Jane Eyre (Avancerad)

Barndomen på Gateshead Hall

Jane Eyre växer upp under svåra omständigheter. Efter att ha förlorat båda sina föräldrar i tidig ålder tas hon om hand av sin moster, Mrs Reed, på familjegodset Gateshead Hall. Men omsorgen är bara i ord, inte i handling. Mrs Reed har tre egna barn – Eliza, Georgiana och John – som alla behandlas med ömhet och privilegier, medan Jane ses som en börda. Den sociala och känslomässiga klyftan är djup; hon är varken en fullvärdig medlem av familjen eller en tjänare, utan befinner sig i ett slags obestämt ingenmansland, utan kärlek eller trygghet.

Från första stund står det klart att Jane är ensam. Hon får inte delta i kusinernas lekar och hålls på avstånd från deras aktiviteter. Den fysiska miljön i Gateshead, med sina stora salonger, tunga gardiner och avlägsna korridorer, förstärker hennes känsla av isolering. Vädret denna tidiga höst är grått och kallt, och Jane drar sig ofta undan till tysta hörn med en bok som sin enda tröst. Böckerna blir för henne ett sätt att fly in i en annan värld, fylld av berättelser om avlägsna länder och dramatiska äventyr, långt bort från den strama disciplinen och det känslokalla hemmet.

En av de mest plågsamma aspekterna i Janes barndom är hennes relation till kusinen John Reed. Han är äldre, bortskämd och grym, och finner ett särskilt nöje i att förnedra henne. John använder både ord och handlingar som vapen; han kallar henne nedsättande namn och ger sig på henne fysiskt. En dag, när Jane sitter i fönstersmygen och läser, tar han ifrån henne boken och kastar den mot henne med sådan kraft att hon faller och skadar sig. Mrs Reed, istället för att tillrättavisa sin son, lägger skulden på Jane och anklagar henne för otacksamhet och olydnad.

Straffet för denna påstådda olydnad blir brutalt. Mrs Reed beordrar att Jane ska låsas in i det så kallade Röda rummet – ett kallt, dystert gästrum som sällan används, men som har en särskild betydelse i hushållets kollektiva minne. Det var nämligen där Mrs Reeds make, Janes morbror, dog flera år tidigare. För Jane är detta rum laddat med skräck; de tunga röda draperierna, den massiva sängen med sitt mörkröda överkast och den strama atmosfären känns nästan som en fysisk manifestation av döden.

När dörren stängs bakom henne och nyckeln vrids om, växer paniken. Den stilla luften tycks kväva henne, och i spegelns dunkla yta tycker hon sig ana skuggor och rörelser. Tankarna på morbroderns död blir till en skrämmande fixering; hon föreställer sig att hans ande är närvarande, att han betraktar henne med anklagande blick. Fasan blir outhärdlig, och till slut svimmar hon av ren skräck.

När hon vaknar är hon i sitt eget lilla rum, omgiven av tjänstefolket och den lokale apotekaren, Mr Lloyd, som kallas in för att undersöka henne. Mr Lloyd, som är en mer medkännande gestalt än någon annan vuxen i Janes liv, frågar henne varsamt om hon är lycklig på Gateshead. Hon, som aldrig tidigare fått frågan på allvar, svarar ärligt att hon inte är det. Hon talar om sin ensamhet, sin längtan bort, och om hur hon känner sig oönskad. Mr Lloyd föreslår, efter att ha sett hennes bleka ansikte och hör hennes berättelse, att det vore bäst om hon skickades till en skola. En sådan plats skulle åtminstone ge henne en chans till utbildning och kanske ett mer rättvist bemötande.

Mrs Reed, som egentligen vill bli av med ansvaret för Jane, ser förslaget som en möjlighet. Hon kontaktar Mr Brocklehurst, rektorn för en välgörenhetsskola vid namn Lowood Institution. Under ett besök i Gateshead tar Mrs Reed honom åt sidan och säger något som får långvariga konsekvenser för Jane: hon beskriver henne som en lögnaktig flicka, någon som måste hållas under strikt disciplin. Brocklehurst, som redan är känd för sin religiösa stränghet och asketiska syn på livet, nickar allvarligt och antecknar detta i sitt sinne som en varning inför Janes ankomst.

Jane, som av en slump hör fragment av samtalet, förstår att hennes moster avsiktligt svartmålar henne. Den vetskapen tänder en låga inom henne – en blandning av sårad stolthet och viljan att försvara sig själv. När tillfället kommer, strax innan hon ska resa, konfronterar hon Mrs Reed. Det är ett av de första ögonblicken i hennes liv där hon vågar säga sin sanning högt och utan rädsla. Hon säger till sin moster att hon är orättvis och att hon alltid kommer att minnas den grymhet hon har fått utstå. Hon lovar att berätta sanningen för vem som än frågar och att inte låta Mrs Reeds version av henne stå oemotsagd.

Denna konfrontation blir för Jane en känslomässig vändpunkt. Hon känner både lättnad och styrka efter att ha sagt ifrån, men också en viss sorg över att bryta den sista tråden av lojalitet till den enda släkting hon har kvar. Dagen därpå lämnar hon Gateshead, den plats där hennes barndom präglats av kyla och förnedring, för att börja ett nytt kapitel på Lowood-skolan.

När diligensen för henne bort från godset och genom det dimhöljda landskapet, känner hon en blandning av oro och hopp. Hon vet inte vad som väntar – om Lowood kommer att vara ett hem eller ett nytt fängelse – men hon bär inom sig en nyfunnen beslutsamhet. Hon har överlevt sin barndoms prövningar, och hon börjar ana att hon, trots allt, har en styrka som kan föra henne vidare. Den långa vägen framför henne är oviss, men för första gången känns den inte helt mörk.

Åren på Lowood-skolan

När Jane anländer till Lowood Institution slås hon genast av den stränga atmosfären. Skolan är en internatskola för flickor från fattiga familjer, och allt i dess utformning vittnar om brist och sparsamhet. Byggnaden är gammal och dragig, med kala stenväggar och långa korridorer där kylan tycks tränga in i märg och ben. Vintermorgnarna är särskilt grymma; isen täcker tvättvattnet i baljorna, och eleverna måste doppa sina stela fingrar i det iskalla vattnet innan lektionerna börjar.

Maten är enkel, ibland undermålig. Frukosten består ofta av tunn gröt, ibland bränd eller klumpig, och middagen av små portioner kött eller potatis. Trots hungern förväntas flickorna uthärda utan klagomål. Disciplinen är järnhård och genomsyras av religiös pliktkänsla. Den dagliga rutinen är strikt reglerad, från tidig morgonbön till sena kvällsböner innan lamporna släcks.

I denna karga miljö möter Jane två personer som skulle komma att påverka henne djupt. Den ena är Helen Burns, en äldre elev med ett stillsamt sätt och ett ansikte som utstrålar en inre frid. Helen är beläst och tänker djupt; hon talar om för Jane att världen är fylld av orättvisor men att det inte är vår sak att möta dem med ilska, utan med tålamod och förlåtelse. Hennes stoicism är nästan överjordisk, och den väcker både beundran och förundran hos Jane, som har en mer upprorisk och rättvisekrävande natur.

Den andra är Miss Temple, en av skolans föreståndarinnor. Hon är en sällsynt mild och omtänksam figur i en annars sträng miljö. Miss Temple behandlar eleverna med respekt, lyssnar på deras bekymmer och försöker mildra deras lidanden så gott hon kan. För Jane blir hon en förebild för hur auktoritet kan förenas med medmänsklighet.

En dag får Jane bevittna ett av de många bevisen på den hårda disciplinen. Helen har inte hållit sina böcker i perfekt ordning och blir därför offentligt bestraffad av lärarinnan Miss Scatcherd. Straffet är förnedrande: Helen måste stå inför klassen och bära en skylt som markerar hennes “fel”. Men till Janes förvåning accepterar Helen detta utan protest eller tårar. Efteråt förklarar hon för Jane att vrede bara skulle förvärra situationen och att man måste bära oförrätter med värdighet. Jane, som ännu är fylld av känslor över orättvisorna hon själv lidit, har svårt att förstå denna hållning, men den börjar så smått påverka hennes syn på styrka och motstånd.

Lowoods rektor, Mr Brocklehurst, gör ett av sina sällsynta men ödesdigra besök. Han är en högrest, mager man med bister uppsyn och en förkärlek för långa, moraliska föreläsningar. Under sin inspektion får han syn på Jane och kallar plötsligt fram henne inför hela skolan. Inför elever och lärare förklarar han med myndig röst att Jane är en lögnare – en flicka som måste undvikas och hållas på avstånd. Han låter orden eka i salen som om de vore en varning från predikstolen. För Jane är det som ett knivhugg; hon känner alla blickar på sig och skammen stiger som hetta i hennes ansikte.

Efter händelsen söker Jane tröst hos Miss Temple och Helen. Miss Temple vägrar acceptera anklagelsen utan att undersöka saken. Hon skriver till Mr Lloyd, apotekaren från Gateshead, och får hans vittnesmål om Janes bakgrund och karaktär. När svaret kommer, samlar Miss Temple hela skolan och läser upp bevisen som friar Jane från skulden. Den offentliga upprättelsen är en lättnad och stärker Janes respekt för Miss Temple, vars rättvisa och mod står i skarp kontrast till Brocklehursts hårda auktoritet.

Men Lowood ska snart drabbas av en tragedi. Våren för med sig en epidemi av tyfus, som sprider sig snabbt i den trånga och ohälsosamma miljön. Sjukstugan fylls, och dödstalen stiger vecka för vecka. Den stränga disciplinen mjuknar temporärt när sjukdomen försvagar skolans struktur; måltiderna förbättras något, och flickorna tillåts vara utomhus mer för att få frisk luft.

Helen Burns är redan försvagad av en underliggande lungsjukdom och drabbas hårt av epidemin. Hennes ansikte blir allt blekare, rösten svagare, men hon klagar inte. Jane, som har blivit henne djupt fäst, smyger in till sjukrummet en kväll för att sitta vid hennes sida. Helen talar stilla om sin tro, om hur hon inte fruktar döden och ser den som en befrielse från världens lidande. Jane lyssnar med en blandning av sorg och beundran; hon kan inte dela Helens resignation men känner dess värdighet.

Under natten somnar Helen in i Janes armar, stilla och utan smärta. För Jane är det första gången hon bevittnar döden på nära håll, och sorgen är tung. Men minnet av Helens tålamod och mildhet blir något hon bär med sig genom livet, som en tyst moralisk kompass.

Efter epidemin sker en betydande förändring. Miss Temple och andra ledare, tillsammans med filantroper som stöttar skolan, arbetar för att förbättra Lowoods förhållanden. Maten blir bättre, de hygieniska rutinerna strängare, och disciplinen något mer mänsklig. Mr Brocklehurst får en mer begränsad roll, och skolans rykte förbättras.

Jane, som vid det här laget vuxit i både kunskap och självförtroende, väljer att stanna kvar även efter att hennes utbildning är avslutad. Hon blir lärarinna vid skolan, ett yrke som ger henne en känsla av mening och en viss självständighet. Lowood, som en gång var en plats av kyla och umbäranden, blir nu också en plats där hon finner sin första yrkesidentitet och en trygghet hon aldrig haft under barndomen på Gateshead.

Men även om hennes liv här är mer stabilt, börjar en rastlöshet gro inom henne. Hon känner att världen är större än Lowoods murar och att hennes egen framtid kanske väntar någon annanstans. Den känslan, ännu svag och obestämd, ska snart växa sig starkare och leda henne mot nästa stora fas i hennes liv.

Governess på Thornfield Hall

Efter flera år som elev och lärare på Lowood känner Jane att hennes liv blivit för instängt. Hon längtar efter nya erfarenheter och skriver därför en annons i tidningen där hon erbjuder sina tjänster som guvernant. Svar kommer från Mrs Fairfax, hushållsföreståndarinnan på Thornfield Hall, som söker en lärare åt en ung flicka vid namn Adèle Varens. Adèle är en fransk föräldralös, placerad under vårdnaden av husets ägare, Mr Edward Rochester.

När Jane anländer till Thornfield slås hon av byggnadens storlek och tystnad. Det är en gammal herrgård med många korridorer, torn och dolda vinklar. Mrs Fairfax tar emot henne med vänlighet, och Jane får snart träffa Adèle – en livlig, pratglad flicka med ett starkt behov av uppmärksamhet och uppskattning. Trots flickans bristande koncentration i studierna utvecklar Jane snabbt en varm relation till henne.

Till en början är Mr Rochester frånvarande. Jane föreställer sig att han är en ståtlig och kanske högdragen aristokrat. Men deras första möte blir oväntat dramatiskt. En kväll när Jane promenerar längs vägen i närheten av godset, möter hon en ryttare vars häst halkar på isen och faller. Ryttaren skadar sig lätt och Jane skyndar fram för att hjälpa honom upp. Hon vet ännu inte att det är Mr Rochester själv, och deras första samtal präglas av en blandning av nyfikenhet och en viss vasshet från hans sida. När hon senare samma kväll får veta att han är husets herre, förstår hon att deras relation redan fått en ovanlig början.

Rochester visar sig vara en komplex man: burdus ibland, ironisk och retsam, men också begåvad och fängslande. Han söker ofta Janes sällskap, och deras samtal är mer jämbördiga än hon någonsin tidigare upplevt med någon av högre samhällsställning.

Trots den yttre ordningen i huset börjar Jane snart märka att Thornfield rymmer hemligheter. Om nätterna hör hon ett märkligt, halvt galet skratt som tycks komma från övervåningen. En natt väcks hon av att någon smyger i korridoren. Hon följer ljuden och finner att rök sipprar ut från Rochesters sovrum – gardinerna vid sängen står i lågor. Utan att tveka släcker Jane branden och räddar hans liv. Rochester tackar henne, men vägrar ge en tydlig förklaring. Han nämner bara att det var ett olycksfall orsakat av en tjänare, Grace Poole, som arbetar i en avlägsen del av huset.

Ett nytt mysterium uppstår när Mr Mason, en till synes hövlig men reserverad gäst, plötsligt blir attackerad mitt i natten. Jane väcks av Rochester, som ber henne hämta hjälp men förbjuder henne att ställa frågor. Hon vårdar Mr Masons sår under tystnad, medan Rochester och andra bär bort honom i gryningen. Rykten sprider sig inte, och huset återgår till sin stilla vardag, men för Jane växer känslan av att Thornfield bär på en mörk och dold sanning.

Efter en tid bjuder Rochester in en grupp gäster, bland dem den vackra och världsvana Blanche Ingram. Blanche behandlar Jane med nedlåtande artighet, men det är uppenbart att hon ser sig själv som Rochesters blivande hustru. Jane försöker dölja sina känslor av svartsjuka och sorg, men hennes inre kamp är stark. Rochester tycks ibland uppmuntra Blanches uppmärksamhet, ibland avfärda den, vilket gör hans avsikter svårtolkade.

Mitt i denna förvirring får Jane ett brev från Gateshead. Mrs Reed är döende och önskar träffa henne. Trots deras smärtsamma förflutna reser Jane dit, driven av en blandning av plikt och en vag känsla av försoning. Vid dödsbädden är Mrs Reed fortfarande kylig och högdragen, men hon erkänner att hon undanhållit viktig information. Jane hade en farbror, John Eyre, som blivit rik på Madeira och skrivit för att adoptera henne och göra henne till sin arvtagerska. Av ren illvilja svarade Mrs Reed att Jane var död. Nyheten är en chock, men Jane behåller sitt lugn. Hon stannar tills Mrs Reed avlider, tar farväl av sina kusiner och återvänder sedan till Thornfield.

Tillbaka på godset förändras stämningen. Rochester blir mer uppmärksam, mer direkt i sina känslor. En kväll under en promenad i trädgården, när himlen är tung av sommarens värme och doften av blommor fyller luften, friar han till Jane. Han försäkrar henne att hans känslor för Blanche Ingram var ett spel för att väcka Janes svartsjuka och pröva hennes hjärta. Jane, som älskar honom djupt, accepterar frieriet.

Förberedelserna för bröllopet fyller dagarna. Men under vigselceremonin bryts allt abrupt. Två män träder fram och protesterar: Rochester kan inte gifta sig, för han är redan gift. Hans hustru, Bertha Mason, lever fortfarande – inspärrad på Thornfield, psykiskt sjuk och våldsam. Sanningen slår ner som ett åsknedslag. Rochester tar med Jane och vittnena upp till en avlägsen våning där Bertha hålls gömd under Grace Pooles vård. Kvinnan är i ett tillstånd av raseri och djurisk förtvivlan, och Jane inser att det mystiska skrattet, branden och attacken på Mr Mason alla kan förklaras genom hennes existens.

Rochester försöker förklara. Äktenskapet var arrangerat av hans familj, och Berthas sjukdom visade sig först efter vigseln. Han påstår att han blivit fånge i en hopplös situation, och att hans kärlek till Jane är sann och hederlig. Han ber henne stanna och leva med honom som hans hustru i allt utom lagens mening.

Jane står inför sitt livs svåraste val. Hennes kärlek till Rochester är intensiv, men hennes moraliska övertygelse och självrespekt väger tyngre. Hon inser att om hon stannar, kommer hon att förlora något av sig själv. I gryningen, utan att väcka någon, packar hon några få ägodelar och lämnar Thornfield. Hästen som förde henne till detta hus bär henne nu bort, ut i en framtid som är oviss och skrämmande, men där hon åtminstone kan behålla sin frihet och sitt samvete.

Livet på Moor House

När Jane lämnar Thornfield gör hon det utan plan och med mycket lite pengar. Hon reser genom landsbygden, hyr en vagn tills pengarna tar slut och fortsätter sedan till fots. Dag efter dag vandrar hon genom ett kargt och regnigt landskap, allt svagare av hunger och trötthet. Det blir en kamp för att överleva: hon ber om arbete eller mat, men möts ofta av misstänksamhet eller likgiltighet. Hennes kläder är slitna, och hon blir allt mer lik en utblottad tiggare.

En kväll, utmattad och nära att ge upp, kommer hon fram till ett avlägset hus vid namn Moor House. Där bor St. John Rivers, en allvarlig och reserverad präst, tillsammans med sina systrar Diana och Mary. Systrarna tar emot henne med värme och omtanke, medan St. John, även om han är artig, förhåller sig mer avvaktande. Jane ger inte sitt riktiga namn, rädd för att hennes bakgrund ska väcka frågor, men hon tackar ödmjukt för deras hjälp.

Under de kommande dagarna återhämtar hon sig långsamt. Rivers-systrarna visar sig vara bildade och vänliga, och Jane känner en ovanlig känsla av samhörighet med dem. St. John, som är mer återhållsam, erbjuder henne arbete som lärarinna vid en liten byskola som han ansvarar för. Även om lönen är blygsam och lokalerna enkla, accepterar Jane tacksamt – hon vill återvinna sin självständighet och bidra med något meningsfullt.

Skolan är liten, med barn från fattiga familjer som ofta kommer i trasiga kläder och utan läxböcker. Jane anpassar snabbt sin undervisning efter deras förutsättningar och finner glädje i att se deras framsteg. Trots sin stillsamma tillvaro märker hon att St. John betraktar henne med en blick som tycks väga och analysera hennes karaktär. Han är en man som styrs av plikt och religiös övertygelse, och han verkar uppskatta Janes uthållighet och moraliska styrka.

En dag får Jane oväntade nyheter. St. John har upptäckt hennes riktiga identitet genom en slump: hon får ett brev som är adresserat till “Jane Eyre” och inser att St. John själv nyligen fått ett arv att förvalta från en okänd släkting – samma släkting som visat sig vara Janes farbror, John Eyre. Farbrodern har gått bort och lämnat efter sig en förmögenhet på 20 000 pund. Det visar sig att Jane och Rivers-syskonen är kusiner.

Nyheten är omvälvande. För första gången i sitt liv står Jane inför verklig ekonomisk frihet. Hon är djupt rörd över att ha funnit en familj hon kan känna samhörighet med. Utan att tveka beslutar hon att dela arvet lika mellan dem – fem tusen pund var. För Jane är det inte pengarna som betyder mest, utan vetskapen om att hon inte längre är ensam i världen.

St. John, som uppskattar ordning och rättvisa, accepterar hennes beslut utan sentimentalitet, men systrarna är överväldigade av tacksamhet. Den gemensamma förmögenheten gör att de kan leva tryggare och med fler möjligheter, men för Jane är den största gåvan de band som nu knyter dem samman.

Under vintern blir St. John allt mer närgången på ett märkligt sätt. Han talar ofta om sitt kall som missionär och om sin plan att resa till Indien för att sprida kristendomen. En kväll, med den kyliga vinden vinande utanför, säger han rakt ut att han vill att Jane ska följa honom – som hans hustru.

Men det är ett frieri utan romantik eller passion. St. John förklarar att han inte älskar henne på det sätt som en make älskar sin maka, men att han uppskattar hennes styrka, moral och uthållighet. Han menar att hon skulle vara en utmärkt följeslagare i det hårda liv som väntar i Indien. För honom är äktenskapet en plikt, ett partnerskap för ett gemensamt mål, inte ett uttryck för känslomässig förening.

Jane är kluven. Hon känner respekt för St. John och beundrar hans hängivenhet till sitt uppdrag, men hon vet att ett äktenskap utan kärlek skulle bli en inre död för henne. Hon säger att hon kan följa honom som vän och kollega, men han avvisar detta; han vill ha en hustru, och bara på de villkoren kan hon följa honom. När hon vägrar, drar han sig tillbaka, kylig och sårad.

Den inre kampen blir allt mer intensiv. Jane försöker övertyga sig själv om att det vore ädelt att offra sina personliga önskningar för ett större syfte. Men i stilla stunder känner hon att hennes hjärta tillhör någon annan – Rochester – och att det bandet, hur brutet det än verkar, fortfarande formar hennes själ.

En kväll, när St. John på nytt försöker övertala henne, upplever Jane något oförklarligt. Hon tycker sig höra en röst ropa hennes namn – svag men tydlig, fylld av ångest och längtan. Rösten är Rochesters. Den tycks komma ur intet, men tränger djupt in i hennes sinne och får hennes hjärta att rusa.

Chockad och omtumlad lämnar hon rummet och går ut i den kyliga natten. Hon vet inte om det var en hallucination eller något övernaturligt, men hon känner i samma stund att hon inte kan resa till Indien. Hon måste ta reda på vad som hänt Rochester.

Med beslutsamhet som växer för varje timme meddelar hon Rivers-syskonen att hon ska resa. Diana och Mary, som sett hennes inre strid, inser att hon följer sitt hjärta och önskar henne lycka. St. John säger lite stelt farväl, utan att försöka hindra henne ytterligare.

När Jane lämnar Moor House för att återvända till Thornfield är det med en känsla av både oro och hopp. Hon vet inte vad hon kommer att finna – om Rochester lever, om han är gift, om han ens vill se henne. Men hon vet att hon måste ta reda på sanningen, och att hon, oavsett utgången, inte kan leva utan att åtminstone försöka återknyta det band som ännu pulserar genom hennes liv.

Återförening och lycka

När Jane lämnar Rivers-syskonen och reser mot Thornfield, gör hon det med hjärtat bultande av både oro och förväntan. Landskapet hon passerar är välbekant, men när hon närmar sig herrgården är det något som känns fel. Hon minns den ståtliga byggnaden med dess tunga stenväggar och höga torn, men när hon slutligen ser Thornfield på avstånd, stannar hon tvärt.

Husets tak är borta, murarna svarta och svedda. Fönsteröppningarna gapar tomma som mörka ögonhålor, och delar av byggnaden har rasat samman. Det är tydligt att en våldsam brand härjat och lämnat herrgården obeboelig.

Jane söker upp en närliggande värdshusvärd för att få veta sanningen. Han berättar att branden inträffade för flera månader sedan. Den orsakades av Bertha Mason, Rochesters instängda hustru, som lyckades fly från sin vakthållning. Hon satte eld på huset och rörde sig som en skugga över taket medan lågorna slukade byggnaden. Rochester försökte rädda alla – han förde tjänstefolket i säkerhet och försökte sedan nå Bertha, men hon kastade sig från taket och omkom omedelbart. I räddningsförsöket föll en takbjälke över Rochester. Han överlevde, men miste synen på ena ögat och förlorade en hand.

Han bor nu på ett mindre gods, Ferndean Manor, avskilt och svårtillgängligt, där han lever ett stillsamt liv, långt från sällskapsliv och omvärldens nyfikenhet.

När Jane hör detta bestämmer hon sig genast för att resa dit. Vägen till Ferndean går genom tät skog och över små, slingrande stigar. Det regnar lätt när hon kommer fram, och huset ligger dunkelt och inneslutet av fuktig dimma. Det är en stilla plats, långt från Thornfields storslagenhet, men den känns på något sätt mer intim.

Hon stiger in i hallen och får veta att Rochester sitter i ett angränsande rum. När hon ser honom igen blir hon djupt rörd. Han är förändrad: mörkare i uppsynen, mer sluten, och bär tydliga spår av olyckan. Hans ansikte är märkt av smärtan han genomlevt, och den stolte, självsäkra blicken är ersatt av en inåtvänd, nästan försiktig hållning.

När hon talar till honom första gången, känner han genast igen hennes röst. Han tror först att hon är en vision, en inbillning skapad av hans längtan. När hon försäkrar honom om att hon är där på riktigt, strömmar både glädje och förvirring över hans ansikte. Men snart kommer tvivlet. Han frågar henne om hon verkligen vill vara hos honom nu när han är skadad, blind och beroende av andra. Han fruktar att hon, som är ung och fri, inte längre kan älska honom.

Jane tar hans hand och säger med bestämdhet att hennes kärlek inte grundas på yttre omständigheter, utan på den man han är. Hon berättar att hon nu är ekonomiskt oberoende, tack vare arvet från sin farbror, och att hon därför är fri att välja sitt liv utan hänsyn till försörjning eller plikt. Hennes val är tydligt: hon vill vara med honom.

De sitter länge och pratar, och samtalet rör sig mot något märkligt de båda upplevt. Rochester berättar att han en kväll, när han var fylld av förtvivlan, ropade hennes namn högt, nästan som i bön. Han var säker på att ingen kunde höra honom – men i samma ögonblick, långt borta på Moor House, hörde Jane hans röst ropa hennes namn. De inser att detta ögonblick knyter samman deras själar på ett sätt som går bortom förnuftets förklaringar.

De beslutar sig för att gifta sig, denna gång utan hinder eller hemligheter. Bröllopet är enkelt och privat, långt från det misslyckade ceremonin på Thornfield. Ingen prålig sal, inga gäster utöver de närmaste – bara en löftesutväxling som bär hela tyngden av deras gemensamma historia.

Livet på Ferndean blir stillsamt men lyckligt. Jane finner en djupare frid än hon någonsin känt, och Rochester, även med sina begränsningar, finner nytt mod och livsglädje. Hans syn förbättras långsamt, och efter två år återfår han tillräckligt för att kunna se ljus och skuggor – och till slut se sitt första barn. När han håller barnet i sina armar och ser dess drag, fylls hans ansikte av en tacksamhet som inte kräver några ord.

Jane håller kontakten med de människor som betytt mycket för henne. Adèle, som placerats på en bättre skola, får ofta besök av Jane, och deras band förblir varmt. Adèle växer upp till en välutbildad och balanserad ung kvinna, fri från den instabilitet som präglade hennes tidiga år. Rivers-systrarna, Diana och Mary, skriver ofta och berättar om sina liv, och ibland reser Jane och Rochester för att träffa dem.

St. John Rivers, däremot, har rest till Indien som missionär, ensam. Jane får brev från honom med jämna mellanrum, och även om de är fyllda av hängivenhet till hans uppdrag, anar hon mellan raderna att hans hälsa och styrka försämras. Hon sörjer att han valt ett liv utan kärlek, men respekterar hans beslut.

I sina sista ord om denna tid skriver Jane att hon är fullständigt lycklig. Hon har funnit sin plats, sin frihet och sin livskamrat. Hon lever i visshet om att hon har följt sitt hjärta, även när vägen dit var fylld av hinder och prövningar. Och kanske är det just därför, för att hon kämpat för den, som hennes lycka nu känns så trygg och självklar.