Den Hemliga Trädgården (Mellannivå)

Ett nytt liv för Mary

Mary Lennox föddes i Indien, där hennes föräldrar levde som rika britter under kolonialtiden. Hon var ett ensamt barn, uppfostrad av tjänare snarare än sina egna föräldrar. Hennes mamma var mer intresserad av fester och socialt liv än av sitt barn, och hennes pappa var ofta upptagen med arbete. Därför växte Mary upp bortskämd, men också försummad. Hon fick alltid sin vilja igenom, och om hon blev arg eller ledsen såg tjänarna till att hon fick det hon krävde. Hon lärde sig aldrig att leka med andra barn eller att visa vänlighet. Hon trodde att världen fanns där för att tjäna henne, och hon var van att ge order.

En dag förändrades allt. En svår koleraepidemi spred sig i området. Sjukdomen kom snabbt och hårt, och många dog. Mary förstod först inte vad som hände. Hon hörde röster, skrik och spring i huset. Sedan blev det plötsligt tyst. Tjänarna, som tidigare alltid hade funnits där för henne, försvann en efter en. Många blev sjuka, andra flydde i panik. Mary märkte snart att hon var helt ensam i huset. Hon var rädd men också arg, för ingen kom för att ge henne mat eller uppmärksamhet. Hon förstod inte varför ingen längre brydde sig om henne.

Till slut hittades hon av brittiska soldater som hade kommit för att ordna upp situationen efter epidemin. De blev förvånade över att hitta en blek och smal flicka i det stora, övergivna huset. Mary kunde inte riktigt förklara sig, men soldaterna förstod att hon inte längre hade någon familj som kunde ta hand om henne. Hennes föräldrar var döda, och ingen annan i Indien ville eller kunde ta ansvar för henne. Därför beslutades att hon skulle skickas till England, till en släkting som hon knappt kände till.

Resan till England var lång och ansträngande. Mary var van vid värmen i Indien, och när hon kom fram möttes hon av det kalla, fuktiga klimatet på de engelska öarna. Allt kändes främmande. Människorna talade på ett annat sätt än hon var van vid, och naturen var mörk och hård. Hon kände sig liten och förvirrad. Ändå visade hon sällan sina känslor öppet. Istället blev hon sur och krävande, som hon alltid hade varit. Hon ville inte verka svag, men innerst inne var hon både rädd och ledsen.

Hon skickades till Misselthwaite Manor, ett stort gods som låg ute på de karga Yorkshire-myrarna. Hennes nya vårdnadshavare var Archibald Craven, en man som hon inte hade träffat tidigare. Han var änkling, och det sades att han sällan bodde i huset utan reste mycket. Redan när Mary anlände fick hon veta att hon inte kunde förvänta sig mycket uppmärksamhet från honom. Hennes liv i England skulle inte bli som i Indien, där tjänarna skämde bort henne.

Misselthwaite Manor var en mäktig byggnad, gammal och mörk. När Mary klev in genom dörrarna möttes hon av kalla korridorer, stenväggar och stora salar som ekade tomma. Det var som om huset bar på en hemlighet, något som ingen ville tala om. Personalen var vänlig men bestämd. De lät sig inte styras av en bortskämd flicka. Särskilt husföreståndarinnan, Mrs. Medlock, gjorde klart för Mary att här fick hon lära sig att klara sig själv.

Mary kände sig olycklig i sitt nya hem. Hon saknade värmen från Indien, även om hon egentligen aldrig hade haft någon riktig kärlek där. Hon saknade tjänarna som gjorde allt för henne, även om de aldrig hade varit hennes vänner. Framför allt kände hon sig ensam, för det fanns ingen som brydde sig om henne som person. Hon försökte ibland visa sin vanliga arrogans, men hon märkte snabbt att den inte fungerade här. Mrs. Medlock och de andra lät sig inte imponeras. Mary blev frustrerad, och hennes ilska växte. Hon kände sig fast i ett kallt och märkligt hus på en plats hon inte förstod.

Dagarna gick långsamt. Mary hade inget att göra, och hon fick höra att det fanns många stängda rum i huset som hon inte fick gå in i. Förbudet gjorde henne både nyfiken och irriterad. Hon brukade gå omkring i korridorerna, försöka öppna dörrar och lyssna efter ljud. Ibland tyckte hon att hon hörde något märkligt långt bort, men när hon frågade fick hon bara svaret att hon hade inbillat sig. Den känslan gjorde henne ännu mer arg.

På nätterna hade hon svårt att sova. Vindarna från myrarna ven utanför, och huset knakade i mörkret. Hon drog täcket hårt om sig och tänkte på hur hennes liv hade varit i Indien. Hon mindes trädgårdar fyllda med blommor och solsken, men nu fanns bara kyla och skuggor. Hon förstod inte hur hon skulle kunna vänja sig vid detta nya liv. För första gången började Mary känna att hon var svag, att hon inte hade kontroll. Det var en ny känsla för henne, och den gjorde henne osäker.

Men trots sin ensamhet och ilska fanns det en gnista av nyfikenhet inom henne. Det stora huset verkade gömma något, och även de oändliga myrarna utanför drog hennes blick. Hon kände på sig att Misselthwaite Manor inte bara var en plats för sorg och kyla. Där fanns något som väntade på att bli upptäckt, även om hon ännu inte visste vad.

Marys första tid i England blev därför en blandning av rädsla, ilska och nyfikenhet. Hon hade förlorat sin familj och sitt gamla liv, men hon anade, djupt inom sig, att något nytt skulle kunna börja här. Än så länge var hon olycklig, men framtiden bar på hemligheter som hon snart skulle tvingas möta.

Hemligheten om trädgården

När Mary började vänja sig vid livet på Misselthwaite Manor lärde hon känna sin tjänsteflicka Martha. Martha var en enkel flicka från trakten, van vid hårt arbete och ett enkelt liv. Hon var inte alls som tjänarna i Indien. Istället för att lyda varje befallning såg hon Mary i ögonen och svarade rakt på sak. Första gången det hände blev Mary arg och förolämpad. Hur vågade en tjänsteflicka tala till henne så? Men Martha verkade inte bry sig om Marys sura min. Hon fortsatte bara sitt arbete och pratade vidare. Det förvirrade Mary, för hon var van vid att alla gjorde som hon sa. Samtidigt kände hon något nytt: en svag respekt för flickan som inte vek undan.

Martha pratade ofta om sin familj. Hon hade många syskon hemma i byn, och när hon berättade om dem märkte Mary att Martha log. Det var ovanligt för Mary att höra någon tala om familj på ett varmt sätt. Hon själv hade aldrig haft den känslan. Hennes mamma hade aldrig brytt sig, och hennes pappa hade alltid varit upptagen. Därför blev hon nästan lite avundsjuk när Martha beskrev lekarna med sina bröder och systrar.

En dag började Martha tala om huset och dess historia. Hon nämnde att det hade funnits en trädgård som en gång var den vackraste på hela godset. Den tillhörde Lilias, herr Cravens hustru. Men Lilias hade dött tragiskt efter en olycka i den trädgården. När hon dog blev Archibald Craven så förkrossad att han inte längre stod ut med att se platsen. Han lät låsa porten och gömde nyckeln, och sedan dess hade ingen satt sin fot där. Martha sa att trädgården säkert hade vuxit igen helt, men att folk ibland fortfarande talade om hur vacker den en gång varit.

Mary lyssnade med ovanlig uppmärksamhet. Orden om den låsta trädgården satte sig fast i hennes huvud. Hon som aldrig tidigare brytt sig om naturen började nu tänka på en plats som ingen hade sett på flera år. Var det verkligen sant att ingen hade gått in där? Vad kunde ha hänt med blommorna och träden? Kunde något ha överlevt? Hennes fantasi började arbeta, och hon kände en ny sorts nyfikenhet växa inom sig.

Från den dagen kunde Mary inte sluta tänka på den hemliga trädgården. Hon började vandra mer i de stora trädgårdarna som låg öppna runt huset. Hon ville se om hon kunde hitta ledtrådar. Det var som ett äventyr, och för första gången på länge hade hon något som fick henne att glömma sin ilska och ensamhet.

Under sina promenader stötte hon ofta på trädgårdsmästaren, Ben Weatherstaff. Han var en äldre man med rynkigt ansikte och ett bistert uttryck. Han verkade först ointresserad av henne, och när hon försökte tala med honom svarade han kort. Mary kände sig förolämpad men gav sig inte. Hon började ställa fler frågor om växterna och djuren. Sakta mjuknade Ben lite, även om han fortfarande höll en viss distans.

Ben hade en vän i trädgården, en liten rödhake som ofta följde honom. Fågeln flög runt honom som om de förstod varandra. Mary blev genast fängslad av den lilla fågeln. Hon tyckte att den var söt och livlig, och för första gången i sitt liv kände hon en verklig glädje över ett djur. Hon började leta efter rödhaken varje gång hon gick ut, och ibland kändes det nästan som om fågeln väntade på henne.

En kylig dag när Mary följde efter rödhaken flög den fram till en plats vid en gammal mur. Den satte sig på en gren och tittade på henne, nästan som om den ville säga något. Mary gick fram och såg att marken såg lite annorlunda ut där. Hon började försiktigt gräva i jorden med en pinne. Hennes hjärta slog snabbare när hon kände något hårt under marken. Hon skrapade bort mer jord och drog upp ett litet, rostigt föremål.

Det var en nyckel. En gammal, tung nyckel täckt av rost men fortfarande hel. Mary stirrade på den med stora ögon. Kunde det verkligen vara…? Ja, hon var säker. Det måste vara nyckeln till den hemliga trädgården som Martha berättat om.

Hon stod länge där, nästan som förstenad, med nyckeln i handen. Rödhaken kvittrade högt, som om den firade hennes upptäckt. Mary kände en märklig blandning av stolthet och hemlighetsfull glädje. Det kändes som om det var ödet som hade fört henne hit, som om trädgården själv ville bli hittad igen.

Hon såg sig snabbt omkring för att försäkra sig om att ingen annan hade sett henne. Det här var hennes egen hemlighet. För första gången i sitt liv hade hon något som inte tillhörde någon annan, något som hon hade upptäckt på egen hand. Hon stoppade försiktigt ner nyckeln i fickan och kände hur den brände mot tyget. Hon kunde knappt vänta tills hon fick chansen att hitta själva porten.

När hon gick tillbaka mot huset kände hon sig annorlunda än förut. Hon, som alltid hade känt sig arg, ensam och ointresserad, bar nu på en hemlighet som fyllde henne med förväntan. Hon kände nästan att hon hade en vän i rödhaken, och tanken på den dolda trädgården fick hennes steg att kännas lättare.

Det var som om världen omkring henne hade förändrats. Misselthwaite Manor var fortfarande mörkt och ödsligt, men inom Mary tändes en ny låga. Hon hade hittat en nyckel, inte bara till en dörr utan kanske också till en ny del av sitt eget liv. Hon visste ännu inte vad hon skulle upptäcka bakom muren, men hon var säker på att det skulle bli början på något viktigt.

Vänskaper på myren

Marys dagar på Misselthwaite Manor blev annorlunda efter att hon hittat nyckeln till den hemliga trädgården. Hon bar alltid med sig nyckeln i fickan och tänkte på den varje gång hon gick ut. Men hon visste att hon inte kunde göra något ensam. Hon behövde något mer: redskap för att kunna arbeta i jorden och väcka liv i den igen.

En morgon pratade hon med Martha om blommor och växter. Hon försökte låtsas som om det bara var en vanlig fråga, men egentligen ville hon veta hur hon kunde få tag på små verktyg. Martha, som var van vid att arbeta i sin egen familjs trädgård, log och sa att hon nog kunde ordna något. Några dagar senare kom hon tillbaka med en liten säck som hon räckte till Mary. Inuti låg en liten spade, en räfsa och några frön. ”Min bror Dickon köpte dem åt dig,” sa hon. ”Han vet vad som är bra att plantera på våren.” Mary blev nästan rörd. Ingen hade någonsin tänkt på henne på det sättet tidigare. Hon tog emot påsen som om det var en skatt.

Kort därefter fick hon själv träffa Dickon, Marthas yngre bror. Han var en pojke som tycktes höra hemma ute på myrarna. Hans kinder var röda av vinden, och hans ögon lyste när han pratade om djur och växter. Han hade en ovanlig gåva: djuren verkade lita på honom. Han kunde sitta stilla så att fåglar landade nära honom, och rävarna på myren följde honom utan rädsla. När Mary såg honom första gången hade han en liten ekorre som klättrade på hans axel, och en rävunge som sprang vid hans fötter. Mary stirrade förundrat. Hon hade aldrig sett någon som verkade så nära naturen.

Hon kände genast att hon kunde lita på honom, trots att hon annars hade svårt för människor. Hon berättade om trädgården, fast hon först tvekade. Det kändes som en stor hemlighet, men hon visste att Dickon skulle förstå. Hans ögon lyste när hon nämnde det, och han sa att han gärna ville hjälpa henne. ”En trädgård kan bli levande igen om man ger den kärlek och arbete,” sa han. Hans ord fick Mary att känna ett hopp hon aldrig känt tidigare.

Tillsammans gick de till den hemliga trädgården. Mary låste upp den rostiga porten och sköt den sakta upp. Inne var platsen nästan vild, täckt av ogräs och buskar. Men när de gick närmare såg de att många av de gamla rosorna fortfarande levde. De hade bara väntat på att någon skulle ta hand om dem. Dickon böjde sig ner, kände på grenarna och nickade. ”Det här kan vi rädda,” sa han. Mary kände en varm glädje i bröstet.

Från den dagen började Mary och Dickon arbeta i trädgården varje gång de kunde. De grävde bort ogräs, luckrade jorden och satte ner nya frön. Mary, som tidigare alltid hade varit blek och svag, märkte snart att hon blev starkare. Hennes kinder fick färg, och hon kände sig friskare. Hon brukade tidigare klaga och sitta inne, men nu längtade hon ut i luften. Hon märkte att hon kunde springa och skratta, något hon inte gjort sedan hon var liten.

Dickon lärde henne om växter och djur. Han förklarade hur man skulle känna igen olika knoppar, hur man kunde se om en växt behövde vatten och hur fåglarna byggde sina bon. Mary lyssnade med stora öron. Hon som alltid hade trott att världen bara var till för att tjäna henne började nu förstå att hon var en del av något större. Naturen var inte där för hennes skull; den levde sitt eget liv. Men hon kunde vara med och hjälpa den.

Hon började se på rödhaken på ett nytt sätt. Fågeln var inte bara en liten varelse som visat henne nyckeln, utan en vän som följde henne och Dickon i trädgården. Den hoppade omkring när de arbetade och verkade hålla vakt över deras hemlighet. Ibland satt den på en gren och sjöng, och Mary kände då att allt i världen var möjligt.

Dagarna gick, och arbetet i trädgården förändrade Mary. Hon, som tidigare alltid hade känt sig ensam och arg, märkte att hon inte längre var lika sur. Hon skrattade när Dickon berättade historier om djuren på myren, och hon log när hon såg de första små gröna skotten bryta igenom jorden. Hennes händer blev smutsiga, men hon brydde sig inte. Det var en smuts som kändes äkta och bra.

En kväll när hon stod framför spegeln märkte hon något märkligt. Hon såg friskare ut. Ögonen hade fått en ny glans, och hon stod rakare än förut. Hon förstod att det var trädgården som gjorde det. Arbetet, den friska luften och vänskapen med Dickon gav henne en styrka hon aldrig tidigare haft.

För första gången i sitt liv kände Mary sig glad. Inte för att någon skämt bort henne eller för att hon hade fått sin vilja igenom, utan för att hon själv hade hittat något som fyllde henne med mening. Trädgården var inte längre bara en hemlighet; den var en plats där hon växte, precis som växterna runt henne. Hon förstod att hon hade förändrats, och hon anade att detta bara var början.

Den hemliga kusinen

En natt, när vinden ven över myrarna och huset kändes ännu mörkare än vanligt, vaknade Mary av ett ljud. Hon låg stilla i sängen och lyssnade. Först trodde hon att det bara var vinden, men snart hörde hon tydligt något som lät som gråt. Det var ett svagt, klagande ljud som kom långt bortifrån, någonstans i de långa korridorerna. Mary blev nyfiken. Hon hade hört rykten om att det fanns märkliga saker i huset, och ibland hade hon trott att hon hört viskningar eller steg. Nu bestämde hon sig för att följa ljudet.

Hon tog på sig sin morgonrock och gick ut i den kalla korridoren. Ljuset från hennes lilla lampa kastade långa skuggor mot väggarna. Hon gick långsamt, steg för steg, och följde det svaga gråtet. Det ledde henne genom gångar hon aldrig hade gått i förut. Till slut stannade hon framför en dörr. Där inifrån hördes gråten tydligt. Hon tog ett djupt andetag, lyfte handen och öppnade dörren.

Inne i rummet såg hon en pojke ligga i en stor säng. Han var blek, nästan genomskinlig, med mörka ögon som glänste i ljuset. Han såg först chockad ut när han fick syn på henne, som om han inte trodde att någon skulle våga komma in. ”Vem är du?” frågade han med svag röst. Mary stirrade tillbaka. ”Jag är Mary Lennox. Vem är du?”

Pojken log inte, men han svarade: ”Jag heter Colin. Jag är din kusin.” Mary blev förvånad. Hon hade aldrig hört talas om någon kusin. Ingen hade nämnt honom, inte ens Martha. Hon tog ett steg närmare och såg att rummet var fyllt av mediciner, kuddar och tunga gardiner. Det luktade instängt, som om ingen hade öppnat fönstret på länge.

Colin berättade att han hade varit sjuk sedan han föddes. Alla sa att han var svag och att hans rygg var för svag för att han skulle kunna växa som andra barn. Han trodde själv att han snart skulle dö. Därför levde han gömd i sitt rum, och nästan ingen fick se honom. Bara några få tjänare kom in för att ta hand om honom. Hans far, Archibald Craven, orkade inte ens titta på honom eftersom han påminde honom för mycket om den döda hustrun, Lilias.

Mary kände först en blandning av medlidande och irritation. Colin var sjuklig och bortskämd på sitt sätt. Han var van vid att ge order till alla omkring sig, precis som Mary själv hade gjort i Indien. Men till skillnad från henne fick han alltid sin vilja igenom eftersom alla trodde att han var för svag för att motsägas. När han började klaga eller skrika sprang tjänarna direkt. Mary, som själv hade varit lika krävande en gång, kände igen sig – och just därför bestämde hon sig för att inte ge efter för hans humör.

De två började prata. Colin blev nyfiken på Mary eftersom hon inte behandlade honom som en sjukling. Hon vågade säga emot honom, och det fick honom att både bli arg och fascinerad. När Mary nämnde att hon brukade vara ute i trädgårdarna växte hans nyfikenhet ännu mer. Han hade aldrig själv fått gå ut, bara sett världen genom fönstret. När Mary berättade om Dickon, om djuren och om de första blommorna som började slå ut, såg Colin ut som om han drömde.

Efter den natten kunde Mary inte låta bli att tänka på sin nyfunna kusin. Hon bestämde sig för att besöka honom varje dag. Colin väntade på henne med en blandning av otålighet och glädje. Hon berättade mer och mer om trädgården, men hon avslöjade inte allt. Hon sa att det fanns en plats som höll på att vakna till liv, en plats full av hemligheter. Colins ögon lyste när hon talade, och han ville veta mer.

Till slut kunde Mary inte längre hålla hemligheten för sig själv. Hon bestämde sig för att visa honom trädgården. Men hon visste att Colin inte kunde gå dit själv. Därför ordnade hon en rullstol, och tillsammans med Dickon rullade hon honom genom de långa korridorerna, ut ur huset och ner mot muren.

Colin var spänd och tyst hela vägen. Han hade aldrig varit så långt från sitt rum. När de kom fram till den gamla muren och Mary tog fram nyckeln, kände hon hur hennes hjärta slog. Hon satte nyckeln i låset, vred om och sköt porten upp. Dörren gnisslade, och sedan öppnade sig världen framför dem.

Colin drog efter andan. Framför honom låg den hemliga trädgården. Solen föll över de gamla rosorna, som redan började grönska. Gräset var mjukt, och fåglar flög mellan grenarna. Det var som om platsen andades igen efter många års sömn.

Mary och Dickon rullade in honom bland gångarna. Colin satt helt stilla, med stora ögon och öppen mun. ”Det är som magi,” viskade han. Och i den stunden kände Mary något hon aldrig känt förut: stolthet och lycka över att kunna dela något vackert med någon annan. Hon hade hittat trädgården, men nu var den inte bara hennes. Den var deras gemensamma hemlighet.

När de satt där tillsammans i tystnaden, med vinden som rörde bladen och fåglarna som sjöng, insåg Mary att hennes liv hade förändrats helt. Hon hade hittat en vän, en kusin och en mening. Och för första gången kände Colin hopp, som om livet kanske inte var slut redan.

Förvandling och återförening

En dag när barnen arbetade i den hemliga trädgården hände något som förändrade allt. De hade just börjat rensa ogräs nära muren när Ben Weatherstaff plötsligt dök upp. Han hade länge anat att något pågick, för han hade sett rödhaken flyga fram och tillbaka och hört ljud som inte brukade komma från den stängda platsen. När han stack in huvudet genom den gamla dörren spärrade han upp ögonen.

”Vad i all världen gör ni här?” utbrast han. Hans blick fastnade på Colin, som satt i rullstolen. Ben hade aldrig sett pojken utanför huset tidigare. Han stirrade länge, och utan att tänka sig för sa han: ”Men du är ju en krympling! Hur har de lyckats släpa ut dig hit?”

Orden träffade Colin som ett slag. Han blev röd i ansiktet, och hans händer knöt sig. I hela sitt liv hade han hört att han var svag, sjuklig och döende. Men inne i trädgården hade han börjat känna något annat – en kraft som växte, precis som knopparna runt honom. Nu, inför Ben och de andra, kände han att han måste bevisa det.

”Jag är ingen krympling!” ropade han högt och grep tag i rullstolens armstöd. Hans ben darrade, men han reste sig. Först stapplade han, men sedan stod han rakare. Mary och Dickon stod bredvid och höll andan. Ben stirrade som om han sett ett mirakel. Colin, som alltid hade trott att han aldrig skulle kunna resa sig, stod nu på sina egna ben. Hans ögon fylldes av stolthet, och han log triumferande. ”Se!” sa han. ”Jag kan stå själv.”

Ben var tyst en stund, sedan skakade han på huvudet. ”Jag hade fel, pojke,” sa han lågt. ”Det finns styrka i dig, mer än någon trodde.” Och i det ögonblicket förändrades allt för Colin. Han hade bevisat att han kunde mer än han själv och andra trott.

Efter den dagen började en ny tid i trädgården. Varje morgon längtade Colin ut. Barnen tränade tillsammans, och allt gjordes som en lek. Först gick Colin bara några steg mellan Mary och Dickon, men snart kunde han ta fler. De sprang små lopp på gräset, hoppade över pinnar och klättrade i buskar. Varje rörelse gjorde honom starkare. Han som tidigare varit blek och svag fick nu rosor på kinderna.

Mary märkte att Colin förändrades på insidan också. Han var inte längre lika gnällig och självupptagen. Han skrattade mer och började visa omtanke. När Mary blev trött sa han att hon skulle vila, och när Dickon berättade historier från myren lyssnade han nyfiket. Trädgården var inte bara en plats för blommor – den var en plats där de alla växte, både i kropp och hjärta.

Barnen höll Colins förbättring hemlig. De ville överraska hans far, Archibald Craven, som levde i tron att hans son fortfarande var svag och döende. När de var i trädgården låtsades de som om de deltog i ett hemligt sällskap. De kallade det för ”magin” som gjorde att växterna grönskade och att Colin blev friskare. De upprepade orden som en formel: ”Magin finns i oss, i jorden, i luften.” Det blev som en tro som fyllde dem med styrka.

Samtidigt, långt borta på sina resor, började Archibald Craven drömma märkliga drömmar. I drömmarna såg han sin döda hustru Lilias. Hon stod i en blomstrande trädgård och sträckte ut handen mot honom. Hennes röst var mjuk men tydlig: ”Gå hem, Archibald. Något väntar på dig där.” Han vaknade med en känsla han inte haft på många år – en längtan efter sitt hem, efter sin son. Sorgen som han burit så länge började lätta, och han insåg att han inte längre kunde fly.

Medan fadern började sin resa tillbaka hem fortsatte livet i trädgården. Rosorna öppnade sig, fåglarna byggde bon, och allt andades nytt liv. Colin kunde nu gå långa sträckor utan hjälp. En dag sprang han så fort att Mary knappt hann efter. Han stannade mitt bland blommorna, kastade upp armarna i luften och ropade: ”Jag lever! Jag är frisk!” Hans skratt ekade mellan murarna, och Mary kände hur hennes hjärta svällde av glädje.

När Archibald Craven kom hem till Misselthwaite Manor kändes huset annorlunda. Det var inte längre lika mörkt och tyst. Han hörde ljud av röster och skratt, något han inte hört på många år. Han följde ljudet genom korridorerna och ut mot trädgårdarna. Till slut stod han framför den gamla muren. Dörren stod på glänt, och han gick in.

Synen som mötte honom fick honom att stanna upp. Framför honom låg trädgården i full blom. Luften doftade av rosor och grönska. Och mitt i allt detta sprang en pojke över gräsmattan, stark och frisk. Archibald kände hjärtat stanna. Det var Colin. Hans son, som han trott skulle dö, sprang nu som vilken pojke som helst.

”Colin!” ropade han. Pojken stannade, vände sig om och sprang mot honom. Han kastade sig i faderns armar och kramade honom hårt. ”Far!” ropade han. Archibald kände tårarna rinna. Han hade förlorat sig själv i sorgen, men nu fann han allt igen i sonens styrka.

Mary och Dickon stod en bit bort och såg på dem. De kände att allt arbete, alla hemligheter och all magi hade lett till detta ögonblick. Archibald såg på Mary och viskade: ”Tack.” Han förstod att det var hon som hade öppnat dörren, inte bara till trädgården utan till ett nytt liv för dem alla.

När solen började gå ner gick de tillbaka mot huset. Archibald lade armen om Colins axel. De gick långsamt men stadigt, och Mary följde vid deras sida. Det gamla huset såg inte längre lika mörkt ut. För första gången på många år fanns där hopp, ljus och glädje.

Och så slutade berättelsen om den hemliga trädgården, inte med ensamhet och sorg, utan med vänskap, gemenskap och en trädgård som för alltid skulle vara fylld av magi.