Lille Prinsen (Mellannivå)

Barndomens fantasi och vuxnas oförståelse

När berättaren börjar sin historia minns han en speciell händelse från sin barndom. Han var bara sex år gammal när han i en bok om djungeln såg en bild på en stor orm, en boaorm, som kunde svälja sitt byte helt. Han blev fascinerad av idén att en orm kunde äta ett djur i ett enda stycke och sedan ligga stilla i flera månader för att smälta maten. Med barnets nyfikna fantasi bestämde han sig för att själv rita en teckning som visade denna märkliga scen. På sitt papper ritade han en stor orm som hade slukat en hel elefant. Men han ritade ormen från utsidan, som en lång form med en svullnad i mitten. För honom var det självklart att alla skulle förstå: detta var en orm som hade ätit en elefant.

Stolt visade han sin teckning för de vuxna runt omkring sig. Han ville dela sin fantasi, sin upptäckt och sin känsla för det märkliga och magiska i världen. Men reaktionen blev inte alls som han hade väntat sig. Vuxna människor tittade på bilden och sa: “Det där är väl en hatt?” De såg bara en enkel form och förstod inte att det fanns en elefant gömd inuti ormen. Barnet blev förvånat över att ingen kunde se vad han själv såg så tydligt.

Han bestämde sig för att förklara bättre och ritade därför en ny bild. Denna gång ritade han ormen med öppet skal, så att man kunde se elefanten inuti magen. Han hoppades att vuxna nu äntligen skulle förstå. Men istället möttes han av ännu större oförståelse. De vuxna sa åt honom att sluta rita sådana konstiga bilder och att istället ägna sig åt viktiga saker, som geografi, matematik, historia och grammatik. Fantasi, tyckte de, var inget som hade någon plats i en seriös människas liv.

Barnet kände sig besviken. Han insåg att vuxna inte kunde förstå hans sätt att se på världen. De hade förlorat sin förmåga att se med hjärtat och fantasin, och kunde bara se det som var logiskt och förnuftigt. De såg inte elefanten i ormen, utan bara en hatt. Han lärde sig därför att inte längre prata med vuxna om sina fantasier. När han försökte berätta om något spännande fick han alltid rådet att tänka på ”förnuftiga saker”.

Detta påverkade honom djupt. Han började tro att han inte kunde dela sina verkliga tankar och drömmar med andra människor. När han växte upp valde han därför att bli tyst om sin fantasi. Han lärde sig att visa samma yttre intresse som de vuxna: att prata om väder, politik eller siffror. Han dolde sin inre värld för att inte bli missförstådd.

Men trots allt fanns den där världen kvar inom honom. Han slutade inte att drömma, även om han inte längre visade det öppet. Fantasin levde i hans hjärta, som ett ljus som inte kunde släckas helt.

Åren gick, och han blev vuxen. Han valde ett yrke som både passade hans äventyrslystna själ och gav honom frihet att tänka och drömma: han blev pilot. Han flög högt uppe i himlen, över öknar, berg och hav. Det var ett yrke som krävde förnuft, noggrannhet och ansvar, men samtidigt gav det honom känslan av att vara fri, nästan som en fågel. När han styrde sitt flygplan såg han världen från ovan, och ibland fick han en känsla av att han fortfarande var det där barnet som kunde se allt på ett annorlunda sätt.

Som pilot mötte han många olika människor i världen. Han upptäckte att vuxna nästan alltid var likadana: de pratade om pengar, om viktiga positioner och om regler. De hade nästan aldrig tid att stanna upp och titta på en stjärnhimmel, eller fråga vad som egentligen är vackert i livet. Han blev ofta uttråkad av deras samtal. Men ibland, när han mötte ett barn, kände han att han kunde prata på riktigt. Barnen såg världen på samma sätt som han själv hade gjort när han var liten: med ögon som kunde upptäcka det magiska i det enkla.

Trots att han nu var en vuxen man med ett yrke där ansvar och logik spelade stor roll, behöll han sin känsla för barnets sätt att se världen. Han hade lärt sig att inte visa det för alla, men djupt inom sig bar han på en annan blick än de flesta vuxna. Han kunde fortfarande känna förundran över saker som andra såg som triviala. Han kunde se en solnedgång och känna ett mysterium i färgerna. Han kunde tänka på en blomma och förstå att den hade ett värde som inte gick att mäta i siffror.

Det var denna inre känsla som höll honom levande och annorlunda, även när han tvingades leva i en värld full av förnuft och regler. Han var pilot, men i sitt hjärta var han fortfarande en pojke med en teckning av en boaorm och en elefant.

I detta första skede av berättelsen ser vi alltså kontrasten mellan barnets fantasi och vuxnas förnuft. Redan här förstår man att boken handlar om mer än en enkel historia: den är en reflektion över hur människor ser på världen. Barn ser med ögon som kan upptäcka det osynliga, medan vuxna ofta begränsar sig till det synliga och mätbara.

Den vuxne berättaren, som nu flyger över öknar och hav, bär fortfarande med sig den smärta han kände som barn när ingen förstod hans teckningar. Men samtidigt bär han också med sig en hemlig skatt: förmågan att fortfarande, trots allt, se världen på ett barns sätt. Denna förmåga kommer snart att bli avgörande, eftersom hans liv ska förändras på ett sätt han aldrig kunnat föreställa sig.

Mötet i öknen

Berättelsen fortsätter många år senare, när piloten redan är vuxen och arbetar med att flyga över olika delar av världen. Under en av sina resor inträffar en dramatisk händelse. Hans flygplan får motorproblem och störtar mitt i Saharaöknen. Där finns inga städer, inga vägar och ingen hjälp i närheten. Han inser genast att situationen är allvarlig: han måste själv reparera sitt flygplan innan hans lilla vattenförråd tar slut. I öknen kan man inte överleva länge utan vatten, och han räknar ut att han kanske har högst en vecka på sig.

Med denna oro i tankarna börjar han arbeta på flygplanet. Han har ingen mekaniker med sig och ingen utrustning mer än det han själv råkar ha i planet. Han känner sig ensam och utsatt, omgiven av sanddyner och en brännande sol. Tystnaden i öknen är nästan skrämmande – inga röster, inga ljud, bara vinden som sveper över sanden.

Men redan den första natten förändras allt. När han sover under stjärnhimlen väcks han plötsligt av en mjuk liten röst. Till sin förvåning ser han inte en räddningspatrull, inte en kringresande karavan, utan en liten pojke som står framför honom. Pojken är mycket liten, nästan som ett barn, men han har en allvarlig blick och ett sätt att tala som känns annorlunda. Det är den lille prinsen.

Piloten är först helt förbluffad. Hur kan ett barn ha gått vilse mitt i Sahara? Det finns varken byar eller människor på hundratals mils avstånd. Men pojken verkar inte det minsta rädd. Han står där lugnt och säger, nästan som om det vore det naturligaste i världen: “Rita mig ett får.”

Den begäran är så oväntad att piloten knappt vet hur han ska reagera. Han befinner sig i en livshotande situation där varje minut är viktig, men ändå står han nu inför ett barn som inte frågar om vatten, inte om hjälp, inte om mat – utan om en teckning av ett får.

Först försöker piloten skratta bort det hela. Han säger att han inte kan rita särskilt bra. Men prinsen insisterar. Det är inte ett skämt, han menar allvar. Till slut tar piloten fram papper och penna och ritar ett får så gott han kan. Han visar teckningen för prinsen och väntar på ett leende. Men prinsen rynkar pannan och säger: “Nej, det där är inte bra. Det ser gammalt och sjukt ut.”

Piloten blir lite irriterad men försöker igen. Han ritar ett nytt får, med andra proportioner, men prinsen är fortfarande missnöjd. “Det där är inget får, det är en bagge med horn,” säger han bestämt. Piloten ritar en tredje gång, men återigen skakar prinsen på huvudet. Inget duger.

Till slut, när piloten börjar känna både frustration och trötthet, får han en idé. Han ritar en enkel låda, en fyrkantig form med några hål. Sedan säger han till prinsen: “Här är en låda. Fåret du vill ha finns där inne.”

Denna gång lyser prinsens ansikte upp. Hans ögon glittrar av glädje och han utbrister: “Perfekt! Precis så ville jag ha det.” Han accepterar genast lösningen, eftersom han kan föreställa sig sitt eget får inuti lådan. Han behöver inte se det ritat – hans fantasi fyller i det som saknas.

Piloten blir förvånad över att detta enkla trick fungerar. Men samtidigt känner han en märklig glädje. Det är som om prinsen har förstått något viktigt: att det osynliga ibland kan vara mer verkligt än det synliga. Piloten inser att prinsen har en särskild förmåga att se med hjärtat, på samma sätt som barn gör.

Denna känsla förstärks när piloten bestämmer sig för att testa prinsen. Han ritar samma teckning han en gång gjorde som barn – bilden av boaormen som ätit en elefant. I hela sitt liv hade vuxna bara sett en hatt i den bilden. Men prinsen tittar på den och säger utan tvekan: “Nej, nej! Jag vill inte ha en elefant inuti en orm. Det är alldeles för farligt, och elefanten tar för mycket plats. Jag vill ha ett får i stället.”

För piloten är detta ögonblick som en uppenbarelse. Äntligen har han mött någon som förstår! Någon som kan se bilden för vad den verkligen föreställer, någon som inte fastnar i det ytliga och förnuftiga. Han känner en djup lättnad och samtidigt en stark sympati för denna märkliga lilla prins.

Från den stunden börjar deras vänskap. De två sitter i öknen tillsammans, medan piloten kämpar med att reparera sitt flygplan. Samtidigt ställer prinsen många frågor, ofta naiva men också djupt filosofiska. Han vill veta mer om får, om lådor, om vad piloten gör och varför han är där. Och sakta men säkert börjar prinsen också dela med sig av sin egen historia.

Piloten, som alltid hade känt sig ensam bland vuxna, känner nu att han har mött någon som han verkligen kan prata med. Det är nästan som om ödet har fört dem samman: en man som aldrig riktigt slutat vara barn i sitt hjärta, och ett barn som bär på en visdom som vuxna sällan har.

Slutet på denna del markerar början på prinsens berättelse. Piloten har äntligen hittat en samtalspartner som ser världen som han själv. När natten faller i öknen, börjar prinsen långsamt berätta om sitt liv, varifrån han kommer och varför han har rest så långt. En ny värld öppnar sig för piloten – en värld som är både vacker och mystisk, och som kommer att förändra hans syn på livet för alltid.

Asteroiden och rosen

När piloten och den lille prinsen lär känna varandra bättre börjar pojken berätta mer om sitt liv. Han förklarar att han inte kommer från jorden, utan från en mycket liten planet långt borta i rymden. Den heter asteroid B 612. Planeten är så liten att man kan gå runt den på bara några minuter. Om man flyttar stolen lite bakåt kan man se solnedgången flera gånger på samma dag. Det var en av de saker prinsen älskade mest: att sitta och titta på solen som gick ner, ibland tjugo eller trettio gånger under en enda kväll.

Men det lilla hemmet krävde också ansvar. Prinsen förklarade för piloten att han varje dag var tvungen att ta hand om sin planet för att den inte skulle förstöras. På planeten fanns tre vulkaner. Två av dem var aktiva och en var slocknad, men prinsen skötte alla tre lika noggrant. Varje morgon rengjorde han vulkanerna, precis som man sopar en kamin. På så sätt kunde de brinna jämnt och inte orsaka någon katastrof.

Det största hotet på planeten var dock inte vulkanerna, utan frön som kunde växa till farliga baobab-träd. Dessa träd började som små plantor, nästan osynliga, men om man lät dem växa för länge tog deras rötter över hela planeten. De kunde spränga sönder marken och förstöra allt. Därför var prinsen tvungen att varje dag kontrollera marken och dra upp alla små plantor innan de blev för stora. Han sa att det var ett arbete som krävde disciplin: man måste skilja de vanliga blommorna från baobaberna redan när de var små. Om man väntade för länge var det för sent.

Prinsen berättade att det var just därför han hade bett piloten om en bild på ett får. Han trodde att ett får skulle kunna äta upp de farliga plantorna innan de hann växa sig för starka. På så sätt skulle hans planet hållas ren och trygg. När piloten hörde detta insåg han hur logiskt och samtidigt poetiskt prinsens önskemål var. Det handlade inte bara om ett djur – det handlade om ett sätt att skydda hela hans lilla värld.

Men det fanns också något annat på planeten, något som betydde mer för prinsen än allt annat: en ros. Denna ros hade växt fram en dag ur ett frö som hade blåst dit från långt håll. Till skillnad från de enkla blommor som fanns där tidigare var denna ros unik. Hon öppnade sina kronblad långsamt och med stolthet, nästan som om hon visste att hon var speciell. Prinsen hade aldrig sett något så vackert.

Han blev förälskad i rosen och började ta hand om henne. Han gav henne vatten varje dag och skyddade henne mot vinden med en glaskupa. Han satte upp skärmar för att hålla henne varm och drog bort larver som hotade att äta hennes blad. Rosen var dock inte alltid enkel att ha att göra med. Hon kunde vara stolt, krävande och ibland nästan lite högdragen. Hon klagade ofta på små saker, som temperaturen eller draget, och hon kunde få prinsen att känna att han inte gjorde tillräckligt.

Prinsen erkände för piloten att han ofta kände sig osäker. Rosen talade på ett sätt som ibland lät som kritik, och han visste inte alltid om hon verkligen brydde sig om honom. Ibland kände han sig utnyttjad. Han gjorde allt för att skydda henne, men fick sällan de ord av tacksamhet han längtade efter. Ändå kunde han inte sluta älska henne. Hennes skönhet, hennes doft och det sätt hon log mot honom ibland gjorde honom lycklig. Det var som att hans liv hade fått en mening genom att ta hand om henne.

Piloten förstod att prinsen här berättade något mycket djupt: en lektion om kärlek, ansvar och osäkerhet. Rosen representerade både glädjen och svårigheterna med att älska någon.

Till slut berättade prinsen om det avgörande ögonblicket. Han kände sig överväldigad av rosen och hennes krav. Han började tro att hon inte verkligen älskade honom, att hon bara spelade på hans känslor. Han bestämde sig därför för att lämna sin planet och resa ut i rymden. Han ville förstå världen bättre, och han ville se om det fanns något annat än denna svåra kärlek.

Men innan han gav sig av hände något oväntat. Rosen, som alltid hade varit så stolt, visade plötsligt en annan sida. Hon sa till honom att hon älskade honom, även om hon inte alltid hade varit bra på att visa det. Hon erkände att hon hade varit dum och stolt, och hon sa att hon egentligen inte behövde alla de där skydden – hon kunde klara sig själv. Hon ville inte längre hålla honom tillbaka. “Gå,” sa hon, “och bli lycklig. Jag klarar mig.”

Dessa ord rörde prinsen djupt. För första gången förstod han att hennes stolthet bara hade varit ett sätt att dölja sin kärlek och sårbarhet. Hon älskade honom verkligen, men hade inte vågat visa det. Nu, när han var på väg att lämna henne, släppte hon sin mask.

Trots detta bestämde sig prinsen ändå för att resa iväg. Han ville upptäcka mer av universum, men han bar med sig minnet av rosen i sitt hjärta. Han älskade henne fortfarande, och han visste att han aldrig skulle kunna glömma henne.

När han berättar detta för piloten i öknen, märker man att hans röst blandas av både sorg och kärlek. Han saknar sin ros, men han har också förstått att kärlek ibland innebär både smärta och ansvar.

Resor till andra världar

Efter att ha lämnat sin egen lilla planet och sin älskade ros gav sig den lille prinsen ut på en lång resa i universum. Han ville förstå livet och människorna bättre. Han besökte sex olika planeter, en efter en, och på varje plats mötte han en vuxen person. Varje möte lärde honom något om hur vuxna kan vara, men också om hur de ofta fastnar i meningslösa vanor och tankar.

Den första planeten han kom till beboddes av en kung. Kungen satt ensam på en tron i en stor sal. Trots att han inte hade några undersåtar, uppträdde han som om han regerade över hela universum. När prinsen kom, blev han genast förklarad som en “undersåte”. Kungen var mycket stolt över sin makt, men hans makt fanns egentligen inte. Han gav bara order som alltid var självklara och därför aldrig kunde misslyckas. Till exempel kunde han säga: “Jag befaller solen att gå ner om en timme.” Och när solen faktiskt gick ner efter en timme, kände han sig som en mäktig härskare. Prinsen förstod snart att kungen inte hade någon verklig auktoritet. Han gav bara order som passade det som ändå skulle hända. Prinsen insåg att makt utan verklig mening bara är en illusion.

Den andra planeten var bebodd av en fåfäng man. Denne man ville bara bli beundrad. Så fort prinsen kom närmare ropade mannen: “Beundra mig!” Han hade en hatt som han tog av för att hälsa, och han förklarade att han alltid gjorde så när han fick applåder. För honom handlade hela livet om att känna sig viktig i andras ögon. Prinsen klappade händerna några gånger för att göra honom nöjd, men snart blev han uttråkad. Han insåg att mannen var fånge i sitt eget behov av bekräftelse. Han brydde sig inte om andra människor på riktigt, utan bara om sin egen stolthet.

På den tredje planeten mötte prinsen en drinkare. Han satt framför en rad flaskor, både tomma och fulla. När prinsen frågade honom varför han drack svarade mannen: “Jag dricker för att glömma.” “Glömma vad då?” frågade prinsen. “Glömma att jag skäms,” svarade mannen. “Vad skäms du över?” undrade prinsen vidare. “Jag skäms över att jag dricker,” blev svaret. Detta förvirrade prinsen mycket. Han insåg att mannen satt fast i en ond cirkel som han inte kunde ta sig ur. Han drack för att glömma sin skam, men själva drickandet var det som skapade skammen. Prinsen tyckte synd om honom men såg också hur meningslöst det hela var.

Den fjärde planeten tillhörde en affärsman. Denne man var mycket upptagen. När prinsen kom dit hade han knappt tid att titta upp. Han satt vid sitt bord och räknade stjärnor. Han skrev siffror i långa listor och förklarade att han “ägde” stjärnorna eftersom han hade räknat dem. För honom var stjärnorna som pengar på en bank. Han menade att det var hans rikedom och att han därför var en viktig man. Prinsen försökte förstå logiken men blev mer och mer förvånad. Vad hade man egentligen för nytta av att “äga” stjärnorna? Man kunde inte använda dem, inte ta dem med sig och inte njuta av dem mer än någon annan. Affärsmannen var så upptagen av sina siffror att han inte ens kunde njuta av himlens skönhet. Prinsen tänkte att vuxna ofta är blinda för det väsentliga när de jagar rikedom.

På den femte planeten bodde en lykttändare. Planeten var så liten att dagen bara var en minut lång. Varje minut skulle lampan tändas och släckas igen. Lykttändaren arbetade därför hela tiden, utan vila, med att tända och släcka sin lampa. Han var trött och klagade, men samtidigt tog han sitt arbete på största allvar. Prinsen blev förvånad över hans hängivenhet. Här fanns för första gången en vuxen som inte bara tänkte på sig själv, utan som utförde sitt uppdrag plikttroget, även om det inte verkade meningsfullt. Prinsen kände sympati för honom och tänkte att han gärna skulle ha stannat längre. Men planeten var så liten att det inte gick att stanna kvar. Han fortsatte sin resa.

På den sjätte planeten mötte prinsen en geograf. Han satt vid ett stort skrivbord fyllt med tjocka böcker. Han beskrev sig själv som en vetenskapsman som kartlade hela universum. Men när prinsen frågade om han själv hade sett alla dessa platser svarade geografen nej. Han skrev bara ner vad andra upptäcktsresande berättade för honom. Han lämnade aldrig sitt rum, utan väntade på rapporter från andra. När prinsen frågade om hans ros på sin lilla planet, svarade geografen att blommor inte räknades, eftersom de var flyktiga. De levde en kort stund och var därför inte värda att skriva ner. Prinsen blev chockad och sårad. För honom var hans ros det viktigaste i hela världen, och här fanns en vuxen som förklarade att hon inte ens räknades.

Trots detta gav geografen prinsen ett råd. Han sa att prinsen borde resa till jorden. Enligt honom var det en mycket intressant planet, större än de flesta andra, och fylld med många olika människor. Geografen övertygade honom om att han kunde lära sig mer där än någon annanstans.

Så slutade prinsens besök på de sex planeterna. Varje vuxen han mötte representerade en särskild mänsklig svaghet: tom makt, fåfänga, beroende, girighet, arbetsfixering och distanserad kunskap. Alla dessa möten fick prinsen att förstå hur konstiga vuxna kan vara. Han insåg att vuxna ofta fastnar i rutiner och idéer som gör att de glömmer det väsentliga i livet: skönhet, kärlek och vänskap. När han nu reste vidare mot jorden bar han med sig både en känsla av sorg över vuxnas blindhet och en nyfikenhet på vad han skulle finna härnäst.

Jorden, räven och avskedet

När den lille prinsen slutligen kom fram till jorden landade han i en stor öken. Han såg sig omkring och tyckte att platsen verkade helt tom. Inga hus, inga människor, bara sand som sträckte sig så långt ögat kunde se. Han blev förvånad och tänkte att jorden kanske inte var så intressant som geografen hade sagt. Det kändes som om han hade kommit till en död plats.

Det dröjde dock inte länge förrän han mötte sitt första jordiska väsen: en orm. Ormen var smal, glänsande och rörde sig tyst över sanden. Hon talade med en mystisk röst och förklarade att hon hade en speciell kraft. Hon kunde skicka honom hem, tillbaka till hans lilla planet, på bara ett ögonblick. Men hennes hjälp var farlig – hennes bett kunde döda kroppen och på så sätt frigöra själen. Prinsen lyssnade noga. Han förstod att ormen inte var ond, utan snarare en symbol för en passage, en väg hem om han någon gång skulle längta tillbaka till sin ros. Han tackade henne men sa att det inte var dags ännu.

När han vandrade vidare i öknen stötte han på en liten blomma. Blomman var enkel och inte alls lika ståtlig som hans ros. Hon berättade att människor fanns överallt på jorden, men att hon själv inte hade sett många eftersom hon stod fast på samma plats. Prinsen blev mer nyfiken. Han fortsatte sin resa och kom snart fram till höga berg. Han hade aldrig sett något så stort. Han klättrade upp och ropade ut, men fick bara sitt eget eko tillbaka. Han kände sig ensam. Han hade hoppats få kontakt med människor, men bergen svarade honom bara med hans egen röst.

Efter en tid kom han till en trädgård fylld med rosor. Tusentals rosor blommade där, alla lika vackra som hans egen ros hemma på asteroid B 612. När han såg dem kände han en djup sorg. Han hade alltid trott att hans ros var unik i universum, men här stod plötsligt otaliga blommor som såg likadana ut. Han kände sig lurad och svag. Hur kunde han älska något som egentligen inte var speciellt? Han lade sig på marken och grät.

Det var då han mötte räven. Räven var klok och vänlig men samtidigt vild. Han bad prinsen att tämja honom. Först förstod prinsen inte vad han menade, men räven förklarade: att tämja någon betyder att skapa band, att bli viktiga för varandra. “Du blir ansvarig för den du tämjer,” sa räven. Han beskrev hur världen förändras när man har en vän. Vanliga saker får en ny mening. En åker full av vete blir något speciellt om man har en vän med hår i samma färg.

Prinsen började förstå. Han insåg att hans ros var speciell just för att han hade tämjt henne, tagit hand om henne, vattnat henne och skyddat henne mot vinden. Hon var kanske inte unik i utseendet, men hon var unik för honom. Det var kärleken och omsorgen som gjorde henne annorlunda. Räven lärde honom också att man bara kan se det väsentliga med hjärtat. Det som är viktigt är osynligt för ögonen.

Efter att ha sagt adjö till räven, med sorg men också tacksamhet, fortsatte prinsen sin vandring. Han mötte en järnvägsväxlare som berättade att människor på jorden alltid var på väg någonstans. Tågen for fram och tillbaka, men passagerarna verkade aldrig nöjda. De bytte plats hela tiden men visste inte vad de egentligen sökte. Prinsen tyckte att det verkade konstigt att jaga så mycket utan att veta varför.

Han träffade också en handelsman som sålde piller som kunde stilla törst. Pillren sparade tid, eftersom man slapp dricka vatten. Handelsmannen förklarade stolt att man kunde spara femtiofem minuter i veckan på det sättet. Men prinsen förstod inte logiken. Vad skulle man göra med den sparade tiden? Han tänkte att han själv hellre skulle använda de minuterna till att dricka vatten i lugn och ro, för det var en verklig glädje. Dessa möten bekräftade för honom att vuxna ofta saknade känsla för det väsentliga.

Allt detta fick prinsen att längta ännu mer hem till sin ros. Han insåg nu att hon verkligen var unik för honom, att han älskade henne och att hans plats var vid hennes sida. Han bestämde sig för att återvända. Och han mindes vad ormen hade sagt i öknen: att hon kunde hjälpa honom hem.

När han och piloten hade varit tillsammans en tid och delat sina berättelser, berättade prinsen till slut att han hade bestämt sig. Han ville gå tillbaka till ormen. Piloten blev förtvivlad när han förstod vad det innebar. Han ville inte förlora sin vän. Han försökte övertala prinsen att stanna, men prinsen var beslutsam. Han förklarade att kroppen bara är ett skal, och att det viktigaste är det som inte syns. Han skulle återvända till sin ros och ta hand om henne.

En natt gick han ensam till ormen. Piloten följde efter på avstånd. Prinsen talade lugnt med ormen och lät henne bita honom. Hans lilla kropp föll mjukt till marken, men piloten kunde inte se något blod. Nästa morgon var prinsens kropp borta. Han hade försvunnit, som om han smält in i sanden.

Piloten lagade till slut sitt flygplan och kunde flyga vidare. Men han kände en djup sorg över förlusten av prinsen. Han visste inte om pojken verkligen hade återvänt hem till sin ros eller om han bara hade dött. Men i sitt hjärta trodde han att prinsen hade hittat vägen tillbaka till sin planet.

När piloten avslutade sin berättelse, många år senare, vände han sig till läsaren. Han bad att om någon någonsin skulle möta den lille prinsen, eller se honom gå på sin lilla planet, att de då skulle höra av sig. För honom var prinsen inte bara en pojke från en annan värld, utan en symbol för kärlek, ansvar och den barns blick som vuxna så lätt förlorar.