Jane Eyre (Nybörjare)

Barndomen på Gateshead Hall

Jane Eyre är en liten flicka som bor i ett stort hus som heter Gateshead Hall. Hon bor där med sin moster, Mrs Reed, och sina tre kusiner, Eliza, Georgiana och John. Janes föräldrar är döda. Hennes mamma dog först, och hennes pappa dog kort därefter. Eftersom hon är föräldralös får hon bo hos sin moster. Men livet i Gateshead är inte bra för Jane. Hon känner sig ensam och älskad av ingen. Mrs Reed tycker inte om henne och behandlar henne dåligt. Hon låter inte Jane leka med sina kusiner och ger henne ingen värme eller omtanke.

Jane är ofta ensam i ett hörn av huset. Hon läser gärna böcker för att glömma sina problem. Hon sitter ofta med en bok i biblioteket och försöker drömma om andra världar. Men friden varar inte länge. Hennes kusin John gillar att plåga henne. Han är äldre och större än Jane och tycker om att visa att han har makt över henne. Han säger att hon är fattig och värdelös. Han slår henne, rycker i hennes hår och tar ifrån henne böckerna. Mrs Reed försvarar aldrig Jane. Hon låter John behandla henne illa utan att säga något.

En dag blir bråket mellan John och Jane särskilt våldsamt. John tar en bok och kastar den på henne så att hon faller och slår sig. Jane blir arg och försöker försvara sig, men då kommer Mrs Reed in. Hon tar inte reda på vad som har hänt. Istället säger hon att Jane är elak och otacksam. Som straff bestämmer hon att Jane ska låsas in i det så kallade röda rummet.

Det röda rummet är ett stort, kallt rum i huset. Det är sällan någon som går in där. Janes morbror dog där för länge sedan. Möblerna är tunga och gamla, och det är rött tyg på väggarna. För Jane är rummet skrämmande. Hon känner sig mycket rädd. Hon försöker hålla modet uppe, men mörkret och minnet av att en man dog där gör henne orolig. Hon tror nästan att hon ser skuggor röra sig. Till slut blir rädslan för stark och hon svimmar.

När Jane vaknar igen ligger hon i sitt eget lilla rum. Hennes huvud värker, och hon känner sig sjuk. En man vid namn Mr Lloyd, som är apotekare, har kommit för att se till henne. Han är vänlig och ställer frågor om hur hon mår. Han förstår att Jane är olycklig på Gateshead. Han frågar henne om hon skulle vilja bo någon annanstans. Jane berättar att hon inte vill stanna hos Mrs Reed, eftersom hon alltid blir illa behandlad. Mr Lloyd föreslår att hon kanske skulle kunna börja på en skola. Han tror att hon skulle trivas bättre där och få en chans att lära sig saker och få vänner.

Några dagar senare kommer en man som heter Mr Brocklehurst till Gateshead. Han är rektor för en internatskola för flickor som heter Lowood. Mrs Reed pratar med honom och berättar att Jane är lögnaktig. Hon säger att Jane inte ska få vänner på skolan och att lärarna måste hålla ett öga på henne. Jane hör vad Mrs Reed säger och blir chockad och sårad. Hon vet att hon alltid har försökt vara ärlig, och det känns orättvist att hennes moster ljuger om henne.

Efter att Mr Brocklehurst har gått känner Jane att hon inte kan vara tyst längre. Hon bestämmer sig för att säga vad hon tycker till Mrs Reed. En dag när de är ensamma berättar hon rakt ut hur illa hon har blivit behandlad. Hon säger att hon aldrig kommer att glömma hur orättvis och elak Mrs Reed har varit. Hon lovar att berätta sanningen för alla som frågar, så att ingen ska tro på Mrs Reeds lögner. Mrs Reed blir först chockad och sedan arg, men Jane känner för första gången att hon har sagt ifrån och stått upp för sig själv.

Tiden går, och snart är dagen kommen då Jane ska lämna Gateshead. Hon packar sina få saker och tar farväl av tjänstefolket. Ingen av hennes kusiner säger hejdå. Mrs Reed är kylig och ger henne inga vänliga ord. Trots det känner Jane en blandning av nervositet och hopp. Hon vet inte hur livet på Lowood kommer att bli, men hon hoppas att det blir bättre än livet på Gateshead.

En kall morgon kommer en vagn för att hämta henne. Hon stiger på och ser hur Gateshead försvinner bakom henne. Resan är lång och tröttsam. Hon åker genom landsbygden, förbi fält och skogar. Luften är kall och hennes händer är frusna, men hon försöker tänka på framtiden. Hon undrar hur Lowood ser ut, vilka flickor som bor där och om lärarna är snälla.

När vagnen äntligen stannar är det sent på kvällen. En kvinna möter henne och leder henne till skolans byggnad. Lowood är ett stort och mörkt hus, och Jane känner sig trött men också nyfiken. Hon får en enkel säng i ett kallt sovrum där många andra flickor redan sover. Hon lägger sig ner, drar filten runt sig och försöker somna. Hon vet att nästa dag kommer att bli början på ett helt nytt kapitel i hennes liv.

Åren på Lowood-skolan

När Jane vaknar sin första morgon på Lowood känner hon direkt att livet här kommer att vara annorlunda än på Gateshead. Byggnaden är stor och kall. Fönstren är höga men släpper in lite värme. På vintern tränger kylan in överallt, och sovsalarna är iskalla på natten. Flickorna på skolan har enkla kläder och får inte mycket mat. Till frukost får de tunn gröt, ibland så vattnig och bränd att den knappt går att äta. Till middag är det ofta en liten bit bröd och en soppa utan mycket smak.

Reglerna på Lowood är stränga. Lärarna och ledarna kräver disciplin och ordning. Flickorna får inte prata fritt, måste sitta rakt och arbeta hårt. Böckerna är gamla, och undervisningen sker i stora, kalla klassrum. Jane känner sig först osäker och rädd för att göra fel. Men snart träffar hon två personer som kommer att betyda mycket för henne: Helen Burns och Miss Temple.

Helen är en flicka i Janes ålder, men hon verkar mycket lugnare och mer tålmodig än Jane. Hon pratar stillsamt och läser gärna. Hon är ofta trött och hostar mycket, men hon klagar aldrig. Helen lär Jane att man inte alltid behöver svara tillbaka när man blir orättvist behandlad. Hon säger att man ibland måste bära sin börda med tålamod. Jane har svårt att förstå detta i början, eftersom hon är van att försvara sig när någon är elak.

Miss Temple är en av lärarna och även föreståndare på skolan. Hon är vänlig, rättvis och klok. Hon behandlar flickorna med respekt och försöker ge dem lite extra omtanke, även om resurserna är små. När Jane ser hur Miss Temple tar hand om eleverna, känner hon att det ändå finns värme på Lowood, trots den hårda miljön.

En dag blir Jane vittne till hur Helen offentligt bestraffas av en sträng lärarinna. Helen får stå inför klassen som straff för små misstag i sitt skolarbete. Jane känner sig arg och vill protestera, men Helen står stilla och tar emot bestraffningen utan att klaga. Efteråt säger Helen till Jane att det inte är värt att fylla sitt hjärta med hat, och att man ibland måste acceptera orättvisa för att behålla sin inre frid. Janes hjärta fylls av beundran, även om hon själv fortfarande tycker att orättvisor måste bekämpas.

Några veckor senare händer något som skakar Jane. Mr Brocklehurst, skolans stränge ledare, kommer på besök. Han är lång, mörkt klädd och har alltid en allvarlig min. När han ser Jane kallar han fram henne inför alla elever. Han berättar högt och tydligt att hon är en lögnare och att ingen ska tala med henne eller vara hennes vän. Han säger att flickor som ljuger förtjänar att stå ensamma.

Jane känner hur kinderna brinner av skam. Hon vill sjunka genom golvet. Alla flickor tittar på henne, och hon känner sig fruktansvärt ensam. Hon tänker på Mrs Reeds ord och inser att lögnen om henne har följt med till Lowood. Hon är rädd att hon aldrig mer ska få vänner här.

Men Miss Temple, som är i rummet, känner att detta är fel. Hon bestämmer sig för att ta reda på sanningen. Hon bjuder in Jane och Helen till sitt kontor och ger dem lite bröd och mjölk. Hon ber Jane att berätta sin historia från början. Jane berättar allt om livet på Gateshead, om Mrs Reed och om hur hon alltid blivit illa behandlad. Miss Temple skriver till Mr Lloyd, apotekaren som kände Jane, och frågar om det är sant. Några dagar senare får hon svar som bekräftar att Jane talar sanning.

En kväll samlar Miss Temple hela skolan och berättar att Jane inte är en lögnare, utan en ärlig flicka. Hon säger att alla ska behandla Jane med respekt. Jane känner en enorm lättnad och tacksamhet. Nu kan hon gå vidare utan att bära den orättvisa stämpeln.

Men lugnet på Lowood varar inte länge. Våren kommer med fukt och kyla, och det sprids en sjukdom på skolan. Många flickor blir sjuka och flera dör. Läkarna kan inte göra mycket för att stoppa smittan. Jane själv klarar sig, men hon ser hur sjukdomarna försvagar många, bland annat Helen.

Helen blir allt svagare. Hon hostar mycket och orkar knappt gå. Jane besöker henne i sovsalen och försöker trösta henne. En kväll smyger Jane in till Helens sängplats för att prata med henne. Helen säger att hon inte är rädd för att dö, eftersom hon tror att hon ska till en bättre plats där det inte finns någon smärta eller orättvisa. Jane försöker hålla tillbaka tårarna och vill inte lämna henne ensam.

Den natten dör Helen stilla i Janes armar. Jane känner en djup sorg men också en känsla av lugn, eftersom Helen fick lämna sitt lidande bakom sig. Helen blir en del av Janes hjärta för alltid.

Efter epidemin förändras Lowood. Myndigheterna undersöker skolan och ser hur dåliga förhållandena är. Nya ledare tar över och förbättrar maten, uppvärmningen och undervisningen. Disciplinen är fortfarande viktig, men nu är miljön mycket mer mänsklig och trygg.

Jane stannar kvar på Lowood i många år. Hon växer upp där, först som elev och sedan som lärare. Hon blir duktig i många ämnen och får ansvar för yngre elever. Lowood blir nästan som ett hem för henne, men djupt inom sig vet hon att hon en dag vill se mer av världen.

Governess på Thornfield Hall

Efter många år på Lowood bestämmer sig Jane för att det är dags att lämna skolan och börja ett nytt kapitel i livet. Hon sätter in en annons i tidningen där hon erbjuder sig att arbeta som guvernant, en lärare för barn i privata hem. Snart får hon svar från Mrs Fairfax, hushållsföreståndare på ett gods som heter Thornfield Hall. Hon berättar att de söker en guvernant till en liten flicka vid namn Adèle. Jane accepterar arbetet och reser dit.

När Jane anländer till Thornfield blir hon vänligt mottagen av Mrs Fairfax, en äldre och vänlig kvinna som sköter huset. Adèle är en livlig fransk flicka som är omkring åtta år gammal. Hon pratar mycket och är nyfiken, men hennes engelska är bristfällig. Jane börjar undervisa henne i språk, musik och teckning. Livet på Thornfield verkar först lugnt och ordnat, men Jane undrar varför husets ägare, Mr Rochester, inte är där. Mrs Fairfax säger att han ofta reser och att han inte alltid meddelar när han kommer hem.

En vinterdag när Jane är ute på en promenad ser hon en man rida på en häst längs vägen. Plötsligt halkar hästen på isen och mannen faller av. Jane springer fram för att hjälpa honom. Hon ser att han är mörkhårig, har starka drag och ett allvarligt ansikte. Hon hjälper honom att resa sig och han tackar henne, men säger inte sitt namn. Först senare, när hon återvänder till Thornfield, får hon veta att mannen var Mr Rochester själv.

Från den dagen börjar Jane se mer av Mr Rochester. Han är annorlunda än de män hon har träffat tidigare. Han är ibland vänlig och charmig, ibland plötsligt tyst och fundersam. Han ställer många frågor till Jane och verkar intresserad av hennes åsikter, vilket förvånar henne. Hon känner att han är en man med djupa hemligheter.

Men Thornfield är inte bara ett hem fyllt av vänliga samtal. Jane börjar märka märkliga saker. Ibland hör hon ett konstigt skratt någonstans i huset, högt och lite skrämmande. Mrs Fairfax säger att det är Grace Poole, en av tjänsteflickorna, som låter så. Men Jane tycker att det är något underligt med Grace.

En natt väcks Jane av en lukt av rök. Hon följer lukten till Mr Rochesters rum och ser att hans säng står i lågor. Utan att tveka hämtar hon vatten och släcker elden. Rochester tackar henne varmt och säger att det var en olycka, men Jane är inte övertygad. Hon undrar varför han inte berättar hela sanningen.

Några veckor senare kommer fler konstiga händelser. En man vid namn Mr Mason anländer till Thornfield. På natten hör Jane skrik och tumult. Rochester väcker henne och ber om hennes hjälp. Hon får följa honom till ett rum där Mr Mason sitter skadad med ett djupt sår i armen. Rochester säger att hon ska stanna hos Mason och hålla honom lugn medan han hämtar en läkare. Han förbjuder henne att ställa frågor. Nästa dag är Mason borta, och ingen talar mer om saken.

Senare bjuder Rochester hem flera gäster till Thornfield. Bland dem finns den vackra och självsäkra Blanche Ingram. Jane ser hur Blanche och Rochester tillbringar mycket tid tillsammans. Hon hör rykten om att de snart ska förlova sig. Jane känner ett sting av svartsjuka men försöker dölja sina känslor. Hon tror att en man som Rochester aldrig skulle välja en enkel guvernant framför en rik och vacker kvinna som Blanche.

Just då får Jane ett brev från Gateshead. Mrs Reed är svårt sjuk och vill att Jane ska komma. Jane tvekar men bestämmer sig för att resa. När hon kommer fram är Mrs Reed kall och avståndstagande, precis som förr. Men hon ger Jane ett brev som hon fått för flera år sedan från Janes farbror John Eyre, som bor på Madeira. I brevet stod att han ville adoptera Jane och göra henne till sin arvtagerska. Men Mrs Reed erkänner att hon gömde brevet och svarade att Jane hade dött. Jane blir chockad, men hon förlåter ändå Mrs Reed innan hon dör.

När Jane återvänder till Thornfield märker hon att Blanche Ingram inte längre är kvar. Rochester verkar glad att se henne och börjar visa mer öppet att han tycker om henne. En kväll, under en promenad i trädgården, berättar Rochester att han älskar henne och frågar om hon vill gifta sig med honom. Jane är först förvånad men sedan överväldigad av lycka och säger ja.

Förberedelserna för bröllopet börjar, och Jane tror att hon äntligen har hittat lycka. Men på själva bröllopsdagen, när prästen ska läsa vigselformulären, avbryts ceremonin av en röst från kyrkans bakre bänkar. En man reser sig och säger att Rochester redan är gift. Alla blir chockade. Rochester erkänner att det är sant. Han förklarar att hans hustru, Bertha Mason, är psykiskt sjuk och har bott instängd på Thornfield i många år under vård av Grace Poole. Det är Bertha som orsakat det mystiska skrattet, branden i hans rum och överfallet på Mr Mason, som är hennes bror.

Rochester säger att han inte kan älska Bertha och att hon är farlig. Han ber Jane att ändå stanna hos honom och leva som hans partner, även om de inte kan gifta sig lagligt. Men Jane känner att hon inte kan gå emot sina principer. Hon älskar honom, men hon vill inte leva i en situation som hon anser vara fel. Med tungt hjärta bestämmer hon sig för att lämna Thornfield.

En tidig morgon packar hon sina få ägodelar och går ut i världen utan att veta vart hon ska. Hon lämnar bakom sig mannen hon älskar, osäker på om hon någonsin kommer att se honom igen.

Livet på Moor House

När Jane lämnar Thornfield har hon inga pengar, ingen mat och inget bestämt mål. Hon vandrar genom landsbygden, trött och hungrig. Hon försöker hitta arbete, men ingen vill anställa en främmande kvinna utan referenser. Hon tigger lite mat vid dörrar, men får ofta kalla blickar och nej till svar. Till slut är hon så utmattad att hon knappt orkar gå längre.

En kväll, när vinden är kall och regnet faller, kommer hon fram till ett litet hus. Hon knackar på dörren, men kvinnan som öppnar säger att hon inte kan släppa in henne. Just när Jane är på väg att ge upp och kanske falla ihop av svaghet, kommer en man gående. Han heter St John Rivers, och han är präst i trakten. Han ser att Jane är i dåligt skick och bestämmer sig för att hjälpa henne.

Han tar med henne in i huset och låter henne värma sig vid elden. Där möter hon också hans två systrar, Diana och Mary. De är vänliga och omtänksamma och ger henne mat och torra kläder. Jane berättar inte hela sanningen om sitt förflutna, men hon säger att hon behöver en ny start. Syskonen känner med henne och erbjuder henne att stanna tills hon återhämtat sig.

Efter några dagar frågar St John om Jane vill arbeta som lärarinna i en liten byskola som han ansvarar för. Jane tackar ja. Hon flyttar till en enkel bostad nära skolan och undervisar barn i läsning, skrivning och räkning. Livet är hårt men ordnat. Hon har tillräckligt med mat och tak över huvudet, och hon känner en viss tacksamhet över att få vara nyttig.

Tiden går, och Jane blir nära vän med Diana och Mary. Hon lär sig också att St John är en mycket seriös och ambitiös man. Han pratar ofta om sitt arbete som präst och om att resa till andra länder för att sprida sin tro. Jane respekterar hans hängivenhet, men hon märker också att han är sträng både mot sig själv och andra.

En dag får Jane en stor överraskning. St John har fått veta mer om hennes bakgrund. Han berättar att hennes riktiga namn är känt i trakten eftersom en advokat har sökt efter henne. Det visar sig att hennes farbror, John Eyre, har dött och lämnat henne ett arv på hela 20 000 pund – en enorm summa pengar. Jane är först chockad och tror knappt att det är sant.

Men överraskningen slutar inte där. St John avslöjar också att han och hans systrar faktiskt är hennes släktingar. Janes far och deras mor var syskon, vilket gör att Jane, Diana och Mary är kusiner. Jane blir djupt rörd. Hon har alltid känt sig ensam i världen, och nu har hon plötsligt fått en riktig familj.

Jane bestämmer sig snabbt för att dela arvet lika med sina nya släktingar. Hon säger att hon inte vill vara rik när de lever ett enklare liv. Alla får alltså 5 000 pund var. Diana och Mary är överväldigade av hennes generositet, och bandet mellan dem blir ännu starkare.

Livet på Moor House, som huset heter, fortsätter lugnt ett tag. Men St John börjar snart tala med Jane om sina framtidsplaner. Han har bestämt sig för att resa till Indien som missionär. Han vill att Jane ska följa med honom – inte bara som medhjälpare, utan som hans hustru. Jane är överraskad. Hon respekterar St John, men hon känner ingen kärlek till honom. Hans förslag är mer som ett praktiskt partnerskap än ett äktenskap byggt på känslor.

St John är envis och säger att hon skulle vara en perfekt hustru för en missionär: stark, modig och beredd att arbeta hårt. Han menar att kärlek inte är det viktigaste, utan att de delar samma mål och uppgift. Jane känner sig hedrad över att han tycker så högt om henne, men hon vet att hon inte kan gifta sig med någon hon inte älskar. Hon tänker fortfarande på Mr Rochester, trots att hon försöker glömma honom.

Under flera dagar går Jane och funderar. Hon ser att St John försöker övertala henne med all sin viljestyrka. Hon vet att om hon säger ja kommer hon att få ett liv fullt av arbete och uppoffringar, men utan passion och värme. Hon börjar känna sig pressad och nästan fångad av hans beslutsamhet.

En kväll, när hon sitter ensam, hör hon något märkligt. Det är som om en röst ropar hennes namn, långt borta men ändå nära i hjärtat. Hon känner igen rösten – det är Mr Rochesters röst. Den ropar på henne med en ton av desperation. Jane blir skakad. Hon vet inte om det är verklighet eller bara hennes fantasi, men känslan är stark. Hon förstår att hon fortfarande älskar honom och att hon inte kan binda sig till någon annan.

Nästa dag säger hon till St John att hon inte kan gifta sig med honom. Hon tackar honom för hans hjälp och vänskap, men förklarar att hennes hjärta tillhör en annan. Han försöker inte längre övertala henne, även om han är besviken.

Jane bestämmer sig för att återvända till Thornfield för att se vad som har hänt med Rochester. Hon känner att något viktigt väntar henne där. Med nytt mod och pengar i fickan ger hon sig av mot det ställe där hennes största kärlek finns – eller kanske fanns.

Återförening och lycka

Jane reser tillbaka till Thornfield med blandade känslor. Hon känner både oro och hopp. När hon närmar sig platsen där godset borde ligga, ser hon något som får henne att stanna. Framför henne finns bara en svart och bränd ruin. Väggarna står delvis kvar, men taket har rasat in. Allt ser övergivet och tyst ut. Hon känner en klump i magen.

Jane frågar några bybor vad som har hänt. De berättar att det för några månader sedan bröt ut en stor brand i Thornfield. Elden spred sig snabbt och kunde inte släckas. Alla i huset hann ut – utom Bertha Mason, Rochesters hustru. Hon hade satt eld på huset och sedan kastat sig från taket. Mr Rochester hade försökt rädda alla, och i räddningsarbetet blev han svårt skadad. Han förlorade en hand och blev blind på det ena ögat. Efter branden flyttade han till ett mindre hus som heter Ferndean Manor, där han lever mer tillbakadraget.

När Jane hör detta känner hon både sorg och lättnad. Sorg för att Bertha dog på ett tragiskt sätt, och lättnad över att Rochester lever. Hon bestämmer sig för att genast resa till Ferndean. Resan tar tid, men hon skyndar sig så mycket hon kan.

När hon kommer fram ser hon Ferndean Manor – ett enkelt och stilla hus omgivet av träd och grönska. Hon får veta att Rochester bor där med bara ett fåtal tjänare. Jane knackar på och möts av en överraskad hushållerska. Hon förklarar att hon är en gammal vän till husets herre.

När Jane går in i rummet där Rochester sitter, ser hon att han har förändrats. Han ser äldre och mer sliten ut. Hans hår är något gråare, och han sitter med huvudet böjt, som om han inte längre förväntar sig att se något vackert i världen. När han hör hennes röst rycker han till. Han frågar om han drömmer.

Jane går fram till honom och tar hans hand. Hon säger att hon är verklig och att hon har kommit tillbaka. Rochester är tyst en stund, och sedan säger han med en röst som nästan brister att han inte kan förstå varför hon är där. Han tror att hon, som nu är fri och rik, inte längre kan älska en man som är skadad och blind.

Jane sätter sig vid hans sida och säger bestämt att hon älskar honom lika mycket som förr – kanske ännu mer. Hon berättar om hur hon hörde hans röst ropa hennes namn en kväll, när hon var långt borta, och hur det fick henne att återvända. Rochester blir tyst och säger att han också minns den stunden. Han hade ropat hennes namn högt, nästan som i bön, och känt en märklig visshet om att hon hörde honom. De inser att de delade samma ögonblick på avstånd, som om deras själar varit förbundna.

Jane berättar också att hon inte längre är beroende av någon annan. Hon är nu ekonomiskt oberoende tack vare arvet från sin farbror. Hon säger att hon kan välja fritt hur hon vill leva – och hon väljer honom. Rochester håller hennes hand hårt och säger att hon är en ovanlig kvinna som vågar följa sitt hjärta.

De bestämmer sig för att gifta sig så snart som möjligt. Den här gången blir det en enkel och stilla ceremoni, utan gäster och utan dramatik. Bara de närmaste tjänarna är där som vittnen. När prästen uttalar dem man och hustru känner Jane en djup lycka. Hon vet att detta är det rätta valet för henne.

Livet på Ferndean blir enkelt men varmt. Jane och Rochester delar dagarna med samtal, promenader och små vardagliga sysslor. Jane hjälper honom när han behöver det, men hon låter honom också göra så mycket som möjligt själv. Han uppskattar hennes respekt och självständighet.

Efter några år får de sitt första barn, en liten son. När barnet är några månader gammalt märker Rochester att synen på hans ena öga börjar återvända. För första gången kan han se konturer och ljus igen. En dag, när Jane sitter med barnet i famnen, ser han tydligt deras ansikten. Han beskriver för henne hur vacker hon är och hur glad han är att se sitt barn med egna ögon. Det är ett av de lyckligaste ögonblicken i hans liv.

Trots att de bor på Ferndean fortsätter Jane att hålla kontakt med människor från sitt tidigare liv. Hon skriver ofta brev till Diana och Mary Rivers och besöker dem ibland. De förblir nära vänner och gläds åt att Jane är lycklig. Jane fortsätter också att hålla kontakt med Adèle, den lilla flickan hon undervisade på Thornfield. Adèle går nu i en bra skola, och Jane besöker henne då och då för att se hur hon har det.

Åren går, och Jane och Rochester förblir djupt förälskade. De delar glädje och svårigheter med ömsesidig respekt och kärlek. Jane känner att hon har hittat sin plats i livet – inte bara som hustru, utan som en fri och självständig kvinna som valt sitt eget öde.

Och så slutar Janes långa resa från en ensam och illa behandlad flicka till en stark kvinna med kärlek, familj och frihet.