Mordet på Orientexpressen (Mellannivå)

Resan börjar

Hercule Poirot, den kända belgiska detektiven med det skarpa ögat för detaljer och det välkända ordningssinnet, befinner sig i Mellanöstern när berättelsen tar sin början. Han reser med tåget från Aleppo till Istanbul, en lång resa genom landskap som växlar mellan öknar, berg och små byar. Poirot är egentligen där på uppdrag och har avslutat ett fall, men han ser resan som ett välkommet tillfälle att vila ut. Han njuter av lugnet och ordningen ombord, men också av den speciella känslan som alltid infinner sig när människor från olika delar av världen samlas på samma plats. Som observatör av mänskligt beteende finner Poirot redan på detta tåg flera intressanta detaljer: små samtal mellan resenärer, blickar som utbyts, och beteenden som ibland avslöjar mer än ord.

När han anländer till Istanbul väntar en kort paus på Tokatlian Hotel, ett elegant hotell som ofta används av resenärer som tar Orientexpressen vidare genom Europa. Men Poirots planer förändras snabbt. I hotellfoajén får han ett telegram som säger att han omedelbart måste återvända till London. Ett nytt fall, kanske av stor vikt, kräver hans närvaro. Han inser genast att det inte finns tid att förlora, och han bestämmer sig för att ta det berömda tåget Orientexpressen, som avgår samma kväll från Istanbul mot Paris och vidare mot London. När Poirot går till biljettkontoret får han veta att tåget är helt fullbokat, något som är ovanligt under vintertid. Det verkar nästan som om ödet har samlat ett särskilt urval av människor just på denna resa.

Lyckligtvis har Poirot en gammal vän på plats. Monsieur Bouc, direktör för Compagnie Internationale des Wagons-Lits, det företag som driver Orientexpressen, råkar också vara i Istanbul. Bouc är en gladlynt man, varm och något bekymmerslös, men han beundrar Poirots intelligens och vill gärna hjälpa honom. När Poirot förklarar situationen ordnar Bouc genast en plats åt honom, även om det inte blir ett förstaklasskupé som Poirot föredrar. Genom denna vänskap får Poirot sin biljett och kan följa med tåget som snart ska avgå. Han tackar vännen, något överraskad över hur fullsatt tåget är, men också med en känsla av förväntan. Han anar inte att denna resa kommer bli en av de mest ovanliga i hans karriär.

När tåget lämnar stationen i Istanbul är det sent på kvällen, och Poirot tar plats i sin kupé. Han lägger genast märke till de många olika resenärerna som samlats på tåget. Orientexpressen är inte bara ett transportmedel, det är en mötesplats för människor från olika kulturer och samhällsklasser. Bland passagerarna finns en amerikansk änka, fru Hubbard, som pratar högt och gärna delar med sig av sina åsikter. En ung engelsk guvernant, Mary Debenham, verkar diskret men något bekymrad. Den svenska missionären Greta Ohlsson, blyg men vänlig, bär på en enkel och from framtoning. En rysk furstinna, äldre och kraftfull i sin närvaro, reser tillsammans med sin kammarjungfru. Ett ungerskt par, greve och grevinna Andrenyi, utstrålar elegans och värdighet. Dessutom finns där en italiensk man, småväxt men med intensiva ögon. Och slutligen en amerikansk affärsman vid namn Samuel Ratchett, som åtföljs av sin sekreterare Hector MacQueen och sin engelske betjänt Edward Masterman. Det är en brokig samling, som nästan känns för blandad för att vara en slump. Poirot, som alltid är nyfiken på människors karaktärer, noterar deras röster, deras kroppsspråk, och de subtila detaljer som andra kanske förbiser.

Under middagen ombord på tåget börjar Poirot höra mer om Ratchett. Denne affärsman, med sitt solbrända ansikte och hårda uttryck, verkar rik men också kall. Han uppträder självsäkert, men något i hans beteende gör att Poirot känner instinktivt obehag. Senare samma kväll söker Ratchett själv upp Poirot. Han förklarar att han har fått flera dödshot och är orolig för sitt liv. Ratchett erbjuder Poirot en generös summa pengar i utbyte mot hans tjänster som livvakt under resan. Poirot, som är van vid farliga situationer och vet att alla människor har sina motiv, lyssnar noga men avböjer. Han förklarar artigt men bestämt att han inte är intresserad av erbjudandet. Han säger att han inte litar på Ratchett och att han inte gillar hans ansikte, något som för Poirot alltid är en indikator på en persons karaktär. Ratchett blir överraskad av svaret, men han accepterar det utan större protester. Poirot däremot känner att det finns mer bakom denna man än vad som syns.

Natten fortgår, och tåget dundrar genom mörkret i riktning mot Västeuropa. Poirot lägger sig i sin kupé, men hans skarpa sinne slappnar aldrig helt av. Under natten observerar han flera märkliga händelser. Han hör röster i korridoren, ljud av dörrar som öppnas och stängs, och någon som ropar på franska. Han tycker sig också höra något som liknar ett dämpat skrik. Senare ser han ljuset från en kupé tändas och släckas igen. Trots att han är trött noterar han allt i sitt minne, eftersom erfarenheten har lärt honom att små detaljer ofta får stor betydelse senare. När tåget rullar vidare och natten blir djupare, kan Poirot inte undgå att känna att något underligt är på väg att hända.

Resan har bara börjat, men redan nu har Poirot fått flera varningssignaler: en fullsatt vagn med människor från hela världen, en affärsman som fruktar för sitt liv, och mystiska ljud i mörkret. Han anar inte ännu omfattningen av det drama som snart ska utspela sig, men hans intuition säger honom att detta inte kommer bli en vanlig resa på Orientexpressen.

Mordet i snön

Orientexpressen rullar stadigt genom Balkan på sin resa mot Västeuropa. Men när tåget passerar mellan städerna Vinkovci och Brod händer något oväntat. Ett kraftigt snöoväder drar in över landskapet, och snön faller i stora, tunga mängder. Spåren blir snabbt täckta, och tåget får allt svårare att ta sig fram. Till slut stannar det helt, mitt ute i ödemarken, långt från närmaste station. Lokförarna försöker röja vägen, men snön är för djup och tung. Passagerarna inser snart att de är fast, och stämningen ombord förändras. Istället för att vara på väg framåt, sitter de nu isolerade i ett stillastående tåg.

För många resenärer blir detta en irritation. De suckar, klagar och funderar över hur länge de måste vänta. Men för Poirot, som redan under den första natten lagt märke till flera märkliga detaljer, blir detta nästan som en förvarning. Han vet att när människor blir instängda tillsammans under pressade förhållanden, brukar deras sanna natur komma fram. Den här situationen ger honom dessutom en känsla av att något mer är på väg att inträffa.

När natten faller över det snötäckta landskapet drar sig passagerarna tillbaka till sina kupéer. Men lugnet blir kortvarigt. Poirot, som ligger vaken i sin hytt, hör plötsligt ljud från kupén bredvid, där affärsmannen Ratchett bor. Först hörs dova rörelser, sedan ett ljud som liknar ett fall eller ett kraftigt stön. Strax därefter följs det av en röst. En konduktör knackar på Ratchetts dörr och frågar om allt är i sin ordning. En röst svarar från insidan: “Ce n’est rien. Je me suis trompé.” – “Det är ingenting. Jag tog fel.”

Det märkliga är att Poirot vet att Ratchett inte talar franska. Han har tidigare hört honom tala enbart engelska, med en tydlig amerikansk accent. Att en röst nu svarar på franska inifrån hans kupé väcker genast Poirots misstankar. Han gör en mental notering om detta, men beslutar sig för att inte ingripa just då. I stället ligger han stilla och lyssnar vidare på de ljud som fortsätter i korridoren.

Strax därefter hörs rörelse från en annan kupé. Fru Hubbard, den amerikanska änkan som alltid pratar mycket och gärna berättar historier, ringer på konduktören i panik. Hon säger att en man just gått genom hennes kupé under natten. Hon är övertygad om att någon smugit sig in från ena sidan och gått ut genom den andra. Hon kräver att konduktören genast ska undersöka saken och säger att hon fruktade för sitt liv. Hennes utbrott väcker flera av passagerarna, som sticker ut huvudet i korridoren för att se vad som händer.

Poirot, som redan är vaken, noterar noggrant varje detalj. Fru Hubbards reaktion kan mycket väl vara äkta, men den kan också vara överdriven. Samtidigt vet han att även överdrivna människor ibland råkar säga sanningen när de är upprörda. Han registrerar också att andra passagerare öppnar sina dörrar vid olika tidpunkter, som om de vill försäkra sig om att allt står rätt till – eller kanske för att spela en roll.

När Poirot själv tittar ut i korridoren får han syn på något märkligt. Han ser en kvinna iklädd en röd kimono med en drakliknande brodering på tyget. Hon går hastigt genom korridoren, nästan som om hon försöker undvika att bli igenkänd. Poirot får bara en kort skymt av henne, men tillräckligt för att lägga märke till det röda plagget. Han vet inte vem av passagerarna som kan ha haft på sig en sådan kimono, men synen fastnar i hans minne.

Natten fortsätter med fler störande ljud. Han hör ett dovt dunsande, röster som talar lågt, och någon som verkar skynda genom korridoren. För en ovan tränad resenär skulle allt detta kunna tolkas som slumpmässigt brus i ett tåg fyllt av människor. Men för Poirot, som lärt sig att inga detaljer är obetydliga, känns allt sammanlänkat. Han förstår att något dramatiskt håller på att ske, även om han ännu inte kan se helheten.

Till slut lyckas han somna en kort stund, men det blir en orolig sömn. När morgonen gryr och solen reflekterar på de bländvita snömassorna utanför tåget, blir resenärerna väckta av ett chockerande besked. Samuel Ratchett har hittats död i sin kupé. Konduktörerna upptäcker kroppen när de kommer för att servera frukost. Dörren är låst från insidan, men när de väl kommer in möts de av en fruktansvärd syn.

Ratchett ligger i sin säng, täckt av blod, och har blivit brutalt mördad under natten. Han har fått inte bara ett utan många knivhugg, så många att de nästan förlorar räkningen. Några hugg verkar ha gjorts med kraft, andra är ytliga och svaga. Det är en märklig blandning som förbryllar alla som ser kroppen. På bordet bredvid ligger hans fickur, som verkar ha stannat vid en viss tidpunkt under natten, vilket kan ge en ledtråd om när mordet ägde rum.

Nyheten sprider sig snabbt genom tåget, och passagerarna reagerar med bestörtning. Fru Hubbard skriker högt att hon visste att något var på gång. Mary Debenham försöker hålla sig lugn, men hennes bleka ansikte avslöjar en inre oro. Greta Ohlsson korsar händerna i bön och mumlar något på svenska. Den ryska furstinnan suckar högljutt och säger att allt är fruktansvärt. De ungerska grevarna ser chockade ut, men de håller sig nära varandra.

Monsieur Bouc, som känner ett stort ansvar både för tågets rykte och för passagerarnas säkerhet, blir genast orolig. Han vänder sig till Poirot och ber honom att ta sig an fallet. Ingen annan än Poirot, tänker han, kan reda ut en så komplicerad situation, särskilt nu när tåget är fast i snön och ingen kan komma vare sig in eller ut. Alla är fångar i samma situation – och en av dem måste vara mördaren.

Poirot accepterar uppdraget. Han ser på den döda kroppen, på knivhuggen, på de små detaljerna i kupén, och han förstår att detta inte är något vanligt mord. Detta är ett brott som kräver hans hela uppmärksamhet, hans logik och hans berömda små grå celler. Han inser också att mordet bara är början på en lång och invecklad gåta.

Spår och hemligheter

Efter den chockerande upptäckten av Ratchetts kropp blir stämningen på tåget tryckt och orolig. Ingen kan lämna Orientexpressen eftersom snön fortfarande blockerar spåret, och passagerarna vet att en mördare finns ibland dem. Monsieur Bouc, som redan känner tyngden av ansvaret, vänder sig åter till Poirot och ber honom ta ledningen i utredningen. Poirot accepterar, men han betonar att han inte kan arbeta ensam. Han vill ha hjälp av läkaren ombord, Dr. Constantine, som kan analysera kroppen ur medicinsk synvinkel.

De båda männen går in i kupén där kroppen ligger kvar. Atmosfären är tung, och trots att Poirot är van vid brottsplatser känner han att det finns en speciell laddning här. Dr. Constantine böjer sig över kroppen och konstaterar att offret dött av flera knivhugg, inte bara ett. Men det märkliga är att vissa av huggen är djupt kraftfulla, medan andra knappt har trängt in i huden. Detta får honom att misstänka att mer än en person kan vara inblandad, eller att gärningsmannen varit märkligt obeslutsam. Poirot noterar detta noggrant.

Poirot börjar metodiskt undersöka kupén. Han går igenom varje liten detalj, för han vet att lösningen ofta ligger i det som verkar obetydligt. På golvet hittar han en näsduk av fint tyg. Den är broderad med bokstaven H i ett hörn. Poirot plockar upp den och tänker direkt på de kvinnliga passagerarna – någon av dem kan ha tappat den. Men han vet också att bokstäver ibland används för att vilseleda, och att spåret kanske inte är så enkelt som det verkar.

Nästa fynd är en piptändare i metall. Den ser ut att tillhöra en man, men ingen vet ännu vem. Poirot lägger också märke till att en av kupéns fönsterrutor står öppen, trots att det är iskallt ute och snön vräker ner. Det verkar som om någon försökt skapa intrycket av att mördaren flytt ut genom fönstret, men Poirot inser snabbt att det är osannolikt. Snön utanför visar inga spår. Detta får honom att misstänka att det är en medveten falsk ledtråd, en del av ett spel för att förvirra honom.

Det mest intressanta fyndet görs när Poirot undersöker askfatet. Där ligger resterna av ett bränt papper. Han använder sin erfarenhet och lyckas pussla ihop några fragment. Med hjälp av en liten kemisk metod och noggrant ljus lyckas han läsa en del av texten. Där står namnet Daisy Armstrong. När Poirot ser detta namn stannar han upp, och hans blick blir allvarlig. Han känner genast igen det.

Daisy Armstrong var den lilla dottern till en rik amerikansk familj. Hon blev kidnappad några år tidigare i ett mycket uppmärksammat fall. Kidnapparen krävde en stor lösensumma, som familjen betalade, men trots det hittades barnet senare död. Det var en tragedi som skakade hela världen, och särskilt Amerika. Fallet väckte enorm uppmärksamhet, inte minst för att det liknade den berömda Lindbergh-kidnappningen. Den misstänkte i Daisy-fallet var en man vid namn Cassetti, känd som en gangster och ledare för en kriminell liga. Han lyckades dock undkomma rättvisan genom att muta sig fri, och han försvann sedan spårlöst.

Poirot inser nu den avgörande sanningen: affärsmannen som kallade sig Samuel Ratchett är i själva verket denne Cassetti. Det förklarar varför han fått dödshot, varför han var orolig för sitt liv, och varför han ville att Poirot skulle skydda honom. Men Poirot, som redan från början ogillat hans ansikte och hans uttryck, hade vägrat. Nu förstår han att hans intuition varit helt rätt.

Poirot delar insikten med Dr. Constantine och Bouc, och de tre männen talar länge om Armstrong-fallet. De går igenom tragedins hela förlopp: Daisy Armstrong kidnappades från sitt hem, och familjen betalade lösensumman i hopp om att få tillbaka sitt barn. Men trots betalningen mördades flickan kallblodigt. Chocken blev för stor för hennes mor, som väntade ett nytt barn – hon dog av sorg och komplikationer vid förlossningen. Fadern, överväldigad av smärta, tog sitt eget liv kort därefter. Och en ung fransk barnflicka vid namn Susanne, som arbetade i familjen Armstrongs hem, blev falskt anklagad för att ha varit medskyldig. Trots sin oskuld orkade hon inte bära skammen och begick självmord.

Hela denna kedja av tragedier förstörde familjen Armstrong och påverkade många människor i deras närhet. Daisy, den lilla flickan, blev symbolen för en ofattbar orättvisa, och Cassetti undkom straffet. Att hans namn nu dyker upp i samband med Ratchetts död gör att Poirot börjar se en möjlig förklaring: mordet på tåget kan vara ett hämnddåd.

Poirot samlar sina tankar. Om någon på tåget har en koppling till Armstrong-familjen, skulle motivet vara klart. Men vem? Är det en ensam person som tagit lagen i egna händer, eller är det fler som delat på ansvaret? Det förblir ännu oklart, men Poirot förstår att han står inför ett fall som inte bara handlar om logik och observationer. Det handlar om känslor, lidande och mänsklig rättvisa.

Medan tåget fortfarande står stilla i snön, betraktar Poirot kupén ännu en gång. Den öppna fönsterrutan, näsduken med bokstaven H, piptändaren och de brända brevresterna – alla dessa delar bildar ett pussel. Och i centrum står namnet Daisy Armstrong, barnet vars död för alltid förändrade flera människors liv.

Poirot drar en första slutsats. Ratchett, eller snarare Cassetti, har inte blivit mördad av en slump. Detta är inte en rånare som av en händelse slagit till. Nej, detta är en planerad handling. Ett mord som är förankrat i en gammal tragedi. Och det mest sannolika motivet är hämnd. Någon, eller kanske flera, har bestämt sig för att skipa rättvisa för Daisy Armstrongs död – en rättvisa som domstolarna aldrig gav.

Poirot lämnar kupén med denna tanke brännande klar i sitt sinne. Han vet att lösningen kräver att han ser djupt in i varje passagerares bakgrund, deras band till varandra, och deras möjliga koppling till Armstrong-fallet. Mordgåtan har fått ett namn, och det namnet är Daisy Armstrong.

Förhören på tåget

När Poirot och Dr. Constantine har undersökt kroppen är nästa steg att prata med varenda passagerare på tåget. Monsieur Bouc, som hela tiden följer Poirot, ser hur metodiskt han arbetar. Poirot förklarar att sanningen bara kan hittas om varje person får berätta sin version av natten, även om deras ord senare måste vägas mot varandra. Han bjuder därför in passagerarna en och en för förhör i matsalens vagn.

Stämningen är spänd. Varje resenär vet att tåget är fast i snön och att mördaren måste finnas ombord. Ingen kan fly, och alla inser att deras egna rörelser och handlingar under natten nu granskas av den berömda detektiven. De flesta försöker svara lugnt och sakligt, men Poirot märker genast att vissa blir nervösa när han ställer följdfrågor.

Han börjar med de mest självklara: sekreteraren Hector MacQueen och betjänten Edward Masterman, som båda arbetade för Ratchett. MacQueen verkar särskilt upprörd över mordet, men Poirot märker också att han vet mer än han först vill erkänna. Masterman däremot håller sig kortfattad och kall, men han avslöjar att han inte gillade sin arbetsgivare. Poirot noterar att nästan ingen på tåget uttrycker någon egentlig sorg över Ratchetts död – tvärtom verkar flera nästan lättade.

När Poirot sedan går vidare med de andra passagerarna hör han liknande berättelser. De flesta har alibin för vissa tider under natten, men ofta finns små motsägelser i deras vittnesmål. En säger att hon hörde något vid midnatt, en annan säger vid en helt annan tid. Någon säger sig ha sett konduktören i korridoren, men enligt tågets personal var han på en annan plats. Dessa små skillnader verkar först slumpmässiga, men för Poirot är de viktiga. Han vet att sanningen ofta ligger i just detaljerna.

Under ett av förhören händer något särskilt intressant. Poirot visar de återstående fragmenten av det brända brevet. När han nämner namnet Daisy Armstrong reagerar Hector MacQueen starkt. Han avslöjar att han själv redan hade misstänkt något i den riktningen. Han förklarar att hans far var advokat i Amerika och hade varit inblandad i Armstrong-fallet. Han kände därför till tragedin och blir märkbart känslosam när ämnet kommer på tal. Poirot noterar hans reaktion men ställer inga direkta anklagelser ännu.

Kort därefter sker en dramatisk händelse. Fru Hubbard, den amerikanska änkan som redan tidigare sagt att en man gått genom hennes kupé, ropar återigen på hjälp. Denna gång påstår hon att hon hittat själva mordvapnet – en blodig kniv – i sin egen handväska! Hon är skräckslagen och svär att hon inte har någon aning om hur kniven hamnat där. Hon spelar upp hela sin förtvivlan inför Poirot, Bouc och Dr. Constantine. Det verkar nästan överdrivet, men samtidigt är fyndet för viktigt för att ignoreras. Kniven visar sig mycket riktigt vara samma typ av vapen som använts för att döda Ratchett.

Som om inte detta vore nog kommer snart ännu fler konstiga fynd. När personalen går igenom bagaget som förvaras på tåget hittar de två märkliga saker. Den ena är en tåguniform som inte tillhör någon av de riktiga konduktörerna. Någon har alltså klätt ut sig till personal för att kunna röra sig obemärkt i korridorerna under natten. Den andra är en röd kimono, mycket lik den Poirot själv såg en kvinna bära i korridoren. Men nu när han undersöker den närmare visar det sig vara svårt att avgöra vem den tillhör. Ingen av kvinnorna erkänner att den är deras, och alla påstår att de aldrig burit den.

Poirot samlar ihop dessa nya ledtrådar. En blodig kniv i en väska, en falsk uniform, en röd kimono – allt verkar peka åt olika håll. Han börjar förstå att någon medvetet har planterat spår för att förvirra honom. Men han bestämmer sig för att fortsätta med förhören, för människors reaktioner är ofta avslöjande.

När Armstrong-fallet kommer på tal under samtalen ser Poirot något intressant. Många av passagerarna reagerar starkt. Greta Ohlsson, den svenska missionären, blir tårögd och säger att det är hemskt att tänka på ett så oskyldigt barn. Mary Debenham, den engelska guvernanten, blir stel och svarar kyligt, nästan som om hon vill undvika ämnet. Den ryska furstinnan suckar och kallar hela fallet en skam för mänskligheten. Till och med de eleganta ungerska grevarna visar tydliga känslor när Daisy Armstrongs namn nämns. Det blir allt mer uppenbart för Poirot att flera av dessa människor inte är främlingar för historien, utan på något sätt är berörda av den.

Men problemet är att nästan alla verkar ha ett möjligt motiv. Om de verkligen hade en koppling till Armstrong-familjen, kunde var och en av dem haft anledning att hata Cassetti och vilja hämnas. Poirot börjar känna att mönstret är för stort för att vara en slump.

När dagen går mot sitt slut sammanfattar Poirot vad han vet. Han har en rad märkliga bevis: näsduken med bokstaven H, piptändaren, den blodiga kniven, den falska uniformen och den röda kimonon. Han har också en rad vittnesmål som delvis motsäger varandra. Och därtill har han känslomässiga reaktioner som pekar på att passagerarna är mer personligt involverade än de vill erkänna.

Till Bouc och Dr. Constantine säger Poirot: “Allt detta är mycket märkligt. Jag tror inte att dessa ledtrådar har lämnats kvar av misstag. Nej, jag tror att någon har velat förvirra mig. Varje spår, varje föremål, är placerat för att skapa förvirring, inte för att avslöja sanningen.”

Det blir tydligt att Poirot står inför en gåta som är mer komplex än något han tidigare stött på. Han förstår nu att den verkliga utmaningen inte är att samla ledtrådar, utan att skilja de äkta från de falska. Endast då kan han avslöja vem – eller vilka – som mördade Ratchett, alias Cassetti, på Orientexpressen.

Den stora avslöjningen

Snön ligger fortfarande tung runt Orientexpressen när Poirot beslutar sig för att det är dags att samla alla passagerare. Han inser att förhören, ledtrådarna och känslorna som kommit upp under utredningen nu har lett fram till ett avgörande ögonblick. Sanningen måste fram, eller åtminstone en version av sanningen.

Monsieur Bouc och Dr. Constantine hjälper honom att ordna så att alla passagerare samlas i matsalens vagn. Där sitter de nu, en blandning av nationaliteter, klasser och personligheter. De ser spända ut, men också nyfikna. Alla vet att Poirot inte är en man som lämnar ett mysterium olöst. När han reser sig från stolen blir det tyst i vagnen. Han ser ut över dem och börjar tala med lugn, säker röst.

Poirot förklarar att han under sin undersökning har kommit fram till att det finns två möjliga lösningar på mordet. Han säger att han ska presentera båda, och att var och en får avgöra vilken de finner mest sannolik.

Den första lösningen är den enklaste och mest logiska vid första anblick. En främling måste ha tagit sig ombord på tåget innan det fastnade i snön. Denne främling gick in i Ratchetts kupé, dödade honom och flydde sedan genom den öppna fönsterrutan. När tåget stannade mitt i ingenstans, försvann mördaren bort över snön. Detta skulle förklara varför flera ledtrådar pekade åt olika håll – eftersom de inte hörde till någon av passagerarna. Poirot säger dock tydligt att han inte tror på denna lösning själv. Han ser att flera av resenärerna nästan drar en lättnadens suck när de hör denna teori, som om de gärna vill hålla fast vid en förklaring där de själva är oskyldiga.

Sedan går Poirot över till den andra lösningen, den som han själv tror på. Han säger att mordet på Ratchett, alias Cassetti, inte begicks av en enda person. Nej, det var i själva verket ett kollektivt dåd. Alla passagerare i den berörda vagnen – utom två, Monsieur Bouc och Dr. Constantine – deltog i mordet. Var och en av dem hade en personlig anledning, för alla bar på en koppling till Armstrong-familjen.

Poirot går metodiskt igenom identiteterna och avslöjar hemligheter som passagerarna försökt dölja. Mary Debenham, den engelska guvernanten, hade arbetat för Armstrongs och älskat Daisy. Greta Ohlsson, missionären, hade varit sjuksköterska för familjen. Den ryska furstinnan var svägerska till Mrs. Armstrong och hade därför en nära relation till familjen. Grevinnan Andrenyi var i själva verket Daisys moster, syster till den döda modern. Hector MacQueen, sekreteraren, hade en far som var advokat i fallet och som sörjde djupt över familjens öde. Betjänten Masterman hade varit överste Armstrongs ordonnans under kriget och hade stor lojalitet mot honom. Till och med italienaren Foscarelli visade sig ha arbetat som chaufför åt familjen. Och så fortsätter listan.

Var och en av passagerarna hade alltså en personlig relation till Armstrongs och ett motiv att hata Cassetti. Poirot förklarar att själva mordet hade planerats som en form av rättvisa. Varje person fick turas om att sticka med kniven, så att skulden inte skulle ligga på en enda individ. På det sättet delade de alla ansvaret. Detta förklarar också varför så många av knivhuggen var olika i styrka och riktning – män, kvinnor, unga, gamla – alla hade deltagit.

När Poirot säger detta blir stämningen i vagnen nästan elektrisk. Ingen protesterar, för de vet att han har rätt. Men flera börjar visa känslor. Vissa ser lättade ut över att sanningen äntligen uttalas, andra blir tårögda när de minns tragedin.

Det största avslöjandet sparar Poirot till sist. Han vänder sig mot Fru Hubbard, den högljudda amerikanska änkan som hela tiden framstått som pratglad och något överdriven. Poirot säger: “Madame, ni är inte den ni utgett er för att vara. Ni är i själva verket Linda Arden, den berömda skådespelerskan – och Daisys mormor.”

Det blir en chock i vagnen. Fru Hubbard – eller snarare Linda Arden – nickar långsamt och erkänner. Hon berättar med stark känsla hur mycket hon älskade sitt barnbarn, och hur ofattbar smärtan blev när Daisy dog. Hon var den som samlade alla dessa människor, var och en med en koppling till Armstrongs, för att tillsammans utföra mordet på Cassetti. Det var hennes idé att skapa en “domstol” på tåget, där rättvisan som lagen aldrig utdömde nu äntligen skulle skipas.

Poirot konstaterar att detta var ett gemensamt hämnddåd. Passagerarna agerade som en enad jury och bödel. Mordet var därför inte bara ett brott, utan också en handling som de själva såg som rättvisa. Han avslutar med att säga att han nu har två lösningar: den officiella, om en främling som försvann i snön, och den verkliga, om passagerarnas kollektiva hämnd.

När Poirot lämnar ordet öppet vänder sig alla mot Monsieur Bouc och Dr. Constantine, som båda ser bekymrade ut. De måste avgöra vad som ska rapporteras till polisen när tåget väl kommer loss. Bouc, som är mån om sitt företag och om passagerarnas rykte, säger att han föredrar den enklare lösningen. Han menar att det är bäst att berätta för myndigheterna att en främling tagit sig ombord och sedan flytt. Dr. Constantine, som är läkare och inte jurist, nickar och håller med. Han ser också att rättvisan redan är skipad på sitt sätt, även om metoden varit ovanlig.

Poirot accepterar detta beslut. Han förstår att det ibland finns en skillnad mellan juridisk sanning och moralisk sanning. Han säger inget mer, utan lämnar vagnen. Fallet är löst, även om det officiella svaret aldrig kommer att spegla hela verkligheten. Han vet dock att hans egna små grå celler har fört honom fram till sanningen, och det räcker för honom.

När snön så småningom börjar röjas bort och tåget åter kan röra sig framåt, lämnar Poirot Orientexpressen bakom sig. Han bär med sig minnet av Daisy Armstrong och av den ovanliga domstol som tagit form i nattens mörker. För honom blir detta fall ännu ett bevis på att människor, oavsett nationalitet eller klass, kan förenas i sorg, i kärlek och i hämnd.