Lille Prinsen (Nybörjare)

Barndomens fantasi och vuxnas oförståelse

När berättaren var liten pojke tyckte han mycket om att rita. Han hade fantasi, och han ville visa sin fantasi med sina teckningar. En dag såg han en bild i en bok om djur. Bilden visade en stor orm, en boaorm, som kunde svälja ett helt djur. Han blev fascinerad av detta. Han tänkte att ormen kunde äta något väldigt stort. Han ville rita något själv. Han ritade en bild av en boaorm som hade ätit en hel elefant. På teckningen såg man bara ormens utsida. Man såg inte elefanten, för elefanten var inne i ormen. För honom var detta en rolig och spännande bild. Han tyckte att den visade fantasi och magi. Han var stolt och ville visa den för vuxna.

När han visade bilden för vuxna, blev de inte imponerade. Vuxna förstod inte vad han menade. De såg bara en form och tänkte att det var en hatt. De sa: “Det är en hatt.” Han försökte förklara att det inte var en hatt. Det var en orm som hade ätit en elefant. Men vuxna kunde inte se med fantasi. De såg bara med förnuft. De trodde alltid att bilden var en hatt. Pojken blev besviken. Han kände att de inte förstod honom.

Han ville ändå försöka igen. Han ritade en ny bild. På den nya bilden kunde man se insidan av ormen. Man såg tydligt att det var en elefant inuti ormen. Han tänkte att nu kanske de vuxna förstod. Men de vuxna log bara och sa att han borde sluta rita sådana saker. De sa att han istället borde tänka på viktiga saker. De menade att han skulle läsa, räkna, lära sig geografi, historia och matte. De tyckte inte att hans teckningar var viktiga. De tyckte att det var slöseri med tid. Pojken blev ledsen. Han kände att vuxna inte förstod barns fantasi. De brydde sig bara om förnuftiga saker, saker som de kallar för viktiga.

Efter den dagen bestämde han sig. Han bestämde att han inte längre skulle visa sina teckningar. Han ville inte höra vuxna säga att han slösade med sin tid. Han slutade prata om fantasier. Han började prata bara om förnuft. Han lärde sig att vuxna inte gillar fantasi. Om han pratade om sina drömmar, sina bilder och sina känslor, så blev vuxna förvirrade. Men om han pratade om politik, pengar eller väder, då log vuxna och nickade. Därför bestämde han sig för att bara prata om saker som vuxna tycker är viktiga. Inom sig behöll han dock sin fantasi. Han slutade inte känna som ett barn, men han slutade prata om det med vuxna.

Tiden gick. Pojken växte upp. Han blev vuxen själv. Men även när han blev vuxen, hade han kvar känslan från barndomen. Han kände fortfarande att världen kunde vara magisk. Han kände att barn ser världen på ett annat sätt. Barn ser med hjärtat. Vuxna ser ofta bara med ögonen. Vuxna räknar, mäter och jämför. Barn drömmer, tänker och skapar. Han ville inte förlora den känslan helt. Även som vuxen ville han minnas hur det var att vara barn. Han ville minnas hur det var att se världen på ett enkelt och rent sätt.

När han blev äldre valde han att bli pilot. Han lärde sig flyga flygplan. Han reste över hela världen. Han såg många länder och många städer. Han flög över berg, hav och öknar. Han mötte olika människor. Han såg hur olika kulturer fungerar. Att vara pilot var spännande. Han kunde se världen uppifrån, från himlen. När man flyger ser man världen på ett nytt sätt. Den känns både stor och liten samtidigt. Han tyckte om att flyga. Han tyckte att det gav honom frihet. Men även när han var pilot, mindes han fortfarande sina barndomsteckningar. Han mindes boaormen och elefanten. Han mindes känslan av att vuxna aldrig förstod hans bild. Och han mindes att han bestämde sig för att inte prata om fantasi.

Men ibland, när han träffade någon ny person, tog han ändå fram bilden på boaormen. Han hade sparat den. Han använde den som ett test. Om någon förstod bilden, visste han att det var en person med fantasi. Om någon sa att det var en hatt, visste han att det var en vuxen som inte förstod barns sätt att tänka. Ofta fick han samma svar: “Det är en hatt.” Han log då och bytte ämne. Han började prata om golf, pengar, väder eller kläder. Han pratade om sådant som vuxna tycker om. Men innerst inne kände han sig ensam. Han kände att det var svårt att hitta någon som förstod honom. Han kände att barnets blick på världen höll på att försvinna. Men han ville inte förlora den helt. Han ville minnas att världen kan vara vacker, magisk och full av hemligheter.

Så började hans berättelse. Den började med en pojke som ritade en orm och en elefant. Den började med en pojke som ville dela sin fantasi. Men vuxna förstod inte. Och därför lärde han sig att dölja sin fantasi. Han växte upp, blev pilot, reste i världen och såg mycket. Men inom sig bar han alltid på barnets känsla. Han bar på minnet av en enkel teckning som vuxna aldrig kunde förstå. Och just detta minne, denna känsla, blev grunden för hans möte med den lille prinsen.

Mötet i öknen

Piloten hade blivit vuxen. Han arbetade som pilot och flög ofta över långa avstånd. En dag hände något som skulle förändra hans liv. Han flög över Saharaöknen, en plats som är mycket stor och mycket tom. Där finns nästan inget vatten, inga träd och nästan inga människor. Bara sand, värme och sol. När han flög där gick något fel med hans flygplan. Motorn började låta konstigt och till slut stannade den. Flygplanet kraschade mitt i öknen.

Han blev inte skadad, men planet gick sönder. Han stod nu helt ensam i öknen, långt bort från andra människor. Han hade lite vatten med sig, men inte mycket. Han visste att han måste reparera flygplanet innan vattnet tog slut. Om han inte lyckades laga motorn, skulle han inte kunna flyga därifrån. Han visste också att han inte kunde överleva länge i öknen utan vatten. Situationen var farlig. Han kände oro men också ett lugn. Han hade inget val – han måste arbeta med planet.

Han började arbeta på motorn. Han skruvade, testade och försökte förstå vad som var fel. Det var tyst omkring honom, bara vinden och sanden. Han tänkte att han var helt ensam i världen. Men plötsligt hände något märkligt. På morgonen efter kraschen hörde han en röst. Det var en liten röst, klar och mjuk. Rösten sa: “Snälla, kan du rita ett får?”

Piloten blev chockad. Han tittade upp och såg en liten pojke framför sig. Pojken stod där i öknen, som om han hade kommit från ingenstans. Han var liten, blond och såg väldigt speciell ut. Han var inte som vanliga barn. Han hade enkla kläder och såg ut som en liten prins. Piloten förstod inte var han kom ifrån. Det fanns inga byar eller hus i närheten. Hur kunde ett barn stå mitt i öknen? Men pojken stod där och upprepade: “Snälla, rita ett får åt mig.”

Piloten tänkte först att han drömde. Men rösten och pojken var verkliga. Pojken bad inte om vatten eller mat. Han bad bara om en enkel sak: en teckning av ett får. Piloten tog fram papper och penna. Det var länge sedan han hade ritat något. Han ritade ett får, så gott han kunde. Men när han visade bilden för pojken, skakade pojken på huvudet. “Nej, det där är inget bra får,” sa han.

Piloten försökte igen. Han ritade ett nytt får. Pojken tittade och svarade: “Nej, det där är för gammalt. Jag vill inte ha ett gammalt får.” Piloten kände sig frustrerad men försökte en tredje gång. Pojken såg på teckningen och sa: “Nej, det där är inte rätt heller. Det ser ut som en bagge med horn. Jag vill ha ett riktigt får.”

Piloten suckade. Han var trött, han var orolig för flygplanet, och nu måste han rita flera gånger för att göra en liten pojke nöjd. Men han ville inte göra honom ledsen. Så han fick en idé. Han ritade inte ett får. Han ritade istället en låda. Han ritade en enkel rektangel med några små hål på sidan. Sedan sa han: “Det här är en låda. Ditt får finns där inne.”

När pojken såg teckningen log han stort. Hans ögon glittrade. Han blev mycket glad och sa: “Ja! Precis så! Det är perfekt. Fåret jag ville ha finns i lådan.” Han var nöjd. Piloten blev förvånad. Han hade inte ritat själva fåret, men pojken använde sin fantasi. Han kunde se fåret inne i lådan. Det var första gången någon förstod en teckning på det sättet.

Piloten tänkte tillbaka på sin barndom. Han mindes sina bilder på boaormen som hade ätit en elefant. Han mindes hur vuxna alltid trodde att det var en hatt. Men nu såg han att denna lilla prins förstod något som inga vuxna hade förstått. När piloten senare visade sin gamla teckning av boaormen och elefanten, log prinsen och sa direkt: “Det där är inte en hatt. Det är en orm som har ätit en elefant.”

Piloten kände en värme i hjärtat. För första gången sedan han var barn träffade han någon som förstod hans fantasi. Han kände att han inte var ensam längre. Han förstod att prinsen såg världen med samma blick som han själv en gång hade gjort. Pojken såg inte bara med ögonen. Han såg med hjärtat.

De började prata. Piloten frågade vem pojken var och var han kom ifrån. Prinsen berättade lite om sig själv. Han sa att han inte kom från jorden. Han sa att han bodde på en mycket liten planet, nästan lika liten som ett hus. Planeten hade tre små vulkaner, en blomma och mycket lite mer. Han levde ensam där och tog hand om sin blomma. Han berättade det med en enkel röst, som om det var helt naturligt. Piloten blev förvånad men också nyfiken.

Pojken pratade om sin blomma. Han sa att blomman var vacker men också lite stolt. Han älskade blomman, men ibland kände han sig osäker. Han kände att blomman kunde vara krävande. Därför hade han lämnat sin planet för att resa och förstå livet bättre. Han hade rest mellan olika små planeter innan han kom till jorden.

Piloten lyssnade noga. Han glömde nästan sitt trasiga flygplan. Han glömde nästan faran med vattnet som snart skulle ta slut. Han satt där med den lille prinsen i öknen och kände att något stort hade hänt. Det var början på en vänskap. Det var början på en berättelse som skulle förändra hans liv för alltid.

Asteroiden och rosen

Den lille prinsen började berätta mer om sitt liv för piloten. Han sa att han kom från en mycket liten planet. Planeten var så liten att man kunde se solen gå upp och ner flera gånger om dagen bara genom att flytta stolen några steg. Planeten hade ett namn: asteroid B 612. För prinsen var detta hans hem. Han kände varje liten del av den. Han älskade sin planet, men den var också ett ansvar.

På planeten fanns tre små vulkaner. Två av dem var aktiva och den tredje var död, men prinsen använde ändå alla tre. Han städade sina vulkaner ofta. Han sopade bort aska och höll dem rena, ungefär som en människa städar sin spis. Om vulkanerna hölls rena kunde de värma honom lagom mycket och ge honom trygghet. Om han inte skötte dem kunde de bli farliga. Att städa vulkanerna var ett av hans dagliga arbeten, och han gjorde det noggrant.

Det fanns också något annat på planeten som var både märkligt och farligt. Det var baobab-träd. Dessa träd började som små plantor. När de var små såg de ut som helt vanliga växter. Men om man inte drog upp dem i tid, växte de snabbt och blev enorma. Baobab-träd kunde bli så stora att de förstörde hela planeten. De kunde spränga marken med sina rötter. Därför var prinsen alltid vaksam. Varje dag gick han runt på planeten och drog upp små plantor ur jorden. Han visste att några plantor var blommor och bra växter, men baobaber var farliga. Han måste ta bort dem innan de blev för stora.

Det var just därför prinsen ville ha ett får. När han bad piloten rita ett får var det inte bara för sällskap. Han ville ha ett får för att det skulle kunna äta upp de dåliga plantorna, särskilt baobaberna. Om fåret åt upp dem när de var små, behövde han inte oroa sig lika mycket. Han trodde att ett får skulle vara en bra hjälpare på hans planet.

Men det viktigaste på hans lilla planet var inte vulkanerna eller baobaberna. Det viktigaste var en blomma. En dag hade en ros vuxit upp på hans planet. Hon var mycket vacker. Hon hade stora, röda kronblad och såg annorlunda ut än andra små blommor. Hon var inte bara vacker – hon var också speciell för prinsen. Han kände att blomman var unik. Han började ta hand om henne.

Han vattnade henne varje dag. Han skyddade henne mot vinden. Han satte ett glas över henne när det blev kallt på natten. Han tog bort larver som kunde skada henne. Han gjorde allt för att blomman skulle må bra. Han ville att hon skulle vara trygg och glad.

Men blomman var också lite svår. Hon var stolt. Hon ville att prinsen skulle beundra henne hela tiden. Hon sa ofta saker som gjorde prinsen osäker. Hon kunde säga att hon var den vackraste blomman i världen. Hon kunde också klaga på småsaker, som vinden eller draget i luften. Hon var ibland sträng, ibland mjuk. Prinsen visste inte alltid vad hon menade.

Han kände att blomman ibland utnyttjade honom. Hon tog emot all hans omsorg, men visade inte alltid tacksamhet. Hon gjorde honom förvirrad. Han visste inte om hon älskade honom eller bara ville bli beundrad. Men samtidigt älskade han henne själv. Han tyckte att hon var vacker, och han kunde inte låta bli att ta hand om henne. Han var förälskad, men han förstod inte hennes känslor.

Den lille prinsen berättade för piloten att han ofta stod vid rosen och undrade om hon verkligen brydde sig om honom. Han kände sig ibland ensam, trots att han hade henne på sin planet. Han ville höra att hon älskade honom, men hon sa det aldrig rakt ut. Hon pratade mer om hur speciell hon var än om sina känslor för honom. Det gjorde honom osäker och ledsen.

Till slut kände prinsen att han inte kunde stanna längre. Han älskade blomman, men han behövde förstå världen bättre. Han behövde resa för att se andra saker, andra människor, andra planeter. Han ville inte lämna henne, men han kände att han måste. Han berättade för piloten att det var ett svårt beslut.

Innan han reste pratade han en sista gång med rosen. Hon var då annorlunda än vanligt. Hon var inte längre lika stolt. Hon såg mjukare ut, nästan sårbar. Hon sa till prinsen att hon faktiskt älskade honom. Hon erkände att hon kanske hade varit dum och krävande. Hon sa att han inte skulle oroa sig för henne. Hon kunde klara sig själv. Hon hade sina taggar för att skydda sig. Hon sa att hon inte behövde glaset längre, och att hon var starkare än hon hade låtsats.

För första gången förstod prinsen att rosen verkligen älskade honom, även om hon hade haft svårt att visa det. Men då hade han redan bestämt sig för att resa. Han kände sorg, men också ett hopp. Han ville komma tillbaka en dag, men först måste han ge sig ut och se andra världar.

Så började hans resa bort från sin lilla planet. Han lämnade sina tre vulkaner, sina baobab-plantor och sin älskade ros. Han lämnade sitt hem för att förstå sig själv och för att förstå livet.

Resor till andra världar

Efter att ha lämnat sin egen lilla planet började den lille prinsen resa ut i rymden. Han flög från planet till planet. Varje planet var liten, ungefär lika liten som hans egen. På varje planet bodde en enda vuxen person. Prinsen ville lära sig något nytt av varje möte. Han hoppades förstå livet bättre och kanske förstå sin ros.

Han besökte sex planeter i rad. På varje plats mötte han en vuxen. Men varje vuxen hade ett konstigt beteende. Varje vuxen var upptagen av något som prinsen inte riktigt kunde förstå. Han lyssnade, han frågade, men han blev ofta förvånad. De vuxna verkade fastna i saker som egentligen inte var viktiga.

Den första planeten hade en kung. Kungen satt på en stor stol och såg mäktig ut. Men prinsen såg snart att kungen inte hade några undersåtar. Han var helt ensam. Trots det sa kungen att han var världens mäktigaste. Han gav order hela tiden. Han sa till prinsen: “Jag befaller dig att gäspa.” När prinsen gäspade sa kungen: “Bra, du lydde min order.” När prinsen inte kände för att gäspa sa kungen: “Jag befaller dig att inte gäspa.”

Kungen gav alltid order som redan passade det som hände. Han sa aldrig något som kunde bli fel. Han ville alltid ha rätt. Men prinsen förstod snabbt att kungens order var meningslösa. De ändrade ingenting i verkligheten. Kungen hade makt bara i sina ord, inte i sitt liv. Prinsen tyckte att det var märkligt. Han stannade inte länge. Han reste vidare.

På den andra planeten bodde en fåfäng man. Han bar fina kläder och log hela tiden. Han sa till prinsen: “Beundra mig! Klappa händerna! Säg att jag är den vackraste och mest beundrade i världen.” Prinsen klappade lite för att vara artig. Då bockade mannen och sa: “Se, jag är den mest beundrade!”

Prinsen frågade varför det var så viktigt att bli beundrad. Mannen svarade inte egentligen. Han ville bara höra komplimanger. Han brydde sig inte om något annat. Han levde för att andra skulle säga fina saker till honom. Prinsen blev trött. Han tyckte det var meningslöst att leva bara för att höra beröm. Han reste vidare.

På den tredje planeten bodde en drinkare. Han satt på en stol med en flaska bredvid sig. Han såg trött och sorgsen ut. Prinsen frågade: “Varför dricker du?” Mannen svarade: “För att glömma.” Prinsen frågade: “Glömma vad?” Mannen sa: “Glömma att jag skäms.”

Prinsen frågade igen: “Varför skäms du?” Mannen suckade och svarade: “Jag skäms för att jag dricker.” Sedan tog han en ny klunk. Prinsen blev förvirrad. Det var en cirkel utan slut. Mannen drack för att glömma att han drack. Han kunde aldrig bli fri. Prinsen blev ledsen. Han tyckte synd om mannen, men han kunde inte hjälpa honom. Han reste vidare.

På den fjärde planeten bodde en affärsman. Han satt vid ett bord med papper och pennor. Han räknade hela tiden. Han räknade stjärnor på himlen. När prinsen frågade varför, sa mannen: “Jag äger stjärnorna. De är mina, för jag räknar dem.”

Prinsen blev förvånad. Han sa: “Men du kan inte äga stjärnorna. De lyser för alla. Ingen kan stoppa dem i fickan.” Affärsmannen skakade på huvudet. “De är mina. Jag skriver ner dem på papper. Jag sparar pappret i en låda. Då är de mina.”

Prinsen tyckte att detta var konstigt. Han tänkte på sin ros. Han ägde henne inte, men han älskade henne och tog hand om henne. Det var något helt annat. Affärsmannen brydde sig inte om att stjärnorna lyste. Han såg dem bara som siffror. Han förstod inte deras skönhet. Prinsen reste vidare.

På den femte planeten bodde en lykttändare. Den planeten var mycket liten. Dagen där var bara en minut lång. Varje minut gick solen upp och sedan ner. Lykttändarens jobb var att tända lyktan när solen gick ner och släcka den när solen gick upp.

När prinsen kom såg han mannen arbeta hela tiden. Han tände och släckte, tände och släckte, utan paus. Han hade ingen tid för vila. Han hade ingen tid för att prata eller sova. Han bara arbetade.

Prinsen tyckte synd om honom. Han beundrade också mannen lite. Till skillnad från de andra vuxna hade lykttändaren ett riktigt syfte. Han gjorde något som hjälpte. Ljuset var vackert. Men mannen hade ingen chans att njuta av det. Hans planet snurrade för snabbt. Hans arbete hade blivit för hårt. Prinsen stannade en stund men reste sedan vidare.

På den sjätte planeten bodde en geograf. Han hade böcker överallt. Han skrev ner fakta om världen. Han såg ut som en klok man. Prinsen blev först imponerad. Men när han frågade geografen om bergen, havet och blommorna på planeten, svarade geografen: “Jag vet inte. Jag har aldrig sett dem.”

Prinsen blev förvånad. “Men varför skriver du om världen om du aldrig ser den?” Geografen svarade: “Jag skriver bara ner vad andra upptäcktsresande berättar för mig. Jag går inte själv. Jag sitter här och antecknar.”

Prinsen tyckte att detta var märkligt. Han tyckte att man måste se världen själv för att förstå den. Att bara skriva ner ord var inte nog. Men geografen hade en idé. Han sa: “Du borde resa till jorden. Den är stor och spännande. Där finns mycket att se.”

Prinsen tänkte en stund. Han kände fortfarande saknad efter sin ros, men han ville veta mer om livet. Han ville förstå kärlek, ansvar och vänskap. Så han bestämde sig för att följa geografens råd. Han tackade och sa adjö. Sedan reste han vidare mot jorden.

Jorden, räven och avskedet

Efter att ha lämnat de sex planeterna och de märkliga vuxna reste den lille prinsen vidare. Till slut kom han fram till jorden. Han landade mitt i en öken, långt från människor, hus och städer. När han såg sig omkring tänkte han först att jorden var tom. Bara sand, sten och tystnad fanns där. Han blev förvånad. Han hade hört att jorden var mycket stor, men nu såg han ingenting annat än ödslighet.

När han gick genom öknen mötte han en orm. Ormen var smal och gul, med ögon som gnistrade. Ormen såg på prinsen och sa: “Jag kan hjälpa dig. Om du en dag vill återvända hem till din lilla planet, kan jag föra dig dit. Jag är starkare än alla kungar. Jag kan skicka dig tillbaka på ett ögonblick.” Prinsen förstod att ormen talade om sin giftiga bett. Han blev lite rädd men också nyfiken. Han tänkte att ormen kanske en dag skulle bli hans väg hem.

Han fortsatte sin vandring. Efter en stund mötte han en liten blomma i öknen. Blomman var enkel och liten, inte alls som hans egen ros. Han frågade blomman om människor. Blomman sa att det fanns människor, men att de var få och att vinden ibland förde dem långt bort. Prinsen tackade blomman och gick vidare.

Han kom till höga berg. Han hade aldrig sett så höga berg förut. Han trodde att han skulle se långt ut över världen. Han ropade, men det enda han hörde var sitt eget eko. Han ropade igen, och ekot svarade honom. Han blev besviken. Han kände sig ensam. Han hade hoppats på svar, men han fick bara höra sina egna ord tillbaka.

När han fortsatte fann han en trädgård full av rosor. Det fanns hundratals rosor, alla vackra, alla lika. Han blev djupt ledsen. Han tänkte på sin egen ros hemma på sin lilla planet. Han hade trott att hon var unik i universum. Han hade trott att hon var den enda. Men här såg han många, många rosor. Han kände sig lurad. Han kände att hans ros kanske inte var så speciell ändå. Han la sig på marken och grät.

Det var då han mötte en räv. Räven såg på honom och sa: “Vill du leka med mig?” Prinsen svarade: “Jag vill gärna leka, men jag har inte tämjt dig än.” Räven log och förklarade: “Att tämja betyder att skapa band. För mig är du ännu bara en liten pojke bland tusen pojkar. Och jag är för dig bara en räv bland tusen rävar. Men om du tämjer mig, blir vi unika för varandra. Du blir viktig för mig, och jag blir viktig för dig.”

Prinsen lyssnade noga. Han började förstå. Han stannade hos räven en stund. De träffades varje dag. Varje gång satt de lite närmare varandra. De blev vänner. När det var dags att säga adjö, sa räven: “Man ser bara bra med hjärtat. Det viktigaste är osynligt för ögonen. Din ros är speciell, inte för att hon är unik i världen, utan för att du har älskat henne och tagit hand om henne. Du har vattnat henne, skyddat henne och lyssnat på henne. Därför är hon din ros. Hon är din ansvar.”

Prinsen blev djupt rörd. Han förstod nu varför hans ros var viktigare än alla rosor i trädgården. Han älskade henne. Han hade gett henne tid och omsorg. Det var det som gjorde henne unik. Han tackade räven för lärdomen och lovade att aldrig glömma den.

På sin resa mötte han också andra vuxna på jorden. Han träffade en järnvägsväxlare. Växlaren arbetade med tåg som åkte fram och tillbaka. Han berättade att människor reste hela tiden, men att de aldrig var nöjda. Barn, däremot, visste vad de sökte. De kunde glädjas åt en liten docka eller en blomma. Vuxna visste inte vad de sökte, så de reste utan mål. Prinsen tyckte det lät sorgligt.

Han mötte också en handelsman som sålde piller mot törst. Man behövde bara svälja ett piller, så slapp man dricka vatten på en vecka. Handelsmannen sa att det sparade tid. Prinsen undrade varför man måste spara tid på att dricka. Han tänkte att om han hade extra tid, skulle han använda den till att gå långsamt mot en brunn och dricka kallt vatten. För honom var det viktigare än piller.

Alla dessa möten fick prinsen att förstå mer om vuxna. Han såg att de ofta jagade saker som inte gav dem lycka. De glömde det enkla, det viktiga. Han kände sig ännu mer övertygad om att han måste återvända till sin ros.

När han pratade med piloten i öknen berättade han om detta. Han sa att han måste hem. Han längtade efter sin blomma. Han visste nu att han älskade henne. Men han hade ingen raket eller båt. Han visste bara ett sätt att resa tillbaka: ormen.

En kväll gick prinsen till ormen. Han sa: “Jag vill hem nu. Jag vill tillbaka till min ros.” Ormen nickade och sa: “Jag kan hjälpa dig. Det kommer att se ut som om du dör, men du kommer bara att lämna din kropp. Din själ reser hem till din planet.”

Piloten såg honom en sista gång. Prinsen log. Han sa att han inte skulle vara rädd. Han sa att när piloten tittade på stjärnorna, skulle han alltid minnas honom. Han skulle höra prinsens skratt bland stjärnorna. Sedan lät prinsen ormen bita honom. Han föll ner i sanden. Men när piloten senare letade efter kroppen, fanns den inte där. Prinsen var borta.

Piloten lagade till slut sitt flygplan och kunde flyga hem. Men han glömde aldrig mötet i öknen. Han tänkte ofta på prinsen, på rävens ord och på rosen. Han skrev ner berättelsen för att inte glömma. Han bad också alla människor: Om ni någon gång möter en liten pojke med gyllene hår som skrattar och ställer frågor, berätta det för mig. För då har jag kanske hittat min vän igen.