De Tre Musketörerna (Avancerad)

D’Artagnans resa till Paris

I Frankrike på 1620-talet, under Ludvig XIII:s och kardinal Richelieus oroliga regeringstid, tar berättelsen sin början i den lantliga regionen Gascony. Här lever den unge och eldiga D’Artagnan, son till en fattig men stolt adelsman. Fylld av drömmar om ära, mod och berömmelse, bestämmer han sig för att följa i sin fars fotspår och resa till Paris. Hans mål är tydligt: han ska försöka bli en del av den legendariska kår av musketörer som omges av myt och respekt vid det franska hovet. Med sig har han ett introduktionsbrev till monsieur de Tréville, chefen för kungens musketörer, ett brev som symboliserar både hans släkts förväntningar och hans egna hopp.

Redan innan D’Artagnan ens når Paris stöter han på de första svårigheterna som ska komma att prägla hans väg. Vid en rastplats i staden Meung-sur-Loire råkar han ut för en märklig och ödesdiger incident. En äldre, cynisk man med skarp tunga och listigt sinne – som senare visar sig vara Comte de Rochefort, en av Richelieus närmaste män – hånar honom öppet, inte minst för hans primitiva häst och provinsiella utseende. D’Artagnans ungdomliga stolthet gör honom snabb till ilska och han försöker utmana främlingen, men möts istället av våld. Han blir misshandlad och förödmjukad, och värst av allt – hans dyrbara introduktionsbrev blir stulet. Detta ögonblick sätter tonen för D’Artagnans resa: Paris är inte en plats där naivitet eller landsbygdens moral ger någon fördel, snarare tvärtom.

D’Artagnan anländer till Paris med mer vrede än hopp, men fortfarande beslutsam. Han söker genast upp monsieur de Tréville, men möts av en värld av hierarkier och misstänksamhet. Utan sitt brev har han svårt att övertyga Tréville om sin goda härkomst och sina avsikter. Tréville, som själv vuxit från enkla förhållanden till maktens centrum, känner visst medlidande men förblir kyligt formell. D’Artagnan inser snabbt att han måste bevisa sitt värde på annat sätt än genom papper och ord.

Det är i denna miljö av prestige, maktkamp och intriger som D’Artagnan av misstag råkar i konflikt med tre av musketörkårens mest omtalade medlemmar: Athos, Porthos och Aramis. I sin iver och oförmåga att tolka hovets outtalade koder råkar han förolämpa var och en av dem på olika sätt under en och samma dag. Resultatet blir att han, i snabb följd, utmanas till tre olika dueller – en verklig mardröm för en nykomling i Paris, men också ett ironiskt prov på den ära han vill eftersträva.

Duellerna, som var strängt förbjudna men ändå vanliga bland adeln, arrangeras snabbt. Det som dock börjar som en potentiell katastrof förvandlas till ett ögonblick av ödesdigert samarbete. Strax innan första duellen ska ta sin början, avbryts den brutalt av Richelieus vakter, som med järnhand försöker utrota allt motstånd mot kardinalens makt, inklusive de kungliga musketörerna. För att undkomma arrestering, tvingas D’Artagnan och de tre musketörerna snabbt sluta fred och samarbeta. Tillsammans utkämpar de en hård strid mot övermakten och lyckas mot alla odds besegra vakterna, vilket genast väcker respekt och uppmärksamhet bland vittnen och inom musketörkåren.

Efter denna dramatiska sammandrabbning har D’Artagnan, genom sitt mod, snabbhet och lojalitet, vunnit inte bara Athos, Porthos och Aramis respekt, utan även vänskap. De tre musketörerna, som representerar varsin unik personlighet – Athos med sitt dystra lugn och hemlighetsfulla förflutna, Porthos med sin styrka och fåfänga, och Aramis med sin elegans och religiösa längtan – tar D’Artagnan till sig som en jämlike, trots hans ringa bakgrund och nybörjarstatus.

D’Artagnan får dock inte genast plats bland musketörerna, vilket var hans ursprungliga mål. Istället antas han till kungens garde, vilket ses som ett viktigt steg men inte det slutgiltiga beviset på ära. För D’Artagnan är detta både en bekräftelse på hans potential och en påminnelse om att Paris inte låter någon ta genvägar. Han förstår att vägen mot musketörkårens fulla medlemskap kräver uthållighet, lojalitet och inte minst fortsatt mod.

Under den första tiden i Paris utvecklas relationen mellan de fyra unga männen snabbt från respekt till djup vänskap. D’Artagnan, med sitt hetsiga temperament och sin karaktäristiska ärlighet, finner i Athos, Porthos och Aramis både förebilder och lojala allierade. Tillsammans ger de sig in i stadens äventyr, hovets intriger och duellernas farliga spel. Genom deras ögon får läsaren en inblick i den tidens politiska och sociala landskap: en värld där ära och förräderi ständigt går hand i hand, där kungens och kardinalens maktbalans är i ständig rörelse, och där vänskap och lojalitet ofta är den enda verkliga tryggheten.

Mot slutet av denna första fas i berättelsen har D’Artagnan, från att ha varit en okänd och impulsiv landsortspojke, vuxit in i rollen som en del av Paris äventyrliga elit. Tillsammans med Athos, Porthos och Aramis, har han lagt grunden för det partnerskap och de lojalitetsband som ska bli avgörande i bokens fortsatta händelseutveckling. Den ikoniska frasen “En för alla, alla för en”, som kommer att prägla deras fortsatta äventyr, blir nu ett verkligt löfte och ett bärande tema för berättelsen. D’Artagnan står fortfarande inför otaliga faror och moraliska prövningar, men han är inte längre ensam – hans öde är nu sammanflätat med sina tre vänner, och det är tillsammans de kommer möta de prövningar som Paris och hovet har att erbjuda.

Intriger och kärlek vid det franska hovet

När D’Artagnan väl har funnit sin plats i Paris, om än ännu inte som musketör, inleds nästa fas av hans liv med en flytt till en liten men strategiskt vald bostad. Han hyr ett rum hos värdshusvärden Bonacieux, en förmögen men ängslig man, vars fru Constance arbetar nära hovet som kammarjungfru åt drottning Anne av Österrike. Det är genom denna flytt och tillfällighetens spel som D’Artagnan dras allt djupare in i hovets hemligheter och blir inblandad i ett av de mest laddade politiska draman i Frankrike.

Constance Bonacieux är en kvinna som skiljer sig från mängden; hon utstrålar mod, lojalitet och intelligens, vilket snabbt fångar D’Artagnans intresse och hjärta. Hans förälskelse blir omedelbar, och när Constance kidnappas av okända män – ett brott som genast får politiska förtecken – engagerar sig D’Artagnan utan att tveka i hennes räddning. Med hjälp av sina nyvunna vänner lyckas han befria henne, vilket leder till en djup förbindelse mellan de två. För D’Artagnan blir Constance inte bara föremål för romantisk åtrå, utan också en symbol för den oskuldsfulla och utsatta godheten som hotas av den korrumperade värld han nu trätt in i.

Samtidigt rör sig maktens spelare i bakgrunden. Drottning Anne har, trots sitt äktenskap med kung Ludvig XIII, inlett ett känslomässigt och förbjudet band med den engelske hertigen av Buckingham, en av Europas mäktigaste och mest omtalade män. I ett ögonblick av passion och tillit har drottningen överlämnat ett exklusivt diamanthalsband – en gåva från kungen – till Buckingham, i hemlighet. Detta halsband är inte bara ett dyrbart smycke, utan också en potentiell källa till skandal; om dess försvinnande skulle upptäckas, riskerar drottningen sitt rykte och sin ställning vid det franska hovet.

Kardinal Richelieu, den slugaste och mest hänsynslöse av alla drottningens fiender, ser sin chans att förgöra henne. Han har, genom sitt nätverk av spioner och sina egna lojalister som den farliga Milady de Winter, fått nys om diamanthalsbandets försvinnande. Hans plan är briljant i sin grymhet: han övertygar kungen om att be drottningen bära just det halsbandet vid ett kommande hovbal, i hopp om att avslöja hennes hemlighet och dra henne i vanära. Richelieu inser att om han lyckas, kommer han inte bara ha förödmjukat Anne, utan även försvagat Buckinghams och Englands inflytande över Frankrike.

När drottning Anne får veta att hon måste bära halsbandet, drabbas hon av panik. Hon vänder sig till den enda person hon tror kan hjälpa henne: Constance Bonacieux, som i sin tur vädjar till D’Artagnan. Det är en desperat situation som kräver mod, snabbhet och list, och D’Artagnan tvekar inte. Han tar på sig uppdraget att resa till London för att återbörda diamanterna, och hans tre vänner – Athos, Porthos och Aramis – svär att följa honom och skydda honom till varje pris.

Resan till England utvecklas snabbt till ett farligt och utmattande äventyr, där varje kilometer innebär nya hinder. Richelieu, som inser vad som pågår, mobiliserar sina agenter för att stoppa D’Artagnan och hans vänner. Porthos hamnar snart i duell med en av kardinalens män, blir svårt skadad och måste stanna kvar på värdshus. Aramis, som också förföljs och hotas, blir skjuten och tvingas gömma sig för att överleva. Athos utsätts för ännu grymmare öde: han blir förrådd och arresterad efter att ha anklagats på falska grunder. Var och en av musketörerna offrar sig självmant för att D’Artagnan, som är den ende med direkt koppling till uppdraget, ska ha en chans att nå London.

Under hela resan visar sig D’Artagnan från sin allra bästa sida: han är snabb, orädd och kompromisslös. Han förlitar sig på sin egen list men även på sin trogna tjänare Planchet, vars lojalitet och uppfinningsrikedom blir ovärderlig. Samtidigt som han sörjer sina vänners öde, driver honom tanken på Constance och drottningens ära obevekligt framåt. Väl framme i London inser han dock att problemen bara har börjat. Buckingham, som är hårt bevakad av både egna politiska fiender och Richelieus agenter, är i desperat behov av D’Artagnans hjälp. Med sin okuvliga vilja lyckas D’Artagnan få tillträde till hertigen, avslöjar situationens allvar och får till slut tillbaka diamanterna – dock inte utan dramatik, eftersom Milady de Winter redan hunnit stjäla två stenar från halsbandet i ett försök att sabotera allt.

Buckingham, som älskar drottningen till gränsen av sin egen undergång, sätter genast sina juvelerare i arbete för att ersätta de förlorade diamanterna. D’Artagnan, utmattad och jagad, återvänder i ilfart till Paris med halsbandet i tryggt förvar. Vägen tillbaka är lika farofylld som utresan; Richelieus folk gör allt för att stoppa honom, men han lyckas undkomma tack vare sitt mod och sin förmåga att tänka snabbt i pressade situationer.

När D’Artagnan äntligen återvänder, hinner han i sista stund lämna över smycket till Constance, som för det vidare till drottningen. På hovbalen bär drottning Anne diamanthalsbandet och lyckas därmed avvärja skandalen. Kungen märker inget, Richelieu förlorar den första av många dragkamper, och D’Artagnan har räddat både drottningens heder och sin egen plats i Paris – även om han samtidigt vunnit en mäktig fiende i Milady, som svär att hämnas för att ha blivit överlistad.

Denna dramatiska kedja av händelser stärker inte bara vänskapsbanden mellan D’Artagnan och musketörerna, utan drar honom ännu djupare in i hovets och maktens farliga värld. Hans kärlek till Constance blir alltmer lidelsefull, men deras förhållande är nu hotat från flera håll. D’Artagnan har blivit en nyckelfigur i kampen mellan kungens och kardinalens makt, där insatserna är högre än han någonsin kunnat ana – och där hans lojalitet, mod och list kommer att prövas till det yttersta.

Farliga allianser och gamla hemligheter

Efter triumfen med diamanthalsbandet och den tillfälliga segern över Richelieu hoppas D’Artagnan att äntligen få ro i sitt privatliv och kanske inleda en äkta romans med Constance Bonacieux, kvinnan som blivit allt viktigare för honom. Men lyckan blir kortvarig. Constance, som hela tiden befunnit sig i maktens och intrigens epicentrum på grund av sitt arbete och sina lojaliteter, kidnappas återigen – denna gång spårlöst och under mystiska omständigheter. För D’Artagnan blir förlusten förlamande: all hans styrka och tapperhet känns plötsligt otillräckliga mot de osynliga krafter som tycks kontrollera Paris från skuggorna.

I sin förtvivlan söker D’Artagnan hjälp hos sina vänner Athos, Porthos och Aramis, de enda människor han vet att han kan lita på. Tillsammans inleder de en farofylld jakt genom Paris och dess dunkla förorter, på jakt efter ledtrådar kring Constances försvinnande. Jakten för dem genom en värld av spioner, dubbelspelare och förrädiska informanter, där hotet från Richelieus nätverk och hans dödliga agent Milady de Winter alltid är närvarande, även om hon ännu rör sig i berättelsens periferi. Det är under denna period av oro och väntan som de fyra vännerna för första gången på allvar tvingas konfrontera sina egna inre demoner.

En natt, när de samlats i ett värdshus, öppnar Athos sig för D’Artagnan och berättar en mörk och omskakande hemlighet ur sitt förflutna. I sin ungdom hade Athos varit gift med en kvinna som han älskade djupt, men lyckan slog om till tragedi då han upptäckte att hans hustru var märkt med fleur-de-lis, brännmärket för dömda brottslingar i Frankrike. I en blandning av skräck, avsky och sårad stolthet hade Athos lämnat henne åt sitt öde och brutit med både kärlek och framtidstro. Berättelsen lämnar D’Artagnan skakad och tankfull – den visar honom att även den mest ädle av män kan bära på svåra hemligheter och oförsonlig sorg.

Samtidigt ökar D’Artagnans egen roll i hovets maktspel. När han börjar undersöka Constances försvinnande, dras han till den mystiska och gåtfulla Milady de Winter, Richelieus mest hänsynslösa agent. Trots varningarna från Athos och sina vänner – som snabbt uppfattar hennes destruktiva makt – faller D’Artagnan för Miladys skönhet, intelligens och karisma. Han dras till henne på samma gång som han anar att det är farligt. Förälskelsen är lika mycket en förtrollning som en blindhet, och D’Artagnan hamnar i ett psykologiskt spel där sanning och illusion ständigt byter plats.

Milady, som i sin tur drivs av hat och ambition, försöker snärja D’Artagnan för att utnyttja honom i sina egna planer. Hennes vapen är förförelse, manipulation och ett skrupellöst förakt för moral. D’Artagnan, vars ungdomliga självsäkerhet ofta får honom att underskatta faran, bestämmer sig för att lura Milady genom att utge sig för att vara greve de Wardes – en av hennes älskare och Richelieus allierade. Genom en raffinerad och riskfylld plan lyckas han ta sig in i hennes sängkammare, där han låtsas vara de Wardes och därmed vinner hennes förtroende. Under dessa laddade möten får han en unik inblick i Miladys karaktär: han inser att hon är kapabel till nästan vad som helst för att uppnå sina mål, och att hennes passioner och hat bär på ett nästan destruktivt djup.

Men sanningen hinner snart ikapp D’Artagnan. När han till sist avslöjar sitt riktiga jag för Milady, vänds hennes känslor till ursinnig vrede och hämndbegär. I ett obevakat ögonblick upptäcker D’Artagnan dessutom ett skrämmande fysiskt bevis: på Miladys axel finns fleur-de-lis-märket, exakt det Athos berättat om. Chocken är total – Milady är kvinnan ur Athos förflutna, den kvinna som förde honom till förtvivlan och vanära, och som nu visar sig vara kardinalens dödligaste vapen.

Mötet med denna sanning blir en vändpunkt för D’Artagnan. Hans attraktion till Milady ersätts snabbt av fruktan och avsmak. Han förstår att han blivit en bricka i ett mycket större spel, där Milady inte tvekar att döda för att skydda sina intressen. I raseri och desperation försöker Milady mörda D’Artagnan genom att förgifta honom, men tack vare sin vaksamhet och tur lyckas han undkomma döden. Erfarenheten lämnar honom dock inte oskadd: han inser att den värld han nu tillhör är fylld av falskhet, svek och dödliga fällor, där kärlek och hat kan byta plats på ett ögonblick.

Efter denna nära-döden-upplevelse återvänder D’Artagnan till Athos och berättar hela sanningen. Det som förut varit en personlig tragedi för Athos har nu blivit ett allvarligt hot mot dem alla, och bandet mellan de två männen fördjupas ytterligare genom deras gemensamma fiendskap med Milady. De inser att kampen mot Richelieus intriger och Miladys planer nu är både personlig och existentiell – det handlar inte längre bara om ära och politisk makt, utan om att överleva i en värld där till och med kärleken kan vara dödlig.

Samtidigt växer D’Artagnans beundran och respekt för sina vänner. Han inser att lojaliteten mellan dem är hans främsta skydd mot de faror som omger dem, och att deras öde nu är sammanflätat på ett sätt som gör att ingen kan klara sig ensam. Deras vänskap – och deras gemensamma fiende i Milady – kommer att prägla berättelsens fortsättning och driva dem mot nya prövningar där mod, list och hjärtats uthållighet ständigt kommer att sättas på prov.

Krig och hämnd vid La Rochelle

Efter den dramatiska upptäckten av Miladys sanna identitet och hennes dödliga hämndbegär är det som om berättelsen förändrar tempo och skala. Den lilla cirkeln av personliga fejder växer till att omfatta hela nationens politiska och militära kris. Frankrike står mitt i det blodiga religionskriget mot de protestantiska hugenotterna, och den lilla staden La Rochelle, som gör motstånd mot kung Ludvig XIII, har blivit scenen för en lång och förödande belägring. Det är dit D’Artagnan och hans tre trogna vänner skickas, nu inte bara som unga äventyrare utan som fullfjädrade soldater och krigshjältar.

Kriget runt La Rochelle är skoningslöst, och för första gången ställs musketörerna inför krigets obarmhärtiga verklighet. Skyttegravar, hungersnöd, ständiga faror och plötsliga dödsfall sätter prövningar på deras mod och sammanhållning. Mitt i denna miljö av våld och osäkerhet lyckas dock D’Artagnan, Athos, Porthos och Aramis upprätthålla sin särprägel och heder. Deras tapperhet i strid, förmåga att stötta varandra och deras okonventionella humor gör dem snart till levande legender bland soldaterna. Berättelser om deras dåd sprids och höjer både deras anseende och förväntningarna på vad de kan åstadkomma.

Men även mitt under krigets kaos upphör inte det personliga hotet från Milady de Winter. Hon har inte gett upp sina planer på att förgöra D’Artagnan och hans vänner, och genom sina egna agenter försöker hon vid flera tillfällen ta deras liv. Gift, lönnmördare och försåtliga fällor blir en del av vardagen, och D’Artagnan inser att Milady är lika farlig på avstånd som ansikte mot ansikte. Trots alla försök misslyckas dock Miladys sändebud; musketörernas mod och vaksamhet räddar dem gång på gång ur livsfarliga situationer.

Samtidigt fortsätter intrigerna på den politiska arenan. Athos, vars misstänksamhet mot Milady har blivit en fixering, råkar av en slump höra kardinal Richelieu ge Milady ett nytt och långt mer explosivt uppdrag: hon får order om att bege sig till England och mörda hertigen av Buckingham, Frankrikes största rival och drottning Annes hemlige beskyddare. Richelieu skriver ett särskilt brev åt Milady, ett slags frisedel som skyddar henne från alla eventuella repressalier för hennes handlingar – ett dokument som ger henne nästan obegränsad makt att agera i kungens och kardinalens namn. Athos, som är beslutsam att stoppa henne, tar en enorm risk och lyckas genom list och mod stjäla brevet från Milady. Denna handling förändrar spelreglerna – nu sitter musketörerna på ett bevis för Richelieus inblandning i en internationell mordkomplott, något som kan rubba maktbalansen vid hela det franska hovet.

För att vinna tid och försöka försvaga Miladys inflytande beslutar sig D’Artagnan och hans vänner för att göra något som både ska visa deras tapperhet och distrahera Richelieus män: de bestämmer sig för att hålla och försvara en liten skans mot hugenotternas anfall, en till synes självmordsbenägen manöver. Under ett heroiskt dygn håller de ut mot en övermäktig fiende, mot alla odds. Deras bedrift blir omskriven och beundrad av både vän och fiende, och deras rykte som de fyra oskiljaktiga musketörerna befästs ytterligare. Det är också denna strid, med sitt mod och sina uppoffringar, som definitivt gör D’Artagnan värdig en plats bland musketörerna.

Samtidigt pågår kampen mot klockan och Miladys flykt över Engelska kanalen. Musketörerna, som nu har Richelieus brev i sin ägo, använder alla sina kontakter och nätverk för att varna Lord de Winter, Buckinghams svåger, och drottning Anne för det annalkande hotet. De skickar snabba budbärare, kodade meddelanden och egna ombud, allt för att stoppa Milady innan det är för sent. Det är dock ingen enkel uppgift; Milady har visat sig vara både intelligent och hänsynslös, och ingen av dem underskattar henne längre.

I England lyckas Lord de Winter, tack vare musketörernas varning och sin egen vaksamhet, spåra Milady och till slut gripa henne. Han inser snabbt att han inte bara har att göra med en kriminell utan med en kvinna vars list överträffar de flesta mäns. Hon fängslas under hård bevakning i ett slott vid kusten, och får en ung puritansk officer, Felton, som sin vaktare. Det är här Miladys unika psykologiska förmågor visar sig från sin allra farligaste sida. Med osviklig intuition identifierar hon Feltons svaga punkter – hans religiösa nit, hans känsla av utanförskap och hans misstänksamhet mot överheten. Genom skicklig manipulation, halvsanningar och förförelse lyckas hon bryta ner hans motstånd, övertyga honom om sin egen oskuld och om att Buckingham är roten till all ondska.

Felton, helt i Miladys grepp, hjälper henne till slut att fly. I ett desperat försök att vinna hennes kärlek och bevisa sin trohet, utför han det Milady inte kunnat göra själv: han tar sig till Buckinghams residens och mördar honom brutalt. Milady, som fått sin vilja igenom, försvinner snabbt från England och lämnar kaos, skuld och död efter sig. Buckinghams död får enorma konsekvenser både för det engelska och det franska hovet, och Milady har nu visat att hon är en fiende som inte skyr några medel.

När nyheten om Buckinghams död når Frankrike, och Milady återigen dyker upp på musketörernas radar, inser D’Artagnan, Athos, Porthos och Aramis att deras kamp inte är över. Tvärtom har deras fiende blivit farligare än någonsin, beväpnad med både hämndbegär och Richelieus komprometterande brev. Men musketörernas vänskap, deras erfarenheter från kriget och deras nyvunna kunskap om Miladys metoder gör dem mer sammansvetsade än någonsin. De förstår nu att slutstriden närmar sig – en kamp där inte bara ära och kärlek står på spel, utan själva livet.

Rättvisa och avsked

När blodsspåren efter Miladys senaste dåd fortfarande är färska och krigets eko ännu hörs i fjärran, börjar dramat gå mot sitt klimax. Den stora maktkampen, som så länge utspelats i palatsets skuggor och på krigets slagfält, har nu blivit till en personlig jakt på upprättelse och rättvisa. För musketörerna är det inte längre bara en fråga om ära och lojalitet, utan om att försöka rädda det lilla som finns kvar av hopp och kärlek i en värld som trasats sönder av svek.

Drottning Anne, som under hela berättelsen har balanserat på slak lina mellan lojalitet och rädsla, beslutar sig till slut för att skydda Constance Bonacieux, sin trogna tjänarinna och D’Artagnans älskade. Med hjälp av sina närmaste lierade låter drottningen föra Constance i säkerhet, dold för Richelieus och Miladys långa armar. Ett kloster, skyddat av tystnadens och fromhetens regler, blir den tillfälliga fristaden där Constance får andrum och en chans till överlevnad. När D’Artagnan får veta var hon finns, är hans längtan och oro så stor att varje minut känns som en evighet. Han får slutligen tillstånd att hämta henne därifrån, med hoppet om att deras kärlek äntligen kan få blomstra utan dödligt hot hängande över dem.

Men ödet är som vanligt skoningslöst. Samtidigt som D’Artagnan närmar sig klostret, söker Milady själv skydd på samma plats. Utmattad efter flykten från England och Buckinghams död, vet hon att faran är överhängande. Med sin skickliga förmåga att spela rollen av ett offer, duperar hon nunnorna och lyckas smälta in som en oskyldig, förföljd kvinna. Hennes hat och rädsla är påtaglig, men hennes list är ännu större. När hon inser att Constance befinner sig där, och att D’Artagnan är på väg, föds en sista, dödlig plan.

Constance, vars liv präglats av lojalitet och mod men också av sårbarhet, är försvarslös mot Miladys försåtliga charm. Milady, som utger sig för att vara hennes beskyddare, lyckas vinna hennes förtroende och i ett obevakat ögonblick ger hon Constance ett gift som dödar henne snabbt och tyst. När D’Artagnan, full av hopp och kärlek, slutligen når fram till klostret, möts han av en ofattbar syn – Constance är död, rövad från honom av den kvinna han själv hjälpt till att avslöja. Chocken och sorgen är överväldigande, och D’Artagnans förtvivlan förvandlas snabbt till en brinnande vilja att ställa Milady till svars, vad det än må kosta.

Nu följer en av bokens mest laddade och mörka sekvenser. D’Artagnan och de tre musketörerna, med Athos i spetsen, svär att Milady inte ska komma undan sitt öde. Genom ett skickligt samarbete och en noggrant uttänkt plan lyckas de till slut spåra henne och gripa henne, trots hennes försök att undkomma och manipulera omgivningen. För första gången ställs Milady inför sina fiender utan möjlighet att använda vare sig list eller förförelse för att rädda sig. I en sluten domstol, långt från Paris och maktens korridorer, ställs hon inför rätta. Musketörerna har samlat bevis på hennes brott – från mordförsök till utpressning, förgiftning och förräderi. Det som framför allt väger tungt är vittnesmålet från en bödel som avslöjar att Milady i sin ungdom förstört hans bror och bär brännmärket fleur-de-lis som ett outplånligt bevis på sitt kriminella förflutna.

Rättegången blir både en moralisk och existentiell uppgörelse. Milady, som så länge utmanat samhällets och religionens gränser, möter till slut en rättvisa som varken är helt laglig eller helt moralisk. Hennes dödsdom är ett uttryck för både hämnd och den ordning som de fyra vännerna vill återställa. I sin sista stund visar hon inget ånger, bara hat och förakt för sina bödlar. Dödsstraffet verkställs och Milady dör, inte som den demon många sett henne som, utan som en trasig och ensam människa vars begåvning för ondska bara motsvarades av hennes förmåga att förgöra sig själv och andra.

Efter denna blodiga och tunga rättsskipning är det som om världen plötsligt blir tystare. De fyra vännerna återvänder till armén, där kriget mot hugenotterna fortfarande rasar, men inget är sig riktigt likt. Förlusten av Constance har tagit ifrån D’Artagnan den sista illusionen om oskuld, och de andra musketörerna bär var och en på sina egna sorger och trauman. Det är dock inte slut på deras prövningar: D’Artagnan, som nu blivit en känd och fruktad fiende till Richelieu, arresteras av kardinalens män under svepskäl om illojalitet och tjänstefel.

Men ödet, eller snarare den politiska verkligheten, har ännu ett kort kvar att spela. Richelieu, som både beundrar och fruktar D’Artagnans förmåga, erbjuder honom frihet och till och med en befordran till löjtnant om han lämnar över brevet som Athos stal från Milady – det komprometterande dokumentet som bevisar Richelieus direkta order om mord på Buckingham. D’Artagnan, som nu lärt sig spelets regler, accepterar Richelieus erbjudande, inte utan sorg men med en bitter känsla av seger. Han får sin befordran, men erbjuder brevet även till sina vänner, ett sista test på deras vänskap och lojalitet. Athos, Porthos och Aramis tackar dock nej, var och en av olika skäl – Athos av ädelmod och sinnesro, Porthos av materiell tillfredsställelse och Aramis av längtan efter ett annat liv.

Så skingras slutligen de fyra vännernas vägar, men inte utan att deras äventyr lämnat djupa spår i dem alla. D’Artagnan står kvar – ensam, stolt men märkt av förlust och erfarenhet – och blickar ut mot framtiden som löjtnant i musketörerna. Hans resa från naiv yngling till ärrad hjälte är över, men vänskapens och lojalitetens löfte – “En för alla, alla för en” – kommer alltid att leva kvar. Och så slutar den stora berättelsen om De tre musketörerna, en odödlig saga om mod, kärlek, svek och den eviga kampen mellan ljus och mörker.