Svindlande Höjder (Avancerad)

Ett oväntat möte på heden

Emily Brontës roman Svindlande höjder inleds med att en utomstående – Mr. Lockwood – reser till landsbygden i Yorkshire för att hyra godset Thrushcross Grange. Lockwood är en urban, något världsfrånvänd man som söker ensamhet och avskildhet efter egna besvikelser i livet. Hans första intryck av sin nya bostad och framför allt av ägaren till Wuthering Heights, den närbelägna gården, sätter tonen för romanens suggestiva och hotfulla atmosfär.

Redan när Lockwood gör sitt första besök på Wuthering Heights blir han överraskad av den bistra och avvisande stämningen. Heathcliff, hans hyresvärd, är en man med ett utpräglat mörkt temperament – bister, tystlåten och avståndstagande. Heathcliffs hem präglas av kyla, ogästvänlighet och en känsla av undertryckt fientlighet. Lockwood känner sig genast malplacerad men fascineras ändå av platsen och dess invånare.

Vid Lockwoods första ankomst till Wuthering Heights möts han inte bara av Heathcliff utan även av den unga Cathy Linton, Hareton Earnshaw och den åldrade, kärva tjänaren Joseph. Samtliga uppträder ovanligt kyligt, nästan aggressivt, och Lockwood förstår genast att han har trätt in i ett hem präglat av djupa slitningar, gammalt groll och obesvarad sorg. Cathy – dottern i huset – verkar först självsäker men är också skör och olycklig, medan Hareton är tillbakadragen och närmast ovårdad. Joseph muttrar ständigt bibelcitat och moraliserar över allt och alla.

Lockwoods nyfikenhet väcks, men han känner sig tydligt ovälkommen. Det är vinter och vädret försämras snabbt. En snöstorm tvingar honom att tillbringa natten på Wuthering Heights, mot sin vilja. Tjänstefolket är ovilliga att erbjuda hjälp, och Lockwood inser att han inte kommer att kunna ta sig tillbaka till Thrushcross Grange förrän stormen har lagt sig.

Under denna natt, ensam och isolerad i det främmande huset, blir Lockwood ofrivilligt vittne till husets mörka historia. Han installeras i ett rum som Heathcliff ogärna låter honom använda – ett rum där tiden tycks ha stått stilla och vars atmosfär andas minnen och sorg. Här, bland gamla böcker och ett dammigt skrivbord, upptäcker Lockwood en dagbok tillhörande någon vid namn Catherine. Dagboken är fylld av anteckningar som vittnar om smärta, ensamhet och barnets rop på kärlek och uppmärksamhet. Genom dagbokens fragment får Lockwood – och läsaren – en första antydan om de komplexa relationer och tragedier som präglar huset.

När Lockwood till slut somnar den natten, efter att ha läst ur Catherines dagbok, får han en oroväckande och skrämmande dröm. Han upplever att Catherines ande står utanför fönstret och ber om att bli insläppt. Den spöklika visionen är så levande att Lockwood, i panik, försöker skydda sig mot den osynliga besökaren. Hans skrik väcker snart Heathcliff, som rusar in i rummet. Heathcliffs reaktion är allt annat än rationell; han är uppriven, och istället för att trösta Lockwood börjar han själv att förtvivlat ropa efter Catherine och försöker, med nästan desperat iver, kommunicera med hennes ande. Heathcliffs sorg och galenskap blir blottlagd i denna scen, och det blir tydligt att Catherines frånvaro fortfarande hemsöker honom.

Efter denna dramatiska natt återvänder Lockwood till Thrushcross Grange, djupt påverkad av sina upplevelser och med en känsla av att ha inkräktat på något förbjudet och outtalat. Han insjuknar i feber efter att ha tillbringat natten i kylan och får vård av hushållerskan, Ellen (Nelly) Dean. Under konvalescensen växer hans fascination för Wuthering Heights och dess invånare, och han börjar ställa frågor till Nelly om husets och familjens historia.

Nelly Dean visar sig vara mer än en enkel tjänare; hon har varit närvarande under de flesta viktiga händelser i både Wuthering Heights och Thrushcross Grange. Hon går motvilligt med på att berätta om de olyckliga och sammanflätade öden som utspelats på dessa gårdar. Genom hennes återblickar får Lockwood – och därmed läsaren – inblick i en historia som rör sig över flera generationer och är fylld av passion, hämnd, förlust och kärlek.

Romanen skiftar nu perspektiv, från Lockwoods moderna blick till Nellys berättarröst. Denna övergång är central för romanens struktur och ger en känsla av att vi som läsare också, likt Lockwood, trätt in i ett förhäxat landskap där det förflutna hela tiden sipprar in i nuet. Nelly börjar nysta upp berättelsen om Heathcliffs ankomst till Wuthering Heights, de unga syskonens öden och de många konflikterna som definierat familjernas liv. Det är genom hennes minnen och iakttagelser som romanens hjärta och smärta blottläggs.

I denna första del av romanen etableras såväl den dystra stämningen som den komplexa relationen mellan plats, minne och karaktär. Huset Wuthering Heights framstår inte enbart som en fysisk byggnad utan som en symbol för stelnade känslor, ouppklarade konflikter och de passioner som inte tillåts dö ut. Atmosfären är så stark att den nästan får en egen personlighet, och Lockwood – som kommer utifrån – blir den nyfikne betraktaren som gradvis dras in i dess kraftfält.

Del ett av Svindlande höjder är således en inledning till den långa och vindlande berättelsen om besatthet, kärlek och hämnd, där gränsen mellan liv och död, dåtid och nutid, ständigt suddas ut. Lockwoods möte med Heathcliff, Cathy, Hareton och Joseph fungerar som en upptakt till den labyrint av relationer som nu ska vecklas ut genom Nelly Deans återberättelse – en berättelse där varje ny detalj kastar nytt ljus över de gåtfulla öden som knyter samman människorna på dessa isolerade gårdar på den vindpinade heden.

Barndomens vänskap och svek

När Mr. Lockwood ligger sjuk och återhämtar sig på Thrushcross Grange börjar hushållerskan Nelly Dean berätta den långa, dramatiska historien om familjerna Earnshaw och Linton, en berättelse som sträcker sig trettio år tillbaka i tiden. Det är en historia om passion, missunnsamhet och förlorad oskuld, där varje handling sår frön till framtida olycka.

Nellys återblick tar sin början på Wuthering Heights, då Mr. Earnshaw, husets patriark, återvänder hem från en resa till Liverpool med en överraskning – ett föräldralöst, mörkhårigt barn som han har funnit övergivet på gatan. Detta barn, som får namnet Heathcliff, väcker genast starka känslor hos familjens medlemmar. Mr. Earnshaw fäster sig omedelbart vid pojken och gör honom till en del av familjen, vilket väcker svartsjuka och vrede hos sonen Hindley, som känner sig förbisedd och utbytt. Dottern Catherine däremot dras till Heathcliff och de utvecklar snabbt en intensiv vänskap, präglad av gemensam trots mot vuxenvärldens regler.

Heathcliff, som redan från början står ut med sitt utländska utseende och sin mystiska bakgrund, får tidigt känna på både kärlek och förakt. Medan Catherine delar hans upproriskhet och längtan efter frihet, gör Hindley sitt bästa för att förtrycka och förnedra honom. Trots att Mr. Earnshaw försöker skydda Heathcliff blir konflikten mellan de båda pojkarna alltmer bitter och destruktiv. Hindleys avsky växer, särskilt när fadern öppet favoriserar Heathcliff, vilket gör den redan svåra familjesituationen än mer laddad.

Efter Mrs. Earnshaws död fördjupas splittringen i familjen. Catherine och Heathcliff fortsätter att dra sig undan från de vuxnas blickar, leker på heden och fantiserar om ett liv utan begränsningar. Deras gemenskap blir nästan symbiotisk; de förstår och kompletterar varandra på ett sätt som andra i hushållet varken kan eller vill förstå. Det finns en elementär kraft i deras band – en känsla av ödesbestämd samhörighet som går bortom vanlig vänskap eller ungdomlig förälskelse.

Allt förändras när Mr. Earnshaw dör. Hindley återvänder till Wuthering Heights som ny herre och tar omedelbart chansen att hämnas på Heathcliff för alla år av faderlig ignorans. Han degraderar Heathcliff till en tjänare och förbjuder honom att umgås med Catherine på jämlika villkor. Hindleys fru, Frances, anländer till huset, men hennes närvaro är kortvarig och präglad av sjukdom. Catherine, som nu tvingas anpassa sig till Hindleys nya ordning, blir än mer bunden till Heathcliff och deras hemliga liv tillsammans.

Trots sitt utsatta läge vägrar Heathcliff att låta sig krossas. Han bär sin förnedring med tyst stolthet och utvecklar en inre styrka som kommer att prägla hela hans liv. För Catherine blir Hindleys tyranni en källa till både revolt och förvirring. Hon försöker balansera mellan lojalitet mot Heathcliff och nödvändigheten att upprätthålla sin plats i samhället.

Under denna period blir de båda barnen alltmer äventyrliga och börjar i hemlighet besöka granngodset Thrushcross Grange, där familjen Linton bor med sina barn Edgar och Isabella. Under ett av dessa smygbesök blir Catherine biten av familjens hund och Heathcliff blir avvisad och hånad av Lintons, som ser ner på hans härkomst och yttre. Catherine blir kvar på Grange för att återhämta sig och tas väl om hand av Linton-familjen, medan Heathcliff får återvända till Wuthering Heights med ännu ett sår i sitt stolta hjärta.

Catherines vistelse hos Lintons blir en vändpunkt. Hon kommer tillbaka till Wuthering Heights förvandlad – mer polerad, mer medveten om sin egen attraktionskraft och alltmer dragen till det bekväma och respektabla liv som Linton-familjen erbjuder. Detta blir starten på den inre konflikt som ska förfölja henne: kampen mellan passionen för Heathcliff och längtan efter social acceptans.

Hindley och Frances får snart en son, Hareton, men Frances dör kort efter förlossningen. Hindley, krossad av sorg, sjunker ned i självömkan och alkoholism. Heathcliff, som själv blivit förödmjukad och förskjuten, ser nu en möjlighet till hämnd. Han börjar långsamt bygga upp sina egna resurser och planer, men än så länge är han maktlös i Hindleys hus.

Medan Hindley blir alltmer oberäknelig och våldsam, dras Catherine djupare in i Linton-familjens värld. Edgar Linton är artig, generös och erbjuder den stabilitet och sociala status som Heathcliff aldrig kan ge henne. När Edgar friar till Catherine står hon inför ett omöjligt val. Hon älskar Heathcliff, men inser samtidigt att ett liv med honom skulle innebära ständig fattigdom och utanförskap. I ett samtal med Nelly, som av en slump överhörs av Heathcliff, försöker Catherine förklara sina känslor. Hon säger att det vore förnedrande att gifta sig med Heathcliff på grund av hans låga sociala ställning, men tillägger också att hennes kärlek till honom är lika självklar som själva livet. Heathcliff hör dock bara den första delen av samtalet och rusar iväg, förkrossad av vad han uppfattar som Catherines svek.

Hans försvinnande utlöser en kris på Wuthering Heights. Catherine, som redan är pressad av inre konflikter och omvärldens krav, bryter samman av sorg och skuld. Hon blir allvarligt sjuk, både fysiskt och psykiskt, och hennes tillstånd oroar alla i hushållet – även Edgar, som nu står inför att förlora kvinnan han älskar till följd av en konflikt han inte förstår vidden av.

Del två av romanen tecknar därmed ett porträtt av förlorad oskuld och spirande besatthet. Det är en berättelse om hur barndomens band kan förvridas till något destruktivt när de konfronteras med vuxenvärldens krav och grymheter. Heathcliffs förvandling från ett sårbart barn till en driven, hämndlysten vuxen är redan här tydlig, och Catherines tragiska kamp mellan hjärta och förnuft lägger grunden för de olyckor och konflikter som kommer att prägla de båda familjernas öde.

Hämnd, förlust och tragedi

När Nelly Dean fortsätter sin berättelse för Lockwood, har flera år passerat sedan Heathcliff försvann från Wuthering Heights. Under dessa år har livet på både Wuthering Heights och Thrushcross Grange förändrats radikalt. Catherine har gift sig med Edgar Linton, en man som representerar den ordning och trygghet hon länge saknat, och de väntar nu sitt första barn. Edgar och Catherine lever till synes ett stillsamt och respektabelt liv på Grange, även om det finns underliggande spänningar – Catherine har aldrig riktigt glömt Heathcliff, och hans frånvaro är som ett öppet sår.

Heathcliffs återkomst slår ned som en bomb i båda hushållen. Efter tre år borta återvänder han, förvandlad både till yttre och inre. Han är nu rik, elegant klädd och utstrålar en kall behärskning som skrämmer både vänner och fiender. Hans motiv är dock oförändrade: han är besatt av Catherine och förbittrad över den förnedring och förlust han tvingats genomlida. Hans nya förmögenhet väcker misstänksamhet, men ingen kan riktigt förstå varifrån hans resurser kommer eller vad han egentligen vill.

Catherines reaktion på Heathcliffs återkomst är omedelbar och våldsam. Hon slits mellan glädje och förtvivlan – hon har längtat efter honom men inser att hans närvaro hotar att förstöra allt det hon byggt upp med Edgar. Edgar själv, som alltid varit korrekt och återhållsam, märker snabbt att Heathcliffs närhet till Catherine är farlig. Han försöker hålla Heathcliff borta från huset, men Catherine vägrar att acceptera makens förbud, vilket leder till allt bittrare konflikter i hushållet.

Heathcliff, med sin nyvunna sociala ställning och resurser, inleder ett kallt och beräknande maktspel. Han söker nu hämnd inte bara på Hindley Earnshaw – som länge förnedrat honom – utan också på Edgar Linton, vars status och livsstil han alltid föraktat. Han börjar genast utnyttja Hindleys svagheter. Hindley, sedan länge förslavad under sitt spelberoende och sin sorg, har belånat hela Wuthering Heights. Heathcliff tar systematiskt över skulderna och blir, nästan obemärkt, ägare till huset och markerna. Hindley, som varit herre på täppan, förvandlas till en ruin av sitt forna jag, och hans son Hareton degraderas till närmast tjänare i sitt eget hem.

Men Heathcliffs hämnd slutar inte där. Han inser att Edgar älskar sin syster Isabella, och han ser i henne ett effektivt vapen. Han närmar sig Isabella med charm och list, spelar på hennes naiva drömmar om kärlek och romantik, och lyckas snart förföra henne. Trots varningar från både Edgar och Catherine vägrar Isabella tro på deras farhågor. Hon ser Heathcliff som en missförstådd hjälte, men hennes förälskelse är blind för hans verkliga avsikter.

När Edgar förbjuder Heathcliff att besöka Thrushcross Grange och försöker isolera Catherine från honom, leder det till en kris. Catherine, som alltid varit viljestark och impulsiv, svarar genom att stänga in sig på sitt rum och slutar äta. Hon kastas in i ett tillstånd av fysisk och psykisk kollaps. Hon pendlar mellan förtvivlan och vansinne, övertygad om att hon är på väg att dö. Edgar, som älskar henne djupt men aldrig förstått djupet av hennes känslor för Heathcliff, står maktlös inför hennes tillstånd. Catherine är fångad mellan två världar – hennes passionerade band till Heathcliff och hennes lojalitet till Edgar och den respektabla tillvaron på Grange.

Samtidigt eskalerar konflikten mellan Heathcliff och Hindley. Heathcliff driver systematiskt Hindley mot undergång genom att utnyttja hans spelberoende och skulder. Hindleys sorg efter Frances död har aldrig släppt, och nu, pressad från alla håll, bryter han ihop helt. Heathcliff ser skadeglatt på när Hindley förlorar allt – sitt hus, sitt barn och sin värdighet.

När Isabella inser sanningen om Heathcliff är det redan för sent. De rymmer tillsammans, men deras äktenskap är från första stund dömt att misslyckas. Heathcliff behandlar henne grymt, föraktar henne öppet och visar henne bara förakt och våld. Hon inser snart att hon är ett medel för hans hämnd – aldrig ett föremål för kärlek eller omtanke. Isabella blir snabbt förvandlad från naiv beundrarinna till plågad fånge i Wuthering Heights, där Josephs religiösa dundertirader och Hindleys hatfulla närvaro förstärker den fientliga atmosfären.

Under denna tid försämras Catherines hälsa drastiskt. Hennes isolering, svält och psykiska påfrestningar bryter ned henne. Edgar gör allt för att rädda sin fru, men är maktlös mot den kärlek som driver henne till självförstörelse. Catherine är besatt av tanken på sin förlorade barndom med Heathcliff, och hennes verklighetsuppfattning börjar alltmer upplösas. Hennes förlossning närmar sig, men kroppen är försvagad av månader av sorg och ångest.

I romanens kanske mest laddade och tragiska scen besöker Heathcliff Catherine i hemlighet på Grange. Det är ett möte fyllt av passion, förtvivlan och bitterhet. De båda älskande inser att de aldrig kan få varandra i livet, och deras samtal är ett sista försök att nå försoning. Catherine dör kort efter mötet, utmattad av förlossningen av dottern Cathy. Hennes död lämnar både Heathcliff och Edgar i ett tillstånd av chock och sorg, men deras reaktioner kunde inte vara mer olika: Edgar sjunker in i tyst förtvivlan, medan Heathcliff slungas in i en besatt sorg och förbannelse. Han vägrar acceptera hennes död och ber hennes ande att förfölja honom tills hans egen död – ett rop på den eviga passionens återförening, men också ett tecken på hans oförsonliga natur.

Kort därefter dör även Hindley, helt utblottad och krossad av sitt misslyckade liv. Heathcliff, som nu har laglig kontroll över Wuthering Heights, tar över huset och markerna. Han gör Hareton till sitt främsta offer, behandlar honom med förakt och vägrar ge honom den utbildning och ställning som tillkommer honom. På så sätt förverkligar Heathcliff sin hämnd på Hindley genom att förnedra hans son, precis som han själv en gång förnedrades.

Del tre av romanen är därmed en dramatisk och mörk berättelse om besatthet, förstörelse och den gränslösa kraften i mänskliga känslor. Heathcliffs återkomst sätter igång en kedja av händelser som leder till total förlust och förnedring för nästan alla inblandade. Men det är också i detta kaos som nästa generations öde börjar ta form, och romanen förbereder sig nu för att skifta fokus från den första generationens tragedier till deras barns kamp om frihet, kärlek och upprättelse.

Nästa generation fångas

När Isabella till sist inser vidden av Heathcliffs grymhet har hon inget val annat än att fly från Wuthering Heights. Hennes äktenskap har förvandlats till ett fängelse, där våld, hån och isolering är vardag. Med nöd och näppe lyckas hon lämna huset, gravid och skräckslagen. Hon slår sig ner i södra England, där hon ensam föder deras son, Linton. Isabellas liv präglas av ständig oro, men hon är fast besluten att skydda sitt barn från Heathcliffs destruktiva inflytande. Hon har kontakt med sin bror Edgar endast genom brev, och de båda syskonen vårdar var sin trasig rest av familjens heder.

Åren går, och när Isabella dör – tolv år efter sin flykt – är Linton ännu bara ett barn. Edgar Linton, nu åldrad och sorgsen men fortfarande faderligt hängiven, reser söderut för att hämta sin systerson. Linton är svag, både till kropp och själ, och har vuxit upp utan den trygghet och kärlek som Cathy fått på Thrushcross Grange. Men Edgars omtanke blir kortvarig: så snart Heathcliff får kännedom om Isabellas död kräver han att få vårdnaden om Linton. Heathcliff ser inte på sin son med faderlig värme utan snarare som en spelpjäs i den plan han utarbetat för att säkra sin makt och utplåna Linton-släkten.

Samtidigt har Catherine (nu kallad Cathy för att skilja henne från modern) vuxit upp på Thrushcross Grange. Edgar har gjort allt för att skydda henne från världens ondska och den förödande historien om hennes ursprung. Hon är en intelligent och livlig ung kvinna, men har vuxit upp isolerat och är omedveten om den komplexa verklighet som omger hennes familj. Trots Edgars försök att hålla henne borta från Wuthering Heights väcks hennes nyfikenhet på huset på heden och dess invånare. Hon får veta att hon har en kusin – Hareton – men Edgar försöker hindra henne från att lära känna honom eller någon annan på Wuthering Heights.

När Edgar till sist blir svårt sjuk och Cathy allt oftare lämnas åt sitt eget sällskap, börjar hon utforska trakten mer på egen hand. Under en av dessa utflykter snubblar hon över Wuthering Heights och möter Hareton, som är hårdhänt och burdus men samtidigt visar tecken på ett fördolt djup. Cathy är först föraktfull mot honom, van vid Granges polerade miljö, men hennes närvaro väcker något hos både Hareton och de andra i huset.

Heathcliff, vars känsloliv är förbittrat och förstört av år av hämnd, ser nu en möjlighet att använda nästa generation i sitt fortsatta maktspel. Han har fått makten över både Wuthering Heights och Hareton, som han avsiktligt hållit okunnig och kuvad, just för att förnedra Hindleys ättling. Nu vänder han blicken mot Thrushcross Grange och Edgar Lintons arv. Hans plan är utstuderad: genom att gifta ihop sin egen son Linton med Cathy, kan han i slutänden tillförskansa sig även Grange och utplåna Linton-linjen fullständigt.

Linton förs till Wuthering Heights, där hans bräckliga hälsa snabbt försämras i den bistra miljön. Han är gnällig, självisk och djupt olycklig, men Heathcliff är fullständigt likgiltig för sonens lidande. I stället manipulerar han både Linton och Cathy med en kylig, nästan sadistisk precision. Heathcliff arrangerar hemliga möten mellan de unga kusinerna, väl medveten om att Linton har en romantisk dragningskraft på Cathy. Hon, som längtar efter samhörighet och kärlek, dras mot honom – kanske mest för att han representerar en koppling till den förbjudna och mystiska världen utanför Grange.

När Edgar Lintons hälsa blir allt sämre, accelererar Heathcliff sina planer. Han vet att tiden är knapp; om Edgar dör innan Cathy och Linton är gifta, riskerar han att gå miste om arvet. Med hot och känslomässig utpressning pressar han Cathy att träffa Linton i hemlighet, och när Edgar till slut ligger på dödsbädden iscensätter Heathcliff ett grymt och känslokallt spel. Han låser in Cathy på Wuthering Heights och tvingar henne att gifta sig med Linton. Edgar dör, ovetande om vad som skett, och Cathy får inte ens möjlighet att ta farväl av sin far.

Äktenskapet mellan Cathy och Linton blir, liksom så många förbindelser i romanen, en tragedi. Linton är fysiskt svag och psykiskt sönderbruten av sin fars manipulationer. Han klarar inte av motgångar eller ansvar, och Cathys liv på Wuthering Heights förvandlas till en mardröm. Hon är nu omringad av fientlighet: Josephs religiösa fanatism, Heathcliffs förakt och Haretons oförsonliga bitterhet. Linton, som hade kunnat vara hennes bundsförvant, sjunker allt djupare ner i sjukdom och självömkan.

Det dröjer inte länge förrän Linton dör, utmattad av såväl sjukdom som av faderns totala likgiltighet. Hans död lämnar Cathy ännu mer isolerad, nu som fånge på Wuthering Heights utan vänner eller familj. Heathcliff, vars plan att ta över både Wuthering Heights och Grange nu fullbordats, visar varken sorg eller ånger över sonens bortgång. För honom har Linton endast varit ett medel på vägen mot den totala hämnden mot sina fiender.

Cathy, som vuxit upp i trygghet och kärlek, står nu helt ensam, inlåst i ett hus där varje vrå bär spår av förlorade drömmar och våld. Hennes enda sällskap är Hareton, som visserligen försöker närma sig henne men vars brist på bildning och förfining till en början gör honom till ett lätt byte för hennes förakt. Men under ytan spirar en ny dynamik mellan dem, en stillsam vägran att helt förlora sig i det förflutnas hat och misär.

Så avslutas fjärde delen, där Heathcliffs planer har nått sitt klimax och där arvet av hämnd och lidande förs vidare till nästa generation. Men samtidigt börjar nya frön av förändring gro – trots Heathcliffs järngrepp om både människor och marker har hoppet ännu inte slocknat helt i huset på heden.

Frihet och försoning

När Lockwood återvänder till Yorkshire efter åtta månader, är det med en känsla av oro och fortsatt nyfikenhet kring de människor och öden som fascinerat honom så starkt under hans förra vistelse. Han söker sig åter till Thrushcross Grange och får veta av Nelly Dean att mycket har förändrats på både Grange och Wuthering Heights. Lockwood är fortfarande en främling, men berättelsen han en gång blev indragen i har nu fått ett slags upplösning, där gamla mönster utmanats och nya band börjat knytas.

Nelly tar emot honom och berättar om de månader som gått sedan hans avfärd. Till att börja med är stämningen på Wuthering Heights märkbart förändrad. Cathy, som länge varit fånge under Heathcliffs vilja och den dystra miljön i huset, har sakta men säkert börjat närma sig Hareton, Hindleys son. Hareton, som tidigare varit ovårdad, outbildad och ilsk, har visat en oväntad vilja till förändring. Cathy, trots sitt eget lidande, ser möjligheten att både hjälpa honom och skapa en ny gemenskap i det hem som så länge präglats av hat och splittring.

Cathy börjar, först motvilligt men sedan alltmer engagerat, att lära Hareton att läsa och skriva. Denna vardagliga handling blir början på en relation som präglas av tålamod, försoning och – i kontrast till tidigare generationers passionerade men destruktiva förbindelser – ömsesidig respekt. Hareton, som aldrig fått uppleva genuin kärlek eller uppskattning, blommar upp inför Cathys stöd. De små framstegen i läsningen leder till större förståelse och vänskap, och en spirande kärlek börjar gro mellan dem. Cathy lär sig också se förbi Haretons hårda yttre, och i denna process läker hon bit för bit sina egna sår.

Denna förändring går inte obemärkt förbi för Heathcliff, men hans egen roll i huset har förlorat sin gamla glöd. Heathcliff, som under så många år drivit sitt livsverk framåt av ren hämndlystnad och ouppklarad kärlek till Catherine, har nu börjat förlora intresset för både hämnden och livet självt. Han ser den växande närheten mellan Cathy och Hareton utan att längre känna samma impuls att ingripa eller förstöra. I stället dras han alltmer in i sitt eget inre mörker.

Heathcliff är nu en man plågad av minnen. Han tillbringar alltmer tid ensam, undviker Cathy och Hareton, och blir alltmer frånvarande i både kropp och själ. Han verkar vara uppslukad av en inre dialog, en förtrolig och smärtsam kontakt med den döda Catherine, vars närvaro han känner starkare för varje dag. De andra i huset vittnar om att de hört honom prata med någon som inte syns, och hans rastlösa nätter och tomma blick skapar en oro bland tjänstefolket. För Heathcliff har livet tappat all mening efter Catherines död, och även hans triumfer smakar nu bara aska. Hans enda önskan är att återförenas med Catherine – om inte i livet, så i döden.

Hans kropp försvagas successivt. Han slutar äta, tappar intresse för allt jordiskt, och blir alltmer besatt av tanken på att få dö i samma rum där Catherine en gång levde – och dog. De sista dagarna går han omkring som en skugga, ibland skrattande, ibland mumlande för sig själv, och söker sig ofta till det gamla rummet där han och Catherine tillbringade sina mest intensiva stunder. Tjänarna oroar sig men vågar inte ingripa, och Cathy och Hareton lämnas med en märklig känsla av lättnad och sorg över hans tillstånd.

Till sist hittas Heathcliff död i Catherines gamla rum, liggande med ett sällsamt lugn över ansiktet. Det är som om döden äntligen släppt honom fri från den livslånga plågan av förlorad kärlek och självvald exil. Hans död markerar slutet på en epok av passionerad besatthet, våld och hämnd, men öppnar samtidigt dörren för en ny möjlighet till försoning och fred.

Efter Heathcliffs bortgång förändras livet på Wuthering Heights radikalt. Cathy och Hareton bestämmer sig för att lämna huset, vars väggar bär på alltför mycket sorg och våld. De planerar att gifta sig och flytta till Thrushcross Grange, där de hoppas kunna börja om och skapa en framtid grundad på kärlek och respekt, snarare än på arv och fiendskap. Den gamle tjänaren Joseph stannar kvar på Wuthering Heights, oförmögen att släppa taget om sitt religiösa vanvett och sina vanor, men huset är nu tomt på den sortens vrede och hat som länge präglat det.

Lockwood, som betraktat denna märkliga historia utifrån, besöker till slut gravarna på heden. Han finner där tre enkla gravar: Heathcliff, Catherine och Edgar – tre öden sammanflätade av kärlek, besatthet och förlust, men nu slutligen förda till ro i samma jord. Han står en stund och betraktar landskapet, lyssnar till vindens sång och känner hur hela platsen andas en ovanlig frid. Kanske, tänker han, har de döda äntligen funnit den vila och försoning som undgick dem i livet. För första gången på länge framstår heden som vacker och lugn, och Lockwood lämnar platsen med en känsla av att cirkeln är sluten.

Så slutar Svindlande höjder – med en berättelse där kärlek och hat, förlust och återförening vävts samman i generation efter generation, men där hoppet till sist får sista ordet. Cathy och Haretons framtid är inte garanterad, men deras vilja att välja försoning framför hämnd markerar ett slut på den förbannelse som så länge vilat över både människor och marker på dessa svindlande höjder.