En Världsomsegling Under Havet (Avancerad)

Ett mystiskt havsmonster

År 1866 råder det en påtaglig oro på världshaven. Flera handels- och krigsfartyg från olika nationer rapporterar oförklarliga skador och incidenter till sjöss. Det handlar om möten med ett mystiskt och till synes enormt havsmonster, som ibland har beskrivits som en gigantisk narval med ett lysande horn. Rykten sprids snabbt och skapar en kollektiv rädsla, inte minst bland sjömän och handelsmän, vars arbete hotas av denna okända fara. Vetenskapsmän, tidningar och försäkringsbolag diskuterar ivrigt om det rör sig om en okänd djurart, ett mekaniskt fenomen eller bara en serie tillfälligheter.

Bland dem som intresserar sig särskilt för mysteriet finns den franske professorn Pierre Aronnax, en välkänd marinbiolog från Paris. Han är redan författare till en avhandling om havets djup och dess varelser, och hans expertis efterfrågas nu av den amerikanska regeringen, som bestämmer sig för att försöka hitta och förstöra varelsen. Aronnax reser därför till New York där en expeditionsstyrka håller på att sättas ihop. Han får sällskap av sin trogna betjänt Conseil, en noggrann och lojal man som följt honom under flera vetenskapliga expeditioner, och av den kanadensiske harpuneraren Ned Land, som är världsberömd för sin skicklighet och oräddhet när det gäller jakt på stora havsdjur.

Expeditionen utrustas med det moderna amerikanska krigsfartyget Abraham Lincoln och får i uppdrag att systematiskt söka igenom världshaven för att finna monstret. Ombord finns en besättning av skickliga sjömän och officerare, ledda av den beslutsamme kapten Farragut. Fartyget lämnar New Yorks hamn under stor uppmärksamhet, och förväntningarna är höga bland både besättning och passagerare. Utrustade med avancerade harpuner, starka sökstrålkastare och den tidens bästa navigationsutrustning ger de sig ut mot okänt mål, fast beslutna att lösa gåtan som oroar hela den marina världen.

Sökandet efter monstret pågår i hela fem månader. Under denna tid färdas Abraham Lincoln från Atlanten ner längs Sydamerikas kust, runt Kap Horn och ut i Stilla havet. Expeditionen präglas av en ständig blandning av frustration, spänning och slitsamma rutiner, eftersom monstret trots intensiva spaningar aldrig låter sig observeras under längre tid. Många i besättningen börjar tvivla på att varelsen ens existerar, och stämningen ombord blir allt mer pressad. Men Aronnax är övertygad om att något verkligt lurar där ute – han fördjupar sig i tidigare rapporter och observerar havets faunan med vetenskaplig noggrannhet, medan Conseil troget assisterar honom och Ned Land otåligt väntar på sitt tillfälle att använda sin harpun.

En dramatisk vändning sker när Abraham Lincoln till sist får syn på monstret i Stilla havet, nära Japan. Det visar sig vara mycket större och snabbare än någon tidigare kunnat ana. Fartyget närmar sig försiktigt och kapten Farragut ger order om att attackera. Ned Land, utrustad med sin harpun, är beredd att slå till vid första bästa chans. Plötsligt sätter monstret fart och kolliderar med Abraham Lincoln med en sådan kraft att delar av relingen slits bort och flera personer slungas överbord. Kaos utbryter på däck, besättningen kämpar för att hålla balansen och rädda de nödställda.

Professor Aronnax, Conseil och Ned Land kastas alla i havet under tumultet. Havet är kallt och mörkt, men de lyckas med gemensamma krafter hålla sig flytande genom att klamra sig fast vid vrakdelar. Deras situation är mycket allvarlig; de befinner sig långt från land, och den lilla chansen till räddning ser ut att försvinna i takt med att Abraham Lincoln försvinner ur sikte. Efter flera timmar i vattnet, när deras krafter nästan är uttömda, upptäcker de att de har lyckats ta sig fram till det som först verkade vara monstret självt. Ytan de klänger sig fast vid är dock hård, kall och av metall – det är ingen levande varelse, utan ett konstgjort objekt.

Med stigande förvåning inser de tre att det så kallade monstret i själva verket är en avancerad undervattensfarkost – något som ingen av dem tidigare ens kunnat föreställa sig. De undersöker dess form och yta och förstår att de står på något slags metallisk cylinder, utrustad med runda luckor och bultar, och delvis täckt av snäckor och havsväxter. När de försöker lokalisera en ingång, hör de plötsligt mekaniska ljud inifrån farkosten och märker att någon är på väg ut. Luckan öppnas och ur ubåten kommer flera män klädda i underliga dräkter, tydligt förvånade över att finna tre människor på sitt skrov mitt ute i havet.

De tas snabbt till fånga och leds ner genom en trång öppning in i ubåtens inre, där de möts av en värld som är både främmande och fascinerande. Den tekniska nivån är imponerande, med elektriskt ljus, komplicerade mätinstrument och maskiner av en typ ingen av dem tidigare har sett. Aronnax är förundrad och kan inte låta bli att uppskatta den vetenskapliga prestation som måste ligga bakom konstruktionen av denna farkost, medan Conseil är vaksam och Ned Land tydligt fientlig och misstänksam mot sina fångvaktare.

Efter en tid i ett låst rum, där de förväntansfullt och oroligt diskuterar sin situation, träder slutligen ubåtens kapten in. Han presenterar sig som Kapten Nemo, en man av gåtfullt ursprung och med ett starkt och egensinnigt uttryck. Nemo talar flera språk flytande, visar en viss respekt för Aronnax vetenskapliga meriter men låter samtidigt förstå att de är hans fångar och måste underordna sig hans regler ombord. Trots den ovissa framtiden kan Aronnax inte dölja sin fascination inför det han just varit med om: upptäckten av en värld under havet, som skulle kunna förändra hela mänsklighetens syn på havet och dess möjligheter.

Livet ombord Nautilus

När de tre nyanlända – professor Aronnax, Conseil och Ned Land – förs in i ubåtens inre värld möts de av en ofrånkomlig insikt: de har ingen möjlighet att återvända till sitt tidigare liv. Kapten Nemo, vars blick är lika kall som djupet själv, gör snart klart för dem att de aldrig kommer att kunna lämna hans skepp, Nautilus. Hans röst är saklig, nästan mekanisk, när han förklarar att deras närvaro har avslöjat existensen av ett teknologiskt underverk som måste förbli hemligt för resten av världen. Nemo är tydlig: ingen människa som en gång stigit ombord på Nautilus kan få avslöja dess hemlighet för omvärlden.

Medan Ned Land reagerar med öppet raseri och gör flera försök att argumentera för sin frihet, försöker Aronnax istället vinna Nemos förtroende och förstå den värld han nu är fånge i. Conseil, som alltid är lojal mot sin herre, iakttar och analyserar situationen lugnt, redo att bistå men också vaksam på varje detalj. Nemo låter dem förstå att han inte vill dem något ont – tvärtom, han ser sig själv som en man i exil, driven av hämndlystnad och avsky mot en värld han menar är full av orättvisor. Han erbjuder dem mat, komfort och möjlighet att delta i vetenskapliga studier, men rätten att återvända till ytan eller kommunicera med omvärlden är för evigt förlorad.

Under de följande dagarna, då Nautilus glider fram genom världshaven, öppnar Nemo gradvis dörrarna till sitt rike. Aronnax och de andra leds genom de magnifika salarna, prydda med sällsynta konstföremål och vetenskapliga instrument. Skeppets teknik är långt före sin tid: Nautilus drivs inte av ånga eller kol, utan av elektricitet. Nemo demonstrerar stolt de generatorer och batterier som förser skeppet med kraft, och han förklarar hur ubåten kan färdas långa sträckor under vattenytan utan att behöva gå upp för luft. Aronnax, själv vetenskapsman, är både förbluffad och inspirerad; han inser att han har fått privilegiet att bevittna en teknisk revolution som ännu är okänd för omvärlden.

Kapten Nemo styr sitt fartyg med precision och disciplin. Besättningen, som sällan talar och verkar hängiven sin kapten, utför sina uppgifter med militärisk ordning. Nautilus är inte bara ett transportmedel utan ett självförsörjande ekosystem. Här finns laboratorium, bibliotek och till och med ett konstgalleri med ovärderliga tavlor och skulpturer, räddade från världens största samlingar. Nemo visar dem fisketurer där mat och resurser hämtas direkt ur havet, och han lär Aronnax att livet under ytan erbjuder oändliga möjligheter för den som kan utnyttja naturens rikedomar. Ned Land, dock, betraktar allt med misstänksamhet och längtar ständigt efter friheten ovan ytan.

Ubåten tar med sina ofrivilliga gäster på en rad fascinerande äventyr och vetenskapliga utforskningar. De dyker ner bland färgsprakande korallrev, där undervattensvärlden myllrar av liv och märkliga varelser. Aronnax fascineras av de zoologiska och botaniska under som öppnar sig framför hans ögon – djuphavsbläckfiskar, jättesnäckor och fiskar av arter han bara hört talas om i teorin. Nautilus färdas över gamla skeppsvrak, där kapten Nemo ibland stannar till för att samla skatter eller rädda artefakter ur glömskan. Dessa vrak är tysta vittnen om människans kamp mot havet och tiden, och Nemo berättar ibland fragment av historier om skepp och sjömän som gått under på dessa platser.

En av expeditionens mest spektakulära etapper är när Nautilus för de tre männen till ruinerna av det mytomspunna Atlantis. Där, djupt nere på havsbotten, reser sig gamla tempel, kolonner och skulpturer som påminner om en förlorad civilisation. Aronnax är överväldigad och börjar fundera över vad som egentligen är verklighet och legend; Nautilus gör det otänkbara möjligt, och han känner en blandning av vördnad och skräck inför den mänskliga historiens djupa gåtor. Nemo talar med viss sorgsenhet om den mänskliga dårskapen som förstör, glömmer och lämnar storslagna kulturer åt sitt öde.

Samtidigt som resan under havet förvandlas till en aldrig tidigare skådad vetenskaplig odyssé, börjar de tre fångarna inse att deras frihet är ett minne blott. Ned Land försöker locka Conseil och Aronnax att planera flykt, men ingen chans visar sig – Nautilus är för avancerad, havet för djupt och Nemos besättning för vaksam. Aronnax slits mellan sitt vetenskapliga intresse och sin längtan efter friheten; han vill både delta i forskning och dokumentera alla fynd, men kan inte blunda för att han och de andra är fångar.

Under resans gång berättar kapten Nemo ibland bitar ur sitt eget liv. Han är hemlighetsfull men låter förstå att han blivit förrådd och fördriven av samhället, vilket tvingat honom att söka sig till havets avskildhet. Nautilus är hans fristad, en plats där han kan leva utan att påverkas av världens krig, konflikter och maktbegär. Hans misstro mot allt mänskligt på land är djup; han beskriver sig som en man i exil, som tagit avstånd från allt som en gång gav hans liv mening. Aronnax anar att Nemo bär på ett trauma, och han känner en sorts respekt blandad med sorg inför denna intelligenta men trasiga själ.

Tillvaron ombord på Nautilus blir snabbt vardag, men den genomsyras av en känsla av maktlöshet. Friheten är en illusion, och de tre resenärerna inser gradvis att de är lika mycket fångar som vetenskapsmän eller upptäcktsresande. Havet, som verkar erbjuda oändliga möjligheter, fungerar i själva verket som en ogenomtränglig mur. Ned Land vägrar ge upp tanken på flykt och planerar i hemlighet vidare, medan Aronnax och Conseil försöker finna någon mening i den till synes ändlösa resan. De förstår att deras öde nu är oupplösligt förbundet med kapten Nemos vilja och med Nautilus resa genom världens okända djup.

Fantastiska äventyr under havet

Efter den första tidens förundran över livet ombord på Nautilus och upptäckten av dess otroliga möjligheter blir det snart tydligt för Aronnax, Conseil och Ned Land att denna resa kommer att föra dem till världens allra mest avlägsna och outforskade platser. Kapten Nemo, driven av både en vetenskaplig nyfikenhet och en önskan att undkomma mänsklighetens värld, styr sin ubåt mot havsdjupens största mysterier och faror. Nautilus färdas genom Sargassohavet, över den djupa Atlanten, genom Röda havet och längs Stilla havets outforskade kuster. Resenärerna får bevittna landskap som hittills endast existerat i fantasins värld: svarta raviner där solen aldrig når, enorma skogar av alger, och undervattensberg vars toppar skymtar strax under ytan.

En av de mest spektakulära etapperna under resan är färden mot jordens södra pol. Kapten Nemo är fast besluten att bli den första människan som når Sydpolen under vatten, en bedrift ingen tidigare ens försökt. Nautilus styr söderut, in i allt kallare vatten, förbi isberg och drivande ismassor som tornar upp sig till skrämmande murar. Isen blir tätare och tätare, och till sist är ubåten helt omgiven av ett tjockt istäcke, instängd under en kupol av blåvitt ljus. Kapten Nemo visar inget tecken på rädsla; tvärtom ser han situationen som ännu en utmaning och beordrar besättningen att arbeta dag och natt för att hitta en väg ut.

Aronnax beskriver senare i sin journal hur hela besättningen engageras i att med hjälp av avancerade verktyg, sprängämnen och fysisk kraft försöka öppna en passage genom isen. Luften ombord blir snabbt kvav och syrefattig, och paniken börjar sprida sig bland både gäster och besättning när mätarna visar att syret börjar ta slut. Det är bara genom en sista gemensam kraftansträngning, där alla samarbetar och riskerar livet, som Nautilus till slut kan ta sig ut ur isfängelset. Upplevelsen lämnar djupa spår hos samtliga ombord – för Ned Land är det ytterligare ett bevis på hur utsatta de är i denna metalliska fängelsecell, för Aronnax är det en påminnelse om både havets skönhet och dess faror.

Resan fortsätter och Nautilus besöker en mängd fascinerande och farliga platser. Vid Crespoön leder Nemo en expedition till den så kallade undervattensskogen, ett område där jättelika alger, svampar och märkliga havsväxter bildar ett labyrintiskt landskap. Expeditionen är både en vetenskaplig utforskning och en jakt; Ned Land och några av besättningsmännen beväpnar sig med harpuner och andra vapen för att skydda sig mot de rovdjur som lurar bland tången. De stöter på hajar av enorm storlek, bläckfiskar och andra skräckinjagande djur, och för Aronnax blir expeditionen ett sällsamt möte med evolutionens ytterligheter. Han fascineras av hur livet på havsbotten utvecklats oberoende av människan, i total avskildhet och anpassning till extrema miljöer.

Under ett av dessa äventyr inträffar en händelse som tydligt visar att Nautilus och dess besättning har egna riter och traditioner, starkt avvikande från livet på land. När en av besättningsmännen omkommer – dödsorsaken förblir oklar, men det antyds att farorna i djupet kan ha spelat in – håller kapten Nemo en begravning på havsbotten. Aronnax, Conseil och Ned Land bjuds in att delta i denna egendomliga ceremoni. Iklädda särskilda dykardräkter tågar de i procession ut till ett undervattensgravfält, där stenar med främmande inskriptioner markerar gravarna. I tystnaden, endast bruten av havets svaga brus och ljudet från deras egna andetag, sänks den döde ner i sanden. Begravningen påminner Aronnax om havets enorma kraft – både att skapa och att förinta liv – och han känner sig för första gången djupt berörd av Nemos och besättningens isolerade tillvaro. Att leva under havet innebär inte bara frihet från världens plågor, utan också ensamhet och ständig närhet till döden.

Ett av resans mest dramatiska ögonblick sker då Nautilus plötsligt omringas av en svärm jättelika bläckfiskar, de så kallade djävulsfiskarna. Dessa varelser, vars tentakler är lika långa som människors armar och vars kroppar pulserar av uråldrig kraft, attackerar ubåten med en våldsamhet som överträffar allt de tidigare varit med om. Genom fönstren kan Aronnax och de andra se hur djuren fäster sig vid skrovet och försöker bryta sig in. Nemo och hans män, beväpnade med yxor och harpuner, kämpar desperat för att hålla monstren borta. Striden är kaotisk och blodig; tentakler slår mot däck och män rycks med ut i djupet. Mitt i tumultet mister en av besättningsmännen livet, och hans kropp försvinner i de mörka strömmarna, uppslukad av havet. Händelsen lämnar efter sig en stämning av chock och sorg, men också av ny respekt för havets ohämmade krafter.

Ju längre tiden går, desto mer förändras atmosfären ombord. Till en början präglades Nautilus av upptäckarglädje och vetenskaplig eufori, men nu börjar något mörkare breda ut sig. Kapten Nemo drar sig tillbaka, han blir tystare, dystrare och mer otillgänglig. Han undviker sällskap och tillbringar allt mer tid ensam i sin kabin eller i skeppets observatorium, där han blickar ut över havets eviga mörker. Aronnax försöker tala med honom, men möts av korta, nästan avvisande svar. Ned Land märker hur bevakningen hårdnar och ser sin sista chans till flykt glida honom ur händerna. Till och med Conseil, annars alltid lugn och optimistisk, börjar känna av den tryckande stämningen.

När Nautilus till slut återvänder till Atlanten är inget längre sig likt. Havets tystnad och isolering har satt sina spår på alla ombord, och det är tydligt att någon form av kris är på väg att bryta ut. Nemo, som en gång framstod som en gåtfull men karismatisk ledare, bär nu på en sorg som han inte längre kan eller vill dölja. Hans dröm om frihet under havet har börjat krackelera under trycket av verklighetens alla faror och förluster, och Aronnax inser att resan kan ta en oväntad och kanske katastrofal vändning.

Kapten Nemos hemlighet och hämnd

Efter de många strapatsrika upplevelserna och de livsfarliga situationerna i världshavens djup förändras tillvaron ombord på Nautilus. Den nyfikenhet, upptäckarglädje och fascination som en gång präglade resan byts ut mot en tryckande känsla av isolering, vemod och oro. För professor Aronnax är förändringen påtaglig – han märker snart att kapten Nemo, som tidigare varit villig att diskutera teknik, vetenskap och havets mysterier, nu allt oftare drar sig undan sällskap och försjunker i sina egna, mörka tankar.

Aronnax blir alltmer upptagen av att förstå den gåtfulle kaptenen och söker efter ledtrådar till Nemos förflutna. Under flera kvällar observerar han hur Nemo, ensam och sammanbiten, vandrar genom Nautilus korridorer, eller sitter i sitt privata arbetsrum med blicken fäst vid ett porträtt av en kvinna och två barn. Det är tydligt att denna bild rymmer något smärtsamt för honom, men Aronnax vet ännu inte vilken tragedi som döljer sig bakom kaptenens hårda yttre. Med tiden vågar Aronnax ställa allt fler frågor, men Nemo slår undan dem med kalla och korta svar. Mellan raderna anar Aronnax att det handlar om en förlust – ett sår som aldrig kunnat läka, och som tvingat Nemo till ett liv i frivillig exil under havet.

Kapten Nemo ägnar sig nu nästan uteslutande åt att studera havets djup från sitt observatorium, där han kan se ut i mörkret genom de stora glasfönstren. Han verkar ibland nästan frånvarande, som om han väntade på något oundvikligt, eller försökte finna tröst i havets ändlösa rörelser. Aronnax noterar hur besättningen smittas av sin kapten – männen utför fortfarande sina sysslor men rör sig tystare, pratar mindre och undviker varandra. Den känsla av samhörighet som tidigare funnits ombord har försvunnit och ersatts av en sorgsen likgiltighet.

Det är under denna dämpade stämning som Nautilus oväntat råkar ut för ett hot från omvärlden. Under färden genom Atlanten närmar sig ett okänt fartyg, beväpnat och med flagg som Aronnax snabbt inser måste tillhöra ett av de länder som Nemo föraktar – kanske samma nation som orsakat hans personliga tragedi. Fartyget öppnar eld mot ubåten, till synes övertygat om att den är ett fientligt hot. Kapten Nemo, som annars alltid undviker konflikt med människor ovan ytan, reagerar nu med en glödande vrede. Han samlar sin besättning och förbereder Nautilus för strid.

Aronnax följer dramat med växande oro. Han inser snart att detta inte bara är en fråga om självförsvar – för Nemo handlar det om hämnd, en möjlighet att utkräva rättvisa för den orätt han en gång utsatts för. Med kall precision manövrerar kaptenen sitt fartyg rakt mot fiendens köl. Nautilus, med sin pansarförsedda stäv, rammar krigsfartyget och bryter dess skrov som om det vore gjort av papper. Ett kaos utbryter på däck ovanför; skrik, explosioner och rasande vattenmassor blandas till ett inferno av död och förtvivlan. Fartyget sjunker, och från Nautilus fönster ser Aronnax och hans vänner hur män kämpar för sina liv i det iskalla vattnet.

Denna syn fyller Aronnax med avsky. Han, som under hela resan försökt hitta ett slags moralisk balans mellan sitt vetenskapliga intresse och Nemos kompromisslösa världsbild, inser nu att kaptenens hat har förvandlat honom till något kallt och obevekligt. Nemo är inte längre bara en visionär eller martyr – han har blivit domare och bödel, driven av en sorg som förvridit hans ursprungliga ideal. Aronnax, chockad och förtvivlad, försöker konfrontera kaptenen, men Nemo vägrar att lyssna. Han stänger in sig i sin hytt, och ingen, inte ens den lojala besättningen, vågar störa honom.

Efter attacken försvinner Nemo nästan helt från det dagliga livet på Nautilus. Han visar sig bara vid enstaka tillfällen och då oftast i sällskap av sitt porträtt, det ständiga minnet av familjen han förlorat. Aronnax ser honom sitta timtal i sträck framför bilden, ibland med ansiktet i händerna, ibland med blicken riktad ut i tomma intet. Någon gång hör han Nemo mumla böner eller klagan på ett språk Aronnax inte förstår, och han inser att kaptenen sjunker allt djupare ner i depressionens mörker.

Sorgen och hopplösheten sprider sig genom hela ubåten. Besättningen, som en gång varit så disciplinerat och målmedveten, utför nu sina sysslor mekaniskt och utan entusiasm. Ingen skrattar eller berättar historier längre; tystnaden ombord är total, och nätterna fylls av suckar och viskningar. Ned Land, som fortfarande när en svag förhoppning om att kunna fly, inser att deras väktare har tappat all energi – ingen vaktar längre utgångarna eller kontrollerar deras rörelser. Conseil, annars alltid behärskad, visar nu också tecken på oro och sällar sig till Aronnax i hans funderingar om vad som ska hända med dem.

Tiden tycks upphöra ombord på Nautilus. Dagarna flyter ihop och gränsen mellan natt och dag suddas ut i den eviga dunkla belysningen från ubåtens lampor. Utanför fönstren sveper havets djur förbi, men ingen i besättningen bryr sig längre om att observera dem eller att samla prover. De tre ofrivilliga passagerarna pratar allt mindre, upptagna av sina egna tankar och rädslor. Det blir smärtsamt tydligt för Aronnax att både han själv, hans vänner och hela besättningen är fångade – inte bara fysiskt av havet och ubåten, utan också psykiskt av kapten Nemos sorg och skuld.

Nemo, som i början av resan var sinnebilden för styrka, vision och okuvlighet, har nu blivit en bruten man. Hans dröm om frihet och rättvisa under havet har förvandlats till ett mardrömstillstånd där ingen längre finner någon tröst, och där alla är offer för en sorg som ingen kan bära ensam. Den en gång så storslagna Nautilus glider nu fram i tystnad och utan mål, en värld i miniatyr där hoppet långsamt dör bort.

Flykten från Nautilus

I det allt dystrare tillståndet ombord på Nautilus växer tanken på flykt till en besatthet för Ned Land. Efter månader av isolering, tystnad och ovisshet är den annars så robuste kanadensaren närmast desperat; han orkar inte längre leva som fånge under havet, omgiven av likgiltighet och sorg. Ned märker att bevakningen slappnat och börjar, i hemlighet, kartlägga möjligheter till flykt. Han diskuterar planerna med Aronnax och Conseil, som båda inser riskerna men till slut inser att detta kan vara deras enda chans. De tre är olika som personer, men nu förenas de av ett gemensamt mål: att återvinna friheten, vad det än må kosta.

Samtidigt har Nautilus förlorat sin riktning och sitt syfte. Fartyget driver omkring på måfå över världshaven, utan mål eller klar plan. Kapten Nemo har dragit sig undan helt, besättningen är apatisk, och dagarna flyter ihop i ett stillastående mörker. Ned Land isolerar sig mer och mer; hans frustration och rastlöshet går inte att ta miste på. Aronnax, som en gång såg vetenskapliga möjligheter i resan, känner nu hur hans entusiasm förvandlats till oro och leda. Även Conseil, den annars så lojale och rationelle betjänten, blir lågmäld och eftertänksam.

Aronnax försöker under denna period undvika kontakt med Nemo, som blivit nästintill en skugga av sitt forna jag. Några gånger råkar Aronnax ändå bevittna kaptenen ensam i sitt observatorium eller i hytten där han vakar över porträttet av sin förlorade familj. Vid ett tillfälle hör Aronnax Nemo mumla böner – han ber till Gud om nåd för både sig själv och de liv han tagit i sin hämndlystnad. Detta ögonblick av svaghet och desperation visar att även den mäktigaste, mest okuvliga människa till slut är fångad av sin egen skuld och sitt eget samvete. För Aronnax blir det tydligt att Nemo är bruten, och att han kanske innerst inne önskar att någon skulle befria honom från både sorgen och ansvaret.

Den händelse som förändrar allt sker plötsligt. Efter veckor av planlös seglats närmar sig Nautilus kusten utanför Norge. Ett land skymtar vid horisonten, och Ned Land ser sin chans. Han varnar Aronnax och Conseil och övertygar dem om att natten är rätt tid för flykten. Planen är våghalsig: de ska smyga ut ur sitt rum, ta sig förbi de nu ointresserade vakterna, och bege sig mot en av Nautilus små livbåtar. Trots de risker som finns – djuphavets krafter, eventuella vakter, och den förrädiska havsströmmen – har de inget val.

Flyktförsöket sker under täta, laddade tystnader. Trion smyger genom skeppets korridorer, där besättningen knappt längre noterar deras närvaro. De lyckas ta sig till ubåtens övre däck, där de i mörkret kan urskilja den norska kusten. Vid det här laget har en annan fara börjat göra sig påmind: Nautilus befinner sig nära den beryktade Malströmmen, ett av världens farligaste och mest oberäkneliga naturfenomen. Malströmmen, en gigantisk undervattensvirvel, har i århundraden skrämt sjöfarare och slukat otaliga fartyg. Vattnet börjar redan röra sig snabbare, och Nautilus sugs obevekligt mot dess mitt.

Medan de kämpar mot vinden och vågorna, hör Aronnax en sista gång Nemos röst eka genom skeppet – det är ett rop av smärta och kanske också av befrielse. Nemo själv verkar inte längre försöka rädda vare sig sig själv eller sitt skepp. Det är som om han, nu när han sett sin dröm förvandlas till mardröm, valt att låta sig och Nautilus gå under tillsammans.

Medan Malströmmen drar Nautilus allt närmare sitt centrum, lyckas Aronnax, Conseil och Ned Land få loss livbåten. De kastar sig ombord och sliter för att komma loss från ubåtens grepp och den dödsbringande strömmen. Under några fruktansvärda minuter är de övertygade om att allt är förlorat – vattnet vrider sig, båten kastas hit och dit, och det känns som om de kommer slitas isär av de väldiga krafterna. Aronnax förlorar nästan medvetandet, Ned Land skriker åt vinden, och Conseil klamrar sig fast vid sin vän i ren förtvivlan.

Plötsligt bryts allt – livbåten slungas ut ur strömmen, kanske av en lyckosam våg eller av de sista desperata krafterna från Ned och Aronnax. När Aronnax öppnar ögonen ligger han på en strand, med Conseil och Ned Land vid sin sida. De är omtöcknade, utmattade och dränkta, men de lever. I fjärran ser de rester av Malströmmen, där vattnet fortfarande virvlar och dånar, men Nautilus är borta – ingen vet vad som blev av kapten Nemo eller hans besättning. Friheten är återvunnen, men till ett högt pris.

På stranden omfamnar de tre varandra, överväldigade av tacksamhet och lättnad. Aronnax känner en djup ambivalens inför allt de varit med om: vetenskapliga framsteg och upptäckter som ingen annan människa sett, men också sorg, förlust och en känsla av att vissa gåtor bör förbli olösta. Han reflekterar över Nemos öde och förstår att mannen under havet aldrig kan få verklig frid så länge världen ovan ytan fortsätter att skapa hat och splittring. För Ned Land finns bara nuet – han andas in den fria luften och vill omedelbart lämna platsen, medan Conseil, alltid trogen, på sitt lugna sätt funderar över vad som egentligen är lycka och frihet.

Med resan till ända inser Aronnax att han aldrig kommer kunna förklara för någon på land vad de varit med om. Nautilus och kapten Nemo förblir en legend, en symbol för både mänsklig genialitet och mänskligt lidande. Trots alla faror och tragedier känner Aronnax en slags tacksamhet – för havets skönhet, för vänskapen han delat med Conseil och Ned Land, och för den insikt han fått om hur tunn gränsen är mellan storhet och galenskap.

Den sista bilden som etsar sig fast är av det eviga havet, lika gåtfullt som alltid, och av en dröm som slukades av djupet men fortsätter leva vidare i människans längtan efter kunskap och frihet.