Tom Sawyers Äventyr (Avancerad)

Toms bus och straff

Tom Sawyer är en pojke som växer upp i den lilla staden St. Petersburg, vid Mississippifloden, under 1800-talets första hälft. Han bor hos sin stränga men omtänksamma faster Polly, som försöker uppfostra honom till en anständig och ansvarstagande ung man, samt tillsammans med sin halvbror Sid, vars väluppfostrade och ordentliga sätt ofta står i skarp kontrast till Toms vilda och impulsiva natur. Redan från början blir det tydligt att Tom har svårt att rätta sig efter regler och konventioner. Han är full av energi, nyfikenhet och ett behov av äventyr, vilket ofta leder till att han försummar sina plikter. Skolan ser han som ett nödvändigt ont, något som hindrar honom från att utforska världen på sina egna villkor. Han har en benägenhet att skolka, och när läraren förväntar sig att han sitter stilla i klassrummet, hittar Tom istället på ursäkter för att smita iväg och simma i floden, springa genom ängarna eller leka i skogen med sina vänner.

En kväll kommer Tom hem mycket senare än tillåtet. Hans kläder är skrynkliga och smutsiga, och han har blåmärken som tydligt avslöjar att han varit inblandad i ett slagsmål. Faster Polly försöker hålla en allvarlig ton och skälla på honom, men under ytan känner hon en viss beundran för hans livsglädje och uppfinningsrikedom. Hon vet dock att han måste få lära sig disciplin, och därför bestämmer hon att han nästa dag ska straffas med ett arbete som hon hoppas ska bota honom från hans lättjefulla vanor.

Straffet visar sig vara att måla ett långt och högt staket med flera lager vit färg. För de flesta barn vore detta en självklar börda – en långtråkig och fysisk syssla som skulle förstöra en hel sommardag. Men Tom är varken som de flesta barn eller benägen att acceptera nederlag. Istället för att slösa bort dagen i monotoni börjar han tänka strategiskt. Han inser att om han kan få arbetet att framstå som något åtråvärt och exklusivt, kan han kanske övertyga andra att göra det åt honom. När de första pojkarna passerar och skämtsamt retar honom för att han måste arbeta, börjar Tom spela teater. Han målar långsamt och metodiskt, som om det vore en stor ära att få utföra detta viktiga uppdrag. Han låtsas att det krävs särskild skicklighet och att inte vem som helst klarar av det.

Denna strategi väcker snabbt nyfikenhet. Pojkarna, som först var på väg att springa iväg till floden, stannar nu upp och betraktar arbetet med nya ögon. De börjar be Tom om att få prova en stund. Han låtsas tveka, som om han inte riktigt vill ge ifrån sig ansvaret, och detta får dem att vilja ännu mer. Slutligen “ger han efter”, men endast mot en liten ersättning – något värdefullt i deras barns värld. Snart byter han bort penseln mot småsaker: kulor, trasiga fickur, glaskulor, döda råttor i snöre, och andra obetydligheter som för Tom blir en skattkista. När dagen är slut är staketet inte bara målat – det är målat flera gånger om, och Tom har samlat på sig en imponerande samling små föremål utan att själv ha gjort särskilt mycket arbete. Han inser att han lärt sig en viktig livslektion: att genom att framställa något som svårt och exklusivt kan man få andra att arbeta för en.

Dessa nyvunna “skatter” ger Tom snart en ny idé. I söndagsskolan delas det ut biljetter till elever som kan recitera bibelverser. Den som samlar ihop tillräckligt många biljetter kan vinna en fin bibel, en ära som imponerar på både lärare och föräldrar. Problemet är att Tom knappt kan några verser alls, eftersom han sällan ägnar studierna någon seriös uppmärksamhet. Men med sina nya föremål kan han göra vad han gör bäst – byta och förhandla. Under veckan lyckas han byta till sig biljetter från andra barn som hellre vill ha hans småskatter än att behålla biljetterna själva.

På söndagen går Tom in i kyrksalen, självsäker och full av förväntan. Han räcker fram sina biljetter och blir genast uppmärksammad av lärarna, som är både imponerade och förvånade över att en pojke som är känd för sin bristande flit har lyckats uppnå denna bedrift. Det är en sällsynt händelse att någon samlar så många biljetter, och därför tilldelas Tom den åtråvärda bibeln inför hela församlingen. Faster Polly, som också är närvarande, ser på honom med en blandning av stolthet och misstänksamhet, med en känsla av att hans framgång kanske inte enbart är frukten av hårt arbete.

När den högtidliga stunden är över får Tom frågan av en besökande högt uppsatt person om han kan nämna namnen på Jesu första två lärjungar. Frågan är enkel för en elev som faktiskt studerat, men Tom står svarslös. Han stammar fram något osammanhängande, och det blir pinsamt tydligt för alla att han inte kan svaret. Lärarna, som nyss var imponerade, blir nu chockade och förlägna. De inser att Toms prestation inte är vad den utgav sig för att vara. Faster Polly skakar på huvudet, och även om Tom inte blir formellt bestraffad, är det uppenbart att hans list denna gång avslöjats.

Ändå känner Tom ingen större ånger. För honom var det hela ett spel, och han hade vunnit spelet genom att utnyttja sina sociala färdigheter och sin förmåga att påverka andra. Händelsen visar på hans uppfinningsrikedom, men också på hans bristande respekt för auktoritet och traditionella normer. Han är mer intresserad av att uppnå resultat genom kreativitet än genom hårt och regelbundet arbete. Detta är ett genomgående drag hos honom, och det blir snart tydligt att hans liv kommer att fortsätta präglas av en balansgång mellan charm och oansvarighet, mellan mod och oförsiktighet.

Kärlek och mörka hemligheter

Efter den pinsamma scenen i söndagsskolan dröjer det inte länge förrän Toms tankar upptas av något helt annat – eller snarare någon annan. Han blir djupt förtjust i Becky Thatcher, dotter till stadens respekterade domare Thatcher. Becky är ny i staden och hennes blonda lockar, blå ögon och artiga sätt gör henne genast till föremål för Toms romantiska intresse. Han bestämmer sig snabbt för att vinna hennes uppmärksamhet och beundran, och som tur är har han redan en öppning: den bibel han fått som pris vid söndagsskolan, samma händelse som imponerade på domaren själv. Även om Becky inte känner till hur Tom faktiskt fått tag på priset, blir hon nyfiken på honom, och Tom börjar aktivt söka tillfällen att prata med henne.

Han använder all sin pojkaktiga charm för att ställa sig in hos henne – små skämtsamma kommentarer, djärva blickar och överdrivna berättelser om sina “bedrifter”. Till sist lyckas han få henne att le på ett sätt som får honom att känna sig som världens lyckligaste människa. Deras vänskap utvecklas snabbt, och snart börjar Tom fantisera om att de två skulle kunna vara mer än bara vänner. I den tidens oskuldsfulla barnvärld betyder detta att bli “förlovade” – en symbolisk överenskommelse, ofta bekräftad med en kyss och ett löfte att vara trogna varandra.

En dag, när de är ensamma, föreslår Tom just detta. Han berättar, med en blandning av stolthet och blygsel, att när man verkligen tycker om varandra ska man “förlova” sig och sedan kyssa varandra. Becky, som är både nyfiken och lite smickrad, går med på det. De utbyter en snabb och klumpig kyss, vilket för dem båda känns som något oerhört högtidligt. Tom är överlycklig och känner sig som en erövrande hjälte, medan Becky fnittrar och rodnar.

Men idyllen blir kortvarig. Kort därefter råkar Becky få veta att Tom tidigare varit “förlovad” med en annan flicka, Amy Lawrence. Hon blir rasande och känner sig förrådd. För Becky är detta inte bara ett pojkstreck – det är ett svek mot deras löfte. Hon vägrar tala med honom och visar tydligt sin avsky, vilket lämnar Tom förvirrad och sårad. Han försöker på olika sätt vinna tillbaka hennes gunst, men hans ansträngningar möts mest av kalla blickar och avsiktliga ignoreranden.

Samtidigt söker Tom tröst i sina andra vänskaper, särskilt med Huck Finn, stadens outsider. Huck är känd för att leva fritt, utan föräldrar och utan fasta regler. Han sover där han kan och försörjer sig genom småtjänster, och i barnens ögon lever han ett liv fyllt av äventyr och frihet. Tom dras till denna frihet, och när Huck föreslår att de ska utföra en nattlig ritual för att bota vårtor, är Tom genast med på noterna. Enligt Huck innebär detta att man går till kyrkogården vid midnatt och använder en död katts “magiska” krafter på en nygrävd grav.

De två pojkarna smyger ut mitt i natten, bärandes katten och fyllda av både spänning och oro. Månskenet kastar långa skuggor över gravstenarna, och vinden susar genom träden. De hittar graven de sökt upp, men snart hör de röster och gömmer sig bakom några buskar. Tre män närmar sig: Dr. Robinson, stadens läkare; Muff Potter, en lokal drankare och småkriminell, samt Injun Joe, en halvt utstött man med ett rykte om sig att vara farlig.

Pojkarna iakttar i skräck när de tre börjar gräva upp en färsk grav, till synes för att stjäla kroppen. En konflikt blossar upp mellan männen – Dr. Robinson försöker betala dem för deras hjälp, men Injun Joe kräver mer. När doktorn vägrar och förolämpar honom, tar situationen en våldsam vändning. Injun Joe drar fram en kniv och hugger Dr. Robinson till döds. Muff Potter, som är berusad och förvirrad, faller till marken och hinner knappt förstå vad som hänt innan Injun Joe, med iskall beräkning, placerar kniven i hans hand och låter honom ligga kvar vid kroppen.

Tom och Huck är förlamade av chock. De ser Injun Joe försvinna i natten och lämna den berusade Muff vid brottsplatsen. Pojkarna vågar knappt andas förrän allt är tyst. De inser att de har bevittnat ett mord och att mördaren är någon som inte skulle tveka att döda dem också, om han visste att de sett något. När de slutligen smyger hem är deras hjärtan tunga av skräck.

Nästa dag sprider sig nyheten som en löpeld: Dr. Robinson har blivit mördad, och Muff Potter har arresterats. Han har ingen tydlig minnesbild av händelsen, och när Injun Joe vittnar mot honom accepterar Muff i sitt förvirrade tillstånd skulden. Staden är chockerad, men få ifrågasätter vad som verkar vara ett självklart fall. Tom och Huck, som vet sanningen, brottas med ett fruktansvärt dilemma.

De möts i hemlighet och svär en ed att aldrig någonsin avslöja vad de sett. De använder blod för att försegla löftet, som en gammal hedersceremoni, och båda förstår att om de bryter det riskerar de inte bara sin vänskap utan också sina liv. Injun Joe är farlig, listig och hämndlysten, och pojkarna är övertygade om att han skulle spåra upp och döda dem om han fick minsta misstanke.

Från den stunden lever de i ständig rädsla. Varje gång Tom ser en skymt av Injun Joe på gatan stelnar han till. Om nätterna drömmer han mardrömmar om kniven och månskenet över kyrkogården. Även Huck, som annars inte låter sig skrämmas lätt, blir ovanligt tyst och vaksam. De försöker hålla masken inför andra, men i sina hjärtan vet de att deras barndom just fått en mörkare ton, och att deras hemlighet kommer att prägla dem länge framöver.

Pirater och hjältemod

Efter veckor av spänning, skuld och rädsla känner Tom att han måste komma bort från vardagen. Han är trött på skolan, på faster Pollys förmaningar och på den ständiga oron för att Injun Joe ska dyka upp bakom nästa hörn. En dag, efter ett gräl med både vuxna och jämnåriga, träffar han Huck Finn och deras gemensamma vän Joe Harper. De börjar prata om att lämna staden ett tag – inte bara smyga iväg för en kväll, utan verkligen rymma. Idén växer snabbt till en plan: de ska segla ut till Jacksons ö, en skogbevuxen ö mitt i Mississippifloden, och där leva som fria män. Och inte vilka män som helst – de ska vara pirater, fruktade sjörövare som härskar över flodens vatten.

En stjärnklar natt smyger de iväg med en stulen flotte, lastade med lite mat, fiskeutrustning och det allra nödvändigaste för att “överleva” på ön. För pojkarna är detta mer än ett äventyr – det är en chans att leva ut sina fantasier, fria från vuxenvärldens krav. De slår läger på stranden, tänder en eld och äter stekt bacon under bar himmel. På dagarna fiskar de, badar och jagar smådjur. De ger sig själva nya namn och titlar som anstår stora pirater, och de berättar skrönor om framtida erövringar.

Till en början är känslan av frihet berusande, men snart börjar verkligheten göra sig påmind. De saknar riktig mat, de blir bitna av mygg, och nätterna kan vara kyliga. Dessutom börjar Tom känna en gnagande hemlängtan – inte efter disciplinen, men efter vissheten att vara en del av samhället. När han en natt smyger bort från ön och simmar tillbaka till fastlandet, gör han det både av nyfikenhet och av längtan. Han smyger in i sitt eget hus och ser faster Polly sitta vid bordet med rödgråtna ögon, medan Sid sitter tyst bredvid. Han förstår snabbt vad som hänt: staden tror att han, Huck och Joe har drunknat. Man har hittat deras flotte övergiven längre ner längs floden, och ingen har sett dem sedan dess.

Tom smyger tyst vidare till Joe Harpers hus och ser samma sorgsna scen där. Han får då en djärv idé – istället för att återvända direkt ska de låta alla tro att de är döda och sedan dyka upp vid sin egen begravning. Det skulle bli den största överraskningen och det mest dramatiska ögonblicket i deras liv.

När Tom återvänder till ön berättar han planen för Huck och Joe. Först tvekar de – är det inte grymt att låta sina familjer lida så? Men snart överväger äventyrslystnaden, och de börjar föreställa sig hur hela staden kommer att häpna när de plötsligt träder fram, levande och välbehållna. De bestämmer sig för att vänta tills den planerade begravningsgudstjänsten, som ska hållas i kyrkan några dagar senare.

Den stora dagen kommer. Kyrkan är fylld till sista plats med stadens invånare, alla klädda i svart och med sorg i blickarna. Prästen talar rörande om de tre “bortgångna” pojkarna, deras ungdom och de liv de aldrig fick leva. Flera gråter öppet. Mitt under en särskilt känslosam del av predikan öppnas plötsligt kyrkportarna, och in marscherar Tom, Huck och Joe, solbrända, leende och i full piratutstyrsel. Först blir det en dödstystnad – sedan ett sorl av häpnad, följt av glädjerop. Människor reser sig, rusar fram och omfamnar pojkarna. Faster Polly gråter av lättnad och kramar Tom som om hon aldrig mer vill släppa taget. Även om många tycker att deras tilltag var respektlöst, kan ingen förneka att det var ett spektakulärt återtåg.

Några dagar senare inträffar en annan händelse som ställer Tom inför ett nytt moraliskt val. Under en rast i skolan smyger Becky in i lärarens arbetsrum av ren nyfikenhet. Hon börjar bläddra i en vacker bok, men i sin iver råkar hon riva ut en sida. Panikslagen inser hon att läraren, känd för sitt häftiga humör, kommer att straffa den skyldige hårt. När läraren senare upptäcker skadan och kräver att den skyldige ska träda fram, sitter Becky stel av skräck. Då reser sig Tom och tar på sig skulden, trots att han vet att straffet kan bli hårt. Becky förstår genast vad han gjort för henne, och hennes ilska över hans tidigare svek smälter bort. De försonas, och deras vänskap är starkare än någonsin.

Samtidigt närmar sig rättegången mot Muff Potter. Staden är övertygad om hans skuld, och bevisen – även om de är fabricerade – verkar överväldigande. Tom kämpar med sin ed till Huck. Han vet att Muff är oskyldig och att den verklige mördaren är på fri fot. Men rädslan för Injun Joes hämnd håller honom tillbaka, tills samvetet till slut blir för tungt. När Muff står inför domaren och åklagaren lägger fram sitt fall, stiger Tom plötsligt upp och begär att få vittna. Han berättar allt han såg den där natten på kyrkogården – hur Injun Joe, inte Muff, höll kniven och dödade Dr. Robinson.

Domstolen blir chockad, och innan någon hinner stoppa honom flyr Injun Joe genom ett fönster. Muff Potter blir friad och omfamnar Tom med tårar i ögonen, överväldigad av tacksamhet. Men även om Tom känner lättnad över att ha gjort det rätta, vet han att han nu har gjort sig till Injun Joes fiende på liv och död.

Skattjakt och fara

Efter rättegången mot Muff Potter, och Injun Joes dramatiska flykt, får Tom och Huck svårt att återgå till ett helt vanligt liv. Även om deras tillvaro på ytan återgår till skola, små bus och fritidslek, finns en ständig känsla av ofullbordat kapitel. De vet att Injun Joe fortfarande är någonstans där ute – och att han har både orsaker och vilja att söka hämnd. Samtidigt väcks deras nyfikenhet av något helt annat: tanken på gömda skatter. Inspirerade av gamla historier om pirater, rövare och äventyrare bestämmer de sig för att leta efter en verklig skatt i trakten. De utrustar sig med spadar, rep och fickknivar och ger sig ut på fälten och längs flodbankarna för att gräva på platser där “skattkistor” sägs ligga begravda.

En dag, när de är på skattjakt nära ett övergivet hus som länge stått som en ruin i utkanten av staden, får de en obehaglig överraskning. Genom en glugg ser de två män närma sig – den ena är lätt att känna igen som Injun Joe, även om han nu är utklädd till en dövstum spanjor, förmodligen för att undgå igenkänning. Den andre är en skum och lynnig man som verkar vara hans partner i brott. Pojkarna gömmer sig och iakttar hur männen rör sig genom huset. De ser hur Injun Joe och hans kamrat hittar en låda fylld med guldmynt, uppenbarligen ett byte från tidigare brott. Summan är enorm för pojkarnas mått mätt, och Tom känner hur hans hjärta bultar – där framför honom ligger drömmen om rikedom inom räckhåll. Men innan de hinner fundera mer hör de hur männen talar om att gömma guldet på en säker plats, långt bort från nyfikna ögon. Pojkarna förstår att detta inte är ett läge att ingripa – de skulle riskera sina liv – och smyger sig tyst bort innan de själva blir upptäckta.

Huck, som alltid haft ett skarpt sinne för fara och möjligheter, bestämmer sig för att hålla ett öga på Injun Joe. Han börjar i hemlighet följa honom och hans partner när de rör sig genom staden. En natt hör han dem diskutera något som får blodet att frysa till is: de planerar att ta sig hem till änkan Douglas, en av stadens mest välkända och respekterade kvinnor, och utsätta henne för en fruktansvärd hämnd. Huck förstår genast att detta måste handla om något ur det förflutna – kanske en gammal oförrätt – men detaljerna spelar ingen roll. Han inser att änkan är i dödlig fara.

Trots sin rädsla beslutar Huck att agera. Han vågar inte själv konfrontera männen, men han springer i mörkret till en närliggande gård där han vet att några av stadens män är samlade. Han knackar hårt på dörren och, utan att avslöja sin egen identitet för många, lyckas han förmedla tillräckligt med information för att få dem att följa med och ingripa. När Injun Joe och hans partner väl närmar sig änkans hus är flera beväpnade män redan på väg dit. Männen skräms på flykten innan de hinner göra något, och änkan Douglas räddas helt ovetande om hur nära hon var att bli ett offer. När hon senare får veta sanningen, blir hon djupt tacksam mot den hemlige hjälten – och även om Huck håller en låg profil, når ryktet snart staden att han var den som slagit larm.

Samtidigt har Tom helt andra bekymmer och nöjen. En solig dag anordnas en stor picknick för stadens ungdomar, med utflykt till en närliggande grotta – en plats som lockar både med sin mystik och med sitt svala skydd från sommarhettan. Tom och Becky Thatcher följer med och vandrar ivrigt runt i grottans gångar. De håller sig till en början nära de andra, men deras upptäckarlust driver dem längre och längre in. Gångarna blir trängre, mörkare och mer förvirrande, och innan de inser det har de tappat bort både ljuden från de andra och vägen tillbaka.

Till en början tar de situationen med ro, övertygade om att de snart ska hitta en bekant passage. Men timmarna går, och mörkret blir allt tätare. Deras ljusreserver minskar, och hungern och törsten börjar göra sig påmind. Kylan i grottan kryper in under huden, och Beckys mod sjunker. Tom försöker hålla henne lugn, men känner själv hur oron växer. Under de följande dagarna – för så länge varar deras mardröm – vandrar de planlöst genom de labyrintliknande gångarna, ständigt på jakt efter en väg ut. Deras röster ekar mot stenväggarna, och varje ljud förstärks, vilket gör det svårt att skilja på verkliga ljud och illusioner.

Vid ett tillfälle, medan han letar efter en möjlig utgång, får Tom en skrämmande glimt av en annan människa längre fram i mörkret – en man med ett ansikte han aldrig kan glömma: Injun Joe. Chocken får honom att stanna till, men innan han hinner göra något är gestalten borta. Han bestämmer sig för att inte säga något till Becky för att inte skrämma henne ytterligare.

Till slut, när deras krafter nästan är helt slut, ser Tom ett svagt ljus långt borta. Han drar med sig Becky mot det och upptäcker en trång passage som leder ut mot floden. Med en sista kraftansträngning pressar de sig igenom och kommer ut i dagsljuset. Smutsiga, utmattade och törstiga, men levande, återvänder de till staden. Nyheten om deras överlevnad sprids snabbt, och de tas emot som hjältar. Faster Polly kramar Tom som om hon aldrig tänker släppa taget, och Becky får omedelbart vila och vård i sitt hem.

Även om Tom njuter av hjälteglorian, vet han innerst inne att deras äventyr i grottan bara är en del av en större historia – en historia där Injun Joe fortfarande spelar en farlig roll, och där guldet fortfarande finns någonstans, väntande på att bli funnet.

Hemligheten i grottan

Efter den dramatiska räddningen av Tom och Becky beslutar stadens myndigheter att något måste göras för att undvika framtida olyckor. Domare Thatcher, som inte bara är Beckys far utan också en respekterad ledare i staden, tar på sig ansvaret att se till att grottan förseglas. Han låter installera en tung järngrind vid ingången och försegla den med ett lås som bara kan öppnas vid särskilda guidade besök. Det är ett klokt och omtänksamt beslut, men Tom får plötsligt en isande tanke: han minns den skrämmande skymten av Injun Joe i grottan under deras mardrömslika vistelse där inne. Han har en fruktansvärd känsla av att Injun Joe fortfarande kan vara kvar där, instängd utan någon möjlighet att ta sig ut.

Med denna oro rusar Tom till domare Thatcher och berättar vad han sett. Domaren bleknar och förstår genast allvaret. En sökgrupp organiseras och man tar sig in i grottan för att undersöka saken. Långt inne, i ett avlägset avsnitt av gångarna, finner de Injun Joe – död, mager och med ett uttryck av desperation på det stelnade ansiktet. Han har uppenbarligen försökt hitta en väg ut, men gångarnas komplexitet och bristen på ljus och mat har förseglat hans öde. För staden är det ett dramatiskt slut på en lång period av rädsla. För Tom och Huck är det en blandning av lättnad och kuslighet – deras största fiende är borta, men minnet av honom kommer att dröja kvar länge.

Några dagar efter upptäckten börjar Tom fundera mer intensivt på guldet han och Huck sett Injun Joe hitta i det övergivna huset. Han förstår att Joe, som alltid varit misstänksam och hemlighetsfull, knappast skulle ha lämnat skatten utan att gömma den på en plats han ansåg vara helt säker. Och vilken plats skulle ha varit säkrare för Joe än den labyrintiska grottan där han kände varje gång och vrå? Tom blir övertygad om att guldet finns där inne, någonstans i de mörkare, mindre besökta delarna.

Han delar sin teori med Huck, som till en början tvekar – tanken på att återvända till grottan är inte lockande. Men guldets lockelse är stark, och snart beger de sig tillsammans in, beväpnade med rep, lyktor och mod. De följer Toms minne av gångarna tills de når ett avlägset kammarrum. Där, bakom ett naturligt stenblock, hittar de en liten springa som leder till ett utrymme dolt för den oinvigde. I det trånga utrymmet finner de en kista fylld med de guldmynt de sett förut – skatten som drivit Injun Joe till både brott och fördärv.

Pojkarna stirrar på mynten, överväldigade av synen. De är smutsiga, slitna och av olika valörer, men mängden är häpnadsväckande. För barn i deras ålder är detta mer pengar än de någonsin kunnat drömma om. De släpar kistan tillbaka till staden, där nyheten om fyndet sprider sig som en löpeld. Värdet av skatten beräknas noggrant och är så stort att det beslutas att pengarna ska investeras för pojkarnas framtid, med avkastning som garanterar att de aldrig mer behöver oroa sig för sin försörjning.

För Huck blir den nya situationen omvälvande på fler sätt än han väntat sig. Änkan Douglas, som han i hemlighet räddat från Injun Joes hämndplan, får höra om hans mod och beslutar att belöna honom genom att ta honom under sitt beskydd. Hon erbjuder honom ett hem, kläder, regelbundna måltider och utbildning. För de flesta skulle detta vara en gåva bortom allt man kan önska sig, men för Huck är det en omställning fylld av frustration. Han är van vid friheten att sova under bar himmel, äta när han vill och vandra vart han behagar. Plötsligt förväntas han gå i kyrkan, äta med bestick, tvätta sig regelbundet och följa husets regler.

Till en början försöker Huck anpassa sig, men snart känner han sig kvävd. Han vantrivs med det “civiliserade” livet och börjar planera att rymma. En kväll smyger han ut och söker upp Tom för att förklara att han inte klarar av det längre. Tom lyssnar tålmodigt och inser att han måste hitta ett sätt att övertala Huck att stanna – inte bara för hans eget bästa, utan också för att de båda fortfarande har äventyr framför sig.

Med glimten i ögat berättar Tom om sin nästa stora plan: han tänker bli ledare för ett rövarband, en grupp modiga och listiga pojkar som ska leva som romantiserade laglösa i skogarna kring floden. Han säger att en sådan grupp måste ha ett hemligt högkvarter, ett eget regelverk och framför allt – modiga medlemmar som är villiga att svära evig trohet till varandra. Huck, som alltid lockats av tanken på äventyr, blir genast intresserad. Tom förklarar att för att vara med i gänget måste Huck bo kvar i staden och hålla sig i form, för man vet aldrig när ett nytt uppdrag dyker upp.

Lockad av löftet om spänning och gemenskap går Huck med på att ge det nya livet en chans. Han återvänder till änkan Douglas med en ny attityd – inte för att han plötsligt uppskattar reglerna, utan för att han nu ser dem som ett tillfälligt pris att betala för att kunna leva ut drömmen om framtida äventyr.

Och så, med guldet säkert investerat, Injun Joe borta för alltid och vänskapen mellan Tom och Huck starkare än någonsin, går livet i St. Petersburg vidare. Men för de två pojkarna är detta bara början på en rad berättelser som ska föra dem långt bortom stadens gränser, in i nya prövningar och äventyr där mod, list och vänskap återigen kommer att sättas på prov.