Jane Eyre (Mellannivå)

Barndomen på Gateshead Hall

Jane Eyre växer upp som föräldralös flicka i början av 1800-talet i norra England. Hennes föräldrar dog när hon var mycket liten, och hon skickades därför för att bo hos sin moster, Mrs Reed, på det stora huset Gateshead Hall. Mrs Reed hade lovat sin döende make, Janes morbror, att ta hand om Jane som sin egen dotter. Men löftet var bara ord – i verkligheten behandlar Mrs Reed Jane med kyla och hårdhet. Hon visar ingen kärlek eller värme, och låter sina egna barn behandla Jane illa utan att ingripa. Jane växer därför upp utan känslan av att höra till eller vara önskad.

Hennes tre kusiner – John, Eliza och Georgiana – är alla bortskämda och själviska. Den värsta av dem är John Reed. Han är äldre än Jane, stor för sin ålder och van vid att få sin vilja igenom. Han mobbar henne dagligen, kallar henne elaka namn och försöker påminna henne om att hon inte är en “riktig” del av familjen. Jane försöker hålla sig undan, men huset är stort och fyllt av mörka hörn, och hon har ingenstans att fly undan deras grymhet. Hon tillbringar ofta tid ensam i biblioteket, där hon läser böcker och försöker glömma sin situation.

En dag, efter att ha retat henne och kastat en bok i hennes huvud, blir John särskilt våldsam. Jane försöker försvara sig, men Mrs Reed tar alltid sina egna barns parti. Istället för att trösta Jane, bestraffar hon henne. Hon beslutar att Jane ska låsas in i det så kallade “röda rummet” – ett kallt och dystert gästrum som sällan används. Det är där Janes morbror dog många år tidigare, och för barnet är rummet fyllt av skrämmande minnen och spöklika historier.

Att bli inlåst i det röda rummet är för Jane en fruktansvärd upplevelse. Hon är rädd för mörkret, för tystnaden och för tanken på att hennes morbrors ande kanske finns kvar där. Hon försöker hålla sig lugn, men rädslan växer. Hon tycker sig se ljusglimtar och rörelser i rummet som får henne att tro att något övernaturligt är där med henne. Till slut blir rädslan för mycket, och hon svimmar.

När hon vaknar igen är hon i sitt eget lilla rum. Den lokala apotekaren, Mr Lloyd, har blivit tillkallad för att se till henne. Han är vänlig och ställer frågor om hur hon har det på Gateshead. Jane, som är ovan att någon bryr sig om hennes känslor, berättar att hon känner sig olycklig och orättvist behandlad. Hon säger att hon inte kan stanna där längre. Mr Lloyd lyssnar och föreslår att Mrs Reed borde skicka Jane till en internatskola, där hon kan få utbildning och komma bort från den fientliga miljön.

Mrs Reed är egentligen glad över förslaget – det är en chans att bli av med Jane utan att bryta sitt löfte helt. Hon skriver därför till Mr Brocklehurst, föreståndaren för en välgörenhetsskola vid namn Lowood, som tar emot flickor från fattiga familjer. Men istället för att framställa Jane som en duktig och ärlig elev, berättar Mrs Reed för Mr Brocklehurst att Jane är en lögnaktig flicka som inte får litas på. Hon säger att han måste hålla henne under sträng uppsikt och varna andra barn för att bli för nära vän med henne. Mrs Reed gör detta inte av omsorg, utan för att skada Janes rykte från början.

När Jane får veta detta känner hon en brännande känsla av orättvisa. Hon har lärt sig att vara tyst när Mrs Reed orättvist bestraffar henne, men nu är hon äldre och har mer mod. Hon bestämmer sig för att stå upp för sig själv. En dag, innan hon ska lämna Gateshead, går hon till Mrs Reed och säger allt hon har på hjärtat. Hon berättar att hon vet hur illa hon blivit behandlad, att hon aldrig känt kärlek där och att hon kommer att minnas detta hela sitt liv. Hon säger att Mrs Reed är den som har varit falsk och elak, inte hon. Det är första gången Jane säger emot sin moster på ett sådant öppet sätt, och det ger henne en känsla av befrielse.

Trots denna konfrontation är det med blandade känslor hon lämnar Gateshead. Hon känner ingen sorg över att säga adjö till huset eller människorna där – men det är ändå en stor förändring i hennes liv. Hon ska resa ensam till en plats hon aldrig sett, och hon vet inte vad som väntar henne. Hon hoppas att Lowood-skolan ska bli en plats där hon kan få vänner och utbildning, och där hon slipper den fientlighet hon upplevt hos Mrs Reed.

En kall vinterdag lämnar Jane Gateshead Hall. Hon reser i en vagn genom landskapet, med vinden och snön piskande mot rutorna. Resan är lång, och ju längre hon färdas, desto mer känner hon både nervositet och hopp. Hon vet att Lowood är en skola för flickor från enkla förhållanden, och att disciplinen sägs vara hård, men hon ser det ändå som en chans till frihet. Hon är fast besluten att klara sig på egen hand och att visa att hon inte är den lögnare som Mrs Reed påstått.

När vagnen till slut stannar vid Lowood, är det mörkt och kallt. En lärarinna möter henne och leder henne in i skolans byggnad. Jane hinner bara se långa, kala korridorer och en enkel matsal innan hon förs till sovsalen. Där får hon en hård säng, en tunn filt och ett tvättställ med iskallt vatten. Trots det spartanska intrycket känner hon ändå en viss lättnad – här finns åtminstone ingen Mrs Reed eller John som kan plåga henne.

Med detta börjar ett nytt kapitel i Janes liv. Hon vet inte än att Lowood kommer att bli både en plats för prövningar och lidande, men också en plats där hon för första gången ska uppleva vänskap och respekt. Just nu känner hon bara att hon lämnat sitt gamla liv bakom sig och fått en chans att börja om – även om hon snart ska upptäcka att vägen framåt inte blir lätt.

Åren på Lowood-skolan

När Jane börjar sitt nya liv på Lowood-skolan möter hon snabbt verkligheten: det är en plats med sträng disciplin, få bekvämligheter och nästan ingen värme, varken i känslor eller temperatur. Byggnaden är kall och dragig, och vintermorgnarna börjar ofta med isigt vatten i tvättställen, ibland till och med fruset. Maten är enkel och ofta dålig – bröd som är hårt och vattnig gröt som knappt går att äta. Trots detta förväntas flickorna vara tysta, tacksamma och arbeta hårt både med sina studier och med sysslor i skolan.

I början känner Jane sig ensam, men hon blir snart vän med en äldre flicka vid namn Helen Burns. Helen är annorlunda än någon Jane träffat tidigare. Hon är lugn, intelligent och accepterar orättvisor utan att bli arg. Hon har en stark tro på Gud och tror att lidande ska mötas med tålamod och förlåtelse. Detta imponerar på Jane, även om hon själv har svårt att förstå hur man kan vara så stillsam när man behandlas illa.

Jane lär också känna Miss Temple, en av lärarinnorna. Miss Temple är vänlig, rättvis och omtänksam mot flickorna, även om hon måste följa skolans strikta regler. Hon blir snart en viktig förebild för Jane, en person som kombinerar styrka med vänlighet och som behandlar eleverna med respekt. Miss Temple och Helen ger Jane något hon aldrig haft tidigare – känslan av att bli sedd som en människa med värde.

En dag bevittnar Jane hur Helen blir offentligt bestraffad av en sträng lärarinna. Hon får stå framför hela klassen med en skylt som säger att hon är lat och slarvig, trots att beskyllningen är orättvis. Jane blir upprörd och vill protestera, men Helen accepterar straffet med sitt vanliga lugn. Hon säger till Jane att vrede bara gör livet svårare och att det är bättre att bära sitt lidande med värdighet. Jane, som är van att kämpa emot orättvisor, har svårt att förstå detta sätt att tänka, men hon börjar fundera över Helens ord.

En tid senare inträffar en händelse som blir ett stort slag för Jane. Mr Brocklehurst, skolans föreståndare, besöker Lowood. Han är en sträng och självgod man som anser att fattiga barn måste leva enkelt och nästan asketiskt för att inte “bli för bortskämda”. Under hans besök kallar han plötsligt fram Jane inför hela skolan. Inför alla elever och lärare säger han att hon är en lögnare och att ingen får prata med henne eller vara hennes vän. Han berättar att han fått veta detta av hennes moster, Mrs Reed, och att hon därför ska ses som ett dåligt exempel.

För Jane är detta fruktansvärt förnedrande. Hon känner hur hennes ansikte bränner av skam när alla stirrar på henne. Hon är rädd att flickorna ska tro på Mr Brocklehursts ord och att hon återigen ska bli utstött, som hon var på Gateshead. Den enda trösten är att Helen och Miss Temple inte vänder sig bort från henne. De fortsätter behandla henne som förut, vilket ger henne lite hopp.

Miss Temple bestämmer sig för att undersöka saken. Hon skriver till den byläkare som känner Janes bakgrund och får svar som bekräftar att Jane inte är lögnaktig. Miss Temple samlar hela skolan och berättar offentligt att anklagelserna mot Jane var falska. Hon försäkrar alla om att Jane är hederlig och pålitlig. För Jane är detta en lättnad som nästan känns som en ny början. Hon känner djup tacksamhet mot Miss Temple för hennes mod och rättvisa.

Men strax efter denna händelse drabbas Lowood av en tragedi. En sjukdomsepidemi – troligen tyfus – sprider sig snabbt genom den kalla och ohygieniska skolan. Många flickor blir sjuka, och flera dör. Eftersom personalen är överväldigad av arbetet med de sjuka, blir disciplinen lösare för en tid. Jane och de andra som håller sig friska får vara mer utomhus, men stämningen är fylld av oro och sorg.

Helen blir sjuk, men inte av epidemin – hon har länge lidit av en lungsjukdom som förvärras av Lowoods hårda förhållanden. När Jane får veta att Helen är sämre, smyger hon in till hennes rum en kväll. Hon finner sin vän liggande blek och svag i sängen. Helen talar lugnt om att hon inte är rädd för att dö och att hon tror att hon snart ska få vila från alla lidanden. Jane, som aldrig tidigare mött döden på nära håll, blir både rädd och ledsen. Hon håller Helens hand hela natten, och när morgonen kommer är Helen borta – hon har dött stilla i Janes armar.

Helen Burns’ död lämnar ett djupt avtryck i Jane. Hon lär sig något om styrka, tålamod och förlåtelse, även om hon fortfarande är mer benägen att kämpa emot än att bara acceptera. Minnet av Helen blir för alltid en del av henne, en påminnelse om att vänskap kan lysa upp även de mörkaste platser.

Efter epidemin blir förhållandena på Lowood bättre. Skolans dåliga rykte sprider sig, och nya ledare tar över ansvaret. Maten förbättras, rummen blir varmare och undervisningen mer ordnad. Disciplinen är fortfarande strikt, men inte längre grym. Jane stannar kvar på Lowood i många år – först som elev och senare som lärarinna. Hon växer upp till en självständig ung kvinna med god utbildning och en stark känsla för rättvisa.

När hon till slut lämnar Lowood är det inte för att fly från något, som hon gjorde när hon lämnade Gateshead, utan för att söka ett nytt liv. Hon har nu mod, kunskap och erfarenhet – och ett hjärta som fortfarande minns vänskapen med Helen Burns och värmen från Miss Temples stöd.

Governess på Thornfield Hall

Efter flera år som både elev och lärare på Lowood känner Jane att det är dags att söka ett nytt liv. Hon vill se mer av världen och prova sin självständighet. Hon skickar därför ut en annons där hon erbjuder sina tjänster som guvernant, och snart får hon svar från Mrs Fairfax, hushållsföreståndarinnan på ett stort gods vid namn Thornfield Hall. Där behöver man en lärare åt en liten flicka, Adèle Varens, som är föräldralös och i vård av godsets ägare.

Jane reser till Thornfield och finner ett stort, gammalt hus omgivet av landsbygd. Mrs Fairfax är vänlig och tar emot henne med värme. Adèle visar sig vara en livlig, söt och pratglad flicka på ungefär tio år, med franska som modersmål. Jane börjar genast undervisa henne i språk, musik och andra ämnen. Livet i huset är lugnt, och Jane får ett behagligt intryck av sin nya plats, även om hon noterar att ägaren, Mr Rochester, sällan är hemma.

En kväll, när Jane är ute på en promenad, möter hon en man till häst. Plötsligt halkar hästen på den isiga vägen och kastar av ryttaren. Jane skyndar fram för att hjälpa honom. Mannen, som verkar både stolt och lite bister, tackar henne kort men säger inte sitt namn. Först senare får Jane veta att han är ingen mindre än Mr Rochester själv, ägaren till Thornfield Hall.

När de börjar umgås mer märker Jane att Rochester är olik de män hon tidigare mött. Han är inte vacker på det klassiska sättet, men han har en stark personlighet och en intensitet i sin blick och röst som gör att man lyssnar när han talar. Han verkar uppskatta Janes intelligens och ärlighet, och deras samtal blir snabbt både djupa och personliga.

Trots det lugna livet börjar Jane snart märka att något inte är helt normalt på Thornfield. Ibland hör hon ett märkligt, galet skratt som tycks komma från övervåningen. Mrs Fairfax säger att det är Grace Poole, en av tjänsteflickorna, men Jane tycker att det är något underligt med förklaringen. En natt vaknar Jane av att hon känner lukt av rök. Hon rusar till Rochesters rum och finner honom sovande medan gardinerna och hans sänghimmel brinner. Hon väcker honom och hjälper honom att släcka elden, och han tackar henne varmt men ber henne att inte tala om händelsen för någon. Han antyder att det är Grace Poole som orsakat branden, men låter henne ändå stanna kvar i huset.

En annan gång kommer en gäst till Thornfield, Mr Mason. Under natten väcks Jane av att Rochester behöver hennes hjälp. Han leder henne till ett rum där Mason sitter, blek och blodig, efter att ha blivit attackerad. Jane får order att hämta förband och vatten, men får inga förklaringar om vad som hänt. Rochester skickar snart iväg Mason i hemlighet, återigen med uppmaningen till Jane att säga ingenting.

Efter en tid bjuder Rochester hem flera gäster till Thornfield. Bland dem finns den vackra och självsäkra Blanche Ingram, som behandlar Jane med kylig överlägsenhet. Blanche verkar vara den kvinna som Rochester är intresserad av, och det ryktas att de snart ska gifta sig. Jane försöker dölja sin besvikelse, men innerst inne är hon ledsen – hon har insett att hon är kär i Rochester, även om hon inte trott att han skulle kunna känna något för henne.

När Jane får ett brev från Gateshead, där hon inte varit på många år, blir hon kallad tillbaka. Mrs Reed ligger för döden och vill träffa henne. När Jane anländer är det utan bitterhet, även om hon minns det dåliga behandlingen hon fick som barn. Mrs Reed är fortfarande kylig, men hon berättar något oväntat: för flera år sedan fick hon ett brev från Janes rike farbror, John Eyre, som ville adoptera Jane och göra henne till sin arvtagerska. Mrs Reed, av ren avund och illvilja, svarade att Jane hade dött, och därför hörde farbrodern aldrig av sig till Jane själv. Denna sanning chockerar Jane, men hon väljer att förlåta Mrs Reed innan hon dör.

Efter Mrs Reeds död återvänder Jane till Thornfield, och saker har förändrats. Rochester uppträder mer personligt och varmt mot henne, och snart förklarar han sina känslor. Till Janes stora förvåning friar han till henne och säger att han aldrig haft för avsikt att gifta sig med Blanche Ingram – det var bara ett sätt att väcka Janes svartsjuka och få henne att visa sina känslor. Jane, överväldigad av glädje, accepterar hans frieri.

Bröllopsdagen kommer, och Jane står vid altaret tillsammans med Rochester. Men precis när vigseln ska fullbordas, avbryts ceremonin av två män – Mr Mason och en advokat. De avslöjar att Rochester redan är gift. Hans hustru, Bertha Mason, är psykiskt sjuk och hålls gömd på Thornfield under vård av Grace Poole. Rochester erkänner sanningen och leder alla upp till en avskild del av huset. Där får Jane se Bertha – en vild och rasande kvinna, med vilt hår och galen blick, som skriker och kämpar mot sin vårdare.

Rochester försöker förklara att han gifte sig med Bertha i Västindien, ovetande om hennes sjukdom. När sanningen kom fram, höll han henne inspärrad för att skydda både henne och andra, men han ansåg att han hade rätt att söka kärlek på annat håll. Han ber Jane att stanna hos honom som hans älskarinna, även om de inte kan vara gifta.

För Jane är detta en fruktansvår prövning. Hon älskar Rochester djupt, men hennes känsla för moral och självrespekt tillåter inte att hon lever med honom utan att vara hans lagliga hustru. Hon vet att om hon stannar kommer hon förlora sig själv och sin integritet. Mitt i natten lämnar hon Thornfield i hemlighet, utan pengar och med ingen tydlig plan, driven av både sorg och beslutsamhet att hålla fast vid sina principer.

Livet på Moor House

När Jane lämnar Thornfield gör hon det utan pengar, utan vänner och utan en bestämd plan. Hon reser med en vagn så långt hennes små besparingar räcker, men till slut står hon ensam på en ödslig väg i landsbygden. Hon vandrar i flera dagar, hungrig och utmattad, och tvingas till och med be om mat och arbete vid dörrarna till främmande hus. De flesta avvisar henne, och hon känner att krafterna snart tar slut.

En kväll, när hon nästan inte orkar gå längre, ser hon ljuset från ett litet hus. Hon samlar sina sista krafter och knackar på. Dörren öppnas av två unga kvinnor, Diana och Mary Rivers, som först är tveksamma men snart känner medlidande när de ser i vilket skick Jane är. Deras bror, St John Rivers, som är präst i den lilla byn, kommer hem och beslutar att hon ska få stanna tills hon återhämtat sig. Han är vänlig men reserverad, en man som styrs mer av plikt än känslor.

Jane säger inte sitt riktiga namn – hon vill inte riskera att bli hittad av Rochester – och kallar sig istället Jane Elliott. Hon återfår snart hälsan, och St John erbjuder henne arbete som lärarinna i en liten byskola för flickor. Skolan är enkel, men Jane finner tillfredsställelse i arbetet. Hon känner sig för första gången sedan hon lämnade Thornfield trygg och nyttig, även om livet är stillsamt.

Under denna tid lär hon känna Rivers-syskonen bättre. Diana och Mary är bildade och vänliga, och Jane trivs i deras sällskap. St John däremot är en mer svårtolkad person. Han är engagerad i sitt arbete som präst och planerar att resa som missionär till Indien. Han beundrar Janes styrka och förmåga, men hon känner att hans intresse för henne inte är av romantisk natur, utan något mer kallt och målinriktat.

En dag får Jane en oväntad nyhet. St John har upptäckt hennes riktiga identitet genom en slump – en advokat hade letat efter henne, och det visar sig att hennes farbror, John Eyre, har dött och lämnat ett arv på hela 20 000 pund. Till Janes förvåning får hon också veta att Diana, Mary och St John inte bara är hennes vänner, utan hennes kusiner – deras far var bror till hennes far.

För Jane är detta en nästan overklig vändning i livet. Hon, som växte upp fattig och utan kärleksfull familj, har nu både pengar och släktingar som hon tycker om. Hon beslutar direkt att dela arvet lika mellan sig och sina tre kusiner, så att var och en får 5 000 pund. Det är en generös handling, men för Jane är det självklart – hon vill inte leva rik medan de, som blivit som en familj för henne, har mindre.

St John fortsätter att visa intresse för Jane, men på sitt särskilda sätt. En dag friar han till henne. Han säger att hon är den perfekta partnern för hans plan: att resa till Indien som missionär. Han gör klart att hans erbjudande inte handlar om romantisk kärlek – han ser äktenskapet som en plikt och ett sätt att arbeta tillsammans i Guds tjänst. Jane känner en blandning av respekt och tvekan. Hon beundrar hans hängivenhet, men hon vet att hon inte älskar honom. Hon förstår också att ett liv i Indien, med det hårda klimatet och farliga arbetet, skulle vara påfrestande både fysiskt och känslomässigt.

St John, som är envis och beslutsam, försöker övertyga henne om att det är hennes plikt att följa honom. Han använder sin starka viljekraft och nästan religiösa auktoritet för att pressa henne. Jane känner sig frestad att säga ja, inte av kärlek, utan av en önskan att göra nytta och leva ett meningsfullt liv. Men innerst inne vet hon att ett äktenskap utan kärlek skulle kväva hennes själ.

En kväll, när hon är ensam och grubblar över sitt beslut, händer något märkligt. Hon tycker sig höra en röst – tydlig och fylld av känsla – som ropar hennes namn: “Jane! Jane! Jane!” Rösten är så verklig att hon ryser. Hon känner igen den direkt – det är Rochesters röst. Det känns som om han ropar efter henne på ett avstånd som inte är mätbart i mil, utan i hjärta och själ. Hon blir djupt skakad och förstår att hon fortfarande älskar honom, trots allt som hänt.

Nästa dag inser Jane att hon inte kan ignorera denna inre kallelse. Hon bestämmer sig för att lämna Rivers-syskonen, trots deras förvåning och oro, och resa tillbaka till Thornfield. Hon vet inte vad hon kommer att finna där – om Rochester ens lever, eller om han vill se henne igen – men hon känner att hon måste ta reda på det. Hon kan inte gå vidare i livet utan att veta sanningen.

Med denna beslutskraft ger sig Jane åter ut på vägarna, inte längre som den fattiga och utsatta kvinna som en gång knackade på Rivers-familjens dörr, utan som en självständig och rik kvinna med släkt, utbildning och en klar känsla för sitt eget värde. Ändå är det inte pengarna eller tryggheten som driver henne nu, utan kärleken – och en känsla av öde som hon inte kan bortse från.

Återförening och lycka

När Jane återvänder till Thornfield är det med både nervositet och förväntan. Hon har rest med en tydlig känsla av att hon måste finna Rochester, men hon är inte beredd på vad som möter henne. Där hon minns det stora, ståtliga huset står nu bara svarta ruiner. Väggarna är sotiga och taket är borta. Marken runt byggnaden är täckt av brända rester, och det luktar fortfarande svagt av rök, trots att branden ägt rum för månader sedan.

Jane blir chockad och frågar den första bybo hon möter vad som har hänt. Hon får veta att Thornfield förstördes i en våldsam brand. Orsaken var Bertha Mason, Rochesters psykiskt sjuka hustru. En natt lyckades hon rymma från det låsta rummet på övervåningen, tände eld på huset och klättrade sedan upp på taket. Rochester försökte rädda henne, men innan han nådde fram kastade hon sig ner och dog. Under räddningsförsöket föll Rochester genom taket och skadade sig svårt. Han förlorade synen på ena ögat, fick sitt andra öga nästan helt blint och miste dessutom en hand.

Efter branden lämnade han Thornfield och flyttade till en mer avskild plats, Ferndean Manor, tillsammans med några få tjänare. Jane lyssnar till berättelsen med en blandning av sorg och beslutsamhet. Hon känner att hon måste träffa honom och själv se hur han mår. Utan att tveka ger hon sig av mot Ferndean.

När hon kommer fram är det en regnig, grå dag. Ferndean är en gammal och stillsam herrgård, omgiven av skog. Jane stiger in och ser Rochester sitta vid elden, förändrad från den man hon minns. Han ser äldre ut, hans hållning är mer tung, och ansiktet bär spår av både fysisk smärta och inre plåga. Han känner inte att hon står där förrän hon talar. När han hör hennes röst stelnar han först, som om han tror att han drömmer.

Han frågar nästan misstroget om det verkligen är hon. När hon bekräftar, blir hans första reaktion blandad – glädje över att se henne, men också en bitter tanke att hon nu, som rik och självständig kvinna, bara har kommit av medlidande. Han säger att hon är fri att leva ett bättre liv, att hon kan hitta någon frisk och hel att älska. Rochester är övertygad om att hans skador och blindhet gjort honom ovärdig hennes kärlek.

Jane lyssnar tålmodigt och försäkrar honom om att hon älskar honom precis som han är. Hon berättar om sin tid borta, om hur hon funnit släktingar, fått ett arv och nu är ekonomiskt oberoende. Hon påpekar att hon återvänder till honom av fri vilja, utan behov av hans försörjning eller skydd. Hon väljer honom inte för att hon måste – hon väljer honom för att hon vill.

När de pratar om sina månader isär, nämner Jane något märkligt. Hon berättar att hon en kväll tyckte sig höra hans röst ropa hennes namn, trots att hon var långt borta. Till hennes förvåning svarar Rochester att han en kväll, i djup ensamhet och förtvivlan, verkligen hade ropat hennes namn högt, nästan som en bön. Han beskriver hur han då känt en underlig lättnad, som om hans rop på något sätt nått henne. De förstår båda att detta hände vid samma tidpunkt, och det stärker deras känsla av att deras band är något utöver det vanliga.

De dagarna som följer blir stillsamma men fyllda av värme. Jane och Rochester finner tillbaka till den närhet de hade, men nu är relationen mer jämlik än tidigare. Jane är fri att välja sitt liv, och Rochester har lärt sig ödmjukhet genom sina prövningar. Snart friar han igen – denna gång utan hinder, eftersom Bertha är död – och Jane svarar ja.

Bröllopet är enkelt och utan gäster, precis som de båda vill ha det. De gifter sig i närvaro av bara några få vittnen, och efteråt återvänder de till Ferndean som man och hustru. För Jane är detta inte slutet på en resa utan början på ett nytt kapitel – ett kapitel hon valt helt på egna villkor.

Livet på Ferndean blir stillsamt men lyckligt. Rochester lär sig att leva med sina skador, och Jane hjälper honom i vardagen. Efter två år sker ett litet mirakel: hans syn på det ena ögat förbättras tillräckligt för att han ska kunna se lite igen. När deras första barn föds kan han se barnet med egna ögon, om än inte tydligt, och det fyller honom med djup glädje.

Jane håller kontakten med människor som varit viktiga för henne. Adèle, som efter Thornfields brand sattes i en bra skola, besöks och får stöd av Jane tills hon blir vuxen. Rivers-systrarna, Diana och Mary, förblir nära vänner, och Jane skriver ofta till dem. St John Rivers, som reste till Indien som missionär, fortsätter att arbeta där trots att hans hälsa försämras – hans brev till Jane är fulla av tro och beslutsamhet.

När Jane ser tillbaka på sitt liv förstår hon hur långt hon har kommit från den ensamma och utsatta flickan på Gateshead. Hon har mött hårda prövningar, men varje steg har lett henne fram till ett liv där hon kan vara både älskad och fri. Och viktigast av allt – hon och Rochester, trots allt de gått igenom, lever lyckligt tillsammans, med ett band som varken tid, avstånd eller prövningar har kunnat bryta.