Tom Sawyers Äventyr (Mellannivå)

Toms bus och straff

Tom Sawyer bodde i den lilla staden St. Petersburg vid Mississippifloden, tillsammans med sin faster Polly och sin halvbror Sid. Staden var lugn och de flesta kände varandra, men Tom var inte som andra barn. Han var full av energi och hittade alltid på bus och äventyr. Faster Polly gjorde sitt bästa för att uppfostra honom till en ordentlig pojke, men det var inte lätt. Tom hade en talang för att undvika arbete och skolgång, och han hade en ännu större talang för att hamna i problem.

Tom var känd för att skolka från skolan. När solen sken och vädret var fint lockade floden, skogarna och de öppna fälten mycket mer än en varm och tråkig skolbänk. Istället för att lyssna på lärarens lektioner brukade han smyga iväg för att simma eller leka med sina vänner. Han hade också en vana att hamna i slagsmål, särskilt med pojkar som inte bodde i staden.

En fredag kväll kom han hem mycket senare än vanligt. Hans kläder var smutsiga och han hade blåmärken på kroppen. Faster Polly såg direkt att han hade varit i ett slagsmål. Hon var både orolig och arg, och hon bestämde att Tom behövde ett straff som skulle få honom att tänka efter.

Nästa morgon fick Tom veta vad hans straff var: han skulle måla det stora trästaketet som stod ut mot gatan. Det var ett tungt och tråkigt arbete. Staketet var långt och högt, och solen sken redan starkt. Tom suckade djupt och började långsamt måla. Men snart fick han en idé. Tom var inte bara busig – han var också smart och hade en förmåga att få andra att göra som han ville.

När hans vän Ben Rogers kom gående förbi, låtsades Tom att han hade det riktigt roligt. Han målade staketet med ett leende och visslade för sig själv. Ben stannade och tittade. “Det ser inte så tråkigt ut som jag trodde”, sa han. Tom svarade att det faktiskt var ett speciellt arbete, något som inte vem som helst kunde göra bra. Han sa att man behövde talang för att måla ett staket ordentligt.

Nyfiken och lite avundsjuk frågade Ben om han kunde få prova. Tom låtsades tveka och sa att det inte var möjligt… om inte Ben hade något att erbjuda i utbyte. Ben gav honom ett äpple, och snart stod Ben och målade medan Tom satt i skuggan och åt äpplet med ett nöjt leende.

Under dagen kom fler barn förbi. Varje gång spelade Tom samma spel. Han låtsades att det var ett privilegium att måla staketet, något som krävde både skicklighet och tur. Barnen började be om att få prova, och för att få chansen gav de Tom olika småsaker: glaskulor, knappar, en död råtta med snöre, en gammal nyckel och många andra små föremål som barnen värderade högt.

Till slut var hela staketet målat, och Tom hade inte lyft en pensel på flera timmar. Han satt på en liten hög med sina nya skatter och kände sig som en vinnare. Han hade inte bara sluppit göra arbetet, utan också blivit rik på leksaker och små föremål. Han insåg att arbete var något som blev intressant när det var svårt att få, och att människor ofta ville ha det de inte kunde få direkt.

Nästa dag var det söndag, och Tom gick till söndagsskolan som vanligt. Där hade man ett system där barnen fick små biljetter när de kunde recitera bibelverser utantill. Dessa biljetter kunde sedan bytas mot priser, och det finaste priset var en stor, fin bibel. Normalt tog det lång tid att samla tillräckligt många biljetter för en bibel, men Tom hade en plan.

Han tog sina nyvunna skatter från dagen innan och började byta dem mot biljetter. De andra barnen, som redan hade samlat några biljetter, var glada att få en glaskula eller en nyckel i utbyte mot sina lappar. På så sätt lyckades Tom på bara en kort stund samla ihop en imponerande mängd biljetter, tillräckligt för att få en bibel.

När läraren såg honom blev han överraskad. Han visste att Tom inte var den mest flitiga eleven, men han kunde inte neka honom priset – reglerna var tydliga. Under gudstjänsten ropades Tom fram inför hela församlingen. Han fick sin bibel och stod där stolt, medan folk viskade om hur imponerande det var att han hade lärt sig så många verser.

Men glädjen blev kortvarig. En av stadens besökare, en domare som var viktig för kyrkan, ville prata med Tom och ställa honom några frågor om Bibeln. Domaren log vänligt och frågade: “Kan du berätta för mig namnen på Jesu första två lärjungar?” Tom stelnade till. Han hade ingen aning. Han försökte gissa, men det blev fel, och de vuxna runt omkring började förstå att något inte stod rätt till.

Lärarna i söndagsskolan var både chockade och roade. De kunde inte låta bli att skratta åt situationen, även om det var pinsamt. Faster Polly fick höra om händelsen senare, och även om hon skakade på huvudet åt Toms fusk, kunde hon inte låta bli att beundra hans uppfinningsrikedom.

Tom själv brydde sig inte så mycket om att han blivit avslöjad. Han var nöjd med sitt äventyr och med bibeln som nu stod hemma som en trofé. För honom var livet fullt av möjligheter, och varje dag kunde ge ett nytt äventyr – så länge man visste hur man skulle använda sin fantasi och list.

Kärlek och mörka hemligheter

Efter händelsen i söndagsskolan började Tom känna sig lite stolt över sig själv. Han hade ju trots allt fått beundran av stadens domare, domare Thatcher, som var en viktig och respekterad man. Ännu viktigare var att domarens dotter, Becky Thatcher, hade lagt märke till honom. Becky var ny i staden och hade ett ljust hår som fångade solljuset när hon rörde sig. Hon verkade för Tom som den vackraste flickan han någonsin sett.

Tom gjorde allt för att imponera på henne. Han visste att bibelpriset hade gett honom en fördel – även om han fått det på ett tveksamt sätt. När de möttes i skolan försökte han vara charmig och modig. Han hjälpte henne med böcker, drog skämt och såg till att hon fick plats bredvid honom. Becky, som var nyfiken på den självsäkre pojken, började le åt hans skämt och prata mer med honom.

En dag, när de var ensamma under rasten, bestämde sig Tom för att ta ett djärvt steg. Han berättade att han tyckte om henne och frågade om hon ville vara hans “fästmö”. Becky fnissade och frågade vad det innebar. Tom sa att det betydde att man höll varandra kära och att man kunde bekräfta det med en kyss. Lite blygt gick hon med på det, och de bytte en snabb kyss som fick Tom att känna sig som världens lyckligaste pojke.

Men lyckan varade inte länge. Några dagar senare råkade Becky höra av en annan flicka att Tom tidigare hade varit “förlovad” med Amy Lawrence. Becky kände sig lurad och sårad. Hon anklagade Tom för att vara otrogen och ville inte prata med honom. Tom försökte förklara att det inte betydde något och att han bara tyckte om Becky nu, men hon vände ryggen åt honom och gick därifrån.

Tom blev både arg och ledsen. Han försökte låtsas att han inte brydde sig, men hans tankar var hela tiden hos Becky. För att distrahera sig själv började han spendera mer tid med sin vän Huckleberry Finn. Huck var stadens fria själ – han hade inga föräldrar som sa åt honom vad han skulle göra, och han sov där han ville, ofta utomhus. Han hade slitna kläder och bar alltid med sig en död råtta i ett snöre eller någon annan märklig sak. Tom beundrade hans frihet, även om han visste att vuxna tyckte Huck var ett dåligt inflytande.

En kväll kom Huck med en idé. Han hade hört talas om en speciell ritual som kunde ta bort vårtor. Man behövde gå till kyrkogården vid midnatt med en död katt och säga några magiska ord vid en grav. Tom, som älskade allt som lät mystiskt och farligt, gick med på det direkt.

När natten kom smög de båda pojkarna ut, var och en med sin ficklampa av stulen stearinljus och en känsla av spänning i magen. Kyrkogården låg tyst och mörk, bara vinden susade i träden. De hittade en färsk grav där de tänkte genomföra ritualen. Men just när de skulle börja hörde de röster och fotsteg.

De gömde sig bakom några buskar och såg tre män komma gående. Det var Muff Potter, en enkel och vänlig men ofta berusad man; Injun Joe, som var känd för sitt dåliga humör och sitt rykte som bråkmakare; och Dr. Robinson, stadens läkare. Männen började gräva upp graven – tydligen för att ta kroppen. Det var en tjänst Dr. Robinson ville ha utförd, troligen för medicinska studier, och han hade betalat de två andra för att hjälpa till.

Plötsligt började de bråka. Muff Potter, som redan var påverkad av alkohol, blev arg över betalningen. Dr. Robinson slog till honom för att få honom att lugna ner sig. Då gick Injun Joe till attack. Han drog fram en kniv och högg Dr. Robinson i bröstet. Läkaren föll till marken och dog omedelbart.

Tom och Huck var förstenade av skräck. De vågade knappt andas medan de såg vad som hände. Injun Joe böjde sig över kroppen och sa till Muff Potter, som nu vaknade till efter slaget, att det var han som hade dödat doktorn. Muff, förvirrad och skamsen, trodde honom. Han tog på sig skulden direkt och började prata om hur han måste ha tappat kontrollen. Injun Joe log kallt.

När männen gick därifrån, med Dr. Robinsons kropp kvar på marken, tittade Tom och Huck på varandra. De visste att de hade bevittnat något fruktansvärt, och de förstod att om Injun Joe fick veta att de sett honom, skulle de vara i stor fara. De sprang hem så snabbt de kunde, hjärtat bultande i bröstet.

Nästa dag spreds nyheten snabbt i staden. Muff Potter hade arresterats och erkände mordet. Många tyckte synd om honom, eftersom han var en enkel man som ofta gjorde dumma saker när han drack, men lagen var tydlig. Ingen misstänkte Injun Joe.

Tom och Huck träffades i hemlighet för att prata om vad de sett. De var överens om att ingen någonsin fick veta sanningen. Om de avslöjade Injun Joe skulle han säkert hitta dem och hämnas på ett grymt sätt. För att vara säkra gick de till en gammal lönn vid flodstranden och svor en ed. De stack sig i fingrarna och blandade sitt blod – ett blodslöfte att aldrig berätta vad som hade hänt på kyrkogården den natten.

Från den stunden levde de båda med en tung hemlighet. Varje gång Tom såg Injun Joe på gatan fick han rysningar. Han försökte låtsas som ingenting, men han kunde inte sluta tänka på mordet och på att Muff Potter nu satt i fängelse för något han inte hade gjort. Även om Tom hade mycket fantasi och mod, var det här något som fick honom att känna sig liten och maktlös.

Pirater och hjältemod

Efter några dagar av gräl med Becky och den ständiga pressen av att hålla hemligheten om mordet på kyrkogården, började Tom känna sig rastlös. Han behövde ett äventyr som kunde ta bort all oro. En eftermiddag träffade han sin vän Joe Harper och naturligtvis Huck Finn. De pratade om hur tråkigt livet i staden kunde vara och hur mycket roligare det skulle vara att vara fria som pirater. Idén växte snabbt till en plan: de skulle rymma till Jacksons ö, en liten ö mitt i Mississippifloden, och leva där som sjörövare.

En varm natt stal pojkarna lite mat, några fiskeverktyg och ett par enkla filtar. De rodde en liten båt nerför floden tills de nådde ön. Där tände de en lägereld, grillade mat och bestämde sina nya piratnamn. Tom blev “Kapten Blodig Hand”, Joe tog namnet “Terror från havet” och Huck kallade sig “Dödsbringaren Finn”. De kände sig som hjältar i en spännande historia, fria från skolans regler, vuxnas skäll och stadens krav.

Dagarna på ön var fyllda av lekar, simturer, fiske och långa samtal vid lägerelden. De sov under stjärnorna och åt när de ville. Men snart började de märka att något var annorlunda. Från ön kunde de ibland höra kanonskott från en båt på floden. Det var ovanligt, och en dag förstod de varför: i staden trodde alla att de hade drunknat. Båten med kanonen var ute för att försöka få deras kroppar att flyta upp till ytan, en gammal metod man ibland använde vid drunkningsolyckor.

Tom blev rörd och lite skamsen. Han började tänka på faster Polly och hur orolig hon måste vara. En natt, medan de andra sov, bestämde han sig för att smyga hem och se hur det stod till. Han rodde i tystnad tillbaka till staden och smög in i huset. Där såg han faster Polly sitta vid sängen, tårögd och hålla i en av hans gamla jackor. Sid satt bredvid henne och försökte trösta henne. Tom stod länge i mörkret och lyssnade på hur de pratade om honom, om hur de önskade att han skulle komma hem. Han ville springa fram och krama henne, men han bestämde sig för att vänta. Han smög tillbaka till ön utan att någon märkte något.

Nästa morgon berättade han för Joe och Huck vad han sett och föreslog något djärvt: de skulle låta alla tro att de var döda, och sedan skulle de dyka upp mitt under sin egen begravning. Pojkarna älskade idén. De bestämde att de skulle återvända på söndagen, när hela staden var samlad i kyrkan.

Och så blev det. Den söndagen hölls en stor gudstjänst för att minnas de tre pojkarna. Kyrkan var fylld med människor som grät och berättade historier om hur de mindes dem. Mitt under en av de sorgliga sångerna smög pojkarna in genom bakdörren. De gick sakta nerför mittgången och ställde sig framför alla. Först blev det helt tyst – sedan fylldes rummet av glädjerop och skratt. Faster Polly kramade Tom hårt, och folk skakade på huvudet åt deras upptåg. Pojkarna njöt av all uppmärksamhet och kände sig som riktiga hjältar.

Några dagar senare, tillbaka i skolan, inträffade något som satte Becky i trubbel. Hon hade varit inne i lärarens skrivrum och tittat i en fin bok som egentligen var förbjuden att röra. När hon bläddrade råkade hon riva ut en sida. Hon blev vettskrämd, för läraren var känd för att bli rasande om någon förstörde hans saker.

När läraren upptäckte skadan började han fråga ut barnen för att hitta den skyldige. Becky såg på Tom med skräck i blicken. Hon visste att han visste vad som hänt. Då reste sig Tom upp och sa att det var han som hade gjort det. Läraren gav honom en hård utskällning och ett straff, men Becky var fri från skuld. Efteråt log hon mot honom, och deras vänskap var återställd.

Samtidigt närmade sig en annan dramatisk händelse: rättegången mot Muff Potter. Hela staden pratade om den. Trots att Muff hade erkänt mordet, tyckte många synd om honom. Han såg så hjälplös ut där han satt i fängelset. Tom kämpade med sitt samvete. Han visste att Muff var oskyldig, men han hade svurit en blodsed tillsammans med Huck att aldrig berätta sanningen.

När rättegångsdagen kom satt hela rättssalen full av människor. Åklagaren gick igenom bevisen, och Muff Potter såg allt mer uppgiven ut. Då, plötsligt, reste sig Tom. Alla vände sig om och stirrade. Han bad att få tala och började berätta vad han sett den natten på kyrkogården. Han beskrev hur Injun Joe hade huggit Dr. Robinson och hur Muff Potter blivit lurad att tro att han var skyldig.

När Tom pekade mot Injun Joe i rättssalen blev det helt tyst. Injun Joe stirrade på honom med en blick som kunde frysa blodet i ådrorna. Sedan, innan någon hann stoppa honom, sprang han mot fönstret, slog sönder glaset och försvann ut i friheten.

Muff Potter var fri, men Tom visste att han nu hade fått en farlig fiende. Injun Joe var någon som aldrig glömde en oförrätt, och Tom kunde inte låta bli att tänka på att han någon dag kanske skulle komma tillbaka för att hämnas.

Skattjakt och fara

Efter rättegången mot Muff Potter försökte Tom återgå till sitt vanliga liv, men oron för Injun Joe låg hela tiden kvar i bakhuvudet. Samtidigt växte hans äventyrslust igen, och en dag kom han och Huck på idén att börja leta efter en gömd skatt. De hade hört gamla historier om pirater, rånare och banditer som gömt guld och silver på hemliga platser. Enligt sägnerna fanns det ofta gömda skatter under gamla träd, i grottor eller i övergivna byggnader.

Pojkarna bestämde sig för att börja leta i närheten av ett övergivet hus en bit utanför staden. De tog med sig en spade, lite proviant och mycket fantasi. Huset stod tomt och förfallet, med trasiga fönster och golvbrädor som knarrade vid varje steg. De började gräva i golvet i ett av rummen, men efter en stund hörde de plötsligt röster.

De kastade sig bakom en hög gamla brädor och kikade genom en springa. Till sin skräck såg de två män komma in. Den ena kände de genast igen, trots förklädnaden: det var Injun Joe, klädd som en dövstum spanjor för att inte väcka misstankar. Den andre var en grov, okänd man som verkade vara hans partner.

Pojkarna vågade knappt andas medan de såg männen röra sig i rummet. Plötsligt började Injun Joe lyfta upp en lös golvbräda, och därunder låg en liten kista. Han öppnade den och tog fram en påse full med guldmynt som glimmade i ljuset. De pratade om att gömma skatten på ett säkrare ställe, eftersom huset inte var tillräckligt tryggt.

Tom och Huck förstod att det här var deras chans att följa efter och kanske själva få tag på guldet. Men innan de hann göra något, tog männen kistan och lämnade huset. Pojkarna väntade tills det blivit tyst, sedan smög de ut.

Nästa dag bestämde de sig för att följa efter männen var för sig, för att inte väcka misstankar. Huck tog på sig att hålla koll på Injun Joe, som han alltid varit lite rädd för men också fascinerad av. En kväll såg Huck hur Injun Joe och hans partner rörde sig mot utkanten av staden. Han smög försiktigt efter och hörde dem prata. Till sin fasa förstod han att de planerade att överfalla änkan Douglas, en snäll och generös kvinna som ofta hjälpte stadens fattiga.

Huck visste att han måste göra något, men han kunde inte gå till polisen utan att avslöja att han följde efter dem. Istället sprang han i smyg till en granne som han visste var modig och tillförlitlig. Han knackade på fönstret och viskade fram sin varning. Snart hade grannen samlat ihop några män, och de rusade iväg för att skydda änkan.

När Injun Joe och hans partner kom fram möttes de av ett helt gäng beväpnade män. De insåg att deras plan var avslöjad och flydde ut i natten. Änkan Douglas fick senare veta att det var Huck som hade räddat henne, även om han försökte hålla det hemligt. Hon blev djupt tacksam och lovade att hon aldrig skulle glömma hans mod.

Samtidigt hade Tom fullt upp med ett annat äventyr. Han och Becky deltog i en stor picknick som hölls vid ingången till en av stadens grottor, en populär plats för utflykter. Efter att ha ätit och lekt med de andra barnen bestämde de sig för att utforska grottan lite på egen hand. De gick längre och längre in, följde smala gångar och beundrade de märkliga stenformationerna.

Men grottan var stor och labyrintlik, och innan de visste ordet av hade de tappat bort vägen tillbaka. De försökte retracera sina steg, men varje gång kom de till nya gångar som såg likadana ut. Timme efter timme gick, och deras rop ekade bara tillbaka mot dem.

Snart förstod de att de var vilse på riktigt. Deras ficklampor och ljus började ta slut, och hungern och törsten gjorde dem allt svagare. Tom försökte vara modig för Beckys skull, men även han kände paniken komma smygande. De satt tätt ihop i mörkret och lyssnade på droppandet från grottans tak, medan de undrade om någon någonsin skulle hitta dem.

Tom bestämde sig för att inte ge upp. När Becky vilade, tog han ett av de sista ljusen och började utforska en smal gång som han trodde kunde leda ut. Han kröp genom trånga passager och höll fast vid väggarna för att inte halka. Till slut, långt borta, såg han ett svagt ljus. Han skyndade sig tillbaka till Becky och tog henne med sig genom den smala tunneln.

De kröp och gick i flera minuter, och ljuset blev starkare. Plötsligt stod de vid en öppning som ledde ut till flodens strand. Solen bländade dem, men de kände en enorm lättnad. Utmattade men lyckliga tog de sig tillbaka till staden, där alla hade börjat tro att de var döda.

När de återvände mottogs de som hjältar. Faster Polly kramade Tom så hårt att han knappt kunde andas, och Becky fick många beundrande ord för sitt mod. Äventyret i grottan blev snabbt stadens stora samtalsämne, men Tom visste att historien ännu inte var slut. Han hade sett något i grottan som gav honom kalla kårar – något som skulle leda till nästa stora äventyr.

Hemligheten i grottan

Efter den dramatiska räddningen ur grottan började stadens invånare diskutera hur farlig platsen egentligen var. Det fanns många historier om människor som gått vilse där inne, och nu när två av stadens barn knappt hade överlevt, ville man se till att det aldrig skulle hända igen. Domare Thatcher, som var Beckys far, bestämde att grottans ingång skulle stängas och låsas med en stor järndörr. Han lät sätta upp en tung grind som bara kunde öppnas med en nyckel, och han själv hade kontroll över den.

Några dagar senare satt Tom och pratade med domaren. De kom in på ämnet om grottan, och domaren berättade stolt om hur väl den nu var säkrad. När han sa att ingen hade varit där inne sedan den låstes, stelnade Tom till. Han kom ihåg vad han hade sett under sina sista timmar i grottan – en mörk skepnad som han hade känt igen som Injun Joe. Paniken steg inom honom. Han insåg att om grottan nu var låst, kunde Injun Joe vara instängd där inne.

Tom berättade snabbt vad han visste, och snart organiserades en grupp män för att undersöka saken. När de öppnade grinden och gick in i grottans kalla mörker, följde Tom med, även om hans hjärta slog hårt. Långt inne i en av gångarna hittade de bevis på att någon hade försökt ta sig ut – repstumpar, repiga väggar och fotspår i dammet. Till slut fann de Injun Joe liggande på marken, livlös. Han hade dött av svält och törst, ensam i mörkret.

För många i staden var det en lättnad att veta att han aldrig mer skulle kunna skada någon. Men för Tom och Huck var det också ett märkligt och skrämmande slut på en man som hade varit deras största skräck.

När den första chocken lagt sig började Tom tänka på guldet. Han mindes att Injun Joe och hans partner hade pratat om att gömma det på ett säkert ställe. Det var mycket möjligt att det stället var just grottan, eftersom den var svår att hitta runt i och nu hade varit låst. Han berättade sin teori för Huck, som genast blev ivrig. De två bestämde sig för att ge sig tillbaka dit och leta.

De fick tillåtelse av domare Thatcher att gå in, men bara om de lovade att vara försiktiga och hålla sig tillsammans. Med ficklampor, rep och en karta som Tom ritat från minnet började de sin skattjakt. De följde gångarna där Tom trodde att han sett Injun Joe tidigare, och efter en stund fann de en smal passage som ledde till ett litet rum längst in.

I hörnet stod en gammal trälåda, täckt av damm och spindelväv. Tom och Huck öppnade den, och där låg det: påsar fyllda med guldmynt och några silverföremål. Det glimmade i ljuset från deras lampor, och båda stod tysta en stund, nästan oförmögna att tro att det var sant.

De bar ut lådan tillsammans, och när de väl var ute ur grottan visste de att deras liv aldrig skulle bli detsamma. När guldet räknades visade det sig vara värt en enorm summa för två unga pojkar. Domare Thatcher och några av stadens mest betrodda män hjälpte till att investera pengarna så att de skulle ge en stadig inkomst för resten av pojkarnas liv.

Huck, som var van att leva utan pengar och ägodelar, visste inte riktigt vad han skulle tycka om det hela. Han var glad över guldet, men han förstod inte vad man skulle göra med så mycket rikedom. Tom däremot såg det som en bekräftelse på att deras äventyr hade lönat sig.

Kort efter detta kom änkan Douglas till Huck med ett erbjudande. Hon hade hört hur han hade räddat henne från Injun Joes planerade attack, och hon ville visa sin tacksamhet på ett särskilt sätt: hon ville ta hand om honom som sin egen son. Hon lovade honom ett hem, rena kläder, god mat och skolgång.

Till en början gick Huck med på det, men snart märkte han att livet som “civiliserad” inte passade honom. Han avskydde att behöva bära stela, nya kläder, att tvätta sig varje dag och att gå i kyrkan och skolan. Han kände sig instängd och började drömma om att rymma tillbaka till sitt fria liv vid floden.

En kväll, när han hade bestämt sig för att smita, hittade Tom honom. Han förstod direkt vad Huck tänkte göra och försökte övertala honom att stanna. Huck skakade på huvudet och sa att han inte stod ut med alla regler och krav.

Då fick Tom en idé. Han berättade att han planerade att starta ett nytt gäng rövare – en riktig rövarliga som skulle ge sig ut på äventyr, precis som de alltid drömt om. För att vara med i ligan behövde man ha ett hem i staden, annars kunde man inte vara en del av planen. Tom påpekade att änkan Douglas hem var den perfekta täckmanteln för en blivande “rövarledare” som Huck.

Huck tvekade en stund, men tanken på att vara med i Toms gäng lockade honom mer än friheten att vandra ensam. Han gick med på att stanna, men bara om Tom höll sitt löfte om äventyr. Tom log och försäkrade honom att de bästa dagarna låg framför dem.

Och så, trots allt som hänt – mordet på kyrkogården, rättegången, grottans mörker och guldets upptäckt – återvände livet i St. Petersburg till något som liknade det vanliga. Men för Tom och Huck var det nu fyllt av nya möjligheter och drömmar, och de visste båda att de alltid skulle söka nästa stora äventyr.