Skattkammarön (Mellannivå)

Den mystiske sjömannen på värdshuset

En kall höstdag anländer en gammal sjöman till värdshuset Admiral Benbow, som ligger vid kusten nära Bristol i England. Mannen är stor och kraftig, med ett ärr i ansiktet och en gammal blå rock. Han bär på en tung sjömanskista och söker efter ett rum att hyra. Värdshusets ägare, Jims far, erbjuder honom ett rum, och sjömannen stannar kvar – dag efter dag, vecka efter vecka.

Sjömannen presenterar sig som “Kaptenen”, men hans riktiga namn är Billy Bones. Han är en hemlighetsfull och skrämmande man. Varje dag vandrar han längs klipporna och tittar ut mot havet med ett gammalt kikarglas. Han dricker mycket rom och sjunger gamla sjömansvisor på kvällarna, ofta till sen natt. Gästerna på värdshuset är rädda för honom. Hans röst är hög och hård, och hans berättelser om piratlivet på haven är vilda och brutala. Barn gömmer sig och vuxna håller tyst – ingen vill göra Kaptenen arg.

Men Billy Bones har en särskild relation med Jim Hawkins, värdens unge son. Han erbjuder Jim ett silvermynt varje månad om pojken håller utkik efter en speciell person: en enbenig sjöman. Jim förstår inte riktigt varför, men han tar uppdraget på allvar. Kaptenen verkar vara djupt rädd för den okände enbenige mannen, vilket är märkligt eftersom Bones själv är stor och farlig. Denna fruktan gör Jim nyfiken och lite orolig på samma gång.

Livet på Admiral Benbow är inte lätt för familjen Hawkins. Jims far är sjuk och kan inte sköta värdshuset ordentligt. Han försämras med varje vecka som går, och det är tydligt att han inte kommer att leva länge till. Jim måste hjälpa till mer och mer, och han bär ett tungt ansvar för sin ålder. Trots sin ungdom tvingas Jim att vara mogen och tänka praktiskt. Hans fars sjukdom gör att Jim inte kan vara ett vanligt barn – han måste vara stark.

En dag dyker en ny och obehaglig gäst upp på värdshuset. Hans namn är Black Dog, och han är en gammal sjökamrat till Billy Bones. Black Dog ser ut som en pirat: smutsig, med en kall blick och två fingrar som saknas på ena handen. Han frågar efter Kaptenen och sätter sig ner med honom i ett hörn av rummet. Jim ser hur de två männen pratar med låga röster, men ganska snart höjs stämman. De bråkar om något hemligt – ett dokument som Black Dog verkar vilja ha. Kaptenen vägrar att ge det ifrån sig, och plötsligt griper han sitt huggvapen och jagar bort Black Dog ut ur värdshuset. Black Dog springer fort och försvinner längs vägen.

Men segern kostar Kaptenen dyrt. Strax efter kollapsar han på golvet. Det är ett slaganfall – hans kropp har gett upp under trycket av rädslor, rom och ett hårt liv till sjöss. Doktor Livesey, som råkar vara på värdshuset den dagen, hjälper till och räddar Bones liv. Han varnar Kaptenen strängt: om han inte slutar dricka rom och inte håller sig lugn, kommer nästa attack att döda honom.

Under dessa oroliga dagar dör Jims far. Det är en sorgens stund för hela familjen, men Jim har inte tid att sörja länge. Han måste ta hand om sin mor och hjälpa till med begravningen och värdshuset. Faderns död är en vändpunkt i Jims liv. Den gör honom äldre inuti – mer beslutsam, mer modig, mer beredd att möta faror som de flesta barn aldrig behöver tänka på. Kort efter faderns begravning händer något ännu mer skrämmande. En blind tiggare knackar på dörren till Admiral Benbow. Hans namn är Pew, och trots att han inte kan se är han farlig och hotfull. Han ber Jim att leda honom till Kaptenen, och Jim gör det – delvis av rädsla, delvis av nyfikenhet. Pew trycker något hårt mot Kaptenens hand och försvinner sedan snabbt ut i mörkret.

Det som Pew gav Bones kallas “det svarta märket” – en rund bit papper med ett svart märke på ena sidan och ett budskap på den andra. Bland pirater är det svarta märket en dödsdom. Det betyder att man är dömd. Billy Bones förstår direkt vad det innebär och blir dödligt rädd. Hans ansikte bleknar, hans händer darrar. Och sedan faller han ner – ett nytt slaganfall tar hans liv. Billy Bones är död. Jim och hans mor befinner sig nu i stor fara. De vet att Pew och hans medbrottslingar snart kommer att komma tillbaka för att söka igenom Bones tillhörigheter. De letar efter något specifikt – något som Bones hade gömt. Jim och hans mor bestämmer sig snabbt för att öppna Kaptenens kista och ta det som tillhör dem, som betalning för alla de rum och måltider Bones aldrig betalade för.

I kistan hittar de pengar och gamla papper, men det viktigaste är ett förseglat paket. Jim tar det med sig precis när pirater kommer stormande mot värdshuset. Kaos bryter ut. Pew och hans gäng söker igenom varje rum, men de hittar inte vad de letar efter. Tullryttare, som fått en varning, anländer och piraterna flyr i panik. I förvirringen trampas den blinde Pew ihjäl av en häst – ett dramatiskt och brutalt slut för en farlig man. Jim och hans mor flyr i säkerhet. Och när Jim senare öppnar paketet han räddat, inser han vad allt detta handlat om: en karta. En detaljerad karta över en ö, med markeringar som visar var den legendariske piratkaptenen Flint – en av de mest fruktade sjörövarna i historien – en gång gömde en enorm skatt. Äventyret har knappt börjat.

Kartan, planen och avfärden från Bristol

Jim Hawkins vet att paketet han räddade från Billy Bones kista är viktigt, men han förstår inte riktigt hur viktigt förrän han visar det för de rätta personerna. Han tar sig till doktor Livesey, den kloke och respekterade läkare som hjälpte Kaptenen under hans slaganfall. Hos Livesey finns också den lokale adelsmannen Squire Trelawney – en rik och äventyrlig man med stort intresse för havet och fjärran länder. Tillsammans öppnar de paketet och breder ut kartan på bordet.

Det är en detaljerad karta över en ö i Karibien. På kartan finns markeringar, koordinater och anteckningar med en händig handstil – allt ritat av den ökände piratkaptenen Flint själv. Och på tre ställen på ön finns ett kors, med orden “bulk of treasure here” skrivna bredvid det största. Reaktionen är omedelbar. Trelawneys ögon tänds av spänning och han slår handen i bordet – han vill ge sig av så fort som möjligt. Livesey är mer försiktig och eftertänksam, men till och med han kan inte dölja sin nyfikenhet. De bestämmer sig: de ska rusta ut en expedition, segla till ön och hämta Flints skatt.

Jim får följa med som skeppspojke. Det är en enkel roll utan stor status, men Jim tar den på fullt allvar. Han är fortfarande ung – en pojke som nyligen förlorat sin far och levt under hot från pirater – men han bär på en mognad och ett mod som är ovanligt. För Jim är expeditionen inte bara ett äventyr. Det är en chans att bevisa sig själv, att göra något verkligt viktigt i en värld som hittills mest erbjudit honom sorg och oro.

Squire Trelawney åker till Bristol för att chartra ett lämpligt skepp och anställa besättning. Det tar inte lång tid. Han hittar ett bra fartyg vid namn Hispaniola och börjar rekrytera sjömän. Men det viktigaste mötet sker på en krog nära hamnen, där Trelawney stöter på en man vid namn Long John Silver. Silver är kokken på en av de lokala fartygen – eller snarare, han är känd som den bäste kocken i hela Bristol, och dessutom en man som alla litar på. Han har ett träben istället för sitt vänstra ben och rör sig med hjälp av en krycka, men han är stark, bred och rör sig med en självklarhet som imponerar på alla runt omkring honom.

Long John Silver är en man man lägger märke till. Han är vältalig och varm, alltid med ett leende och ett bra ord. Han har svar på alla frågor, lösningar på alla problem, och han verkar genuin på ett sätt som är svårt att ifrågasätta. Trelawney anställer honom direkt som kock, och Silver hjälper dessutom till att rekrytera resten av besättningen – erfarna sjömän som han påstår sig känna och lita på. Stevenson gör medvetet Silver sympatisk och trovärdig från början. Det är ett smart val, för det gör honom desto mer skrämmande när sanningen senare uppenbaras. En skurk som ser ut som en skurk är lätt att undvika. En skurk som känns som en vän är farlig på ett helt annat sätt.

När Jim anländer till Bristol och möter Silver för första gången förstår han varför alla gillar honom. Silver är rolig, intresserad och behandlar Jim som en jämlike snarare än ett barn. Han visar Jim runt i köket, berättar historier och lyssnar på Jim med ett allvar som känns äkta. Det uppstår ett genuint vänskapsband mellan dem – eller åtminstone vad Jim tror är ett vänskapsband. Jim känner sig sedd och respekterad, vilket är en känsla han inte alltid fått tidigare. Denna relation är en av bokens mest spänningsfyllda och komplexa, eftersom läsaren hela tiden vet mer än Jim. Vi ser hur Silver manipulerar, men vi förstår också att det finns något äkta i hur han behandlar pojken – vilket gör hans karaktär svår att helt och hållet hata.

Hispaniola avgår från Bristol med full besättning och gott mod. Men alla ombord är inte nöjda. Kapten Alexander Smollett – ett erfaret sjöbefäl med strikta principer och lite tålamod för slarv – kallar till ett möte med Trelawney och Livesey tidigt under resan. Han är direkt och ärlig: han ogillar besättningen, han ogillar hur snabbt allt organiserats, och framför allt ogillar han att expeditionens mål och syfte verkar vara känt av alldeles för många ombord. Hemliga expeditioner ska vara hemliga, påpekar han torrt. Om vanliga sjömän känner till skattkartans existens är det ett dåligt tecken. Trelawney avfärdar oron som överdrift – han är optimistisk av naturen och ser hellre det bästa i folk. Men Livesey lyssnar noga, och Jim lyssnar ännu nogrannare.

En natt, när skeppet gungar i ett grovt hav och de flesta sover, klättrar Jim ner i ett äppelfat som förvaras under däck. Han har tänkt ta ett äpple men somnar nästan av tröttheten och rörelsen. Och sedan hör han röster. Nära honom, i mörkret, sitter Long John Silver och talar med en av de andra sjömännen i låg men tydlig röst. Det Silver säger förändrar allt.

Silver är ingen vanlig kock. Han är en före detta pirat – en av Flints mest betrodda män. Flera av besättningsmännen ombord är detsamma: gamla pirater som Silver rekryterat medvetet. Deras plan är enkel och kall: de ska låta Smollett och de andra navigera skeppet till ön, låta dem gräva upp skatten – och sedan döda alla som inte är på deras sida. De väntar bara på rätt tillfälle.

Jim ligger stilla i mörkret och töser inte röra sig. Hans hjärta slår hårt och snabbt. Det Silver beskriver är ett myteri – ett mord planerat i kyla och lugn av en man Jim trott var hans vän. När faran passerar och Jim kan ta sig upp på däck igen vet han vad han måste göra. Han söker upp kapten Smollett, Squire Trelawney och doktor Livesey och berättar allt han hört. Ansiktsuttrycken förändras när han talar. Äventyret har tagit en mycket mörkare vändning.

Ön och myteriet bryter ut

Hispaniola saktar in och ankrar på ett grunt vatten utanför en grön och tät ö. Från däck ser besättningen höga berg, djupa skogar och långa stränder av vit sand. Det borde vara en vacker syn, men stämningen ombord är tung och spänd. Alla vet vad som väntar – eller åtminstone anar de det. Piraternade ler och pratar högt, men det är ett falskt lugn. De lojala männen håller ihop och tittar på varandra med oroliga blickar. Kapten Smollett förstår att han måste agera, men hans alternativ är få och alla är riskabla.

Han fattar ett beslut: han låter en del av besättningen gå i land. Det verkar kontraintuitivt – att skicka iväg potentiella myterister utan uppsikt. Men tanken är att ge dem något att göra, att bryta den farliga stillheten. Sjömän som sitter overksamma börjar tänka, och tänkande pirater är farliga pirater. Smollett hoppas att rörelsen ska köpa tid. Det är ett riskabelt drag, och han vet det.

Jim Hawkins agerar som han ofta gör – utan plan och utan att tänka för länge. Han hoppar helt enkelt ner i en av de båtar som ska ro iland och gömmer sig bland besättningsmännen. Det är en impulsiv handling, typisk för Jim, och den tar honom rakt in i fara. När båten når stranden smiter han in i skogen och försvinner bland träden och buskarna innan någon hinner reagera.

Ön är vild och märklig. Luften är het och tung av doft från exotiska växter. Fåglar skränar i träden. Jim vandrar utan riktning och njuter för ett ögonblick av friheten – tills han hör röster. Han kryper fram och kikar genom bladverk och ser Long John Silver stå på en strand och tala med en av besättningsmännen. Mannen – en av de få i besättningen som är äkta lojal mot Smollett – vägrar att gå med på myteriet. Han är rak och modig. Silver lyssnar på honom med ett leende, tålmodigt, som om han har all tid i världen.

Sedan slår Silver till. Det går fort och brutalt. Med sin krycka och med en kniv avslutar han samtalet permanent. Mannen faller. Silver torkar kniven lugnt och ropar på de andra piraterna som väntar lite längre bort i skogen. Jim ser alltihop. Han trycker sig mot marken och törs knappt andas. Det han just bevittnat är ett mord, utfört med kall beräkning av en man han en gång kallade sin vän. Silverdramatiken är nu borta för alltid. Silver är inte längre bara en dubbelspelare med charm och hemligheter – han är en mördare. Det är bokens moraliska vändpunkt, och den träffar hårt. För Jim, och för läsaren.

Jim flyr djupare in i skogen, förtvivlad och rädd. Och det är då han stöter på något helt oväntat: en rörelse i buskarna, ett ljud, och sedan en gestalt som hoppar fram. Det är en man – eller vad som en gång var en man. Han är mager och solbränd, klädd i trasor av skinn, med lågt hår och vilda ögon. Han heter Ben Gunn, och han har levt ensam på ön i tre år.

Ben Gunn är från början komisk. Han pratar i långa, hoppande meningar och glömmer ibland vad han just sagt. Han drömmer om ost – brittisk ost, påstår han, är det enda han verkligen saknar från civilisationen. Men bakom galenskapen finns ett skarpt och användbart sinne. Ben Gunn var med på en tidigare expedition till ön, en expedition som letade efter Flints skatt men kom hem tomhänta. Som straff lämnades han kvar ensam. Men under tre år av ensamhet hittade han faktiskt skatten – och han gömde den i en grotta djupt inne på ön. Jim förstår knappt vad det betyder, men orden stannar kvar i hans minne.

Medan Jim irrar runt på ön bryter kaos ut vid ankringsplatsen. Myteristerna tar kontrollen över Hispaniola. De lojala männen – Smollett, Livesey, Trelawney och ett litet fåtal sjömän – tvingas lämna skeppet och söker skydd inuti en gammal övergiven stockad som finns markerad på Flints karta. Stockaden är en enkel träkonstruktion mitt i skogen, men den är försvarbar och har en källa med friskt vatten. Det är en nödlösning, men det är den enda lösningen de har. Piraterna attackerar. Det blir en hård och kaotisk strid med skott och handgemäng. Båda sidor lider förluster – Smolletts grupp är liten och kan inte förlora en enda man utan att det märks. Men stockaden håller. Piraterna drar sig tillbaka och slår läger i skogen istället, och en bitter patt uppstår. Ingen av sidorna kan vinna lätt, och ingen vill riskera mer än nödvändigt.

Jim återvänder till stockaden och återförenas med sina vänner. Men han är inte den typ av person som kan sitta still och vänta. En natt, medan de andra sover, smiter han iväg igen – ensam och utan att berätta för någon om sina planer. Han har fått en idé: han ska ta sig ombord på Hispaniola, som fortfarande ankrar ute i viken, och hindra piraterna från att använda skeppet. Det går bättre än förväntat – och sämre. Jim tar sig ombord och hittar Hispaniola nästan öde. De flesta pirater är i land. Men en man finns kvar: Israel Hands, en gammal och erfaren sjöman med ett sår i benet och hat i blicken. Jim lyckas ta kontroll över skeppet och seglar det mot norr, mot en grund strand där han strandar det så att ingen kan använda det utan att gräva upp det igen.

Men Hands ger inte upp. Trots sitt sår kryper han fram längs däck mot Jim, med en kniv gömd bakom ryggen. Det är ett ögonblick av extremt koncentrerad spänning. Jim ser vad som händer precis i sista sekunden. Han drar fram två pistoler och skjuter. Hands faller och försvinner ner i det svarta vattnet. Jim klättrar ner från skeppet och stannar på stranden ett ögonblick. Hans händer skakar. Han har just dödat en man. Han är fortfarande ett barn, men det barnet som lämnade Admiral Benbow finns knappt kvar längre.

Fånge hos Silver och den tomma skatten

Jim Hawkins vandrar tillbaka mot stockaden i mörkret, trött och skakad efter allt som hänt ombord på Hispaniola. Han har strandat skeppet, han har dödat Israel Hands, och han vet inte om hans vänner är vid liv. Hans ben är tunga och hans tankar kaotiska när han slutligen ser stockadens träpålar torna upp sig i mörkret framför honom. Men ingenting förbereder honom för vad han hittar när han kliver in genom porten.

Elden brinner. Och runt elden sitter pirater. Det är Silver som talar först. Han sitter avslappnat och ser nästan road ut, som om situationen är en lite krånglig men hanterbar affär. De andra piraterna stirrar på Jim med kalla ögon. Jim förstår direkt att han gått rätt in i fiendens händer. Han väntar på det värsta – men Silver gör något oväntat. Han välkomnar Jim, erbjuder honom mat och förklarar lugnt att situationen har förändrats sedan Jim senast var i stockaden.

Smollett, Livesey och Trelawney är borta. De har slutit en uppgörelse med Silver och lämnat stockaden. Som en del av denna uppgörelse fick piraterna skattekartan. De lojala männen fick i gengäld fri lejd – löfte om att få leva och lämna ön. Jim ingick inte i uppgörelsen. Han var borta när den slöts, och nu är han ensam kvar som Silvers gisslan.

Det är ett obehagligt läge, men Jim möter det med en lugn som förvånar till och med Silver. Jim säger rakt ut att han vet att han är fånge, att han inte är rädd, och att Silver bör veta att han gjort flera saker för att skada piraternas planer: han hörde deras konspiration i äppelfatet, han varnade kaptenens sida, och han strandade Hispaniola på norra stranden. Om de ska döda honom är det deras val. Men han tigger inte om sitt liv.

Silver lyssnar utan att avbryta. Och sedan tar han Jims sida inför gruppen. Piraterna är arga och vill döda pojken direkt. Han är ett vittne, en fiende, en belastning som de inte behöver. Men Silver håller emot dem med kraft och auktoritet. Pojken lever, säger han, och det är inte förhandlingsbart. Silver är fortfarande ledaren, vilket de andra inte kan ifrågasätta utan att ta en stor risk. Silver skyddar Jim öppet och konsekvent under de följande timmarna. Han ser till att pojken får mat, att ingen rör honom, och att han behandlas som en fånge snarare än ett offer. Det är svårt att veta exakt vad Silver känner inför Jim – han är en man som sällan avslöjar mer än han behöver. Men hans handlingar är tydliga nog, och de andra piraterna accepterar dem motvilligt.

Nästa morgon händer något nästan komiskt mitt i allt det mörka. Doktor Livesey anländer till stockaden för att behandla de sjuka och sårade piraterna – ett löfte som ingick i uppgörelsen. Silver håller sitt ord och låter läkaren arbeta utan hinder. Det uppstår en märklig scen där Livesey vandrar runt och undersöker pirater medan Jim sitter i ett hörn som fånge. De två hinner utbyta några ord, och Livesey viskar till Silver att något är fel med planen och att han bör se upp för sin egen säkerhet. Sedan är läkaren borta igen, och Silver sitter kvar med ett uttryck i ansiktet som är svårt att läsa.

Gruppen bryter upp mot skatten. Silver leder vägen med kartan i handen och Jim bredvid sig. Piraterna är på gott humör för första gången på länge. De skrattar och pratar högt om vad de ska göra med sina rikedomar när de väl kommer hem. Guldet känns nära nu, nästan inom räckhåll.

Djupt inne i skogen hittar de ett skelett, liggande på marken med armarna sträckta i en specifik riktning – rakt mot skattens markerade plats. Det är tydligt att kroppen placerats avsiktligt, som ett sista spår av Flints grymma humor. Piraterna skrattar nervöst och fortsätter framåt, lite snabbare än tidigare. Men sedan hörs en röst ur skogen – hög, skrovlig och bekant. Rösten sjunger ett gammalt sjömansrim och ropar sedan Captain Flints sista ord, de ord han sades ha ropat på sin dödsbädd. Piraterna stannar som frusna. Sjömän är vidskepliga av naturen, och rädslan sprider sig bland dem snabbt och tyst. Det är naturligtvis Ben Gunn – ensam och teatralisk som alltid. Men piraterna vet inte det, och skräcken är verklig nog för att bromsa dem en stund.

De fortsätter ändå. Guldet är för lockande för att stanna. De följer kartan till den markerade platsen och börjar gräva med ivriga händer. Kistan är tom. Den har grävts upp tidigare – ordentligt och noggrant, utan att lämna ett enda mynt. Piraternas reaktion är explosiv. Vreden och besvikelsen slår ut som en flamma. De svänger sig mot Silver och Jim, beredda att låta sin frustration få ett mål. Det spelar ingen roll längre vad som utlovats eller vem som är ledare. De vill ha blod.

Men just då kommer skott från skogen. Livesey, Ben Gunn och de lojala männen dyker upp från träden och skjuter med precision. Piraterna sprider sig i kaos och flyr in bland träden. Attacken är tillräcklig för att bryta deras vilja och skingra dem in i djungeln. Livesey förklarar sedan lugnt vad som hänt. Ben Gunn hittade skatten för länge sedan – under sina tre ensamma år på ön grävde han upp hela kistan och förde guldet till sin grotta. Skatten existerar och den är verklig, men den har aldrig varit i piraternas räckvidd. Allt deras planering, allt deras mördande och förräderi, ledde dem till ett hål i marken fyllt med ingenting annat än gammal jord.

Skatten, hemresan och vad som lämnades kvar

Stämningen på ön förändras på några timmar. Piraterna är skingrade och besegrade, de lojala männen är hela och vid liv, och Ben Gunns grotta väntar med sin hemlighet. När de kliver in i grottan och håller upp sina lyktor förstår de äntligen vad tre år av ensamhet gav Ben Gunn tid att göra. Framför dem, staplade i högar och kistor och säckar, ligger guldet. Mynt från dussintals länder – spanska guldstycken, engelska pund, franska silvermynt, ädelstenar inlindade i tygbitar, smycken och tackor. Det är mer rikedom än de flesta människor ser under ett helt liv, samlad på ett ställe av en galen man som drömde om ost.

Arbetet med att bära ut guldet tar flera dagar. Det är tungt, monotont och utmattande, men ingen klagar. Var och en bär sin del från grottan ner till stranden och vidare ut till Hispaniola, som Ben Gunn och Livesey lyckats få loss från norra stranden och föra tillbaka till ankringsplatsen. Jim bär tillsammans med de andra, dag efter dag, tills ryggen värker och händerna är röda. Men varje gång han lyfter en ny kista eller säck påminner han sig om Admiral Benbow, om Billy Bones, om den långa och farliga vägen hit.

De kvarvarande piraterna är få och brutna. Tre av dem gömmer sig fortfarande inne på ön och vägrar komma fram. De övriga, som fångats eller gett upp, hålls under bevakning. Silver är den ende som behandlas som en riktig fånge – han hålls på skeppet, lugn och artig som alltid, med sin papegoja på axeln och sitt leende på plats. Han klagar inte och kräver ingenting. Han väntar bara, vilket är mer oroande än om han hade försökt fly.

Smollett bestämmer att de kvarvarande piraterna på ön ska lämnas kvar. Det är ett svårt beslut, men alternativen är värre. Att ta dem ombord är en säkerhetsrisk. Att lämna dem utan resurser är ett dödsstraff. Istället lämnar de mat, verktyg, ammunition och medicin på stranden – tillräckligt för att överleva en lång tid. Männen tittar på från skogen utan att visa sig. Hispaniola lyfter ankaret och seglar ut från viken för sista gången.

Resan hem är lång och går i etapper. Skeppet är tungt lastat och besättningen är liten, men stämningen ombord är lättare än på vägen ut. Smollett, som fortfarande bär på ett sår från striderna vid stockaden, vilar mycket och låter Livesey hjälpa till med ledningen. Jim går sina vakter och sover djupare än han gjort på veckor.

Vid ett planerat mellanstop i en hamnstad i Spanska Amerika händer det som kanske ingen riktigt är förvånad över. En morgon är Silver borta. Med honom är en liten påse mynt – inte en stor summa i förhållande till allt guldet, men tillräckligt för att en slug man ska kunna börja om på ett nytt ställe. Han lämnade inga spår och inga avskedsord. Han försvann i natten som han alltid gjort allt – tyst, metodiskt och på sina egna villkor.

Smollett konstaterar faktumet utan att beordra något efterforskande. Att jaga Silver i en främmande stad är meningslöst och farligt. Och om Smollett är ärlig med sig själv – vilket han alltid är – är Silver för slug och för erfaren för att fångas av de män som finns kvar på skeppet. Jim säger ingenting. Men han tittar länge mot land innan Hispaniola lämnar hamnen. Hemkomsten till Bristol är stilla och utan fanfar. Skeppet glider in i hamnen en grå morgon och de som väntar på kajen är få. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att de är hem, att de är vid liv, och att lastrummet är fullt av guld.

Skatten delas upp omsorgsfullt och rättvist. Trelawney, som betalade för expeditionen och tog den största risken ekonomiskt, får sin del. Livesey, som aldrig en enda gång tvekade eller svek, får sin. Smollett, som hade rätt om allt från början, får sin. Och Jim Hawkins – pojken som började allt med ett paket stulet från en död mans kista – får sin del fullt ut. Ingen ifrågasätter det. Han förtjänade varje mynt. Men inte allt guld hittades. En del av Flints skatt är fortfarande försvunnen. De tre piraterna som lämnades kvar på ön levde fortfarande när Hispaniola seglade därifrån, och om de visste var mer guld var gömt tog de den kunskapen med sig in i skogen. Vad som hände med dem vet ingen. Vad de kanske gömde undan vet ingen heller.

Jim Hawkins avslutar sin berättelse med att förklara varför det saknade guldet kommer att förbli oletad – åtminstone av honom. Han sover inte alltid gott om nätterna. I drömmen hör han havets bränningar mot steniga stränder, ser silver glimma i mörkt vatten, och hör en papegoja skrika namn på pirater som länge är döda. Han vaknar med hjärtat i halsen och är glad att fönstret är stängt och att golvet under hans fötter är fast och stilla.

Han vill inte tillbaka till ön. Inte för något pris. Inte för allt guld som fortfarande kan ligga gömt i dess jord. Ön är förbannad, säger han – av Flints minne, av allt blod som spilldes, av de röster han hör när natten är som mörkast. Och den som läst hans berättelse från början till slut förstår att han menar det. Jim Hawkins reste ut som en pojke och kom hem som något annat. Skatten vann han. Men ön lämnade också något i honom som aldrig riktigt försvann.