Frankenstein (Nybörjare)

Vetenskapens lockelse

Victor Frankenstein föds i staden Genève i Schweiz. Han växer upp i en rik och lycklig familj. Hans pappa är en respekterad och klok man som tar hand om familjen. Hans mamma är vänlig, kärleksfull och alltid redo att hjälpa människor som har det svårt. De bor i ett stort hus nära sjön och bergen. Huset är ljust och fullt av böcker, och det finns alltid människor som kommer på besök.

När Victor är liten leker han ofta i trädgården. Han tycker om att titta på blommorna och lyssna på fåglarna. Han gillar att läsa och att lära sig nya saker. Familjen reser ibland till andra städer, och Victor blir fascinerad av hur olika människor lever. Han har en god vän i hemmet, Elizabeth, som hans föräldrar adopterade när hon var barn. Hon är snäll, modig och har alltid ett leende. Victor och Elizabeth växer upp som syskon och delar många stunder tillsammans.

Victor har också en annan nära vän, Henry Clerval. Henry är kreativ och tycker om att läsa äventyrsberättelser. Han drömmer om att resa runt i världen och hjälpa människor. Tillsammans med Henry och Elizabeth har Victor en trygg och glad barndom. Men Victor är annorlunda än sina vänner. Han är ofta nyfiken på saker som andra inte tänker på. Han vill veta varför världen är som den är och hur naturens lagar fungerar.

En dag, när han är ganska ung, hittar Victor gamla böcker om alkemi. De talar om hur man kan förvandla vanliga metaller till guld och om hur man kan skapa ett elixir som ger evigt liv. Berättelserna är både mystiska och spännande. Han läser dem om och om igen. Han börjar drömma om att själv hitta livets hemligheter. Han experimenterar ibland i familjens hus, blandar olika ämnen och tittar på hur de förändras. Hans föräldrar tycker att han är mycket intelligent och låter honom fortsätta.

Men livet förändras när hans mamma blir sjuk i scharlakansfeber. Först tror alla att hon ska bli frisk, men sjukdomen förvärras snabbt. Victor och Elizabeth tar hand om henne så gott de kan. De sitter vid hennes säng, läser för henne och ger henne medicin. Men en morgon dör hon. Familjen fylls av sorg. Victor känner att hans hjärta går sönder. Han kan inte förstå varför hon var tvungen att dö.

Efter begravningen känner Victor att han måste göra något med sitt liv. Han bestämmer sig för att resa bort och börja på universitetet i Ingolstadt i Tyskland. Hans pappa säger att utbildning är viktigt och uppmuntrar honom att studera hårt. Det är svårt för Victor att lämna sin familj, men han är också nyfiken på äventyret.

När han kommer till Ingolstadt möts han av nya intryck. Staden är större än Genève och fylld av studenter, lärare och affärer. Universitetet är en imponerande byggnad med stora salar, höga fönster och långa korridorer. Victor börjar studera kemi och elektricitet. Han lär sig hur olika ämnen reagerar på varandra och hur elektricitet kan användas på nya sätt.

En kväll, när han sitter ensam i sitt rum, får han en idé. Han undrar om det är möjligt att skapa liv av död materia. Han tänker på sin mamma och på hur orättvist det kändes att hon dog. Tänk om man kunde stoppa döden? Tänk om man kunde ge människor ett nytt liv? Idén växer i hans huvud och blir en besatthet.

Victor börjar samla material i hemlighet. Han köper verktyg och bygger instrument. Han besöker platser där han kan hitta delar från döda kroppar. Han arbetar dag och natt i sitt laboratorium. Han glömmer att skriva hem, och hans vänner börjar undra varför han inte hör av sig. Men Victor är helt upptagen av sitt projekt.

Han bestämmer sig för att bygga en stor och stark varelse. Han tror att det ska bli lättare att arbeta med en större kropp. Han skapar den del för del: huvudet, armarna, benen. Han studerar varje muskel och varje sena. Till slut är kroppen färdig. Den är nästan två och en halv meter lång.

Nu återstår det sista steget – att ge varelsen liv. Victor vet att elektricitet kan få muskler att röra sig. Han bestämmer sig för att använda en storm. En natt hör han åskan mullra och ser blixtarna lysa upp himlen. Han förbereder sin utrustning, kopplar ihop kablar och ställer sig vid kroppen.

En kraftig blixt träffar hans maskiner. Plötsligt börjar varelsens bröst att röra sig. Ögonen öppnas långsamt. Victor ser att hans skapelse lever. Men istället för glädje känner han skräck. Varelsen ser fruktansvärd ut. Huden är blek som vax, ögonen är mörka och läpparna tunna. Trots att han lagt ner så mycket arbete kan han inte se den som vacker.

Victor blir livrädd. Han springer ut ur rummet och lämnar varelsen ensam. Han går runt i staden hela natten utan att veta vart han ska ta vägen. När solen går upp bestämmer han sig för att gå tillbaka. Han är rädd för vad han ska hitta.

När han öppnar dörren till laboratoriet är varelsen borta. Victor känner både lättnad och oro. Han undrar var den är och vad den gör. Han bestämmer sig för att inte berätta för någon vad han har gjort. Han försöker återgå till sina studier, men innerst inne vet han att hans liv har förändrats för alltid.

Varelsens första steg i världen

När varelsen vaknade till liv i laboratoriet var hans skapare, Victor, redan borta. Förvirrad och ensam började varelsen vandra bort från staden. Han visste inte vart han skulle gå, men han följde vägar och stigar bort från hus och människor. Hans kropp var stor och stark, men han kände sig svag och trött. Han förstod inte varför han fanns till, och han kände sig övergiven.

På nätterna sov han i skogen eller i övergivna lador. Han upptäckte snart att han kunde överleva på bär, rötter och vatten från bäckar. En kväll hittade han en liten eld som några resenärer hade lämnat. Han satte sig nära elden och kände värmen mot sin hud. Det var en ny och behaglig känsla. Han lärde sig att hålla elden vid liv genom att lägga till träbitar. Han märkte också att han kunde värma mat vid elden, vilket gjorde den godare och lättare att äta. Elden blev hans vän, men han lärde sig också att vara försiktig eftersom lågorna kunde bränna honom.

Trots att han behövde mat och skydd, undvek han alltid människor. Varje gång han försökte närma sig en by eller ett hus, skrek människor av rädsla och kastade stenar eller försökte jaga bort honom. Han förstod att hans utseende skrämde dem, och därför höll han sig på avstånd.

En dag, när han vandrade genom landsbygden, fann han ett litet hus. Det såg gammalt men välskött ut. Han upptäckte att det fanns en liten ladugård vid sidan och en plats bakom huset där han kunde gömma sig utan att bli sedd. Han stannade där i flera dagar och observerade människorna som bodde i huset. Det var en liten familj: en äldre man som var blind, en ung kvinna och en ung man.

Varelsen såg att familjen levde enkelt. De odlade mat i trädgården, lagade soppor och tog hand om varandra. Han märkte att de pratade mycket med varandra och använde ord och gester. Genom att iaktta och lyssna började han långsamt förstå deras språk. Han hörde dem kalla varandra vid namn och använda ord för saker runt omkring dem. På kvällarna, när familjen satt vid elden och pratade, lyssnade varelsen noggrant.

Efter flera månader kunde han förstå många ord och korta meningar. Han började också försöka härma deras ljud när han var ensam. Hans röst lät grov och annorlunda, men han lärde sig mer och mer.

En dag hittade han en säck med gamla böcker nära vägen. Nyfiken tog han med dem till sin gömma. Han öppnade böckerna och såg tecken och ord överallt. Till en början var det svårt att förstå, men han började känna igen vissa ord från vad han hade hört familjen säga. Genom att jämföra bilder och text lärde han sig att läsa enklare meningar. Böckerna berättade om historier, natur och mänskliga känslor. Han började förstå mer om världen och om människors liv.

I en av böckerna hittade han något som förändrade allt. Det var en vetenskaplig anteckningsbok som hade tillhört Victor Frankenstein. Där stod detaljer om hur han hade blivit skapad – hur Victor hade samlat delar från döda kroppar och använt elektricitet för att ge honom liv. Varelsen insåg att han var ensam i sitt slag och att hans skapare hade övergivit honom direkt efter hans födelse. Han kände sig djupt sårad och arg.

Trots detta ville han inte ge upp hoppet om att vara lycklig. Han började drömma om att bli vän med familjen som han gömde sig nära. Han såg hur kärleksfulla de var mot varandra och önskade att de också skulle acceptera honom. Han planerade att tala med dem, men visste att hans utseende kunde skrämma dem. Han bestämde sig för att börja med den blinde mannen, eftersom han inte kunde se hans skrämmande ansikte.

En dag när de andra var borta vågade sig varelsen in i huset och pratade med den blinde mannen. Han berättade om sin ensamhet och om sin önskan att ha vänner. Den blinde mannen lyssnade vänligt och sa att han gärna ville lära känna honom. Det var första gången varelsen kände sig förstådd av en människa.

Men innan samtalet kunde fortsätta kom den unga mannen och kvinnan hem. När de såg varelsen blev de förskräckta. Den unga mannen skrek och slog honom, och den unga kvinnan sprang ut och ropade på hjälp. Varelsen försökte förklara, men de ville inte lyssna. I panik drev de bort honom från huset. Han tvingades fly ut i skogen igen, hjärtat fyllt av sorg och ilska.

Efter denna händelse kände varelsen sig mer ensam än någonsin. Han började vandra planlöst och undvek människor ännu mer. Men en dag såg han en liten flicka som lekte nära en flod. Hon tappade balansen och föll i vattnet. Utan att tveka sprang han fram och drog upp henne ur det strömmande vattnet. Flickan hostade och började andas igen.

Men just då kom hennes far springande. När han såg varelsen trodde han att den hade försökt skada flickan. Fadern tog upp en pistol och sköt. Kulan träffade varelsen i axeln. Smärtan var fruktansvärd, och han sprang iväg så snabbt han kunde för att rädda sitt liv.

Denna upplevelse gjorde hans hjärta ännu hårdare. Han hade försökt göra gott, men ändå blivit straffad. Han började känna en växande vrede mot människorna – och mot sin skapare, Victor Frankenstein.

Hämndens födelse

Efter att ha blivit bortjagad av familjen och skjuten av flickans far kände varelsen både sorg och hat. Han tänkte ofta på sin skapare, Victor Frankenstein. Han mindes hur Victor hade lämnat honom ensam den första dagen av hans liv. Varelsen kände att allt ont som hade hänt honom berodde på att hans skapare inte hade tagit ansvar. Han bestämde sig för att leta upp Victor. Han ville förstå varför han hade blivit skapad och kräva svar.

Han började resa mot Genève, staden där han visste att Victor kom ifrån. Det var en lång resa genom skogar, över fält och ibland genom små byar som han undvek för att inte bli sedd. Han levde på vad han kunde hitta i naturen. Ibland såg han människor på avstånd och gömde sig snabbt bakom träd eller stenar. Under resan växte hans ilska. Han tänkte att om Victor inte hade velat ta hand om honom, då skulle han tvinga Victor att se smärtan han orsakade.

En dag, när han var nära Genève, såg han en liten pojke som lekte ensam i en park. Pojken var fin och välklädd, och det syntes att han kom från en rik familj. Varelsen tänkte först att kanske kunde han bli vän med barnet, eftersom barn ofta är mer öppna än vuxna. Han gick fram och försökte prata med honom. Men när pojken såg varelsens ansikte började han skrika och försökte springa därifrån.

Varelsen höll fast honom och försökte lugna honom. Pojken ropade att hans namn var William Frankenstein och att hans pappa var en viktig man i Genève. När varelsen hörde efternamnet Frankenstein förstod han att pojken var Victors lillebror. Han kände genast att detta var ett sätt att skada Victor, så att Victor skulle förstå hur det känns att förlora någon man älskar. I sin ilska ströp han pojken tills han låg livlös på marken.

Efter att William var död började varelsen tänka på hur han skulle undgå att bli misstänkt. Han visste att människor skulle tro att någon annan hade gjort det. Han hittade ett smycke på pojken och bestämde sig för att lägga det i fickan på en tjänsteflicka som arbetade för familjen Frankenstein. Hon hette Justine och hade alltid varit snäll mot familjen. Varelsen valde henne eftersom han tänkte att ingen skulle misstänka honom om någon annan blev anklagad.

När kroppen hittades och smycket fanns i Justines ficka, trodde alla att hon var mördaren. Hon försökte förklara att hon var oskyldig, men ingen ville tro på henne. Domstolen dömde henne till döden. Victor hörde om rättegången och förstod att hon var oskyldig, men han vågade inte säga sanningen eftersom han inte kunde avslöja att han hade skapat varelsen. Han såg hur Justine avrättades och kände fruktansvärd skuld.

Efter Justines död kände Victor att han inte kunde stanna i Genève. Han var fylld av sorg över sin bror och vän, och också av rädsla för varelsen. Han bestämde sig för att resa till bergen för att försöka finna ro. Han vandrade ensam i de höga Alperna och njöt av den kalla, rena luften. Men där, mitt bland snö och is, såg han plötsligt en stor gestalt komma emot honom. Det var varelsen.

Victor blev först rädd och arg, men varelsen ropade att han inte ville slåss. Han ville prata. Victor ville först inte lyssna, men varelsen bad honom att höra hela hans historia. Han berättade om sina första dagar, om hur han hade lärt sig att överleva, om familjen han försökte bli vän med och hur de drev bort honom. Han berättade också om hur han hade räddat flickan vid floden och blivit skjuten.

Varelsen förklarade att allt detta hade gjort honom bitter och att han därför dödade William. Han erkände också att han hade lagt skulden på Justine. Han sa att han visste att dessa handlingar var fel, men att han hade gjort det för att straffa Victor. Sedan berättade han varför han hade sökt upp honom: han var ensam och olycklig, och han ville att Victor skulle skapa en följeslagare åt honom – en kvinnlig varelse som kunde vara som han själv.

Varelsen förklarade att han inte längre ville leva bland människor, eftersom de alltid skulle frukta och hata honom. Om han hade en följeslagare skulle de två kunna leva ensamma, långt från civilisationen. Han lovade att om Victor skapade en kvinnlig varelse åt honom, skulle de lämna Europa och aldrig mer störa någon människa.

Victor var först tveksam. Han var rädd för att skapa ännu en varelse, eftersom han inte visste hur hon skulle bli. Han var också rädd för att de två skulle få barn och skapa ett helt nytt släkte av varelser. Men när han såg varelsens desperation och hörde hans löfte att försvinna, började han tänka att det kanske var den enda lösningen för att få slut på våldet.

Till slut gick Victor med på att hjälpa honom. Han sa att han behövde tid och plats att arbeta ostört. Varelsen accepterade och påminde honom om att han skulle följa efter om Victor bröt sitt löfte. Med detta lämnade varelsen bergen och försvann i fjärran, medan Victor började planera för att skapa en kvinnlig varelse.

Trasiga löften

Efter mötet i bergen började Victor planera hur han skulle hålla sitt löfte till varelsen. Han kände sig tvungen att göra det, eftersom han var rädd för att varelsen annars skulle skada fler av hans nära och kära. Samtidigt ville han inte att någon annan skulle veta vad han höll på med. Han bestämde sig för att resa bort för att kunna arbeta i hemlighet. Hans nära vän Henry Clerval ville resa till Storbritannien för att se landet och lära sig mer om dess kultur. Victor föreslog att de skulle resa tillsammans, och på så sätt kunde han både följa med sin vän och hålla sin plan hemlig.

De reste genom flera europeiska städer innan de kom till Storbritannien. Henry njöt av resan och ville besöka många platser, medan Victor ofta var tyst och orolig. Han kunde inte sluta tänka på det han skulle göra. När de kom fram till Skottland bestämde Victor sig för att fortsätta ensam till en avlägsen plats – Orkneyöarna. Han hade hört att öarna var tysta, blåsiga och nästan helt isolerade, vilket passade honom perfekt.

På Orkney hyrde han ett litet, slitet hus vid kusten. Huset var kallt och vinden blåste in genom sprickorna i väggarna, men det gjorde ingenting. Han visste att ingen skulle störa honom där. Han samlade verktyg och material och gjorde huset till ett enkelt laboratorium. Varje dag arbetade han ensam med den kvinnliga varelsen.

När han såg delarna växa fram på arbetsbordet, kände han en oro i sitt hjärta. Han mindes hur hans första skapelse hade blivit – stor, stark och skrämmande – och han började tänka på vad som skulle hända om denna kvinnliga varelse inte ville leva isolerat som den manliga hade lovat. Vad skulle hända om hon hatade honom eller om hon inte ville vara med den andra varelsen? Han tänkte också på att de kanske kunde få barn, och då skulle det kunna födas en hel ny ras av varelser som människor aldrig skulle kunna kontrollera.

Ju mer han tänkte på detta, desto mer kände han att han inte kunde gå vidare. En kväll, när han nästan var klar med arbetet, fick han syn på den manliga varelsen utanför fönstret. Han stod där och såg på med stora, mörka ögon, som om han väntade på att få se sin framtida följeslagare. Victor kände en blandning av ilska och rädsla. Han visste att han hade lovat att slutföra arbetet, men han insåg att det kunde få fruktansvärda konsekvenser.

Plötsligt bestämde han sig. Istället för att slutföra skapelsen började han förstöra den. Han rev sönder delarna, kastade dem i en säck och förstörde allt arbete han gjort. När den manliga varelsen såg detta blev han rasande. Han skrek att Victor skulle ångra sig och svor att han skulle hämnas. Han sa att han skulle vara med Victor på hans bröllopsnatt – en hotfull varning som fick Victors blod att frysa till is.

Efter hotet försvann varelsen i natten. Victor, fortfarande skakad, beslutade att lämna Orkney. Men innan han kunde återförenas med Henry ville han göra sig av med resterna av den kvinnliga varelsen. Han tog säcken med delarna och rodde ut på havet för att kasta dem långt bort. När han återvände till land, väntade en hemsk överraskning. Några människor anklagade honom för mord. De förde honom till en liten stad där han fick veta att en man hade hittats död på stranden.

När Victor såg kroppen förstod han med en chock att det var hans vän Henry Clerval. Henrys ansikte var blekt och märkt av strypmärken, precis som William tidigare. Victor visste direkt att detta var varelsens verk, och att mordet var ett straff för att han förstört den kvinnliga varelsen. Smärtan och skulden blev för mycket. Han föll ihop och fick ett sammanbrott.

Efter en tid i fängelse, där han nästan förlorade förståndet, blev Victor friad eftersom det inte fanns några bevis mot honom. Han återvände hem till Genève, där hans familj väntade. Trots sorgen över Henrys död försökte hans far trösta honom och påminde honom om hans förlovning med Elizabeth. Fadern hoppades att ett bröllop skulle ge Victor glädje igen.

Victor var rädd, eftersom han mindes varelsens ord om bröllopsnatten. Men han ville inte skrämma Elizabeth med sanningen. Han bestämde sig för att gå vidare med bröllopsplanerna. Bröllopet hölls i all enkelhet, och Elizabeth var glad att äntligen få börja sitt liv med Victor.

Efter ceremonin reste de till en avlägsen plats för att fira bröllopsnatten. Victor var hela tiden på sin vakt, övertygad om att varelsen skulle försöka döda honom. Han gick runt i huset och kontrollerade dörrar och fönster. Men mitt i allt hörde han ett skrik från Elizabeths rum. Han sprang dit och fann henne livlös på golvet. Varelsen hade hållit sitt hot – men istället för att döda Victor hade han dödat Elizabeth.

Victor kände hur hela världen föll samman. Han höll hennes kropp i sina armar och skrek av sorg och ilska. När nyheten nådde hans far, som redan var svag och trött av alla tragedier, orkade han inte mer. Kort därefter dog hans far av sorg.

Nu var Victor ensam kvar, med hela sin familj och sina vänner borta. Han visste att varelsen var orsaken till all hans olycka, och han svor att han inte skulle vila förrän han hade hämnats.

Den sista jakten

Efter Elizabeths död och faderns bortgång stod Victor helt ensam i världen. Allt han hade älskat var borta, och hans hem kändes tomt och kallt. Sorgen var tung, men den blandades snabbt med ett starkt och brinnande hat. Han tänkte på alla de brott som varelsen hade begått: hur han hade mördat Victors lillebror William, fått Justine oskyldigt avrättad, tagit livet av hans bästa vän Henry och slutligen mördat Elizabeth på deras bröllopsnatt. Varje minne kändes som en kniv i hjärtat.

Victor gick till sin mors och fars gravar och svor att han skulle hämnas. Han talade högt, som om de kunde höra honom. Han lovade att jaga varelsen till världens ände och att inte vila förrän han såg honom död. Hatet blev hans drivkraft. Han började samla mat, varma kläder och utrustning för en lång resa. Han visste att varelsen var stark, snabb och uthållig, så jakten skulle bli svår.

Han följde spår genom byar, skogar och berg. Ibland hittade han bara små tecken: fotavtryck i snön, rester av en eld eller märken efter stora händer på träd. Ibland hittade han meddelanden som varelsen hade lämnat efter sig, som om han ville reta och provocera Victor. “Jag väntar på dig,” stod det ibland, ristat i trä eller sten. Dessa ord fick Victors ilska att växa ännu mer.

Jakten ledde honom allt längre norrut. Landskapet förändrades från gröna fält till frusna vidder. Kylan blev bitande, och vinden skar som knivar mot huden. Victor blev svagare, men viljan att hämnas höll honom vid liv. Han sov ofta under bar himmel, med snön som täcke, och åt bara det lilla han kunde hitta eller jaga.

En dag, långt norrut, fick han syn på varelsen på avstånd. Den rörde sig snabbt över snön, och Victor kände en blandning av ilska och hopp. Han ökade farten och följde efter. Jakten fortsatte i dagar, ibland i total tystnad, ibland i snöstormar där vinden ylade som vargar. Han kände att hans kropp var nära sin gräns, men han vägrade att stanna.

Till slut nådde han den frusna havsisen. Där blev jakten ännu farligare. Isen var hal och sprucken, och varje steg kunde leda till ett fall i det iskalla vattnet. Victor följde efter släden som varelsen hade byggt och drev fram med hundar. Avståndet minskade ibland, men ökade igen när Victor blev för trött.

En dag brast isen under Victors släde, och han var nära att drunkna. Vattnet var så kallt att han nästan tappade medvetandet. Han kämpade för att hålla sig ovanför ytan, men hans krafter började ta slut. Just då såg han ett stort skepp som hade fastnat i isen. Män från skeppet drog upp honom och bar honom in i värmen.

Skeppet leddes av kapten Robert Walton, en äventyrare som var på väg mot Nordpolen för att utforska okända områden. Kaptenen och hans besättning tog hand om Victor, gav honom torra kläder och varm mat. Under de följande dagarna började Victor långsamt återfå lite styrka. När han var tillräckligt stark för att tala, började han berätta sin historia för Walton.

Han berättade om sin barndom i Genève, om sina studier i Ingolstadt, om den natt då han skapade varelsen, och om alla tragedier som hade följt. Han talade också om jakten norrut och hur han hade svurit att förstöra sitt eget verk. Besättningen lyssnade i tystnad, djupt påverkade av den märkliga och tragiska berättelsen.

Men vädret blev snabbt sämre. Isen runt skeppet började pressa mot skrovet, och männen blev rädda för att de skulle bli instängda och dö av kyla eller svält. Flera av dem ville vända hem. Victor försökte övertala dem att fortsätta, att hjälpa honom att finna och döda varelsen, men kapten Walton insåg att det skulle vara självmord att stanna kvar. Till slut bestämde han att de skulle vända söderut.

För Victor var detta ett hårt slag. Han visste att hans sista chans att hämnas nu höll på att försvinna. Hans kropp blev allt svagare, och han kände att slutet närmade sig. En morgon kallade han på Walton. Han sa att han visste att han snart skulle dö, men att han hoppades att Walton någon gång skulle kunna fullfölja hans uppdrag. Han bad också om förlåtelse för de val han hade gjort och för att hans skapelse hade orsakat så mycket lidande. Kort därefter tog han sitt sista andetag och dog stilla.

Några timmar senare hörde Walton ljud inifrån hytten där Victor låg. Han gick in och såg en lång, mörk gestalt stå böjd över kroppen. Det var varelsen. Hans ögon var fyllda av sorg. När han märkte att Walton var där, började han tala. Han erkände att han hade hatat Victor för att ha lämnat honom, men att han också kände en märklig samhörighet – för Victor var den enda som förstod hans existens.

Varelsen sa att han nu var ensam i världen och att livet utan Victor kändes meningslöst. Han berättade att han aldrig från början hade velat göra ont, men att ensamheten och avvisandet hade förvandlat honom till en mördare. Han grät och sa att varje mord han hade begått nu kändes som en tung börda på hans själ.

Han förklarade för Walton att han skulle lämna platsen, bygga en stor brasa och bränna sig själv så att ingen människa någonsin skulle hitta hans kropp. Sedan klättrade han ut genom ett fönster och steg ner på isen. Walton såg honom gå bortåt, mindre och mindre i dimman, tills han försvann helt i det vita landskapet. Ingen såg honom någonsin igen.