Lille Prinsen (Avancerad)

Barndomens fantasi och vuxnas oförståelse

Berättelsen tar sin början i ett personligt minne, där den vuxne berättaren blickar tillbaka på sina barndomsår. Redan som liten hade han en stark dragning till bilder, fantasi och det som fanns bortom det uppenbara. En dag hade han stött på en bok om vildmarken i Afrika. Där fanns en bild av en boaorm som svalde sitt byte hel, en scen som både fascinerade och skrämde honom. Inspirerad av detta bestämde han sig för att göra en egen teckning. Han ritade en boaorm som hade slukat en hel elefant, men bilden visade endast ormens konturer, en slags sluten form som dolde vad som fanns på insidan. I barnets ögon var det ett mästerverk – något som lockade till nyfikenhet och fantasi, något som tvingade betraktaren att tänka bortom det självklara.

Med stolthet visade han sin teckning för de vuxna runt omkring honom. Men deras reaktion blev långt ifrån vad han hade förväntat sig. I stället för att förstå bilden och ana den elefant som låg gömd inuti ormen, svarade de samstämmigt att det såg ut som en hatt. Den lilla pojken kände hur hans kreativa ansträngning föll platt till marken. Ingen verkade uppfatta magin i bilden, och än mindre ville de försöka se det på det sätt han hade menat.

Besvikelsen drev honom till att göra ett nytt försök. Han ritade därför en ny bild, denna gång med ett tvärsnitt av ormen så att man tydligt kunde se elefanten inuti magen. Han hoppades innerligt att detta skulle väcka förståelse och att de vuxna nu skulle inse vilken idé han bar på. Men återigen blev reaktionen ett slag i ansiktet. De vuxna avfärdade bilden ännu snabbare än den första och påpekade att han borde ägna sin tid åt mer “viktiga” saker. De rådde honom att sluta drömma och i stället satsa på att lära sig geografi, historia, matematik och grammatik. Fantasi och bilder hörde enligt dem inte hemma i en seriös människas liv.

Detta blev ett avgörande ögonblick för barnet. Han drog slutsatsen att vuxna i allmänhet inte förstod sig på barns sätt att tänka eller se världen. Deras oförmåga att tolka hans teckningar blev en symbol för något större: ett avstånd mellan barns lekfulla inlevelseförmåga och vuxnas begränsade, rationella perspektiv. Den lilla pojken började långsamt anpassa sig. Han lärde sig att inte längre tala med vuxna om sina fantasier eller sina visioner. När han mötte dem, talade han i stället om saker som de kunde förstå och acceptera: siffror, fakta, praktiska ämnen. Han började uppträda som om världen enbart bestod av det förnuftiga, av mätbara och verifierbara fakta, trots att hans inre fortfarande brann för bilder och berättelser.

Detta skapade en dubbelhet i hans liv. Å ena sidan kände han sig tvungen att dölja sin fantasi för att bli accepterad. Å andra sidan förlorade han något av den glädje och magi som han tidigare hade känt. Han insåg att det fanns en tyst mur mellan honom och de vuxna, en mur byggd av missförstånd, likgiltighet och ovilja att se med barnets blick. Denna erfarenhet följde honom genom livet som en sorts grundton, en insikt om att vuxna sällan förstår vad som verkligen är viktigt.

Med tiden växte barnet upp och lämnade sin barndoms skisser bakom sig. Han slutade rita, eftersom han inte fann någon som kunde uppmuntra honom eller dela hans glädje. I stället valde han att följa en annan bana. Han blev pilot, ett yrke som gav honom både frihet och äventyr. Han fick möjlighet att resa, upptäcka världen från ovan och se landskap och horisonter på ett sätt som de flesta människor aldrig får uppleva. Det var ett arbete som krävde teknik, precision och ansvar, men som samtidigt gav honom utrymme att vårda sin dröm om oändliga horisonter.

Trots att han anpassade sig till vuxenvärldens krav lyckades han bevara något av sin barndoms blick. Han fortsatte att betrakta världen med en nyfikenhet som många andra vuxna hade förlorat. Han såg skillnaderna mellan att se och att verkligen förstå, mellan att tolka med fantasi och att reducera allt till logik. I hans hjärta fanns alltid en känsla av saknad, en längtan efter att hitta någon som kunde förstå den första teckningen – inte som en hatt, utan som en boaorm som hade slukat en elefant.

Berättarens tillbakablick är inte bara en nostalgisk anekdot, utan den etablerar också hela bokens tema. Det handlar om spänningen mellan barns sätt att se världen – öppet, levande, fullt av fantasi – och vuxnas benägenhet att reducera allt till praktiska och förnuftiga termer. Den lilla episoden blir en symbol för hur barnets blick, om den inte tas till vara, riskerar att kvävas av vuxenvärldens oförståelse. Men berättaren, trots att han blivit vuxen och pilot, har inte helt förlorat den förmågan. Han bär den med sig, som en tyst skatt, och det är denna blick som kommer att göra honom mottaglig för mötet med den lille prinsen längre fram.

I denna första del av berättelsen har vi alltså inte ännu träffat prinsen själv, men vi får en viktig förförståelse: en vuxen man som burit med sig ett barns sår och samtidigt dess gåva. Hans yrkesval, hans liv i luften, blir också en metafor för den distans han känner till vardagens trivialiteter och en väg tillbaka till friheten att se världen på ett annat sätt. Genom att minnas sin barndoms teckningar placerar han läsaren i ett läge där vi uppmuntras att reflektera över våra egna erfarenheter. Kanske har vi själva någon gång skapat något som vuxna inte förstod, och känt samma isolering. På så vis öppnas berättelsen för den djupare resa som följer: en resa som inte bara handlar om öknar och plan, utan om själva förmågan att se världen med hjärta och fantasi.

Mötet i öknen

Historien tar en dramatisk vändning när berättaren lämnar sina barndomsminnen och för läsaren in i ett vuxet liv fyllt av ansvar, äventyr och oförutsedda prövningar. Han berättar hur han som pilot, under en flygning långt över Saharas öken, drabbas av ett allvarligt tekniskt haveri. Planet faller ur sin bana, och han tvingas göra en nödlandning i en av jordens mest ogästvänliga och ödsliga miljöer. Ingen människa så långt ögat kan nå, inga städer, inga vägar – endast oändliga sanddyner som sträcker sig mot horisonten. Situationen är akut: han har bara vatten som räcker i några dagar, och om han inte lyckas reparera sitt flygplan i tid väntar en långsam död av törst.

Berättaren beskriver sin situation med en blandning av saklighet och existentiell oro. Han vet att han är ensam och att chanserna till räddning är minimala. Ändå kastar han sig över uppgiften att undersöka motorn och försöka finna en lösning. Han är van att arbeta under press, men nu blir ökensolen, hettan och den påträngande tystnaden till fiender som förstärker känslan av utsatthet.

Det är i denna nästan overkliga ensamhet som något oväntat sker. När han vaknar en morgon efter sin första natt i öknen hör han en mjuk röst som ber honom, på ett artigt men bestämt sätt: “Rita mig ett får.” Först tror han att han drömmer. Framför honom står nämligen en liten pojke, klädd på ett märkligt sätt, med gyllene hår och ett uttryck som varken är blyghet eller fräckhet, utan snarare en självklarhet som om hans närvaro i öknen var det mest naturliga i världen.

Berättaren blir förbluffad. Här, i den mest ödsliga plats han kan föreställa sig, där inte ens en människa borde kunna överleva, står plötsligt denna lilla gestalt och ber honom om en teckning. Ingen förklaring, inga frågor om vem han är eller vad som hänt med planet – bara den återkommande, envisa begäran: “Rita mig ett får.”

Till en början försöker berättaren protestera. Han förklarar att han är upptagen, att han måste reparera sitt flygplan, att han inte har tid med sådant. Men pojkens blick är så orubblig och så fylld av förtroende att han till slut ger efter. Han tar fram papper och penna och gör en teckning, ungefär på samma sätt som han brukade rita som barn. Men prinsen, för det är vad pojken snart visar sig vara, skakar på huvudet. “Nej, det där ser inte ut som ett får. Det är en bagge.”

Berättaren försöker igen. Han gör en ny skiss, men prinsen avfärdar den också: “Det där är för gammalt. Jag vill ha ett som kan leva länge.” Så fortsätter det, med flera försök och lika många missnöjda kommentarer från den lille prinsen. Varje gång är hans ton saklig, aldrig elak eller spydig, men tydligt bestämd. Det är som om han hade en mycket klar bild inom sig av vad han önskade, och ingen teckning tycktes riktigt nå upp till den.

Till slut, frustrerad men också en smula road, drar berättaren en enkel skiss av en låda, en rektangel med några små hål. Han säger halvt på skämt: “Det här är lådan. Fåret du vill ha finns där inne.” Till hans stora förvåning lyser prinsens ansikte upp av glädje. Han blir uppriktigt lycklig och förklarar att detta är precis vad han hade önskat. För honom är lådan inte bara en teckning; den är en öppning mot fantasin, en frihet att själv föreställa sig fåret så som han vill ha det.

Det är i detta ögonblick berättaren inser att han står inför en varelse som tänker på ett sätt som liknar hans eget barnajag – men som han inte har mött på många år. Prinsen förstår genast det osynliga, det som inte visas rakt ut. När berättaren lite senare tar fram sin gamla barndomsritning av boaormen som hade slukat en elefant, händer det otänkbara: prinsen ser direkt vad det föreställer. Han säger inte att det är en hatt, som alla vuxna hade gjort. Han förstår utan att tveka.

För berättaren blir detta som en bekräftelse. Han har äntligen träffat någon som inte bara ser på samma sätt, utan som faktiskt delar hans språk av bilder och symboler. Den mur av missförstånd som han burit på sedan barndomen rämnar. I den lille prinsen finner han en åhörare, en samtalspartner, någon som lever i samma dimension av fantasi och förundran.

Samtidigt växer en stilla nyfikenhet inom honom. Vem är denna märkliga pojke? Hur har han hamnat i Sahara, av alla platser på jorden? Och varför ber han just om ett får? Frågorna radar upp sig, men prinsen svarar inte genast. Han verkar inte ha bråttom, utan låter samtalet flyta i sin egen takt.

Så inleds deras vänskap, i en stämning som pendlar mellan det absurda och det ömtåligt intima. Piloten, som var förlorad i sin kamp mot tid och törst, finner sig nu oväntat delaktig i ett nytt äventyr – ett som inte handlar om överlevnad i teknisk bemärkelse, utan om att förstå en liten pojkes hemlighet.

När dagen går mot sitt slut börjar prinsen gradvis öppna sig. Han talar med en självklarhet som om världen var större än vad ögat ser, och med en viss sorgsenhet som antyder att han bär på något viktigt. Det är då berättaren för första gången får höra början av prinsens livshistoria, en berättelse som ska komma att förändra hans syn på världen för alltid.

Asteroiden och rosen

När piloten och den lille prinsen blir mer förtroliga börjar pojken berätta om sitt ursprung. Han förklarar att han inte alls kommer från jorden, utan från en liten himlakropp långt ute i rymden, känd för astronomer som asteroid B 612. Planeten är så liten att man kan betrakta flera solnedgångar på samma dag genom att bara flytta stolen några steg. Trots dess ringa storlek är den för prinsen ett helt universum, en plats han älskar men också en plats som binder honom.

På denna lilla planet hade prinsen sina dagliga sysslor. Han tog noggrant hand om tre vulkaner, två aktiva och en slocknad, men alla behövde omsorg för att fungera väl. Han rensade också marken från de växter som hotade att förstöra balansen – framför allt baobabträden, som började som små oskyldiga skott men som snart kunde växa sig så stora att de sprängde hela planeten i bitar. Denna plikt, att varje morgon dra upp de små plantorna innan de hann rota sig, var en ständig påminnelse om att även små försummelser kunde få katastrofala följder.

Prinsen berättar detta inte som en klagan utan som en självklarhet: livet på hans planet var enkelt men krävde disciplin. När han bad om ett får av piloten var det därför ingen nyck eller lek, utan ett praktiskt behov. Han ville ha någon som kunde hjälpa till att hålla ordning på de farliga plantorna. Fåret skulle fungera som en levande trädgårdsmästare, någon som åt upp de skadliga växterna innan de blev till ett hot.

Men det som verkligen formade prinsens liv på asteroid B 612 var inte vulkanerna eller baobaberna, utan en blomma. En dag hade ett frö slagit rot och växt upp till en ros, olik allt annat han sett tidigare. Hon var inte bara vacker, hon var magnifik – med sina sammetsmjuka kronblad, sin doft och sin förtrollande närvaro. Prinsen blev förälskad, nästan ofrivilligt, och han ägnade sig åt att vårda henne. Han vattnade henne varsamt, skyddade henne mot vind och kyla, och täckte henne med en glasglob för att hon inte skulle skadas.

Men rosen var inte enkel att leva med. Hon var krävande, stolt och ibland på gränsen till nyckfull. Hon kunde klaga över drag eller påstå att hon behövde skydd mot faror som egentligen inte fanns. Hennes ord fick prinsen att känna sig osäker. Ibland undrade han om hennes krav var uttryck för verklig omsorg eller bara en form av manipulation. Samtidigt kunde hon med små antydningar väcka hans dåliga samvete, så att han alltid kände sig tvungen att ge mer än han fick tillbaka.

Trots detta var hans känslor för rosen starka. Han kände en dragning till henne som han inte kunde förneka, en blandning av irritation, ömhet och kärlek. Det var som om hennes skörhet och hennes skönhet tillsammans band honom till planeten. Han var ofta förvirrad över sina egna reaktioner: varför lät han henne styra så mycket över hans humör? Varför kände han sig så utnyttjad och ändå så oförmögen att lämna henne?

I efterhand, när han berättar detta för piloten, hörs en blandning av sorg och insikt i hans röst. Han förstod inte då att rosen med alla sina krav egentligen försökte dölja sin egen svaghet. Hon var sårbar och behövde honom mer än hon kunde erkänna. Men i stunden upplevde han bara hennes stolthet och hennes ibland hårda ord.

Till slut blev trycket för stort. Prinsen kände en längtan bort, en önskan att lämna planeten och söka svar någon annanstans. Han ville förstå om det fanns fler växter, fler livsformer, eller kanske någon som kunde ge honom råd. Det var inte bara en flykt från rosen, utan också en nyfikenhet på universum utanför hans lilla värld.

När han berättar om avskedet skymtar något djupt mänskligt i hans ord: konflikten mellan kärlek och frihet, mellan ansvar och behovet att finna sig själv. Han hade beslutat sig för att resa, trots att det innebar att lämna rosen ensam på planeten. Det var ett smärtsamt beslut, men han kände att han inte längre kunde stanna.

Men just i det ögonblicket, när han hade gjort sig redo att lämna, hände något som förändrade allt. Rosen, som tidigare varit så stolt och krävande, visade en annan sida. Hon erkände indirekt att hon älskade honom. Hon bad honom inte längre stanna av skyldighet, utan uppmanade honom att gå utan tyngd. Hon sa att hon skulle klara sig själv, att hon inte behövde glasgloben, och att vinden kunde få blåsa över hennes kronblad. Det var hennes sätt att säga: Jag älskar dig, men jag vill inte hålla dig fången.

För prinsen blev detta både en befrielse och en källa till djup sorg. Han insåg att hon verkligen hade älskat honom hela tiden, men att hennes stolthet och sätt att uttrycka sig hade dolt det. Det var först när han redan hade bestämt sig för att lämna som hon släppte sin fasad och visade sin sårbarhet.

Så gav han sig av, fylld av en känsla av både förlust och hopp. Han lämnade sin lilla planet, sina tre vulkaner och sin älskade ros bakom sig för att ge sig ut på en resa genom universum. Hans berättelse, sådan han delar den med piloten i öknen, är inte bara en saga om en prins på en asteroid, utan en allegori över kärlekens komplexitet – om missförstånd, stolthet, beroende och den sårbarhet som alltid gömmer sig bakom ord.

Resor till andra världar

Efter att ha lämnat sin egen lilla asteroid och den älskade men komplicerade rosen började den lille prinsen sin resa genom universum. Han kom till sex olika planeter, var och en bebodd av en vuxen, och på varje plats mötte han en annan form av mänskligt beteende. Varje möte blev för honom en lärdom, en pusselbit i förståelsen av hur vuxna ofta förlorar kontakten med det väsentliga i livet.

Den första planeten beboddes av en kung. Kungen satt på en tron, klädd i en ståtlig mantel, och talade med en myndig röst. Men prinsen märkte snabbt att kungen inte hade några undersåtar. Han var helt ensam, och hans makt var därför en illusion. Ändå fortsatte han att ge order, som om hans auktoritet sträckte sig över hela universum. Han kunde säga: “Jag befaller solen att gå ner”, men när prinsen påpekade att solen inte genast lydde, svarade kungen att en riktig härskare ger order som alltid kan åtlydas. Därför påstod han att han bara befallde sådant som ändå skulle ske, till exempel att solen skulle gå ner när det var dags. Prinsen genomskådade honom och insåg att makt utan verklig mening är tom.

På den andra planeten mötte han en fåfäng man. Denne var helt upptagen av att bli beundrad. Så fort prinsen anlände började han fråga om inte prinsen tyckte att han var den vackraste, mest välklädda och beundransvärda på hela planeten. När prinsen, lite artigt, bekräftade detta, blev mannen nöjd men snart otålig och ville höra det igen. Han levde enbart för andras bekräftelse och såg inget värde i något annat. För prinsen blev det tydligt hur fåfänga kan förblinda och göra en människa helt beroende av yttre beundran, utan någon inre substans.

Den tredje planeten hyste en drinkare. Denne satt med flaskor omkring sig och drack oavbrutet. När prinsen frågade varför han drack svarade mannen: “För att glömma.” När prinsen undrade vad han ville glömma, kom svaret: “Min skam.” Och när prinsen ville veta vad skammen bestod i, svarade mannen: “Att jag dricker.” Det blev en tragisk cirkel: han drack för att glömma att han drack. Prinsen såg med sorg på honom, för här fanns ingen logik, ingen mening – bara ett självförstörande mönster som inte ledde någonstans.

På den fjärde planeten fanns en affärsman. Han satt vid sitt bord och räknade stjärnor. Han var så upptagen att han knappt lyfte blicken när prinsen talade till honom. När prinsen frågade varför han räknade stjärnorna svarade affärsmannen: “För att äga dem.” Han förklarade att han hade fler stjärnor än någon annan, och att han därför kunde kalla dem sina. Men ägandet var en illusion: han kunde inte använda stjärnorna, inte röra vid dem, inte vårda dem. Han bara skrev ner siffror i böcker och ansåg att det gjorde honom rik. För prinsen, som själv vårdat sin lilla planet och sin ros, framstod detta som meningslöst. Att räkna stjärnor utan att älska dem var som att samla luft.

Den femte planeten var liten, knappt större än en lykta och dess lykttändare. Här fann prinsen något nytt: en man som faktiskt arbetade hårt. Lykttändarens uppgift var att tända och släcka lampan, och han utförde den med omsorg. Men planetens dygn var så korta att de varade bara en minut, vilket gjorde att han fick arbeta oavbrutet. Han hann aldrig vila, aldrig njuta, aldrig stanna upp. Prinsen kände både respekt och sorg för honom. Till skillnad från de andra vuxna hade han ett uppdrag som hade en viss mening, men det hade förlorat proportioner. Hans arbete hade blivit en kedja som stal all hans frihet.

Den sjätte planeten var större och beboddes av en geograf. Denne satt vid ett stort skrivbord med kartor och böcker. Han kallade sig vetenskapsman och var stolt över sin kunskap. Men när prinsen frågade om han själv hade rest och sett allt som han skrev ner, svarade geografen att det inte var hans uppgift. Han förlitade sig på upptäcktsresande som rapporterade till honom, men själv lämnade han aldrig sitt skrivbord. Han kunde skriva om berg, hav och kontinenter, men hade ingen egen erfarenhet av världen. Prinsen såg ironin: en man som sade sig veta allt om jordens yta men som aldrig själv upplevt något.

Det var på denna planet som prinsen började känna en djupare oro. Var det så här vuxna var – upptagna av tom makt, fåfänga, skam, ägodelar, monotont arbete och abstrakt kunskap utan upplevelse? Han kände att något saknades, något väsentligt som ingen av dessa vuxna verkade förstå.

Geografen blev dock nyfiken på prinsen och frågade honom om hans egen planet. Prinsen berättade om sin lilla asteroid, sina vulkaner och framför allt om rosen. Men geografen förklarade att blommor inte är viktiga för hans kartor, eftersom de är förgängliga – de dör och försvinner. Han brydde sig bara om det som var evigt, som berg eller hav. För prinsen kändes detta hårt. Hans ros, som var allt för honom, avfärdades som obetydlig eftersom hon var skör.

Till slut föreslog geografen att prinsen borde resa vidare, och han rekommenderade en plats som var särskilt intressant: jorden. Han framställde den som en planet av stor betydelse, rik på både landskap och människor. På så vis blev geografen den som pekade prinsen mot nästa steg i resan, ett steg som skulle föra honom närmare mötet med människornas värld – och till slut också piloten i öknen.

Jorden, räven och avskedet

När den lille prinsen slutligen anlände till jorden, slog han ner i en öken så vidsträckt att den tycktes sträcka sig oändligt i alla riktningar. Han såg ut över landskapet och kände först en djup ensamhet. Trots att geografen hade beskrivit jorden som rik på människor och liv, mötte prinsen här bara sand, hetta och vind. Han trodde nästan att planeten var tom.

Det var då han fick syn på ormen. Hon gled ljudlöst fram över marken, med ett sken av både fara och visdom. Hon talade till honom med en röst som var lika lockande som hotfull och sa att hon kunde hjälpa honom att återvända hem, tillbaka till den lilla planeten han hade lämnat. När prinsen frågade hur, svarade hon med gåtfulla ord: hennes bett kunde frigöra honom från kroppen och sända honom dit han hörde. Han förstod genast att hon menade döden, men kände ingen skräck. Snarare såg han i hennes ord en påminnelse om att vägen hem alltid fanns, när tiden väl var inne.

Prinsen fortsatte sin vandring genom öknen och mötte snart en liten blomma. Den var inte ståtlig som hans egen ros, utan enkel och anspråkslös. Men blomman talade vänligt med honom och berättade att människor visserligen var få i öknen, men att de fanns i stort antal på andra platser. Denna lilla konversation gjorde prinsen gott – han kände att även en liten blomma kunde ge sällskap och mening.

När han vandrat vidare kom han till höga berg. Han var imponerad av deras storlek och styrka; på sin egen lilla planet hade han aldrig sett något liknande. Han ropade ut i hopp om att höra en röst svara, kanske en vän. Men det enda som återvände var hans eget eko. Först trodde han att det var någon som härmade honom, men snart förstod han sanningen: han var ensam, och bergen gav honom bara hans egna ord tillbaka. Den insikten gjorde honom sorgsen. Han hade längtat efter dialog och gemenskap, men mötte bara spegelbilder av sig själv.

När han fortsatte sin vandring kom han fram till en trädgård fylld av rosor. När han såg dem stannade han chockad. Hans ros, den som han hade älskat och vårdat, den som han trott var unik i hela universum – var nu en bland tusentals. Alla dessa rosor var lika vackra, lika stolta, och prinsen kände hur hans hjärta brast. Han lade sig ner i gräset, tyngd av känslan att han blivit lurad. Om hans ros inte var särskild, vad betydde då hans kärlek och hans ansvar? Han kände sig plötsligt liten och meningslös.

I detta tillstånd mötte han räven. Hon stod på avstånd, vaksam och skygg. Prinsen ville gärna bli hennes vän och leka med henne, men räven svarade att det inte gick – inte förrän han hade tämjt henne. Prinsen blev förbryllad och bad henne förklara. Räven förklarade tålmodigt att tämja innebär att skapa band, att bli betydelsefulla för varandra. Just nu var han för henne en pojke bland många, och hon för honom bara en räv bland tusen. Men om han tämjde henne skulle de bli unika för varandra.

Under tiden de tillbringade tillsammans lärde sig prinsen vad detta betydde. Genom att ge av sin tid, genom att visa tålamod, började han och räven skapa en relation. När de till slut måste skiljas åt var det smärtsamt, men just den smärtan var beviset på bandet de hade skapat. Det var då räven gav honom sin största hemlighet: “Det är bara med hjärtat man kan se riktigt. Det väsentliga är osynligt för ögat.”

De orden förklarade allt för prinsen. Han förstod plötsligt att hans ros verkligen var unik, inte för att hon var den enda i sitt slag, utan för att han hade älskat henne, vårdat henne och burit ansvar för henne. De band som han skapat gjorde henne oersättlig. Hans sorg förvandlades till insikt: att det viktiga inte kan mätas eller jämföras, utan måste kännas.

På sin vidare resa mötte prinsen fler vuxna, och dessa möten förstärkte hans bild av människornas värld. En järnvägsväxlare visade honom hur människor reste kors och tvärs med tåg, alltid i hast, alltid på jakt efter något annat. De verkade aldrig vara nöjda där de var. En handelsman berättade stolt att han sålde piller som släckte törsten och därmed sparade människor femtio minuter om dagen. När prinsen hörde detta undrade han vad man skulle göra med all denna sparade tid. Själv skulle han ha använt den till att gå långsamt mot en källa och njuta av friskt vatten.

Dessa möten gjorde honom alltmer övertygad om att vuxna ofta missade det väsentliga. De jagade makt, ägodelar, effektivitet och beundran, men förlorade glädjen i det enkla, det mänskliga, det hjärtliga.

Så återvände prinsen till öknen, där han mötte piloten. Deras vänskap växte, och under deras samtal insåg piloten att pojkens insikter hade en djup sanning. Men prinsen kände också allt starkare att han måste tillbaka till sin ros. Han mindes rävens ord: man är för alltid ansvarig för det man har tämjt.

När ormen åter dök upp förstod prinsen att stunden hade kommit. Han kände ingen rädsla. Han tröstade piloten, som var förtvivlad, och försäkrade honom om att det väsentliga inte skulle gå förlorat. Sedan lät han ormen bita honom. Hans lilla kropp föll stilla i sanden, och nästa dag var han borta.

Piloten, ensam kvar, sökte efter kroppen men fann den aldrig. Han lagade sitt plan och flög hem, men han bar minnet av den lille prinsen med sig för alltid. I sin berättelse vänder han sig till oss, läsarna, och säger: om någon en dag möter en pojke med gyllene hår, som skrattar och ställer frågor, då ska man veta att han fortfarande finns där ute.

Så slutar historien, inte med slutgiltig förlust, utan med en påminnelse: att det som verkligen betyder något i livet inte kan vägas, räknas eller ägas. Det måste ses med hjärtat, och det ansvar vi tar för dem vi älskar gör dem unika för oss.