Den Hemliga Trädgården (Nybörjare)

Ett nytt liv för Mary

Mary Lennox var en liten flicka. Hon bodde i Indien med sina föräldrar. De var rika och viktiga. Pappan arbetade för regeringen. Mamman tyckte mer om sitt utseende och sina fester än om sitt barn. Hon hade alltid gäster och musik omkring sig. Mary fick inte mycket kärlek. Hon var mest med tjänarna. De matade henne, klädde henne och gjorde som hon ville. Ingen sa nej. Om hon blev arg, fick hon ändå det hon ville ha. Hon var van vid att skrika. Hon stampade i golvet. Hon ville bestämma över alla.

Hon var ofta ensam. Hon såg sin mamma ibland, men de pratade nästan aldrig. Hon såg sin pappa ännu mer sällan. Han hade alltid arbete. Mary växte upp med många saker runt sig – kläder, leksaker, fina rum – men hon kände ingen glädje. Hon log sällan. Hon hade inga vänner. En dag kom en sjukdom till staden. Det var kolera. Den spreds fort. Människor hostade, fick feber och dog. Huset där Mary bodde fylldes av oro. Hon hörde gråt, steg som sprang, röster som ropade.

Hon satt i sitt rum. Hon väntade på att barnflickan skulle komma. Men ingen kom. Hon ropade. Hon blev arg. Sedan blev hon rädd. Hon visste inte vad som hände. Först tänkte ingen på Mary. Alla var upptagna. Tjänarna tog hand om sjuka människor. Sedan flydde många från huset. De var rädda för sjukdomen. Till slut var huset nästan tomt.

Mary gick genom korridoren. Hon såg stängda dörrar. Hon hörde inget mer. Hon kände sig ensam. Hon satt på golvet i sitt rum. Hon kramade en docka. Hon väntade. Hon var hungrig och trött. Hon visste inte att hennes mamma var död. Hon visste inte att hennes pappa också var död. Ingen hade sagt det till henne. Hon var helt ensam.

Efter några dagar kom brittiska soldater. De gick in i huset. De såg den lilla flickan. Hon var blek. Håret var tovigt. Kläderna var smutsiga. Hon såg rädd ut. De förstod att hon hade varit ensam länge. De frågade henne några saker. Hon svarade kort. Hon var fortfarande arg och kall. Men hon följde med dem. Soldaterna ordnade så att hon skulle skickas till släktingar i England.

Mary hade hört talas om en farbror. Han hette Archibald Craven. Hon visste nästan inget mer om honom. Hon visste inte hur han såg ut. Hon visste bara att han bodde i ett stort hus på landet i England. Resan började. Mary fick åka med vuxna som hon inte kände. Hon reste med båt över havet. Hon såg vågorna slå mot skrovet. Hon såg hur havet sträckte sig långt bort. Det var första gången hon såg så mycket vatten.

Hon stod ibland på däck. Vinden blåste i hennes hår. Hon kände sig liten. Hon kände sig ensam. Ingen brydde sig särskilt om henne. Hon fick mat, men ingen frågade vad hon tänkte. Hon satt ofta tyst och tittade ner. Efter många dagar kom hon fram till England. Det var kallt. Luften var fuktig. Himlen var grå. Regnet föll ofta. Hon såg människor i mörka kläder. Hon hörde språk som lät annorlunda än i Indien.

Mary reste vidare med tåg. Hon såg gröna fält genom fönstret. Hon såg skogar. Hon såg små byar och kyrkor med torn. Hon såg får och kor på fälten. Hon tyckte allt såg främmande ut. Hon saknade värmen i Indien. Hon saknade färgerna där. Till slut kom hon till Yorkshire. Där var landskapet öppet. Där fanns stora myrar. Marken var platt men vild. Vinden blåste starkt. Himlen var ofta täckt av moln.

En vagn väntade på henne. Den körde henne till Misselthwaite Manor. Vägen gick långt över myren. Hon såg nästan inga människor. Hon såg fåglar som flög över himlen. Hon kände sig ännu mer ensam. När hon såg huset blev hon tyst. Misselthwaite Manor var mycket stort. Det såg gammalt ut. Väggarna var mörka. Det hade hundratals fönster. Dörrarna var tunga och av trä. Huset såg ut som en borg.

Mary gick in. Hon kände kyla. Hon såg korridorer som var långa och mörka. Hon hörde sina steg eka. Hon kände sig liten i huset. Hushållerskan, Mrs. Medlock, mötte henne. Hon var sträng men inte elak. Hon sa till Mary att hennes farbror nästan aldrig var hemma. Han reste mycket. Han ville inte se många människor.

Mary fick ett eget rum. Det var stort, men kallt. Väggarna var grå. Möblerna var av mörkt trä. Hon gick fram till fönstret. Hon såg myrarna utanför. Hon såg vinden som drog över gräset. På kvällen låg hon i sängen. Hon kunde inte sova. Hon hörde vinden blåsa. Hon hörde dörrar som knakade. Hon hörde huset sucka. Hon tänkte att huset var konstigt. Hon tänkte att något var dolt där.

Hon kände sig arg. Hon tänkte: ”Jag tycker inte om det här huset. Jag tycker inte om England. Jag vill tillbaka till Indien.” Hon kände sig ensam. Ingen älskade henne. Ingen brydde sig. Hon var också förvånad. Hon fick inte längre allt hon ville. Ingen skämde bort henne. Ingen bar henne. Hon fick klä sig själv. Hon fick äta enkel mat. Hon blev sur. Hon skrek ibland. Hon stampade i golvet. Men ingen kom. Ingen gav henne vad hon ville ha.

Så började Marys nya liv i England. Ett liv i ett stort, mörkt hus. Ett liv bland myrar, kyla och ensamhet. Ett liv som först kändes tungt och tomt.

Hemligheten om trädgården

Mary vaknade nästa morgon i sitt nya hem. Hon låg länge i sängen och lyssnade på ljuden i huset. Hon hörde vinden utanför. Hon hörde dörrar som knakade. Allt kändes stort, mörkt och kallt. Hon ville inte stiga upp. Hon saknade solen i Indien. Hon saknade värmen. Hon saknade färgerna.

Efter en stund kom en ung kvinna in. Hon hade enkla kläder och bar ett fat med mat. Hon log lite och sa: “God morgon, lilla fröken.” Hon hette Martha. Hon var tjänsteflicka. Hon hade fått uppgiften att ta hand om Mary. Men Martha var inte som de tjänare Mary var van vid i Indien. Hon bugade inte djupt. Hon var inte tyst och rädd. Hon pratade som om Mary var en vanlig flicka.

Mary stirrade på henne. Hon kände sig irriterad. Hon sa korta ord. Men Martha brydde sig inte. Hon pratade ändå. Hon berättade om sitt hem. Hon sa att hon hade många syskon. Hon sa att hennes mamma tog hand om en stor familj. Hon berättade att de levde enkelt, men att de var glada ändå.

Mary tyckte att det lät märkligt. Hon kunde inte förstå hur någon kunde vara glad utan pengar, utan fina kläder och utan tjänare. Hon hade själv haft allt, men hon hade ändå aldrig känt sig glad. Martha berättade också om huset. Hon sa att det fanns många rum. Några rum var stängda. Ingen gick in där. Hon sa också att herr Craven, Marys farbror, inte tyckte om att folk gick omkring för mycket. Han var en sorgsen man. Han reste ofta bort.

Mary frågade varför. Martha såg ner ett ögonblick och sa: “Hans fru, Lilias, dog för många år sedan. Hon var mycket vacker och god. Hon älskade blommor och natur. Hon skapade en trädgård här vid huset. Men när hon dog blev herr Craven förtvivlad. Han stängde trädgården. Han låste porten. Ingen fick gå dit igen.”

Mary spetsade öronen. En trädgård som var stängd? En plats som ingen hade sett på tio år? Hon kände hur något vaknade i henne. Hon ville veta mer.

Martha fortsatte: “Man säger att nyckeln är borta. Några tror att herr Craven kastade bort den. Andra tror att han grävde ner den i jorden. Nu är trädgården glömd. Ingen går dit längre.”

Mary satt tyst när Martha gick. Hon tänkte på trädgården. Hon kunde nästan se den i sitt huvud. Hon såg gröna blad, blommor, buskar, stigar. Hon undrade vad som fanns där nu. Var allt dött? Eller fanns det liv kvar bakom muren?

Nästa dag gick Mary ut i den friska luften. Hon hade fått varma kläder och kängor. Vinden blåste kallt, men hon tyckte om att röra sig. Hon gick runt huset. Hon såg de höga murarna. Hon såg många fönster. Hon räknade dem. Hon undrade: ”Var är dörren till den hemliga trädgården?”

Hon började leta. Hon gick flera gånger runt huset. Hon tittade noga på väggarna. Hon såg murgröna klättra uppåt. Hon såg gamla dörrar som var låsta. Men ingen av dem ledde in till den trädgård hon sökte. Under sina promenader träffade hon en gammal man. Han arbetade i trädgården. Han hade jordiga händer och en spade. Han såg sträng ut. Han hette Ben Weatherstaff.

Ben tittade på henne och grymtade. Han var inte vänlig. Men Mary gick inte därifrån. Hon började ställa frågor. Först svarade han kort. Men sedan började han prata mer. Han berättade om blommor. Han berättade om vädret. Han berättade om fåglarna som bodde i trädgården.

Mary såg att han hade en liten vän. Det var en rödhake, en liten fågel med röd bröst. Rödhaken flög nära Ben. Den satte sig på staketet och tittade på Mary: “Den där fågeln är klok, sa Ben. Den förstår människor. Den gillar sällskap.”

Mary blev glad. Hon log lite, nästan utan att tänka på det. Rödhaken kvittrade och hoppade på marken. Mary tyckte mycket om den. Hon började gå ut oftare för att se den. En dag när hon gick själv flög rödhaken framför henne. Den hoppade från gren till gren. Den kvittrade hela tiden. Mary följde efter den. Hon kände att den ville visa henne något.

Fågeln stannade vid en plats vid muren. Den hoppade ner på marken. Den tittade på henne. Mary gick fram. Hon böjde sig ner. Hon såg att jorden där såg annorlunda ut. Hon skrapade lite med handen.

Något hårt blänkte. Hon grävde mer. Hon drog fram ett föremål. Det var en nyckel. En gammal nyckel, täckt av jord. Den kändes tung i hennes hand. Marys hjärta slog snabbt. Hon stirrade på den. Hon tänkte: ”Kan det vara nyckeln till den hemliga trädgården?” Rödhaken kvittrade högt. Den satt på muren och såg ut som om den ville säga: ”Ja, det är rätt.”

Mary stoppade nyckeln i fickan. Hon såg sig omkring. Ingen annan var där. Hon kände sig fylld av hemlighet. Hon kände spänning i hela kroppen. Hon gick långsamt tillbaka mot huset. För första gången i sitt liv kände Mary något som liknade glädje. Hon hade en hemlighet som bara hon och den lilla fågeln kände till. Hon hade nyckeln till något som kunde förändra allt.

Vänskaper på myren

Mary vaknade tidigt en morgon. Hon tittade ut genom fönstret. Himlen var grå, men luften såg klar ut. Hon tänkte på nyckeln hon hade hittat. Hon tänkte på muren. Hon tänkte på den hemliga trädgården. Hennes hjärta slog lite snabbare varje gång hon tänkte på det.

När Martha kom in med frukost satt Mary vid bordet. Hon såg på Martha och sa: “Kan man få några redskap för att arbeta i en trädgård?” Martha log. Hon var lite förvånad. Hon sa: “Vill du arbeta i en trädgård? Det är bra för dig. Jag kan be min bror köpa något åt dig i byn. Han vet var man hittar billiga saker.”

Några dagar senare kom Martha tillbaka med en liten korg. I den låg en liten spade, en liten räfsa och en vattenkanna. Allt var enkelt, men det såg fint ut för Mary. Hon kände hur något inom henne blev varmt. Hon hade aldrig haft egna redskap förut. Ingen hade tänkt att hon själv skulle arbeta.

Mary gömde redskapen i sitt rum. Hon ville inte att någon skulle fråga. Hon ville ha dem bara för sig själv och för den hemliga trädgården. En dag när hon gick ut på myren såg hon en pojke. Han satt på marken med några djur runt sig. Där fanns en rävunge, en kanin och flera fåglar. Pojken såg glad ut. Han pratade lugnt med djuren, nästan som om de förstod honom.

Mary stannade. Hon hade aldrig sett något liknande. Hon såg att pojken hade rufsigt hår och kläder som inte var nya, men han såg frisk och stark ut. Han log mot henne: “Är du Mary? frågade han. Jag är Dickon, Marthas bror.”

Mary nickade. Hon kände sig lite blyg. Hon hade inte varit blyg förut, men med Dickon kände hon något nytt. Han verkade vänlig. Han såg inte arg ut. Han såg inte rädd ut. Han såg bara glad ut. Dickon klappade räven och sa: “Jag tycker om naturen. Djuren är mina vänner. Fåglarna pratar med mig. Jag pratar med träden också.”

Mary skrattade lite. Hon hade aldrig hört någon säga så. Men hon kände att han menade det på riktigt. Hon såg hur fåglarna satt nära honom utan att vara rädda. Hon såg hur kaninen hoppade lugnt vid hans fötter. Mary berättade inte om nyckeln ännu. Men hon kände att hon kunde lita på honom. Hon sa att hon ville lära sig mer om växter. Hon sa att hon ville veta hur man planterade.

Dickon log stort. “Jag kan visa dig. Naturen är stark. Om man ger den lite hjälp så växer den.” Några dagar senare tog Mary med honom till muren. Hon öppnade porten med nyckeln. Hjärtat slog snabbt. Hon gick in och Dickon följde efter.

De såg sig omkring. Trädgården var tyst. Det fanns gamla buskar, grenar och högt gräs. Men mellan allt det vilda såg de också små gröna skott. Några blommor kämpade sig fram. Dickon såg sig runt. Hans ögon lyste: “Den lever! sa han. Den sover bara. Om vi arbetar här kan allt vakna igen.”

Mary kände glädje i bröstet. Hon hade varit rädd att allt var dött. Men nu såg hon hopp. De började arbeta. Mary använde sin lilla spade. Hon rensade bort ogräs. Hon grävde försiktigt runt plantorna. Dickon visade henne hur man skulle göra. Han pekade på olika blad och förklarade vad de hette. Han visade hur man kunde känna på jorden för att veta om den behövde vatten.

Mary blev trött fort. Hon var inte van att arbeta. Men hon märkte att hon mådde bra efteråt. Hennes kinder blev röda. Hon kände frisk luft i lungorna. Hon kände sig starkare. Varje dag gick hon ut i trädgården. Hon gömde sig där med Dickon. De pratade om växter, om djur, om himlen och molnen. Dickon visade henne fåglar som byggde bon. Han visade hur frön såg ut innan de växte. Han pratade med blommorna som om de kunde höra.

Mary kände något nytt. Hon hade aldrig tidigare tyckt om någon. Hon hade aldrig haft en vän. Men nu hade hon en vän i Dickon, och en vän i trädgården. Hon kände att de två hörde ihop. Hon började också förändras. Hennes ansikte såg friskare ut. Hon åt mer mat. Hon gick längre promenader. Hon skrattade ibland. Hon blev mer nyfiken.

En dag såg hon sig själv i spegeln. Hon såg att hon inte var lika blek längre. Hennes ögon lyste mer. Hon blev förvånad. Hon hade aldrig sett sig själv på det sättet. Dickon sa: “Du blir starkare. Trädgården ger dig kraft. Det är så naturen fungerar. Om du tar hand om den, tar den hand om dig.”

Mary kände att det var sant. När hon satte händerna i jorden kände hon värme. När hon såg bladen växa kände hon hopp. När hon hörde fåglarna kvittra kände hon glädje. Hon gick varje dag till den hemliga trädgården. Hon kände att det var hennes plats. En plats där ingen annan bestämde. En plats där hon kunde andas fritt.

Och för första gången i sitt liv kände Mary något som hon aldrig hade känt förut. Hon kände sig glad. Hon kände sig stark. Hon kände att hon ville leva.

Den hemliga kusinen

En natt låg Mary vaken i sin säng. Huset var mörkt och stilla. Vinden blåste utanför och fick fönstren att skaka. Hon hörde dörrar knaka i korridorerna. Hon var van vid dessa ljud nu. Men den här natten hörde hon något annat. Hon hörde gråt. Mary satte sig upp i sängen. Hon höll andan och lyssnade. Gråten var svag, men tydlig. Det var inte vinden. Det var inte huset. Det var en människa. Någon grät långt borta.

Hon tog på sig sin morgonrock. Hon öppnade dörren och gick ut i korridoren. Ljuset från hennes ljus fladdrade mot väggarna. Hon följde ljudet. Huset var som en labyrint. Hon gick förbi dörrar och långa korridorer. Gråten blev starkare. Till slut stannade hon vid en dörr. Hon tryckte ner handtaget. Dörren gnisslade när den öppnades.

Inne i rummet stod en stor säng. I sängen låg en pojke. Han var blek och smal. Hans hår låg vått mot pannan. Han hade täcken uppdragna till hakan. Han grät tyst, men slutade när han såg Mary. Pojken stirrade på henne med stora ögon. Mary stirrade tillbaka. Ingen sa något först. Sedan viskade pojken: “Vem är du?”

Mary gick närmare. Hon sa sitt namn. Pojken blinkade. Han såg förvånad ut. Han sa att han hette Colin. Han var son till herr Craven. Han var Marys kusin. Mary blev förvånad. Hon hade bott i huset i flera veckor utan att någon hade sagt något om en pojke. Hon visste inte att hon hade en kusin här.

Colin berättade mer. Han sa att han var sjuk. Han trodde att han hade en svag rygg. Läkarna hade sagt att han kanske skulle dö ung. Han trodde att han aldrig skulle kunna gå. Han hade legat i sin säng hela livet. Han hade sällan varit ute. Mary lyssnade. Hon såg hur blek han var. Hon hörde hans svaga röst. Men hon kände också att han var arg. Han hade samma ilska som hon själv hade haft. Han skrek ofta på tjänarna. Han ville att allt skulle vara som han sa.

Mary kände igen sig. Hon hade själv varit bortskämd och arg. Men hon var inte rädd för Colin. Hon vågade säga vad hon tyckte. Hon sa att han inte borde skrika så mycket. Hon sa att han inte borde tro att han skulle dö bara för att någon hade sagt det. Colin blev först arg. Men sedan blev han nyfiken. Han hade aldrig hört någon prata så till honom. Han var van vid att alla gjorde som han ville. Men Mary gjorde inte det.

Nästa dag gick Mary tillbaka till hans rum. Hon kunde inte låta bli. Hon ville prata mer med honom. Hon satte sig vid sängen. De började ställa frågor till varandra. Colin ville veta allt om henne. Han ville höra om Indien. Han ville höra om myrarna. Mary berättade lite. Hon berättade om Martha. Hon berättade om rödhaken. Hon berättade om hur hon gick ute och andades frisk luft.

Efter några dagar började Mary berätta om trädgården. Hon sa att det fanns en mur. Hon sa att det fanns en dörr. Hon sa att hon hade hittat en nyckel. Colins ögon lyste när han hörde det. Han ville veta mer. Han ställde frågor hela tiden. Mary berättade vad hon och Dickon gjorde där. Hon beskrev blommorna som började växa. Hon berättade om jorden och om dofterna. Hon berättade om fåglarna som byggde bon.

Colin lyssnade tyst. Han hade aldrig sett något sådant. Han låg bara i sitt rum. Men nu kände han att något rörde sig inom honom. Han kände en liten längtan. En dag sa han att han också ville se trädgården. Mary såg på honom. Hon tänkte att det kanske var för svårt. Men hon förstod också att han måste få chansen. Hon sa att det gick att ordna.

De bestämde en dag. Mary och Dickon hjälpte honom ner från rummet. Han satt i sin rullstol. Han var spänd. Han var också rädd. Men han ville. De rullade stolen genom de långa korridorerna. De smög förbi tjänarna. Ingen fick se dem. De gick ut på gården. Colin kände vinden mot sitt ansikte. Han blundade och drog in luften. Det var första gången på mycket länge som han var ute.

De körde stolen över gräset och mot muren. Mary tog fram nyckeln. Hon höll den i handen. Hon kände hur hjärtat slog. Hon satte nyckeln i låset. Dörren gnisslade när den öppnades. Colin såg in. Han såg trädgården. Han såg gröna blad och gamla träd. Han såg blommor som försökte slå ut. Han hörde fåglarna. Han såg solen lysa mellan grenarna.

Han stirrade. Han rörde sina händer i luften. Han viskade att han aldrig hade trott att något kunde vara så vackert. Mary stod bredvid honom. Dickon stod bakom stolen. De log. De såg hur Colins ögon fylldes av ljus. Han hade levt gömd i mörker. Nu såg han liv och färger.

Colin satt tyst länge. Han såg på varje liten blomma. Han lyssnade på varje fågel. Han kände solen i ansiktet. Han kände jorden under stolen. Det var början på något nytt. Colin hade hittat en plats som kunde ge honom hopp. Han hade hittat trädgården.

Förvandling och återförening

Colin satt i sin rullstol i trädgården. Han andades in den friska luften. Han såg på rosorna som började slå ut. Han såg på de gröna bladen som växte varje dag. Han hörde fåglarna sjunga. Rödhaken hoppade på gräset framför honom och kvittrade glatt. Mary stod vid hans sida. Dickon satt på marken och pratade med en ekorre som kommit nära. Allt kändes levande.

Då öppnades porten långsamt. In kom Ben Weatherstaff. Han hade en spade i handen och ett bistert uttryck i ansiktet. Han stannade och såg på barnen. Hans ögon fastnade på Colin. Han hade aldrig sett pojken förut. Han trodde knappt att han fanns på riktigt. Ben skakade på huvudet. Han mumlade högt att han alltid hade hört att herr Cravens son var sjuk. Han sa att pojken var en krympling. Ordet var hårt och stannade i luften.

Colin stirrade på honom. Ansiktet blev rött. Han kände hur ilskan steg. Han slog nävarna mot stolen och ropade att han inte var en krympling. Hans röst skakade, men den var stark. Han tryckte händerna mot stolen och försökte resa sig. Först darrade benen, men sedan stod han. Han stod, ostadigt men upprätt. Mary drog efter andan. Dickon log brett. Ben gapade. Colin ropade högt att han kunde stå. Han sa om och om igen att han inte var sjuk. Han skrattade och grät på samma gång.

Från den dagen började en ny tid. Colin bestämde sig för att träna varje dag. Han ville bli starkare. Han ville kunna gå som andra barn. Barnen tränade tillsammans i trädgården. Colin tog små steg först. Han höll Marys hand. Han höll Dickons arm. Han föll ibland, men han reste sig. Varje dag blev stegen fler. Varje dag blev han rakare.

Snart kunde han gå över gräset. Han kunde springa några steg och skratta. Hans röst blev högre. Hans kinder fick färg. Hans ögon lyste. Han kände att livet fyllde honom. Mary förändrades också. Hon hade varit blek och arg när hon kom till huset. Nu hade hon friska kinder. Hon kunde springa runt med Dickon. Hon kunde arbeta länge i jorden. Hon kände sig stark och fri.

Dickon hjälpte båda. Han visade hur man andades djupt. Han visade hur man sträckte på armarna. Han visade hur man kunde använda musklerna. Han lärde dem om naturens kraft. Han sa att naturen gav styrka till alla som ville ta emot den. Barnen höll allt hemligt. Colin ville överraska sin far. Han sa att ingen vuxen fick veta. När tjänarna kom in i hans rum låg han stilla i sängen. Han låtsades vara sjuk. Men när dörren stängdes steg han upp. Han gick, han tränade, han skrattade.

Ben höll också hemligheten. Han log ibland för sig själv när han såg pojken springa i trädgården. Han hade trott att allt hopp var borta, men nu såg han att livet var starkare. Veckorna gick. Våren blev grönare. Blommorna slog ut. Trädgården fylldes av dofter. Colin blev friskare för varje dag. Han kände att hans kropp inte var svag längre. Han kände att han kunde bli en man som sin far.

Samtidigt reste herr Archibald Craven i andra länder. Han var fortfarande sorgsen. Han tänkte på sin döda fru. En natt drömde han att hon stod i en trädgård. Hon log mot honom. Hon ropade hans namn och bad honom komma. När han vaknade kände han något nytt. Han längtade hem. Han kände att han måste återvända. Han tog första båten tillbaka till England.

När han kom till Misselthwaite Manor kände han hjärtat slå hårt. Han gick genom korridorerna. Han såg de mörka väggarna. Han hörde tystnaden. Men någonstans långt borta hörde han skratt. Han stannade. Han hade inte hört skratt i huset på många år. Han följde ljudet. Han gick ut på gården. Han gick mot muren. Han hörde barnens röster. Han öppnade porten.

Där inne såg han en trädgård i blom. Rosor klättrade över muren. Solen lyste på gröna träd och färgglada blommor. Fåglarna flög från gren till gren. Allt var fullt av liv. Mitt i trädgården såg han sin son. Colin sprang över gräset. Han ropade högt. Han skrattade. Han rörde armarna fritt. Han såg frisk ut, stark och glad.

Herr Craven stannade. Han tog sig för hjärtat. Han visste inte om han drömde. Han viskade sin sons namn. Colin stannade. Han vände sig om och såg sin far. Han log stort. Han sprang mot honom. Han ropade att han kunde gå. Han ropade att han inte var sjuk längre. Han kastade sig i sin fars armar.

Archibald Craven föll ner på knä och höll om honom. Tårar rann nerför hans kinder. Han hade trott att han förlorat allt. Nu såg han att han hade fått allt tillbaka. Mary och Dickon stod bredvid och log. De såg hur far och son kramades. De såg hur sorg blev till glädje. De såg hur en familj blev hel igen.

Fadern såg på trädgården. Han mindes sin fru. Han kände att hon fanns där. Han visste att hon hade lett honom tillbaka. Solen gick ner över myrarna. Luften var stilla. Fåglarna sjöng sina sista sånger. Far och son gick sida vid sida ut genom porten. De gick tillsammans tillbaka mot huset. Misselthwaite Manor var inte längre bara ett mörkt hus. Det var nu ett hem fyllt av skratt, kärlek och hopp.