt borta. Men hon är inte ensam.