Mordet på Orientexpressen (Avancerad)

Resan börjar

Hercule Poirot, den belgiske detektiven känd för sitt skarpa intellekt och sin oförlikneliga känsla för ordning och logik, befinner sig i Mellanöstern när berättelsen tar sin början. Han har just avslutat ett fall i Syrien och reser från Aleppo mot Istanbul med det berömda Taurus Express. Under resan framträder hans noggranna iakttagelseförmåga redan tidigt: han studerar medresenärer, detaljer i miljön och små nyanser i människors beteenden, sådant som andra ofta förbiser men som för honom utgör viktiga pusselbitar i att förstå världen. Väl framme i Istanbul planerar Poirot att tillbringa några dagar på Tokatlian Hotel, men hans planer förändras hastigt när ett telegram når honom. Det är ett brådskande meddelande från London: han måste återvända dit så fort som möjligt för att ta sig an ett nytt fall. Den lugna övergången mellan två uppdrag förvandlas till en brådskande logistisk utmaning.

Trots att han först inte hittar plats på Orientexpressen, den legendariska lyxtåglinjen som förbinder Istanbul med Västeuropa, lyckas hans gamla vän Monsieur Bouc ordna en biljett. Bouc, som är direktör för Compagnie Internationale des Wagons-Lits, känner Poirot väl och beundrar hans detektivförmåga. Genom sina kontakter försäkrar han sig om att Poirot får en hytt, även om tåget egentligen är fullbokat – något ovanligt för vintertid. Denna till synes slumpartade omständighet kommer att visa sig ödesdiger, eftersom den för Poirot rakt in i ett av de mest berömda mordfallen i modern litteratur.

När tåget lämnar stationen i Istanbul råder en nästan ceremoniell stämning. Orientexpressen är inte en vanlig järnvägsvagn; den är en symbol för internationell lyx, ett flytande palats i miniatyr som för människor från olika kulturer och samhällsskikt samman under några dagar. Ombord finns en mångfald av resenärer: en amerikansk affärsman, en rysk furstinna, en svensk missionär, en engelsk guvernant, en ungersk diplomatfamilj, en italiensk försäljare och flera andra som tillsammans skapar en mångfasetterad mosaik av nationaliteter och temperament. Varje person har sin egen bakgrund, sina motiv och sitt särskilda sätt att röra sig genom världen, men det de har gemensamt är att de nu är instängda i samma mikrokosmos: tågets eleganta vagnar som snart ska bli skådeplats för ett chockerande brott.

Bland passagerarna finns Samuel Ratchett, en amerikansk affärsman med självsäker uppsyn och arrogans. Redan från första stund ger han Poirot ett obehagligt intryck. Ratchett framstår som en man med mycket pengar men utan bildning, en person som är van att köpa sig respekt och säkerhet snarare än att förtjäna dem. Han söker kontakt med Poirot, inte för vänskapens skull utan av egenintresse. Han berättar att han har mottagit anonyma dödshot och känner sig otrygg på resan. Med den självsäkra attityden hos någon som är van att betala för att lösa sina problem erbjuder han Poirot ett generöst arvode i utbyte mot att fungera som hans personliga beskyddare under färden. Men Poirot vägrar, och vägrar på ett ovanligt skarpt sätt. Han säger öppet att han inte litar på mannen och inte har någon önskan att involvera sig i hans angelägenheter. Ratchetts självsäkra fasad spricker för ett ögonblick när Poirot avvisar honom, men snart återgår han till sitt kyliga, affärsmässiga uppträdande. Trots avslaget märker Poirot att något ligger och pyr under ytan: en kombination av hot, rädsla och hemligheter som Ratchett inte vill avslöja.

Resan fortskrider, och Poirot använder tiden åt att observera. Han är en man som finner nöje i att se mönster, analysera karaktärer och notera de små motsägelser som människor bär med sig. Han ser hur Mary Debenham, den engelska guvernanten, för sig med en kontrollerad återhållsamhet, hur hennes samtal med översten Arbuthnot är korta men laddade. Han ser hur den svenska missionären Greta Ohlsson uppträder med genuin välvilja men också med en nervös oro, som om hon befann sig ur sitt rätta element i denna internationella miljö. Han ser den extravaganta ryska furstinnan Dragomiroff, gammal och sjuklig men med en järnvilja, samt den ungerska grevinnan som rör sig med aristokratisk grace. Varje individ är en pusselbit, och Poirot, utan att ännu veta om det, förbereder sitt sinne för att lägga samman dessa bitar.

När kvällen faller och tåget lämnar Belgrad bakom sig, tilltar känslan av att något kommer att inträffa. Vädret blir allt hårdare, snön driver ner över järnvägsspåren, och kylan får resenärerna att dra sig tillbaka till sina kupéer. Poirot, som sover dåligt i främmande miljöer, vaggas inte in i någon bekväm vila. Han hör ljud, fragment av samtal, rörelser i korridoren. Flera gånger får han intrycket av att dörrar öppnas och stängs i smyg, att någon rör sig ovanligt mycket under natten. I en av kupéerna tycks en kvinnlig röst utbrista i ett ord på franska, och strax därefter blir det tyst igen. Poirot noterar också att konduktören går fram och tillbaka oftare än vad som verkar nödvändigt. Allt detta etsar sig fast i hans sinne, utan att ännu bilda en tydlig helhet.

Innan natten är över registrerar Poirot flera märkliga omständigheter. Han är medveten om att hans tränade intuition säger honom att allt inte står rätt till på tåget. Vad som hittills varit en resa präglad av internationell elegans och små sociala interaktioner börjar långsamt anta konturerna av ett drama där varje detalj kan få avgörande betydelse. När han slutligen somnar, är det med en gnagande känsla av att tåget bär på en mörk hemlighet som när som helst kan explodera i öppen dager.

Mordet i snön

Natten faller tungt över Orientexpressen när tåget lämnar Vinkovci bakom sig. Snön faller allt tätare och vinden pressar mot vagnarnas fönster, som om naturen själv ville kapsla in resenärerna i en värld utanför tid och rum. Mellan Vinkovci och Brod, långt från närmaste stad eller by, bromsar tåget in och stannar tvärt. En snöstorm har blockerat spåren, och den mäktiga Orientexpressen, symbolen för teknisk överlägsenhet och internationell prestige, står nu hjälplös i den öde, vintriga landsbygden. För resenärerna innebär detta ett obehagligt men inte katastrofalt avbrott – åtminstone till en början. De är bekvämt inlogerade i sina kupéer, med service och värme, men den gnagande känslan av isolering börjar växa. Ingen vet hur länge tåget kommer att vara fast, och mörkret gör situationen ännu mer klaustrofobisk.

Poirot, som sover oroligt i sin kupé, rycks gång på gång ur sin halvslummer av ljud. Han är en man vars sinne aldrig helt vilar, och varje störning får hans medvetande att skärpas. Vid ett tillfälle hör han röster i korridoren, sedan steg som avlägsnar sig. När han slutligen somnat om, väcks han brutalt av ett ljud från kupén intill – Ratchetts kupé. Ett dämpat skrik, ett duns och därefter en kvinnas röst som tycks tala på franska: “Ce n’est rien. Je me suis trompée.” Orden klingar genom den tysta vagnen och väcker Poirots intresse. Han vet att Ratchett själv inte talar franska. Hur kan det då komma sig att en röst från hans kupé svarar på just detta språk? Poirot registrerar det som ännu en pusselbit i en serie märkliga observationer som natten bjuder på.

Kort därefter tillkallas konduktören till Ratchetts hytt, men när han knackar på får han inget svar. Allt blir åter stilla, som om inget hade hänt. Poirot drar slutsatsen att någon medvetet försökt lugna situationen, att de franska orden uttalats för att avleda uppmärksamheten. Det är ett drag som väcker hans misstänksamhet. Som erfaren detektiv är han van vid att genomskåda svepskäl, och han antecknar i sitt inre att detta ljud kan bli avgörande.

Natten fortsätter att präglas av underliga incidenter. Fru Hubbard, den amerikanska änkan med hög och ofta teatralisk röst, ringer på konduktören och berättar upprört att en man har passerat genom hennes kupé. Hon säger att hon vaknade av att någon smög sig in från den ena dörren och gick ut genom den andra. Förskräckt över tanken på en främling i sin hytt kräver hon att personalen genast undersöker saken. Hennes upplevelse blir snabbt ett samtalsämne bland de som är vakna, men Poirot noterar hennes ord med särskild noggrannhet. Att någon faktiskt har förflyttat sig mellan kupéerna under natten stämmer med hans egen känsla av aktivitet i korridoren. Men frågan återstår: vem var det, och varför?

När Poirot själv sträcker på benen en stund senare, ser han något som fastnar i minnet. I korridoren skymtar han en kvinna klädd i en röd kimono med drakmönster. Hon går hastigt förbi och försvinner in bakom en dörr. Bilden är kort, nästan flyktig, men tillräckligt distinkt för att han ska vara säker på vad han såg. En kvinna i så utmärkande klädsel är svår att förväxla, och i det här läget väcks hos Poirot misstanken att någon medvetet försöker skapa en synlig bild – en ledtråd som antingen är äkta eller iscensatt. Han frågar sig om den röda kimonon är ett medvetet kamouflage eller ett misstag av en resenär som inte tänkt på konsekvenserna av sin utstyrsel.

Under natten fortsätter ovanliga ljud att höras. Dunsar, steg, ett lågt klirrande ljud av metall mot glas – som om något fallit i en kupé. Poirot, vars sinne är vant att kategorisera även små detaljer, noterar hur det hela ger intryck av rörelse och aktivitet i en miljö som borde präglas av sömn och stillhet. Han sover oroligt, med känslan av att något är i görningen. Snöstormen utanför vagnen blir till en metafor för den storm av händelser som sakta byggs upp innanför väggarna.

När gryningen till sist bryter fram och snön ligger tjock runt tåget, är stämningen spänd. Resenärerna vaknar till en dag som redan från början känns onormal. Snön har kapslat in tåget ännu mer, och hoppet om att snart kunna fortsätta resan är svagt. Det är då den fruktansvärda upptäckten görs. Konduktören, som märker att Ratchett inte dykt upp, knackar åter på hans dörr men får inget svar. När dörren till slut öppnas står det klart att en tragedi har ägt rum. Samuel Ratchett ligger död i sin säng. Hans kropp är genomborrad av ett stort antal knivhugg, så många att det framstår som nästan rituellt, ett ursinnigt angrepp snarare än en rationell handling. Antalet sår är så högt att de flesta som ser kroppen chockas: vissa hugg är djupa och dödliga, andra ytliga och nästan tafatta, som om flera olika händer varit i farten.

Det är en brutal syn som väcker fasa bland passagerarna. Att mordet skett under natten, medan alla befann sig instängda i samma tåg mitt i en snöstorm, gör situationen än mer laddad. Ingen har kunnat ta sig av, ingen har kunnat komma till – vilket innebär att mördaren måste vara en av de närvarande. Den eleganta Orientexpressen, som kvällen innan var en symbol för kosmopolitisk lyx och säkerhet, har nu blivit en fångenskapens plats där ett mord har begåtts. Varje passagerare är både vittne och misstänkt, och Poirot, som redan noterat en rad märkliga händelser, inser att hans logiska förmåga kommer att sättas på sitt yttersta prov.

Han betraktar kroppen, de många såren och detaljerna i kupén. Redan från början anar han att detta inte är ett vanligt mord. Det är för överdrivet, för komplext, för laddat med symbolik för att handla om en enkel konflikt eller ett rån. Från den stunden är Poirot fast besluten att lösa fallet, även om det innebär att granska varje enskild person ombord, oavsett deras status, kön eller nationalitet. Mordgåtan på Orientexpressen har tagit sin början på allvar.

Spår och hemligheter

När Ratchetts kropp väl har upptäckts råder först kaos och oro bland passagerarna. Den till synes oövervinnelige amerikanske affärsmannen ligger nu livlös i sin egen kupé, och chocken går som en kall vind genom tåget. Poirot, som genast inser att hans roll i situationen inte längre är valfri utan nödvändig, tar kontroll över scenen. Tillsammans med Dr. Constantine, en grekisk läkare som råkar vara med på tåget, går han metodiskt till verket för att undersöka kroppen och omständigheterna kring dödsfallet. Hans vän Monsieur Bouc, direktören för tåget, ser på med blandade känslor av förtroende och oro; han vet att Poirots skicklighet är oöverträffad men fruktar samtidigt vad en sådan undersökning kan avslöja.

Dr. Constantine konstaterar snabbt att offret har mottagit en ovanligt stor mängd knivhugg – tolv, kanske fler. Det märkliga är dock att skadorna varierar kraftigt i intensitet: vissa är djupa och tydligt dödliga, andra ytliga och nästan obeslutsamma. Läkaren finner detta egendomligt, och Poirot nickar tänkande. Han ser redan här mönstret av en handling som inte helt och hållet drivits av en och samma hand. Det är som om flera viljor blandats i samma våldsdåd, en observation som snart ska visa sig bli central.

Poirot söker efter ledtrådar i kupén. Han finner en näsduk av fin kvalitet, märkt med bokstaven ”H” broderad i hörnet. Vem den tillhör är oklart, men den sticker ut som ett föremål med potentiellt stort bevisvärde. Därefter upptäcker han en piptändare av exklusiv modell, en sådan som troligen tillhör en man av viss smak och vana vid rökning. Fyndet väcker frågor om vem som kan ha lämnat den kvar i kupén och under vilka omständigheter.

Sedan fastnar hans blick vid askfatet, där han finner resterna av ett papper som delvis bränts. Poirot är skicklig på att hantera fragment och pussla ihop det som andra skulle avfärda som värdelöst. Med försiktighet lyckas han återställa tillräckligt av brevet för att läsa ut några ord. Till hans förvåning framträder ett namn som han genast känner igen: Daisy Armstrong.

Slutligen märker Poirot att ett av kupéns fönster står på glänt. Detta är i sig egendomligt. Ingen fot i snön utanför tyder på att någon har lämnat vagnen, och fönstret verkar snarare öppnat för att skapa ett falskt spår. Det är som om mördaren velat leda tankarna mot en flykt genom natten, men Poirot förstår att sanningen är mer komplicerad. Denna kombination av ledtrådar – näsduken, tändaren, det brända brevet och det öppna fönstret – framstår redan som en iscensättning. Allt pekar på att mördaren, eller mördarna, inte bara velat undanröja offret, utan också medvetet planerat att förvirra efterforskningarna.

När Poirot senare får tillfälle att undersöka brevet mer noggrant framträder dess innebörd klarare. Namnet Daisy Armstrong för honom direkt tillbaka till en av de mest omskrivna tragedierna i samtida amerikansk historia. Daisy Armstrong var det lilla barnet till överstelöjtnant Armstrong och hans hustru, en flicka som blev föremål för en grym kidnappning några år tidigare. Trots att familjen betalade en enorm lösensumma, återfanns barnet senare dött. Händelsen skakade världen och särskilt det amerikanska samhället. Nyhetsartiklar, rättegångar och spekulationer hade gjort fallet till en symbol för både brottets brutalitet och rättsväsendets oförmåga.

Poirot inser nu vad han länge anat: Samuel Ratchett är i själva verket inte den han utgett sig för att vara. Bakom affärsmannens mask döljer sig Cassetti, en ökänd gangster som just var hjärnan bakom kidnappningen och mordet på Daisy Armstrong. Han hade undgått lagens långa arm tack vare skickliga advokater och sitt nätverk av kriminella kontakter. Men för alla som följde tragedin stod det klart att han var den skyldige. Hans försvinnande från USA och antagandet av ett nytt namn var hans sätt att undfly både rättvisa och den allmänna opinionens fördömande.

Med denna insikt får fallet en ny dimension. Mordet på Orientexpressen är inte en isolerad händelse, utan en direkt förlängning av den fruktansvärda Armstrong-affären. Poirot börjar nu förstå att motivet inte handlar om pengar, utan om något betydligt djupare: hämnd, rättvisa och försoning.

Han återberättar Armstrong-familjens tragedi för Bouc och Dr. Constantine, som lyssnar med bestörtning. Överste Armstrong var en högt respekterad militär, gift med en ung kvinna av amerikansk härkomst. Deras lilla dotter Daisy var ljuset i familjens liv. När hon kidnappades av Cassetti och hans kumpaner bröts hela tillvaron samman. Trots familjens försök att rädda henne slutade allt i katastrof: flickan mördades, modern dog senare i barnsäng fylld av sorg och chock, och fadern tog sitt eget liv, oförmögen att bära skulden och förlusten. Som om det inte vore nog, anklagades barnets franska barnflicka Susanne felaktigt för delaktighet i brottet. Fast hon var oskyldig kunde hon inte uthärda misstankarna och skammen, och tog sitt liv. Hela familjens livsväv slitades sönder av Cassetti, som kallblodigt fortsatte sitt eget liv på tryggt avstånd.

Poirot drar slutsatsen att händelsen på tåget är en direkt följd av denna kedja av tragedier. Mordet på Ratchett – eller Cassetti – kan inte förstås som en slumpmässig våldshandling. Det är ett svar, ett återkrävande av rättvisa från människor som inte kunnat finna ro efter Armstrong-fallet. Varje detalj han hittills samlat in – näsduken, tändaren, brevet, fönstret – kan nu tolkas i ljuset av denna större berättelse. Det är inte en ensam galnings verk, utan något som tycks vara en kollektiv handling, präglad av sorg, ilska och hämndlystnad.

I slutet av sin initiala analys sammanfattar Poirot tyst för sig själv: motivet till detta mord kan bara förstås som hämnd för Daisy Armstrongs död. Genom att knyta samman Ratchetts sanna identitet som Cassetti med de övriga ledtrådarna förstår han nu vilken riktning utredningen måste ta. Den lilla flickans tragiska öde har kastat sin långa skugga över Orientexpressens vagnar, och Poirot vet att varje passagerare nu måste betraktas i relation till denna förflutna händelse.

Förhören på tåget

När Poirot tar på sig uppdraget att lösa mordgåtan blir nästa steg självklart: att metodiskt förhöra alla passagerare i vagnen. Han organiserar processen med militärisk precision. Alla får turas om att sitta ner i matsalsvagnen, en neutral plats där han kan möta dem öga mot öga, studera deras kroppsspråk, deras sätt att tala och framför allt deras reaktioner på hans frågor. Med Bouc och Dr. Constantine som vittnen börjar Poirot sitt arbete, övertygad om att sanningen måste finnas gömd i dessa människor, eftersom ingen annan hade tillträde till tåget under natten.

Till en början verkar förhören ganska raka. De flesta resenärerna har en berättelse om vad de gjort under natten. Många påstår sig ha hört ljud, sett rörelser i korridoren eller noterat klockslag för när de somnat. Flera har dessutom alibin som styrks av varandra: någon säger att han hört sin kupégranne snarka, en annan att hon sett konduktören vid en viss tidpunkt. Men ju mer Poirot lyssnar, desto tydligare framträder små, men betydelsefulla motsägelser. Det handlar om tidsangivelser som inte riktigt går ihop, observationer som inte stämmer överens, och detaljer som verkar vara inövade snarare än spontana.

Hector MacQueen, Ratchetts sekreterare, är en av de första som förhörs. Han är uppenbart nervös och nästan lättad över att hans arbetsgivare inte längre lever. Han förklarar att han visste att Ratchett, eller rättare sagt Cassetti, bar på en mörk historia. När Poirot nämner brevet och namnet Daisy Armstrong reagerar MacQueen starkt. Det visar sig att han själv kände till tragedin och hyser djup sympati för familjen. Han blir så känslosam att hans ord nästan stockar sig i halsen. Poirot antecknar detta noggrant: varför skulle en sekreterare till synes slumpmässigt anställd av en amerikansk affärsman vara så personligt engagerad i ett fall som inträffat flera år tidigare och på en annan kontinent?

Samtidigt inträffar en ny dramatisk vändning i undersökningen. Fru Hubbard, den högljudda och något komiska amerikanska änkan, ropar plötsligt på konduktören mitt under förhören. Hon insisterar på att hennes väska måste undersökas omedelbart. När den öppnas, till allas bestörtning, visar det sig att mordvapnet – en blodig kniv – ligger gömt där. Fru Hubbard skriker förtvivlat att hon är oskyldig och att någon måste ha placerat den i hennes bagage för att misstänkliggöra henne. Hennes reaktion verkar genuin, men samtidigt kan ingen bortse från det faktum att mordvapnet faktiskt låg där. Poirot betraktar henne med kylig nyfikenhet. Han noterar hur hennes utbrott på samma gång verkar äkta och teatraliskt, som om det både var en känslomässig reaktion och en scen inför en publik.

Som om detta inte vore nog växer mysteriet ytterligare när Poirot låter genomsöka resenärernas bagage. Där dyker fler märkliga föremål upp. I en väska hittas en tågvärdsuniform – identisk med de som personalen bär. Den kan ha använts för att någon skulle kunna röra sig obemärkt i korridoren under natten. I en annan resväska hittas en röd kimono, mycket lik den Poirot själv såg på natten. Dessa fynd förstärker hans misstanke om att någon, eller flera, medvetet försökt skapa falska spår. Uniformen pekar på konduktören, kimonon på en kvinnlig resenär – men allt är för uppenbart, för enkelt. Poirot känner instinktivt att det är en del av en större plan.

Under förhören framträder också en annan gemensam nämnare: många av resenärerna reagerar starkt när Armstrong-fallet kommer på tal. Vissa fäller tårar, andra blir synligt upprörda eller ilskna. Den svenska missionären Greta Ohlsson bryter ihop och säger att hon inte kan uthärda tanken på lidande barn. Den ryska furstinnan Dragomiroff, vanligtvis iskall, visar plötsligt en sentimental sida och talar varmt om den unga mrs Armstrong, som hon kände i sin ungdom. Grevinnan Andrenyi reagerar med sådan kraft när Poirot nämner Daisy Armstrong att det verkar som om namnet rört vid en öm punkt i hennes eget liv. Till och med de mer tillbakadragna passagerarna, som översten Arbuthnot och guvernanten Mary Debenham, får en spänd blick och byter ämne.

För Poirot är dessa känslor inte slumpmässiga. Han ser mönstret tydligt: var och en av dessa människor tycks på något sätt bära med sig Armstrong-familjens tragedi. Frågan är bara hur nära de egentligen stod familjen, och varför de nu alla befinner sig på samma tåg, på samma resa, instängda i samma vagn.

När han på kvällen går igenom sina anteckningar börjar bilden klarnas. De motsägelsefulla alibina, de övertydliga ledtrådarna, de starka känsloyttringarna och de märkliga fynden i bagaget – allt verkar peka mot ett enda faktum. Ledtrådarna är inte bara resultatet av slarv eller tillfälligheter. De är placerade där med avsikt. Näsduken, tändaren, brevet, den öppna fönsterrutan, uniformen, kimonon, kniven i Fru Hubbards väska – allt detta är inte fragment som pekar mot en enskild gärningsman. Tvärtom utgör de ett intrikat pussel, designat för att förvirra honom.

Poirot lutar sig tillbaka och blundar för en stund. Han vet att han är inne i ett spel som inte följer vanliga regler. Den som planerat mordet har räknat med hans närvaro, hans skarpsinne och hans rykte. Ledtrådarna är så övertydliga, så många och så motsägelsefulla att de nästan skriker efter hans uppmärksamhet. Men för Poirot innebär detta inte förvirring, utan snarare en bekräftelse: här finns en logik, en dold struktur som ännu inte avslöjats. Hans uppgift blir att se igenom dimridåerna och förstå varför alla dessa människor, så olika till bakgrund och nationalitet, nu verkar bära samma sorg, samma vrede och kanske samma skuld.

När han lämnar matsalsvagnen för natten inser han att spelet just har nått sin mest kritiska punkt. Mordgåtan är inte längre bara en fråga om vem som höll i kniven. Den är en fråga om vilka som tillsammans bar minnet av Daisy Armstrongs död, och hur långt de var villiga att gå för att skipa rättvisa när lagen själv svikit.

Den stora avslöjningen

När Poirot anser sig ha tillräckligt med material och insikter för att dra sina slutsatser, samlar han alla resenärer i matsalens vagn. Det är en scen som vibrerar av dramatik. Snön ligger fortfarande tjock runt tåget, och den isolerade vagnen har blivit som en domstolssal utan utvägar. Alla passagerare sitter nu runt bordet – män och kvinnor av olika nationaliteter, olika sociala klasser, olika bakgrunder – förenade av en hemlighet som ännu inte helt uttalats högt. Bouc och Dr. Constantine sitter på varsin sida om Poirot, redo att höra hans dom. Stämningen är tryckt; blickar möts och vänds snabbt bort, andetag är korta, fingrar trummar nervöst mot bordsskivor.

Poirot börjar lugnt och metodiskt. Han förklarar att han har nått två möjliga lösningar på mordgåtan, båda teoretiskt giltiga men fundamentalt olika i sin innebörd. Den första lösningen är den enkla, den som polisen kanske helst skulle acceptera: att en främling steg på tåget i Belgrad eller Vinkovci, begick mordet under natten och sedan steg av igen genom det öppna fönstret. Flera av ledtrådarna – uniformen, kimonon, den öppna rutan – kan tolkas som stöd för detta scenario. Den okände gärningsmannen skulle då ha iscensatt hela situationen för att vilseleda och undgå upptäckt.

Men Poirot lägger ingen större vikt vid denna teori. Han presenterar den mest för att visa kontrasten till den andra, den verkliga lösningen, den som hans logiska sinne övertygat honom om. Han höjer rösten en aning, låter varje ord falla med tyngd, när han avslöjar: mordet på Samuel Ratchett, alias Cassetti, var ingen ensam gärnings mans verk. Det var en gemensam handling. Alla passagerare i vagnen, med undantag för Monsieur Bouc och Dr. Constantine själva, deltog i mordet.

Gaspen som går genom rummet är blandad: vissa drar efter andan som i chock, andra suckar som i lättnad över att sanningen äntligen uttalas. Poirot fortsätter obönhörligt. Han avslöjar deras dolda identiteter, en efter en, och visar hur varje person på tåget hade en koppling till Armstrong-familjen. Guvernanten Mary Debenham var en nära vän till fru Armstrong. Överste Arbuthnot hade tjänstgjort med överstelöjtnant Armstrong och beundrade honom djupt. Grevinnan Andrenyi var syster till mrs Armstrong. Furstinnan Dragomiroff hade varit gudmor till den unga modern. Greta Ohlsson, missionären, var barnsköterska i hushållet. Hector MacQueen hade en far som var åklagare i rättegången och som själv bröt samman av skammen över att Cassetti undslapp. Till och med de mer perifera figurerna visar sig ha spelat roller i familjens krets: hushållspersonal, vänner, kollegor. Bit för bit visar Poirot hur var och en av de till synes slumpmässiga resenärerna i själva verket hörde hemma i den tragedi som slutade med lilla Daisy Armstrongs död.

Poirot förklarar att mordet på Cassetti var en noggrant iscensatt handling av kollektiv hämnd. Var och en av de närvarande hade deltagit genom att sticka honom med kniven – vissa med beslutsamhet, andra mer tveksamt, men alla med en del i ansvaret. På så sätt kunde ingen ensam sägas ha begått mordet, och samtidigt fick alla en känsla av rättvisa, en sorts symbolisk dom som världen aldrig gett dem. De hade förvandlat tågvagnen till en domstol och Cassetti till en dödsdömd fånge.

När Poirot redogör för detta vänder han sig slutligen till Fru Hubbard, som suttit med höjda ögonbryn och en nästan teatralt chockerad uppsyn. Han säger med sin sedvanliga kyliga precision att hon i själva verket inte är någon enkel amerikansk änka, utan Linda Arden – den berömda amerikanska skådespelerskan, tillika Daisys mormor. Hennes hus hade varit navet i Armstrong-familjens liv, och hennes sorg och vrede efter barnbarnets död hade blivit den drivande kraften bakom hela komplotten. Det var hon som organiserade passagerarnas roller, såg till att de alla samlades på detta tåg, och fördelade knivhuggen som en symbol för gemensam rättvisa.

När denna sanning uttalas förlorar Fru Hubbard sin mask av teatral indignation och låter sitt verkliga jag träda fram. Hon talar med en röst fylld av sorg men också av beslutsamhet. Hon erkänner att mordet var planerat som en domstolsprocess, där varje deltagare tog sin del av straffet mot Cassetti. De var en jury, en exekutionstribunal, och deras handling var inte blind blodtörst utan ett desperat rop efter rättvisa när lagen hade svikit. Hennes ord drabbar de närvarande med en tyngd som får även Bouc och Dr. Constantine att tystna.

När Poirot till sist tystnar återstår en avgörande fråga: vilken av hans två lösningar ska föras vidare till myndigheterna? Den första, med främlingen som flydde, är enkel, plausibel och kommer att tillfredsställa polisen. Den andra, med alla passagerare inblandade, är sanningen men skulle innebära att en hel grupp människor skulle riskera dödsstraff eller livslånga straff – människor som, trots sina handlingar, många betraktar som moraliskt berättigade i sin hämnd.

Bouc, som alltid drivits av en blandning av pragmatism och vänskap, säger med låg röst att den enklare lösningen är den som bör rapporteras. Dr. Constantine, efter en stunds tvekan, instämmer. De menar att den officiella versionen får bli att en okänd främling steg på tåget, begick mordet och sedan försvann. På så sätt skyddas passagerarna, och rättssystemet slipper en skandal som skulle skaka både Europa och Amerika.

Poirot accepterar deras beslut, även om han själv vet att det är en kompromiss. Han är inte en man utan känsla för moralens komplexitet. I detta fall ser han att rättvisan redan har skipats – inte genom lagens bokstav, utan genom en kollektiv handling driven av sorg och kärlek. Han lämnar därmed fallet bakom sig, med en känsla av att ha sett människans både mörkaste och mest lojala sidor.

När tåget till slut rör sig igen genom den snötäckta terrängen, lämnar Poirot matsalsvagnen med en stilla suck. Orientexpressen fortsätter sin resa västerut, men inom honom vet han att detta fall för alltid kommer att stå som ett av de mest märkliga i hans karriär – inte för att det utmanade hans logik, utan för att det prövade hans syn på vad rättvisa egentligen betyder.