Mordet på Orientexpressen (Nybörjare)

Resan börjar

Hercule Poirot är en liten man. Han är belgare och han arbetar som detektiv. Han har ett fint rykte, för han kan lösa mycket svåra fall. Många poliser i världen känner till honom. Många människor vet att han är klok, noggrann och alltid ser detaljer som andra missar. Poirot tycker om ordning, han tycker om att saker är rena och fina. Hans mustasch är stor och välvårdad. Han är elegant.

Nu befinner han sig i Mellanöstern. Han har varit i staden Aleppo i Syrien. Där har han haft ett uppdrag. Han har rest med tåg från Aleppo till Istanbul. Resan är lång, men Poirot tycker om att sitta i kupén och titta ut genom fönstret. Han ser landskapet, han ser byar, han ser öknar. Ibland sover han, ibland läser han en bok, ibland dricker han kaffe.

När tåget äntligen stannar i Istanbul, är Poirot trött men nöjd. Han checkar in på Tokatlian Hotel, ett fint hotell i staden. Han planerar att stanna där några dagar. Han vill vila och kanske äta god mat innan han reser vidare. Han har tid, tänker han. Men plötsligt förändras allt.

På hotellet får han ett telegram. Telegrammet är kort, men viktigt. Det säger att han genast måste resa tillbaka till London. Någonting viktigt väntar där. Poirot läser telegrammet flera gånger. Han förstår att han inte har något val. Han måste åka samma kväll.

Han går till receptionen på hotellet och ber om en biljett till Orientexpressen, det berömda tåget som går från Istanbul mot Paris och sedan vidare till London. Men receptionisten förklarar att tåget är fullbokat. Det finns inga platser kvar. Poirot blir bekymrad. Hur ska han resa hem snabbt om han inte får plats på tåget?

Just då möter han en gammal vän: Monsieur Bouc. Monsieur Bouc arbetar för järnvägsbolaget Compagnie Internationale des Wagons-Lits. Han är direktör och ansvarar för tåget. Han är en glad och vänlig man, och han tycker mycket om Poirot. ”Min käre vän!” säger Monsieur Bouc. ”Vilken tur att jag ser dig. Vad gör du här i Istanbul?”

Poirot förklarar situationen. Han säger att han måste åka till London men att tåget är fullt. Monsieur Bouc ler och svarar: ”Oroa dig inte. Jag ska ordna en plats åt dig. För Hercule Poirot finns det alltid en lösning.”

Monsieur Bouc talar med personalen. Efter en stund kommer han tillbaka. Han säger: ”Jag har hittat en plats i andra klass. Inte det bästa, men det är en säng och du kommer fram.” Poirot tackar honom varmt. Han känner lättnad. Nu kan han resa hem.

När Poirot går ombord på Orientexpressen märker han direkt att tåget är fullt av resenärer. Det är en blandning av människor från många olika länder. Han ser en amerikansk kvinna, Mrs. Hubbard. Hon pratar hela tiden, högt och tydligt. Hon är vänlig men kan vara tröttsam.

Han ser också Mary Debenham, en ung engelsk kvinna som arbetar som guvernant. Hon är lugn, ordentlig och verkar hemlighetsfull. En svensk kvinna finns också på tåget. Hon heter Greta Ohlsson. Hon är missionär. Hon är lite nervös men också snäll och oskyldig.

Poirot ser en gammal rysk prinsessa, Dragomiroff. Hon är rik och elegant. Hon reser med en tjänarinna som hjälper henne hela tiden. Han ser ett ungerskt par, greve och grevinna Andrenyi. De är unga, vackra och stiliga. De verkar lyckliga tillsammans. En italiensk man finns där också. Han heter Foscarelli. Han pratar högt och skrattar ofta. Han är energisk och full av liv.

Och naturligtvis finns flera andra personer: en sekreterare, en butler, affärsmän, tjänare. Det är verkligen en internationell blandning på tåget. Poirot tycker det är intressant. Han observerar människor tyst, som han alltid gör. Han ser på deras kläder, hur de rör sig, hur de pratar.

En kväll kommer en man fram till honom. Det är Samuel Ratchett, en rik amerikansk affärsman. Han har ett hårt ansikte och kalla ögon. Han ser stark ut, men också farlig. Ratchett säger: ”Monsieur Poirot, jag vet vem ni är. Jag har problem. Jag får hotbrev. Någon vill döda mig. Jag behöver skydd. Jag vill att ni arbetar för mig. Jag betalar er mycket pengar.”

Poirot tittar länge på honom. Han känner genast att han inte tycker om mannen. Han känner något mörkt bakom hans ögon. Han litar inte på honom. Poirot svarar: ”Nej, monsieur. Jag tar inte ert erbjudande. Jag vill inte arbeta för er.”

Ratchett blir förvånad. Han är van att människor gör som han vill, för han är rik. Han säger: “Ni kan få vilken summa ni vill. Säg bara priset.” Men Poirot skakar på huvudet. ”Nej. Jag arbetar inte för er. Jag litar inte på er.”

Ratchett blir arg, men han går därifrån. Poirot sitter kvar och tänker: ”Den mannen är farlig. Han har många fiender. Det är bäst att jag håller mig långt borta från honom.” När tåget lämnar stationen i Istanbul blir det kväll. Resenärerna äter middag i restaurangvagnen. De dricker vin, pratar och skrattar. Poirot sitter där en stund och lyssnar. Sedan går han till sin kupé. Han vill sova.

Men natten blir inte lugn. Poirot vaknar flera gånger. Han hör röster i korridoren. Han hör dörrar öppnas och stängas. Han hör en kvinna skrika. Han hör någon ringa på konduktören. Vid ett tillfälle stannar tåget mitt i natten. Poirot tittar ut genom fönstret. Det är snö överallt. Tåget står stilla en stund. Sedan börjar det rulla igen, långsamt.

Poirot försöker somna om. Men han känner en konstig känsla i magen. Han vet att någonting inte är som det ska. Han vet att något farligt snart kommer att hända på Orientexpressen. Han blundar och somnar till slut, men i sitt hjärta är han orolig.

Mordet i snön

Tåget Orientexpressen rullar västerut. Det är vinter, och snön faller tungt. Fönstren är vita av frost. Resenärerna försöker vara varma i sina kupéer. Men plötsligt, mellan städerna Vinkovci och Brod, stannar tåget. Loket kan inte fortsätta, för spåret är täckt av snö. En snöstorm blockerar vägen. Det är kallt och tyst ute. Inne i tåget blir passagerarna nervösa. De förstår att de måste vänta, kanske många timmar, kanske en hel dag.

Poirot märker att det är ovanligt. Han tänker: ”Det är farligt att fastna här. Vi är långt från städer. Ingen kan komma snabbt för att hjälpa oss. Vi sitter fast i snön.” Men han säger inget högt. Han drar filten om sig och försöker vila. Mitt i natten vaknar Poirot. Han har sovit oroligt, för det hörs många ljud i korridoren. Han sätter sig upp i sängen och lyssnar noga. Då hör han något från kupén bredvid hans egen. Det är Ratchetts kupé. Poirot hör en duns, som om något faller. Sedan hör han en röst.

Poirot knackar lätt på väggen och frågar: ”Är allt okej?” Då svarar rösten: ”Ce n’est rien. Je me suis trompé.” Det betyder på franska: ”Det är inget. Jag tog fel.”

Poirot reagerar direkt. Han vet att Ratchett inte talar franska. Han talar bara engelska. Varför svarar någon på franska inne i Ratchetts kupé? Vem talade han med? Eller var det någon annan i kupén? Poirot känner att något är konstigt. Han lägger sig igen, men han är vaken länge. Han funderar på rösten.

En stund senare hör han ännu fler ljud. Han hör steg i korridoren. Han hör en dörr som öppnas och stängs. Han hör ett metalliskt ljud, som något som faller på golvet. Natten blir allt mer mystisk. Poirot är van vid brott och lögner. Han tänker: ”Någonting sker just nu. Jag måste vara uppmärksam.”

Nästa morgon är hela tåget fullt av rykten. Fru Hubbard, den amerikanska kvinnan som alltid pratar mycket, kallar på konduktören. Hon säger upprört: ”Det var en man i min kupé i natt! Jag kände hur någon gick genom mitt rum. Jag blev mycket rädd!” Hon berättar detta för alla som vill lyssna. Hon upprepar det flera gånger. ”Det var en man i min kupé. Jag är säker.”

Några passagerare ler och tror att hon kanske drömde. Men hon är bestämd. Hon säger att det verkligen hände. Poirot lyssnar och skriver ner i sitt huvud vad hon säger. Han vet att även pratiga människor ibland har rätt.

Senare samma natt ser Poirot själv en märklig sak. När han går i korridoren, ser han en kvinna i en röd kimono. Hon går snabbt förbi. Han ser henne bara i några sekunder, men han minns hennes röda klädnad mycket tydligt. Hon bär något över axeln, och hon försvinner lika snabbt som hon kom. Poirot undrar: ”Vem är hon? Och varför går hon här mitt i natten?”

Poirot hör också fler ovanliga ljud. Han hör röster, han hör steg, han hör någon knacka på en dörr. Han hör ett klockslag från en vagn längre bort. Allt blandas i natten. Det är svårt att veta vad som är verkligt och vad som kanske bara är ljud från stormen. Men Poirot har en känsla i magen. Han vet att allt detta har betydelse.

Natten känns mycket lång. Passagerarna sover dåligt. Några är rädda. Andra verkar nervösa. Snöstormen fortsätter utanför tåget. Loket står stilla, spåren är täckta, vinden blåser. Tåget är som en liten ö mitt i en vit, kall värld. Ingen kan komma dit. Alla är fångar i sina kupéer.

När morgonen äntligen kommer, går personalen genom korridoren. De knackar på dörrarna och frågar om passagerarna behöver kaffe eller te. Men vid en dörr händer inget. Det är Ratchetts dörr. Ingen öppnar. Konduktören knackar flera gånger, men det är tyst. Han försöker öppna dörren, men den är låst från insidan.

De kallar på Poirot och Monsieur Bouc. Tillsammans med en vagnmästare bryter de upp dörren. Synen som möter dem är fruktansvärd. Ratchett ligger i sin säng. Han är död. Hela kroppen är täckt av knivhugg. Det är inte bara ett hugg. Det är många, kanske tolv eller mer. Blodet syns på lakanen. Hans ansikte är blekt och stelt.

Poirot tittar noga. Han ser direkt att detta inte är ett enkelt mord. Det är något mycket märkligt. Vissa knivhugg är djupa och hårda, gjorda av en stark hand. Andra hugg är ytliga och svaga, som om de gjorts av en svagare person. Det är som om flera människor tillsammans attackerat honom.

Monsieur Bouc blir chockad. Han säger: ”Mon dieu! Ett mord på mitt tåg! Detta är en katastrof!” Han är orolig för tågets rykte, för företaget, för allt. Poirot är lugn. Han säger: ”Vi måste undersöka detta noga. Vi är fast i snön. Ingen kan komma hit. Ingen kan lämna tåget. Mördaren finns här, bland oss. Ingen annan.”

Det blir tyst i kupén. Alla förstår nu: En mördare finns på tåget. Och tåget står stilla mitt i snön. Resan som började med prat, skratt och middagar har plötsligt blivit en fälla. Poirot vet att hans arbete har börjat. Han måste lösa detta fall.

Spår och hemligheter

På morgonen, efter att Ratchett hittats död, börjar Poirot sitt arbete. Han är lugn och koncentrerad. Han vet att alla väntar på honom. Monsieur Bouc ber honom att ta hand om undersökningen, för ingen annan kan lösa detta fall. Tåget står fortfarande fast i snön. Ingen polis kan komma dit. Ingen kan lämna platsen. Alla passagerare är instängda tillsammans. Mördaren finns på tåget, och Poirot måste hitta honom eller henne.

För att börja ordentligt går Poirot till Ratchetts kupé tillsammans med Dr. Constantine. Dr. Constantine är en grekisk läkare som reser på tåget. Han är en lugn man, och han hjälper gärna till. Han undersöker kroppen medan Poirot tittar på detaljerna i rummet.

Poirot ser genast att kroppen har många knivhugg. Dr. Constantine räknar och säger: ”Det är minst tolv, kanske fler.” Några sår är djupt gjorda med kraft, andra är ytliga, nästan svaga. Det verkar som om olika personer har gjort huggen. Dr. Constantine säger: ”Det är mycket ovanligt. Om en person mördar, brukar alla hugg vara lika. Här ser vi skillnad. Det är som om flera händer har deltagit.” Poirot nickar långsamt. Han vet att detta betyder något viktigt.

Poirot börjar sedan leta efter ledtrådar i kupén. Han är noggrann, som alltid. Han flyttar på saker, tittar under kuddar, ser på golvet. Och han hittar flera saker som är märkliga. Först hittar han en näsduk. Den är fin, av siden, och den har bokstaven H broderad i hörnet. Poirot håller upp den och säger: ”Detta tillhör en kvinna. Men vilken kvinna? Och vem har bokstaven H i sitt namn?” Han stoppar den i en låda för bevis.

Sedan hittar han en liten piptändare av guld. Den är elegant och dyr. Han förstår att den inte tillhör Ratchett, för Ratchett rökte cigarrer, inte pipa. Så vems är den? Det är ännu en gåta.

Poirot fortsätter att leta. På ett bord hittar han några små pappersbitar. De är nästan helt brända, men Poirot är försiktig. Han pusslar ihop bitarna. På ett av dem kan han läsa några ord. Där står namnet ”— Armstrong.” Bokstäverna är svaga, men han ser dem tydligt. Han förstår att det var ett brev som någon försökt förstöra.

Slutligen märker han att fönstret i kupén står öppet. Det är kallt, snön blåser in. Varför är det öppet? Någon kanske ville fly? Men utanför finns bara snö, och inga spår syns. Poirot tänker: ”Det är kanske en falsk ledtråd. Någon har öppnat fönstret för att lura oss.”

När Poirot lämnar kupén har han redan fyra viktiga ledtrådar: en näsduk med bokstaven H, en piptändare av guld, ett nästan bränt brev med namnet Armstrong och ett öppet fönster. Han vet att dessa saker hänger ihop, men ännu vet han inte hur.

Poirot går till sin egen kupé och sitter ner. Han lägger brevet framför sig. Han tänker på ordet Armstrong. Han känner igen namnet. Han blundar och försöker minnas. Plötsligt minns han en gammal historia från tidningarna. Det var flera år sedan. Han säger för sig själv: ”Ja, nu minns jag. Det är Daisy Armstrong.”

Han ropar på Monsieur Bouc och Dr. Constantine och berättar: ”Ratchett är inte Ratchett. Han är egentligen Cassetti.” De andra blir chockade. Poirot förklarar: ”Cassetti var en gangster i Amerika. Han var känd för grymma brott. Hans värsta brott var kidnappningen av en liten flicka. Hon hette Daisy Armstrong.”

Poirot berättar hela historien. Daisy Armstrong var bara tre år gammal. Hon var dotter till en rik familj i USA. Familjen Armstrong var känd och respekterad. En dag blev Daisy kidnappad. Kidnapparen, Cassetti, krävde pengar. Familjen betalade en stor summa för att få barnet tillbaka. Men trots pengarna dödade Cassetti flickan. Hon hittades död, och hela landet grät.

Efter denna tragedi började Armstrong-familjen gå under. Daisy Armstrongs mamma, som väntade ett nytt barn, fick ett stort chock. Hon födde barnet för tidigt, och både modern och det lilla barnet dog. Fadern, överstelöjtnant Armstrong, kunde inte leva med sorgen. Han tog sitt eget liv några månader senare.

Men tragedin slutade inte där. I huset fanns också en ung fransk barnflicka, Susanne. Hon arbetade för familjen. När Daisy försvann, trodde polisen felaktigt att Susanne hade hjälpt kidnapparen. Hon anklagades, men hon var oskyldig. Hon klarade inte skammen och tog sitt liv.

På kort tid dog nästan hela familjen Armstrong. Endast några få släktingar fanns kvar. Hela USA talade om fallet. Men Cassetti lyckades fly från rättvisan. Han undkom straffet genom att använda pengar och kontakter. Han försvann. Många hatade honom, men ingen kunde få fast honom.

Poirot säger: ”Nu förstår vi. Ratchett är Cassetti. Han bytte namn för att gömma sig. Han reste i Europa för att undvika sina fiender. Men hans förflutna har hunnit ikapp honom. Någon på tåget kände till sanningen.” Monsieur Bouc blir blek. Han säger: ”Så mördaren kan vara någon som vill hämnas för Daisy Armstrongs död.”

Poirot nickar. Han säger: ”Ja, det är det mest logiska. Detta mord är inte rån eller slump. Det är hämnd. Någon älskade Daisy eller hennes familj. Någon kunde inte glömma tragedin. Och nu är Cassetti död, mördad med många knivhugg. Det är som om alla Armstrongs sorger och tårar har blivit till dessa hugg.”

Dr. Constantine är tyst. Han ser på Poirot och säger: ”Det betyder att nästan vem som helst på tåget kan vara misstänkt. Det är många människor här. Någon av dem kanske hade koppling till Armstrong-familjen.” Poirot ler svagt. Han säger: ”Exakt. Vi måste nu tala med varje passagerare. Vi måste höra deras historier. Vi måste se vem som ljuger och vem som talar sanning. Och vi måste förstå varför vissa saker verkar vara falska ledtrådar.”

Poirot sitter tyst en stund. Han ser ut genom fönstret. Snön ligger fortfarande tjock runt tåget. Ingen hjälp kommer utifrån. Han vet att lösningen finns inne i tåget, i människorna som sitter där. Och han vet nu motivet: hämnden för Daisy Armstrongs död.

Förhören på tåget

Efter att Poirot och Dr. Constantine förstått sambandet mellan Ratchett och Cassetti, börjar det verkliga arbetet. Poirot vet att lösningen inte ligger bara i de fysiska ledtrådarna, utan i människorna. Han måste tala med alla. Han måste lyssna på deras ord, men också se på deras ögon, deras händer, deras små reaktioner. Han vet att sanningen ofta döljs i små detaljer.

Poirot samlar passagerarna en och en. Han ställer frågor till dem, lugnt och artigt. Han antecknar noga. Nästan alla säger att de sov i sina kupéer hela natten. Nästan alla säger att de inte hörde något särskilt. Många säger att de har alibin. Någon såg dem på kvällen, någon hörde dem prata, någon kan bekräfta var de var.

Men Poirot är inte helt nöjd. Han märker att det finns små motsägelser. En säger att klockan var elva när hon gick och la sig, men en annan säger att hon såg henne i korridoren efter tolv. En man säger att han inte kände till något ljud, men hans granne säger att han hörde honom röra sig. Det är inga stora lögner, men det är små skillnader. Och Poirot vet att små skillnader ofta är viktiga.

Han märker också att vissa passagerare är nervösa när han ställer frågor. Några tvekar innan de svarar. Några blir arga och säger att de inte vill prata mer. Andra blir ledsna när de hör namnet Armstrong. Poirot förstår att nästan alla här bär på hemligheter.

När Poirot pratar med Ratchetts sekreterare, Hector MacQueen, händer något speciellt. Poirot nämner brevet som han hittade, det brända brevet där namnet Armstrong stod. Då blir MacQueen mycket rörd. Han börjar prata om fallet. Han säger: ”Min far var advokat i Amerika. Han arbetade för familjen Armstrong. Jag minns hur förkrossad han var när lilla Daisy dog. Det var en tragedi för hela landet, men ännu mer för alla som kände familjen.”

Poirot lyssnar noga. Han ser att MacQueen verkligen kände till fallet och att han hade känslor för familjen. Men samtidigt blir MacQueen misstänkt. Han arbetade nära Ratchett, och ändå kände han till hans sanna identitet. Kanske hade han en anledning att hata honom. Poirot antecknar detta och bestämmer sig för att hålla ögonen på honom.

Strax efteråt händer något märkligt. Fru Hubbard, den pratiga amerikanska kvinnan, skriker plötsligt i korridoren. Hon kallar på konduktören och på Poirot. När de kommer dit pekar hon på sin handväska. Hon säger: ”Se här! Mordvapnet finns i min väska! Jag visste att en man gick genom min kupé. Jag visste det!”

De öppnar väskan, och mycket riktigt – där ligger en kniv, fläckad av blod. Alla blir chockade. Fru Hubbard skakar på huvudet och säger: ”Jag har aldrig sett den förut! Någon har lagt den där för att sätta dit mig.” Poirot tittar noga på kniven. Den ser ut som en enkel kökskniv, inte som en riktig dolk. Han förstår att någon måste ha gömt den där med flit. Han tänker: ”Varför i hennes väska? Är det för att förvirra mig? Eller för att få henne att verka misstänkt?”

Undersökningen fortsätter. Tågets personal hjälper till att leta i bagaget. Plötsligt hittar de ännu fler märkliga saker. I ett bagagerum hittar de en uniform för en konduktör. Den är falsk, men den ser nästan äkta ut. Någon har alltså klätt ut sig som tågpersonal under natten. Vem var det? Och varför?

Lite senare hittar de också en röd kimono, precis som den Poirot såg i korridoren på natten. Han minns den tydligt. Nu ligger den gömd i en resväska. Men ingen vill säga att den tillhör dem. Kimono är ett plagg från Japan, vackert och ovanligt, men här vill ingen erkänna att det är deras. Poirot tänker: ”Varför gömmer man kläderna om man inte har något att dölja?”

När Poirot nämner Armstrong-fallet under sina frågor, blir stämningen på tåget mycket speciell. Många resenärer reagerar starkt. Vissa får tårar i ögonen. Vissa blir arga. Några vill inte prata om det alls. Men deras känslor visar Poirot något viktigt: nästan alla på tåget verkar ha en koppling till tragedin. Det är inte bara en gammal historia från Amerika. Det är något som gör ont för dessa människor, här och nu.

Poirot känner hur pusslet växer. Han har redan många delar: näsduken med bokstaven H, piptändaren, brevet med namnet Armstrong, det öppna fönstret, kniven i Fru Hubbards väska, den röda kimonon, den falska uniformen. Men han förstår också något annat: ledtrådarna kanske inte är riktiga. De kanske inte visar sanningen.

När Poirot på kvällen sitter ensam i sin kupé, tänker han på allt han har hört och sett. Han lägger alla ledtrådar framför sig, som ett pussel. Men bilden blir inte tydlig. Det är för många motsägelser. Varför finns det så många olika bevis som pekar åt olika håll? Varför verkar alla vara misstänkta? Varför dyker nya saker upp hela tiden?

Han säger för sig själv: ”Det är för mycket. Det är inte naturligt. Detta är inte slump. Någon har placerat dessa saker för att förvirra mig. Någon vill att jag ska jaga falska spår. Någon vill att jag ska tro på olika versioner av sanningen.” Han lutar sig tillbaka och blundar. Han tänker: ”Mördaren, eller mördarna, är mycket smarta. De vill att jag ska bli förvirrad. Men jag ger inte upp. Jag kommer att se mönstret. Jag kommer att hitta sanningen.”

Den stora avslöjningen

Snön ligger fortfarande tjock runt tåget. Loket kan inte köra, men inne i vagnarna är det varmt. Passagerarna är trötta, nervösa och väntar på svar. Poirot har under flera dagar samlat fakta, ställt frågor, jämfört ledtrådar och sett igenom lögner. Nu känner han sig redo. Han vet sanningen, och han vill berätta den för alla.

På kvällen ber han Monsieur Bouc att samla alla i matsalens vagn. Ljuset är starkt, borden är tomma, och stolarna står på rad. Alla passagerare kommer in, en efter en. Några ser arga ut, några ledsna, några försöker se lugna ut. Men alla vet att något avgörande ska hända.

Poirot ställer sig vid ena änden av vagnen. Vid hans sida sitter Dr. Constantine och Monsieur Bouc. Poirot tittar på gruppen och säger: ”Mina damer och herrar, nu är det dags. Mordet på Samuel Ratchett – eller snarare Cassetti – är löst. Jag har två möjliga lösningar. Båda passar fakta. Men bara ni vet vilken som är sanningen.”

Det blir helt tyst. Alla väntar. Poirot börjar långsamt att tala.

Den första lösningen är enkel. Poirot säger: ”En främling kom på tåget i Istanbul. Han gömde sig under natten. Han gick till Ratchetts kupé, mördade honom och försvann sedan genom fönstret. Han lämnade inga spår, för snön föll och täckte allt. Det var en ensam gärningsman, någon från utsidan. Ingen av er här är skyldig.”

Några av passagerarna ser lättade ut. Detta är den enklare lösningen. Det är den version som skulle skydda alla i rummet.

Men Poirot lyfter handen och fortsätter. ”Det finns också en annan lösning. Den är mycket mer komplicerad. Den förklarar varför det fanns så många olika ledtrådar. Den förklarar varför vissa hugg var starka och andra svaga. Den förklarar varför nästan alla här reagerade så starkt på namnet Armstrong. Den andra lösningen är denna: Ni var alla med. Alla, utom två. Ni deltog tillsammans i mordet på Cassetti.”

Ett sus går genom vagnen. Några sänker blicken. Andra stirrar på Poirot. Han nickar långsamt. ”Ja, det låter otroligt. Men det är den enda logiska förklaringen.” Poirot börjar nu avslöja passagerarnas hemligheter. Han pekar på Mary Debenham, den unga guvernanten. ”Ni arbetade för Armstrong-familjen. Ni undervisade Daisy. Ni älskade barnet. Hennes död förstörde er framtid.”

Han ser på grevinnan Andrenyi. ”Ni är egentligen Helen, Daisys moster. Er syster var Mrs. Armstrong, modern till Daisy. Ni förlorade både syster, svåger och lilla Daisy. Er smärta var enorm.” Poirot fortsätter. Han pekar på prinsessan Dragomiroff. ”Ni var vän med Daisys mormor. Ni kände familjen väl. Ni hade lojalitet till dem.”

Han ser på svenska Greta Ohlsson. ”Ni var barnsköterska hos Armstrongs. Ni tog hand om Daisy när hon var liten. Ni sörjde som om hon var ert eget barn.” Han vänder sig till sekreteraren MacQueen. ”Ert eget hem var fyllt av sorgen från er far, som arbetade för Armstrongs. Ni kände familjen väl och hatade Cassetti.”

Poirot går vidare och pekar på fler. ”Italienaren Foscarelli arbetade som chaufför hos Armstrongs. Butlern Masterman var också i hushållet. Flera av er hade nära kopplingar. Alla här bär på samma smärta, samma minne, samma hat mot Cassetti.” En efter en avslöjas passagerarnas dolda identiteter. De är inte bara slumpmässiga resenärer. De är människor med en gemensam historia. Alla förlorade något den dagen Daisy Armstrong dog. Alla hade motiv.

Poirot säger: ”Nu förstår ni varför vissa knivhugg var starka och andra svaga. Vissa av er var män, andra kvinnor, några unga, några gamla. Alla ville delta. Alla ville ge sitt eget hugg. Det var inte bara ett mord. Det var en dom, en straffdom. Ni bildade en egen domstol här på tåget. Och tillsammans dömde ni Cassetti till döden.”

Till slut vänder Poirot blicken mot Fru Hubbard. Hon sitter stilla men hennes ögon är fyllda av känslor. Poirot säger: ”Och ni, madame, ni är inte den ni säger. Ni är inte bara en pratig amerikansk kvinna. Ni är Linda Arden. Ni är Daisys mormor. Ni var en gång en berömd skådespelerska. Ni organiserade detta. Ni var hjärnan bakom planen. Ni kallade alla samman, ni samlade människorna som hade förlorat Daisy. Ni ledde dem.”

Fru Hubbard – Linda Arden – andas djupt. Hon nickar långsamt. Hon säger: ”Ja. Det är sant. Han förstörde min familj, han förstörde våra liv. Vi hade inget val. Rättvisan fanns inte längre. Då skapade vi vår egen.” Tystnaden i vagnen är tung. Alla passagerare ser på Poirot. De väntar på hans dom. Ska han lämna över dem till polisen? Ska han berätta sanningen för världen?

Poirot står tyst länge. Sedan säger han: ”Jag har gett er två lösningar. Den första är enkel: en främling kom och försvann. Den andra är den sanna: ni alla deltog. Nu ska vi bestämma vilken lösning som ska lämnas till myndigheterna.” Monsieur Bouc ser plågad ut. Han säger: ”Min vän, om vi berättar sanningen kommer alla dessa människor att gå under. De hade ett motiv, ja, men lagen kommer inte förstå. Polisen kommer inte förstå. Är det verkligen rätt?”

Dr. Constantine, som också varit med hela tiden, säger: ”Det är bättre att välja den enkla förklaringen. Säg att en främling mördade Ratchett och flydde. Låt rättvisan tro det. Låt dessa människor leva vidare. Deras dom var redan utförd.” Poirot nickar sakta. Han vet att detta är det rätta beslutet. Han säger: ”Mycket väl. Då är det den första lösningen vi ger till polisen. Den andra, den verkliga, stannar här, mellan oss.”

Han samlar ihop sina papper, lägger ner pennan och stänger ögonen ett ögonblick. Sedan säger han: ”Mitt arbete är slut. Mordet på Orientexpressen är löst.”