Skattkammarön (Avancerad)

Den mystiske sjömannen på värdshuset

Jim Hawkins är en pojke som växer upp på sitt föräldrars värdshus, Admiral Benbow, beläget längs den steniga kusten nära Bristol i England. Livet är stillsamt och förutsägbart – ända tills en kall höstdag när en frodig, solbränd man med ett ärr på kinden kliver in genom dörren med en tung sjömansväska på ryggen och en sjömansvisa på läpparna. Mannen presenterar sig som “Kaptenen”, men hans riktiga namn – Billy Bones – avslöjas först senare. Han betalar för sitt rum med ett guldmynt och ber sedan Jim om en tjänst: att hålla utkik efter en enbenig sjöman och omedelbart meddela om en sådan dyker upp i närheten. Som ersättning lovar han pojken fyra pence i månaden. Det är ett märkligt avtal, men Jim accepterar det utan att helt förstå vad han ger sig in på.

Bones slår sig ned på värdshuset och skapar snabbt en tryckt och obehaglig stämning. Han dricker rom i stora mängder, sjunger höga och vulgära sjörövarvisor sent på kvällarna och skrämmer gästerna med groteska berättelser om piratlivet – historier fyllda med blod, förräderi och skatter. De vanliga besökarna börjar hålla sig borta, och värdshuset lider ekonomiskt. Men det finns en makaber fascination i hans närvaro, en sorts magnets dragningskraft som hindrar omgivningen från att ta öppet avstånd. Jim själv är djupt kluven: han är rädd för mannen, men dras ändå till honom. Det är Bones som planterar de första fröna av äventyrsdrömmar i pojkens sinne – drömmar som snart ska visa sig ha ett mycket högt pris.

Dagarna går, och Bones rutiner etableras som ett slags dyster ordning på värdshuset. Men denna falska stabilitet bryts abrupt när en okänd man dyker upp och frågar efter honom. Mannen heter Black Dog, och det är uppenbart att han och Bones känner varandra från ett förflutet som ingendera vill tala öppet om. De drar sig undan för att samtala i enrum, och snart övergår konversationen i ett våldsamt gräl. Bones rusar upp med ett sabelvapen och jagar iväg Black Dog, som skär sig i axeln under flykten. Bones, som länge hållit sina hemligheter välbevakade, kollapsar strax efter av ett slaganfall – hans kropp sviker honom precis när hemligheterna börjar tränga sig fram i ljuset. Doktor Livesey, som råkar befinna sig på värdshuset, behandlar honom och varnar honom strängt för att fortsätta dricka. Bones lyssnar inte.

Det är också under denna period som Jims far dör. Sjukdomen som länge plågat honom tar honom till slut, och familjen Hawkins tvingas hantera en sorg som inte lämnar rum för svagheter. Jim befinner sig plötsligt i en situation där han måste agera mer som en vuxen än ett barn – ansvaret för sin mor, för värdshuset och för de hemligheter som sakta börjar omsluta honom vilar tungt på hans axlar. Faderns bortgång är inte bara en personlig tragedi utan en vändpunkt i Jims karaktär: han hårdnar, skärps och tvingas in i en självständighet som de flesta barn i hans ålder skonas ifrån. Det finns något nästan skoningslöst i hur omständigheterna formar honom, hur sorgen och faran samverkar för att göra honom till något mer än en vanlig pojke.

Det är i detta tillstånd av sorg och vaksamhet som den blinde tiggaren Pew gör sin entré. Det finns ingenting välgörande i hans uppenbarelse – han knackar med käppen mot marken, hans ögon är slutna och uttryckslösa, och ändå utstrålar han ett slags kall och beräknande auktoritet. Han ber Jim leda sig fram till Bones, och i det ögonblick Jim gör det lägger Pew något i Bones hand – en vikt lapp, förseglad med svart vax. Det är “det svarta märket”, piraternas dödsdom. Bones, som fullt ut förstår vad det innebär, läser budskapet med skälvande händer och inser att hans fiender har hittat honom. Hans ansikte bleknar, hans kropp skakar, och han faller ihop av ett nytt slaganfall – den här gången dödligt. Billy Bones är död, och med honom försvinner det sista skenet av trygghet och ordning.

Pew och hans medbrottslingar – en handfull pirater som hållit sig gömda i närheten – anfaller värdshuset med omedelbar och brutal beslutsamhet. De söker något specifikt: ett dokument, en karta, ett objekt av okänd men uppenbarligen enorm betydelse. Jim och hans mor, drivna av desperation snarare än beräknat mod, lyckas nå Bones kista innan piraterna tar sig in. Modern, med sin ärliga noggrannhet, insisterar på att enbart ta det som lagligen tillkommer dem – inte en shilling mer – och Jim river snabbt åt sig ett förseglat paket ur kistan. De flyr ut i natten precis när skjutandet börjar och mörkret förvandlas till kaos.

Tullryttarna, som blivit varskodda, anländer lagom för att sätta piraterna på flykt. I mörkret och förvirringen som uppstår trampas Pew – den blinde, hänsynslöse mannen som utfärdat dödsdom och lett angreppet – ihjäl av en häst. Det är ett nästan absurt och ändå kusligt passande slut på en man vars hela existens definierades av blindhet, bokstavlig såväl som moralisk.

Det paket Jim räddade ur kistan visar sig, när det öppnas inför doktor Livesey och den ärade gentlemannen Trelawney, innehålla en sjökarta. Kartan utpekar en ö i ett avlägset hav och markerar exakt platsen för en enorm nedgrävd skatt – guldet och silvret som samlats av den fruktade piratkaptenen Flint under ett helt livs plundring. Kartan är nyckeln till en förmögenhet nästan bortom all föreställning. Och med den i händerna börjar tre till synes osannolika allierade – en pojke, en läkare och en gentleman – att planera en expedition som ska förändra deras liv för alltid, på sätt ingen av dem ännu kan ana.

Kartan, planen och avfärden från Bristol

Det förseglade paketet som Jim räddade ur kaoset på Admiral Benbow visar sig vara mer än ett dokument – det är ett löfte om äventyr, rikedom och fara i mått som ingen av de inblandade ännu förmår att föreställa sig. När kartan läggs ut på bordet framför doktor Livesey och Squire Trelawney är reaktionen omedelbar och nästan barnslig i sin intensitet. Trelawney, en välbärgad och temperamentsfull gentleman, flammar upp av entusiasm och börjar genast tala om fartyg, besättningar och avresor.

Livesey är mer återhållsam av naturen, men också han kan inte dölja att kartan griper tag i honom. Det bestäms snabbt: de ska utrusta en expedition och segla till den ö som Flint en gång valde som gömställe för sitt plundrade guld. Jim, som suttit bredvid och lyssnat med bultande hjärta, får beskedet att han ska följa med som skeppspojke – en roll som vid första anblick verkar liten och obetydlig, men som Jim tar på ett allvar som avslöjar hur mycket han redan förändrats sedan sin fars död.

Trelawney beger sig till Bristol för att chartra ett lämpligt fartyg och rekrytera besättning, och det är i hamnstaden som expeditionens konturer börjar ta konkret form. Fartyget han väljer heter Hispaniola – ett kraftfullt och välbyggt skepp som verkar gjort för just den typ av lång och krävande resa de planerar. Processen att sammansätta en besättning går förvånansvärt snabbt, delvis tack vare att Trelawney i sin upphetsning är mindre försiktig än han borde vara. En man framträder som särskilt central i rekryteringen: Long John Silver, som arbetar som kock i en av hamnens tavernor och som Trelawney med stor entusiasm presenterar för de övriga. Silver är enbenig – hans vänstra ben är amputerat vid höften och ersatt av en krycka som han hanterar med en smidighet som imponerar på alla som ser det – och han bär på en papegoja vid namn Captain Flint, uppkallad efter piraten själv.

Silver är storväxt och kraftfull, men rösten är mjuk och välvald. Han skrattar ofta och hjärtligt, berättar historier med timing och precision, och visar en omsorg om omgivningen som verkar fullständigt äkta. Jim knyter ett genuint vänskapsband med honom redan tidigt. Silver behandlar pojken som en jämlike, lyssnar på honom och ger honom uppmärksamhet och råd på ett sätt som påminner om hur en fadersfigur beter sig. I Jims liv, som nyligen förlorat sin far, fyller Silver ett tomrum som är svårt att ignorera. De tillbringar tid tillsammans i hamnens gränder och tavernor under förberedelserna, och Jim ser i honom en man han kan beundra och lita på – en bild som senare ska krossas fullständigt.

Inte alla delar Trelawneys entusiasm och tillit. Kaptenen som väljs att föra Hispaniola, Alexander Smollett, är en principfast och erfaren man med ett temperament som lämnar lite utrymme för artiga omvägar. Redan tidigt uttrycker han en djup och öppen misstro mot den besättning han blivit tilldelad, och han är inte rädd för att säga det rakt ut till Trelawney och Livesey. Hans invändningar är konkreta: expeditionens syfte – skatten, ön, kartan – verkar vara känt av för många ombord. Upplysningar av denna natur bör vara strikt begränsade, men bland besättningsmännen cirkulerar detaljerna med en frihet som inte kan vara slumpmässig. Trelawney, förolämpad och övertygad om sin egen förmåga att bedöma karaktärer, avfärdar Smolletts varningar som paranoia och överdriven försiktighet. Det är ett misstag vars konsekvenser snart ska visa sig.

Hispaniola lämnar Bristol och beger sig ut mot det öppna havet. Resan inleds utan dramatiska incidenter, men det dröjer inte länge innan tecken på problem börjar visa sig. Förste styrmannen Arrow, som redan från början verkat opålitlig, visar sig vara en hopplös drinkare som saknar förmåga att hålla ordning på sin del av besättningen. Ingen vet varifrån han får sitt brännvin – det cirkulerar rykten om att Silver i hemlighet försett honom med det – men resultatet är att Arrow fullständigt förfaller under resans gång. En natt försvinner han överbord under en storm, och ingen ombord verkar vidare berörd av hans försvinnande, vilket i sig är ett talande tecken på den stämning som råder ombord.

Den avgörande vändpunkten kommer en kväll när Jim, driven av nyfikenhet, gömmer sig i ett äppeltunna som förvaras i lastrummet. Nersänkt i mörkret och tystnaden avlyssnar han ett samtal han aldrig var menat att höra. Rösterna tillhör Silver och ett par besättningsmän, och orden de utväxlar är inte de jovialiska sjömanshistorierna Jim är van vid. Det de talar om är kallt och beräknat: Silver och en betydande del av besättningen är före detta pirater, män som en gång seglat under Flints befäl. De planerar ett myteri – inte omedelbart, utan med tålamod och precision. Tanken är att låta Smollett och hans lojala män navigera dem till ön, låta skatten grävas upp, och sedan slå till. Ingen av de “hederliga” ombord ska lämna ön i livet om Silver och hans män kan undvika det.

Jim klättrar upp ur tunnan med hjärtat hårt dunkande och en insikt som förändrar allt: mannen han beundrat och sett som en vän är i grunden en skrupelfri brottsling med blod på händerna. Men Jim tvekar inte. Han söker upp kapten Smollett, Trelawney och Livesey och berättar allt han hört. Det lilla sällskapet av lojala män är nu i minoritet ombord på ett fartyg fullt av konspiratörer, på väg mot en avlägsen ö där inga lagar gäller utom de starkastes.

Ön och myteriet bryter ut

När Hispaniola kastar ankar utanför den ö som kartan utpekar råder en stämning ombord som är svår att sätta ord på – en tryckt och darrig spänning, som luften precis innan ett åskväder bryter ut. Alla vet att ett avgörande ögonblick närmar sig, om än ingen ännu öppet erkänner det. Ön själv bidrar till obehaget: den reser sig ur havet med täta skogar, sumpmarker och mörka klippformationer som inte inbjuder till förtroende. Kapten Smollett, som hela tiden hållit sina sinnen vassa och sina kort nära bröstet, fattar ett beslut som är både riskabelt och nödvändigt. För att hålla den rastlösa och allt otåligare besättningen sysselsatt och förhindra att myteriet bryter ut för tidigt, tillåter han ett antal män att gå i land. Det är en beräknad manöver utan goda alternativ, och alla inblandade är medvetna om att situationen nu är ytterst svår att kontrollera.

Jim, som länge haft svårt att hålla sig stilla när händelserna rör sig snabbt runt honom, följer med i en av landstigning sbåtarna på ren impuls. Han hoppar av utan plan och försvinner in i skogen på egen hand, driven av en blandning av nyfikenhet och det rastlösa mod som blivit hans mest utmärkande drag. Det är i denna skog, bland de täta träden och det kvalmiga halvljuset, som Jims bild av Long John Silver för alltid krossas. Han bevittnar från sitt gömställe hur Silver konfronterar en av de lojala sjömännen – en man som vägrar att ansluta sig till myteriet och som försöker stå fast vid sin övertygelse.

Silver ger honom inget utrymme. Med en hastighet och ett lugn som är mer skrämmande än vilket raseriutbrott som helst dödar han mannen med sin krycka. Det råa och kliniska i handlingen avslöjar vad Silver egentligen är under den charmiga ytan: en man utan skrupler, kapabel till vilket brott som helst när det tjänar hans syften. Jim, som skälver i sitt gömställe, förstår att det inte finns någon återvändo till den tillit han en gång kände.

Djupare in i öns inland stöter Jim på en märklig gestalt som rusar fram mellan träden och kastar sig ned på knä framför honom med ett yvigt och förvirrat beteende. Mannen heter Ben Gunn och han har levt ensam på ön i tre år, övergiven av sin tidigare besättning som straff för att ha lett dem på en fåfäng skattjakt utan resultat. Han är solbränd till oigenkännlighet, klädd i lappar och trasor av getskinn, och hans sätt att tala hoppar mellan det vettiga och det helt osamman hängande på ett sätt som gör det svårt att bedöma hur mycket man kan lita på honom. Men under den förvirrade ytan finns något väsentligt och användbart: Ben Gunn har inte suttit overksam under sina tre år på ön. Han har letat, grävt och sökt – och han har hittat det som alla andra söker. Skatten, Flints nedgrävda guld, är inte längre på sin ursprungliga plats. Ben Gunn har transporterat den till en grotta som han ensam känner till. Den informationen är ännu inte av omedelbart värde för Jim, men den ska visa sig avgörande.

Medan Jim rör sig inne på ön har situationen ombord på Hispaniola och längs stranden snabbt försämrats. Myteristerna tar kontroll över fartyget, och Smollett, Livesey och Trelawney tvingas tillsammans med ett litet antal lojala män söka sig till en övergiven stockad inne på ön. Det är en träkonstruktion omgiven av en öppen glänta, försvarbar men långt ifrån ointaglig. Piraternad slår till med en intensitet som inte lämnar tvivel om deras avsikter – de beskjuter stockaden och genomför frontala angrepp som tvingar försvararna att kämpa för varje meter. Förlusterna är påtagliga på båda sidor. Smolletts grupp är liten och resurserna begränsade, men de håller ställningarna med en envishet som förvånar. Jim tar sig till slut tillbaka till stockaden och återförenas med de lojala, och för en kort stund råder något som liknar stabilitet – även om alla är medvetna om att den är bräcklig.

Men Jim är inte skapad för att sitta still och vänta. En natt, utan att berätta för någon vad han planerar, smiter han iväg i mörkret med en ny och djärv tanke i huvudet: att ta sig ombord på Hispaniola och hindra piraternad från att använda fartyget som ett vapen mot stockaden. Han paddlar ut med en liten kanot, kapar det rep som håller Hispaniola förtöjd och låter strömmen föra fartyget bort från dess position. Ombord finner han att de flesta av piraternas vakter är berusade eller kraftlösa – med ett viktigt undantag. Den skadade piraten Israel Hands, en slug och erfaren man med ett förflutet som Flints styrman, är vaken och alert nog för att snabbt inse vad Jim försöker åstadkomma.

Det uppstår ett egendomligt och spänt samarbete mellan dem. Hands erbjuder Jim vägledning för att segla fartyget mot norra stranden – ett erbjudande som döljer en enkel plan: att vänta på rätt tillfälle och döda pojken. Jim, som lärt sig att aldrig sänka garden helt, anar faran men använder Hands kunskap för att navigera Hispaniola till en grund och skyddad vik där fartyget strandas och görs obrukbart för piraternad. Precis när uppdraget är fullbordat slår Hands till. Han rusar mot Jim med en dolk och är nära att lyckas – men Jim, pressad in i ett hörn och med ögonblickets klarhet som enda resurs, avfyrar två pistoler och träffar Hands dödligt. Piraten faller överbord och Hispaniola är räddad.

Jim är nu ensam ombord på ett strandat skepp, med blod på händerna för första gången i sitt liv, och natten runt honom är full av okända faror. Han är inte längre den pojke som höll utkik vid Admiral Benbow för fyra pence i månaden.

Fånge hos Silver och den tomma skatten

Jim återvänder till stockaden i mörkret efter sitt ensamma uppdrag ombord på Hispaniola, trött och skakad men fylld av en känsla av att ha åstadkommit något avgörande. Han klättrar in och lägger sig ned i det han tror är det skyddande mörkret – och vaknar i gryningsljuset till en syn som får blodet att stelna. Stockaden är full av pirater. Silver sitter i mitten av rummet och ser på honom med det svårlästa uttryck som Jim lärt sig att aldrig helt tolka. Smollett, Livesey, Trelawney och de återstående lojala männen är borta. Någon form av uppgörelse har slutits under natten: piraternad har fått kartan i utbyte mot fri lejd för Smolletts grupp, som dragit sig tillbaka till en ny position någonstans på ön. Jim är nu ensam bland fiender och Silvers gisslan.

Det anmärkningsvärda är hur Jim möter detta läge. Det finns ingen panik, inga tårar och inga desperata försök att blidka sina fångvaktare. Jim sätter sig upp, ser Silver i ögonen och förklarar lugnt att han vet att hans liv kan vara i fara men att han inte tänker tigga om nåd. Det är ett uppträdande som imponerar på Silver – och som tydligt irriterar flera av de andra piraterna, som inte ser någon anledning att låta pojken leva överhuvudtaget. Stämningen i stockaden är het och hotfull, och det är enbart Silvers auktoritet som håller de vredgade männen i schack. Han säger klart och utan krusiduller att Jim är under hans beskydd och att den som rör pojken svarar inför honom personligen.

Det skyddet är delvis grundat i egenintresse – Silver ser i Jim ett potentiellt förhandlingskort – men det finns också något i hans sätt som går bortom ren kalkyl. Han hyser en äkta respekt för Jim, vars mod och beslutsamhet under expeditionen inte gått honom obemärkt förbi. Bland piraterna är missnöjet dock djupt och växande. Flera män utmanar Silvers beslut öppet och ifrågasätter varför pojken ska få leva. Silver hanterar dessa konflikter med den kombination av charm och underförstått hot som är hans mest utmärkande egenskap – men det är en balans som kräver ständig ansträngning och som alla inblandade vet inte kan hålla hur länge som helst.

Doktor Livesey anländer till stockaden under de följande dagarna i sin egenskap av läkare. Flera av piraterna lider av feber och skador som kräver behandling, och Livesey rör sig bland dem med det lugn och den professionella distans som utmärker honom. Det är ett av expeditionens märkligaste ögonblick: en engelsk läkare som behandlar de män som vill döda honom och hans vänner, i en halvförstörd stockad på en avlägsen ö, medan en skatt och en rad liv hänger i vågskålen. Innan Livesey lämnar söker han ett kort och diskret ögonblick med Silver och viskar att Silver bör se upp – att något i det läge han tror sig kontrollera inte stämmer. Exakt vad Livesey menar förblir oklart, men tonen i hans röst är tillräckligt allvarlig för att Silver ska lyssna noga.

Nästa dag bryter gruppen upp. Silver leder sina pirater med Jim som fånge mot den plats kartan markerar som skattens gömställe. Marschen går genom öns tätaste delar – sumpig mark, täta snår och klippformationer som gör framfarten långsam och ansträngande. Under vägen hittar gruppen ett skelett, halvt dolt under växtlighet men med armarna sträckta i en riktning som, när kompassen konsulteras, pekar exakt mot den markerade platsen. Stämningen, som redan är tryckt, blir än tyngre. Ingen talar om vad alla tänker: att Flint en gång lade skelettets armar i denna riktning som ett makabrt vägmärke.

Och sedan, från skogen runt dem, hörs en röst. Den sjunger de ord som alla pirater förknippar med Captain Flint – hans sista ord, ropade ut som en varning från bortom graven. Effekten på männen är omedelbar och total. De vidskepliga piraterna, härdade av år till sjöss men djupt rädda för det övernaturliga, bleknar och stannar. Flera vill vända om på fläcken. Det är Ben Gunn som ropar från sitt gömställe i skogen, men det vet de inte – för dem är det Flints spöke som förföljer dem. Silver håller ihop gruppen med ren viljestyrka och driver dem vidare, men det kostar honom.

De når till slut den markerade platsen – och finner ett stort, öppet hål i marken. Kistan är inte bara tom; den är sedan länge tömd, med bara lite lös jord och ett par rostiga beslag kvar som bevis på vad som en gång legat där. Piraternas reaktion är explosiv. Vreden de länge hållit tillbaka brister ut mot Silver, som lovat dem rikedom och levererat ingenting. De formar sig mot honom och Jim med tydliga avsikter – och i det ögonblicket brister skott ut från skogen. Livesey, Ben Gunn och de lojala männen anfaller från flera håll och skingrar piraterna med en precision som avslöjar att detta är en noggrant planerad manöver, inte en tillfällighet.

När röken lättar förklarar Livesey sanningen. Ben Gunn hade hittat skatten månader tidigare under sina ensamma vandringar på ön, grävt upp den och burit den, stycke för stycke, till den grotta som han ensam känner till. Det är därför Livesey kunnat ge piraterna kartan utan att det kostat något av verkligt värde – kartan ledde inte längre till skatten. Guldet existerar, det är intakt och det är säkert. Men det är inte här.

Skatten, hemresan och vad som lämnades kvar

Med piraterna skingrade och sanningen om Ben Gunns grotta avslöjad vänder stämningen på ön med en hastighet som känns nästan overklig efter veckor av rädsla och blodsutgjutelse. De lojala har vunnit. Livesey, Trelawney, Smollett och Jim är vid liv, och det guld som Flint en gång grävde ned med döende händer väntar på dem i grottan – intakt och i en mängd som övergår vad någon av dem vågat föreställa sig under resans gång. Arbetet med att bära ut skatten är tungt och tar flera dagar. Mynt från ett dussintal nationer, tackor av silver, ädelstenar och smycken av okänt ursprung – allt lastas metodiskt ombord på Hispaniola, som efter Jims strandning på norra stranden med möda flytats tillbaka och gjorts seglingsbar. Det är hårt och enformigt arbete, men ingen klagar. Varje bördas tyngd är ett konkret bevis på att äventyret inte var förgäves.

De kvarvarande piraterna – de som överlevt striden vid stockaden och flykten från den tomma kistplatsen – utgör inte längre något reellt hot. De är demoraliserade, spridda och i flera fall skadade. Smollett fattar ett beslut som är lika praktiskt som det är humant: de lämnas kvar på ön med tillräckliga förnödenheter för att överleva, men utan något fartyg. Det är ett straff och en nåd på en gång. Silver hålls som den ende fången ombord, bevakad men behandlad utan grymhet. Hans ställning är underlig – han är varken helt fiende eller något som liknar en bundsförvant, utan något mitt emellan som saknar ett bra ord. Han rör sig bland besättningen med ett lugn som antyder att han redan funderar på nästa drag.

Hispaniola lyfter ankar och lämnar ön bakom sig. Resan går först söderut och sedan västerut mot Spanska Amerika, där man planerar att göra ett längre uppehåll för att komplettera förnödenheter och ge besättningen en välbehövlig vila på fast mark. Det är under detta mellanstop som Silver agerar. En natt, utan ett ord och utan att väcka någon, försvinner han från fartyget. Med sig tar han en påse mynt – inte en stor del av skatten, men tillräckligt för att klara sig under lång tid. Ingen vet exakt hur han lyckades ta sig ifrån, och ingen verkar ha sett något. Kapten Smollett, när han underrättas om flykten, gör inget omedelbart för att jaga honom. Han konstaterar förlusten av pengarna med ett dystert och nästan resignerat ansiktsuttryck och låter saken bero. Det råder inget tvivel om att Silver lämnar ett tomrum efter sig som är svårt att definiera – han är borta, och med honom försvinner den spänning som hans närvaro alltid burit med sig.

Jim säger ingenting när han får veta att Silver är försvunnen. Det är omöjligt att veta exakt vad han känner – lättnad, förlust, eller en blandning av de två som inte låter sig sorteras ut. Under hela expeditionen har hans förhållande till Silver rört sig mellan beundran och fasa, mellan genuin tillgivenhet och en klar insikt om vad mannen egentligen är. Att Silver nu är fri är kanske det enda avslut på den relationen som är möjligt. En rättegång och ett straff hade aldrig känt rätt, och det vet alla ombord utan att säga det högt.

Hispaniola återvänder till Bristol med sin last och sin utplånade besättning. Hemkomsten är inte den triumfatoriska ankomst som Trelawney kanske föreställt sig när han i sin entusiasm firstade ihop expeditionen i hamnens tavernor. Den är stillsam och präglad av trötthet. Skatten delas upp enligt de villkor som bestämts – Trelawney, Livesey och Smollett får sina delar, och Jim Hawkins får sin, en summa som är mer än tillräcklig för att säkra hans framtid och hans mors. Varje mynt är förtjänat på ett sätt som går bortom de vanliga innebörderna av det ordet.

Men expeditionen lämnar inte alla inblandade hela. Smollett, vars kropp bär spår av stridens påfrestningar, drar sig tillbaka från aktivt sjöliv. Trelawney håller sitt löfte och talar inte offentligt om vad Silver egentligen var och vad han gjort. Och Jim – Jim bär ön med sig på ett sätt som inte syns utanpå men som aldrig riktigt lämnar honom.

En del av Flints skatt hittades nämligen aldrig. Tre av de pirater som lämnades kvar på ön är fortfarande vid liv vid berättelsens slut, och vad de i sin desperation kan ha gömt undan eller tagit med sig in i öns inland förblir oklart. Det rör sig om summor som i teorin är värda en ny expedition – men ingen av de inblandade vill höra talas om en sådan.

Jim Hawkins, som berättar sin historia i efterhand med en röst som är äldre och tyngre än hans år motiverar, avslutar med att beskriva vad som återstår inom honom. Han vaknar ibland om nätterna med ett hjärta som slår för hårt och bilder som inte låter sig förjagas: bränningarna mot öns klippor, reflektionen av guld i grottans halvmörker, skelettets utsträckta armar i skogen. Och alltid, i utkanten av drömmen, Silvers papegoja som skriker namn på döda pirater med en röst som inte vet att ägaren är borta.

Jim säger klart och utan tvekan att han aldrig ska återvända till ön för att söka det saknade guldet. Inte för någon summa, inte under några omständigheter. Ön är förbannad, säger han – och den som läst hans berättelse från början till slut har svårt att betvivla det. Skatten köptes till ett pris som inte går att räkna i mynt: i blod, i förtroende som förstördes och i den oskuld som Jim Hawkins lämnade bakom sig på Admiral Benbow och aldrig hämtade tillbaka.